In previous post we wrote about the swedish sailor Sven Yrvind who after 78 days reached Horta in the Azores with his small home-built boat. In a weak moment Styrman Pimpsten (Mate Pumice) promised to swim naked in the harbor bassin if Sven was forced to stay in quarantine, she thought the chance was very small after so many days at sea. But Sven WAS put in quarantine and therefore Styrman Pimpsten had to follow out what she had promised – she swam naked while Captain Concrete filmed it all. So now you know what the previous film (in swedish) was about.

 En annan gång höll Kapten på att bygga en linbana med sin barndomskamrat Ulrik. Det vajerlås de var i färd med att använda hade Kapten tillfälligt placerat mellan sina läppar, medan han stod på en stege och behövde ha båda händerna fria. Plötsligt
sväljer Kapten vajerlåset. Puts väck! Men mest grämde sig Kapten över att detta var det enda vajerlås de hade, på den lilla ön fanns knappt några vägar och än mindre någon butik. Vajerlåset fick Kapten tillbaka efter några dagar, utan hjälp av sjukvården.

Häromdagen stod vi och pratade med våra trevliga båtgrannar, ett muntert samtal som pågick medan Kapten bet på en tandpetare. Plötsligt far tandpetaren samma väg som vajerlåset och persikokärnan och Kapten får ur sig ett plötsligt ”Ooops”. Tandpetaren
var tack och lov något förkortad för han hade bitit av toppen, men stöddigt lång var den ändå. Kapten kände direkt att det hade gått bra, att tandpetaren inte fastnat i svalget utan snällt försvunnit vidare ner mot magsäcken. Och där ligger den nu
i skrivande stund. Men lite galet är det ju. Nu hoppas vi att tandpetaren inte ställer till några bekymmer, utan att den fortsätter sin bana vidare genom systemet. Det borde gå bra, för tandpetaren är av trä och Kapten hade hunnit tugga på den ett
tag. Så nu går vi i väntans tider, om ni förstår hur vi menar.

I väntans tider, går vi även för att få lyfta båten. Idag blev det klart att kranen kommer till hamnen nästa vecka, och vi är båt nummer tre som ska lyftas. Det känns toppen och fram till lyftet jobbar vi undan med vad vi kan. Ena dagen demonterades ribborna,
de som utgör Wilmas brädgång (som vi själva brukar kalla för staketet). Nu slipar Kapten de flagnade ribborna rena på färg och senare, när vi är uppe å land ska de målas. Killen som samordnar lyften kom förbi och mötet var lika glatt och skämtsamt
som vanligt. Han ville se bilder på hur Wilma ser ut i botten, vilken skrovform hon har för att veta var kranens lyftstroppar ska placeras. Sen sa hamnkillen att vi såklart får låna en bra stege, så vi enkelt kan ta oss i och ur båten när den står
på land. Vid något obetänkt läge hade Styrman innan uttalat sig kring livet, att det inte ska vara för bekvämt ”för då bygger man sin kropp mera stark om man blir tvingad att ta i”. Nu tittade hamnkillen på Styrman och med pillemarisk blick sa han;
”men DU får ta dig upp från andra sidan av båten”. Styrman förstod ingenting, skulle vi ha två stegar på Wilma? En för Kapten och en för henne??? Snart tog killen till orda och avslutade meningen ”för där kommer jag hänga ett tågvirke med knutar på
åt dig, så ska du nog se att du blir vältränad”. Skratten haglade och så är jargongen här i hamnen, skämtsam och uppskruvad till max (för livet blir ju lite roligare så).

 Här kommer en film igen, om ni ids titta. För er som inte är döva rekommenderar vi att ni sätter på ljudet. Vi vill samtidigt utlysa en tävling. Ni kan få gissa vilken dag och vilket klockslag tandpetaren kommer ut. Den svaldes under eftermiddagen den 16 september. Men möjligt är att Kapten aldrig märker när det händer, och då blir det oavgjort. Den som gissar närmast vinner bara äran, för tandpetaren vill väl ingen ha?!!!

