(…och de ruffiga kvarteren i Ladadika…)

 

Ladadika, Thessaloniki, Grekland

Så var då äntligen Styrman Pimpstens pass färdigt och nu låg det och väntade på konsulatet i Thessaloniki. Sedan pandemin bröt ut har vi inte åkt buss här i Grekland. Nog för att det går, den kostar dessutom endast en ynka euro (och tar oss från dörr
till dörr). Men att vara påtvingad ett munskydd inne i en dåligt ventilerad buss är inget som lockar, temperaturen ligger fortfarande närmare trettio än tjugo på eftermiddagarna. Framför allt vill vi undvika risken att smittas. Mest för vår egen skull,
men även för att vi inte vill belasta grekisk sjukvård – deras muskler att kunna möta ett större utbrott av corona är tyvärr inte de bästa. Inte för att deras kunskap är sämre, tvärt om (de är kända för sina duktiga läkare och sjuksköterskor) men
standarden är milsvida från det vi svenskar är vana vid. I spåren av landets vingliga ekonomi har flera sjukhus lagts ned (bland annat det i Kalamaria) och på de flesta sjukhusen råder mer eller mindre brist på avancerad teknisk utrustning. Finns
den så är den som regel av äldre snitt. Som inlagd patient i Grekland måste man ta med egna hygienartiklar, inte ens toalettpapper går att finna på de illa underhållna allmänna sjukhusen. Det förväntas dessutom att din familj finns där och sköter
din personliga hygien samt matar dig (om du inte klarar detta själv). Situationen är något bättre på de privata sjukhusen men som utlänning är det inte säkert att du får dina utlägg ersatta, som regel inte.

Ja, så då blev det taxi in till Thessaloniki. Den kostar förvisso mer än bussen men ingen förmögenhet, strax under 10 euro för en enkel resa. Fast munskyddskrav råder även i taxibilar. Fördelen mot buss är att taxichaufförerna oftast kör med nedvevade
rutor, man riskerar således inte att dö av syrebrist (som på bussen) men däremot kliver man ur taxin med en korsdrags-frisyr.

 Vi var på plats i god tid till vårt avtalade möte på konsulatet i Thessaloniki och snart stod vi glada med det nya passet på gatan igen. Den stressande känslan av att giltighetstiden höll på att rinna ut var som bortblåst (precis som den snygga
frisyren i taxin). Och inte var det många dagars giltighetstid kvar på det gamla passet.Men att det blivit så här berodde inte på dålig planering – utan på den lockdown som stängde ner Grekland i våras. Våra biljetter hem gick om intet när inga
flygplan lyfte, den bokade passtiden i Sverige likaså. Med nytt pass kan vi åter blicka framåt och börja planera för en resa hem till Sverige, så skönt.

Vi promenerar runt i Ladadika…

Efteråt gjorde vi stan. Vi gillar verkligen de gamla hamnkvarteren i Thessaloniki, området kallas Ladadika och under flera århundraden var detta en av de viktigaste handelsplatserna i staden. Namnet kommer från de många olivoljebutikerna i området och
idag är Ladadika ett underhållnings-mecka, de gamla magasinen och lagerlokalerna inhyser numera caféer, restauranger, barer och nattklubbar. Vi tog en lång promenad genom kvarteren och njöt av atmosfären. När vi kom fram till en gammal (halvt raserad)
tegelbyggnad, vek vi av och gick in på baksidan. En liten oas uppenbarade sig och där fann vi ett häftigt café (och bar). Att något dylikt kunde finnas bakom den slitna byggnaden hade vi aldrig kunnat gissa, det var av ren nyfikenhet som Kapten gick
in och fann stället.

 På baksidan där tegelväggen tar slut finner vi ingången…

 

 Kapten kliver in och en helt annan värld uppenbarar sig…

 

 Wow…vilket schysst ställe konstaterar vi och slår oss ned…

 

 Vi väntar på kaffe och färskpressad juice…

 

 Alla sittgrupper är olika utformade…

 

Den här inbjuder till en tupplur...

 

Schysst ställe, detta lägger vi på minnet…

 

Gamla lagerlokalerna inhyser numera nattklubbar…

 

Gator och restauranger var så gott som tomma, det var ännu tidigt på dagen…

 

Lite ruffigt med charmigt…

 

Skepp o Hoj