 Skepp o Hoj

Plats: Någonstans på jorden, vågar fasiken inte berätta var…

Möjligtvis har vi nått en punkt som bevisar att vi har för mycket tid. Inte för att vi ligger på latsidan precis men då vi själva prioriterar tiden precis som vi önskar, så kan man ibland råka lägga för mycket energi på sådant som är mindre bra. Som sociala medier till exempel. Seglare tenderar att cirkulera och mingla på diverse facebookgrupper och då Kapten inte har facebook så är det Styrman som står för den biten. På gott och ont. Nu senast så gratulerades det glatt kring att Sven Yrvind äntligen har nått Azorerna efter 78 dagar på havet. Sannolikt känner de flesta svenskar till denna otroligt driftiga 81-åring som så uppfinningsrikt bygger sina egna båtar. Sen seglar han iväg, ensam. I samband med Sven Yrvinds ankomst till Horta på Azorerna så råkade Styrman Pimpsten lova en sak. En sak som hon nu djupt fått ångra. Men tuff som hon är så håller hon ord. Så klicka in på filmen och se vad det hela handlade om. (Tyvärr är filmen på svenska så för er som översätter i google så blir hela detta inlägg lite kryptiskt. Men vi lovar att berätta mer snart denna cliffhanger är avslöjad).

Till Sven Yrvind vill vi såklart hälsa. Och om någon skulle tycka att han är en udda typ, så är detta nog det yttersta beviset på att han inte är ensam. Det finns ett par galningar på S/Y Wilma också.

 Glöm inte ljudet för bövelen. Och vill du anmäla Styrman Pimpsten för förargelseväckande beteende så lovar vi att göra livet surt för er – vi blockar er på bloggen och stänger av AIS:en !!!

 Nu kör vi (och så får det bära eller brista)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Vi är tillbaka i Marina Thessaloniki i Kalamaria, på exakt samma plats vi hade i vintras. De lite blandade känslorna vi hade under seglatsen hit, förbyttes snart mot ren glädje när folk på kajen ropade ”welcome back” när de fick syn på Wilma. Lite som att komma hem. Man får inte glömma att så gott som överallt där vi dyker upp ses vi som främlingar, ingen vet vilka vi är. På varje nytt ställe hittar vi inte ens i omgivningarna och när vi ska handla mat måste vi leta upp matbutiken. I perioder är det varje gång vi behöver fylla på kylskåpet. Därför känns det gott att ibland få mötas av igenkännanden och glada ansikten.

 Vi tog en promenad. Först bort till hamnkontoret och där låg ett paket och väntade på oss. Paketet hade varit på drift i flera månader och nu hade äntligen det dykt upp. Allt var sig likt och det kändes nästan inte som vi vänt Kalamaria ryggen över huvud taget. Killarna i båttillbehörsbutiken sken upp när vi klev in, och när vi passerade brödbutiken knackade ägarinnan på skyltfönstret och vinkade glatt till oss. Men hur god känslan än är, hur vänligt vi än blir bemötta och hur bra vi än kan navigera oss fram mellan butikerna – så vet vi att det snart kommer att börja rycka i seglingsnerven. Det är bara en tidsfråga.

I väntan på att kranen kommer till hamnen, den som ska lyfta Wilma, har vi annat att stå i. Samma eftermiddag slet vi ner storseglet för att ta måtten. Efter trettiofem år behöver Wilma ett nytt, inte för att det är trasigt men vi ser att alla timmar på havet börjar betala sig. Beställningen går till Lundh Sails i Sverige och de skickar ner seglet när det är sytt. Tillfället är perfekt nu när vi ligger still, dessutom firar Lunds Sails 40 år och det med bra rabatter.

Och så kommer det rulla på, nytt segel, ny bottenfärg där vi ska lägga på coppercoat, lagning av propellerhylsan och mycket annat. Så istället för segling och nya platser kommer bloggen handla om livet på land, om renoveringar och förbättringar. Precis som i gammal hederlig anda från åren vi hade fiskebåten, som flera av er följare säkert minns (annars får ni titta tillbaka i bloggen). Så häng i, nu kör vi tills vi sjösatt och åter kan segla iväg.

 Skepp o Hoj!

Här kommer en film, på svenska. Glöm inte ljudet!

(…på grund av skräp och dåliga vibbar…)

 

 

Nea Kallikratia, Halkidiki, Grekland

Nu är vi i Nea Kallikratia och vi har bara en seglats kvar till vår vinterhamn i Kalamaria. Här har vi varit förut och vi har också skrivit om platsen. Hamnen är praktisk men långt ifrån pittoresk och vacker, tvärtom är hamnen något bland det skitigaste
vi sett i Grekland med fiskebåtars frigolitlådor, restaurangers engångsartiklar, dieselrester och döda fiskar runt båtarna. Av någon underlig anledning lockar hamnen till sig fritidsfiskare, de står på kajen med kastspö i hopp om att få napp. Är det
tio fiskare här, så står konstigt nog nio av dem och fiskar på insidan där allt äckel finns. Medan den tionde klokt nog kliver upp på piren och fiskar utåt havet till, där vattnet inte är förorenat. Till vår stora glädje var kajen rätt städad när
vi kom hit, mot tidigare gånger. Så istället för kajstädning tog vi håven och fiskade upp skräpet som låg och flöt i hamnbassängen. På bara någon halvtimme fick Kapten ihop en ansenlig hög. Ja, vi har ingalunda slutat städa Grekland även om vi inte
skrivit så mycket om det.

Människorna som dyker upp här med sina fiskespön, är ofta samma personer och vi ser dem dag efter dag. Från vår position i sittbrunnen betraktar vi spektaklet. Fångsten är alltid lika skral och blir det napp, så är det en liten firre som inte är större
än Styrmans långfinger. En kille tyckte vi lite extra synd om. Han stod och kastade sitt spö i flera timmar, under tiden hade ett par vildkatter hoppat in i killens bil utan att han märkte det (bakdörrarna på skåpbilen stod öppna). Katterna hade där
funnit killens lunchmackor, och nu försåg de sig med god aptit. När killen upptäckte tjuvarna kastade han påsen med smörgåsarna ut på kajen och det lilla som fanns kvar fick katterna äta upp utanför bilen. Killen såg alldeles bedrövad ut, vilket
vi kan förstå. Några timmar senare (utan vidare fiskelycka) packade killen ihop sina fiskeprylar. När han stuvade in sakerna i bilen lyckades han smälla igen bakdörren, med fiskespöt emellan!!! Tala om att ha en dålig dag. Med hungrig mage och knäckt
fiskespö lämnade han hamnen med ett riv. Tyvärr glömde killen ta rätt på plastpåsen han slängt ut på kajen, trots att det stod en soptunna bara tio meter bort. Men vi kan nog förlåta honom efter denna jävliga dag och den slängda plastpåsen städade
Kapten senare upp, som tack för underhållningen.

Så här vill vi uppleva Grekland…

 

Hur mycket vi än älskar Grekland, så är det några saker vi aldrig kommer att förstå. Främst är det grekernas obenägenhet att vårda och underhålla sina ägodelar, eller för den delen att hålla rent omkring sig. Nu kanske vi nordbor är extra flitiga som
ständigt renoverar, servar och underhåller – men detta är under all kritik. Emellanåt blir vi förbannade (för vi tillhör ju trots allt samma union) och det känns lite tröstlöst att pumpa in pengar i landet – om människor lite till mans inte verkar
vilja bidra. Vi själva gör vad vi kan för att städa Grekland, men samtidigt som vi plockar skräp så kan en person gå förbi och kasta en tom petflaska bara några meter ifrån oss. Men mycket annat är fantastiskt med Grekland. Som den stora grekiska
familjen vi såg häromdagen. På stranden hade de samlats med bord, stolar och parasoller och en massa god mat och raki förstås – sen höll de på i timmar. De sjöng, åt och dansade till tonerna av genuin grekisk musik som framfördes på instrumenten de
tagit med. Den klassiska grekiska musiken gör sig väldigt bra på en strand med en sakta dalande sol och vi avundades deras gemenskap. Grekerna vet verkligen hur man fångar dagen.

Kastellorizo (den röda droppen på kartan) ligger 570 km från Grekiska fastlandet men blott två kilometer från den turkiska kusten. Detta är ett av områdena som konflikten handlar om, om vem som har rätt till vattnen kring ön…

Nu har vi varit i Grekland i två år (tänka sig). Med oroligheterna mellan Turkiet och Grekland känns det inte lustigt att stanna länge till. Vi följer noga händelseutvecklingen kring bråket som handlar om territorialvatten som båda länderna gör anspråk
på. Frågan behöver lösas vid förhandlingsbordet och inte med vapen och just nu verkar ingen part särskilt intresserad av att förhandla. Att konflikten är djup är lätt att förstå när man tittar på en karta och man ser att den grekiska ön Kastellorizo
(som är en av öarna konflikten handlar om) nästan ligger i Turkiet som en enklav. Vi har ingen bra maggropskänsla och Grekland och Turkiet är ju gamla ärkefiender sedan tusentals år tillbaka, så tändvätskan finns där redan. Därför tänker vi att så
fort vi bottenmålat och lagat den läckande propellerhylsan, då sticker vi lite obemärkt ut i västlig riktning – ut ur Grekland mot nya äventyr och resmål. Planen är att börja segla januari igen. Om pandemin och världsläget tillåter vill säga.

Skepp o Hoj!

Nea Skioni, Halkidiki, Grekland

Efter drygt sjutton timmar på havet kunde vi äntligen styra in till den lilla fiskehamnen i Nea Skioni. Vi visste sen tidigare att hamnen var trång med få platser för gästande båtar, byns egna fiskare upptog större delen av kajremsan. När vi kommit runt hamnpiren såg vi att tre segelbåtar lyckats klämma in sig emellan, men någon plats för Wilma fanns inte. I bortre änden stack den gamla kajen ut, något sjavig och illa tilltygad låg den där mer eller mindre övergiven. Men angöringsringarna såg kraftiga ut i vart fall. Sjökortet visade ett fritt djup på 1,5 meter vilket nog var förklaringen till varför ingen båt lagt sig där. Med Wilmas djupgående på 1,90 kändes det som en dålig idé att ens försöka.

Styrman studerade sjökortet en extra gång. Det låg en grynna i hörnet av kajen. I övrigt stod bara djupmåttet 1,5 meter angivet. Kunde vi möjligtvis lägga till trots att det var grunt, kajen skvallrade ju om att det en gång i tiden legat rätt stora båtar där. Beredda på grundstötning smög vi sakta fram mot kajen medan ekolodet tjöt och varnade för det låga vattendjupet. Men vi kom ända intill utan att gå på grund. Vi knöt fast och därefter dök Kapten ner för att inspektera botten. På sina ställen hade kajen rasat i nederkant, med den följden att stora stenblock rullat ut framför. De stora stenbumlingarna låg nu runt Wilma, såväl bakom som framför och en stor sten låg vid sidan om, bara 20 centimeter ifrån kölen. Vi hade lyckats parkera perfekt för att uttrycka oss milt, men vi kunde varken flytta båten framåt eller bakåt utan att riskera en grundstötning. Vi la ut så mycket fendrar som möjligt mellan båten och kajen för viktigast var att vi inte trycktes inåt kaj, vid en kraftig vindpust skulle vi dunka i den stora stenen som låg nära. Vädret var tack och lov stilla. Sen gick vi och la oss. Kapten sov i tretton timmar medan Styrman sussade närmare elva. Trots att vi sovit under nattseglingen var vi uppenbarligen trötta.

Dagen efter kom våra vänner från Lysekil förbi. De råkade befinna sig blott ett stenkast ifrån, de har ett hus inte långt ifrån Skioni. För oss som var svältfödda på socialt umgänge, kändes det som en lottovinst att under en hel eftermiddag få sitta på en taverna och dricka kaffe och äta glass med vännerna. Ja, kanske att en iskall Mythos slank ner också medan vi berättade rövarhistorier och drog anekdoter för varandra. Vännernas son som var med visade sig vara en synnerligen trevlig ung man, och företagsam precis som sina föräldrar. När han inte står i badbyxor på en strand i Grekland hittar man honom på vackra Havsbadet i Lysekil. Har du inte varit där så har du missat något.

Nästa morgon skulle det börja blåsa upp. Aj aj, aj…vi som låg grunt med stenblock runt båten. Tidigt i ottan innan det blåst upp till kulingstyrka, fick vi vårt facit.

 DUNK DUNK DUNK…

 Dunket lät verkligen illavarslande. Varje gång en vindby tryckte till Wilma slog hon kölen mot stenen. Likt två projektiler flög vi upp ur båten och ute noterade vi att det nu blåste så mycket att svall börjat leta sig in i hamnen. Det bådade inte gott.

 DUNK DUNK DUNK…

 Gaaah! Snabbt plockade vi fram långa linor som vi drog rätt över kajen. Att några mindre fiskebåtar blev instängda gav vi blanka fanken i, nu gällde det att inte få båten sönderslagen. Med hjälp av vinschen tajtade vi hem tills Wilma kom så långt ut från kajen, att hon fritt kunde gunga utan att gå på grund. Kapten hoppade sen i och inspekterade. Jo, nu låg vi bättre och lyckligtvis syntes ingen skada på Wilmas köl, däremot syntes lustigt nog märken på stenen. Resten av dagen satt vi ombord och höll vakt. Måttligt roligt med allt gung och Styrman som aldrig brukar beklaga sig, föll framåt kvällen ut i en klagosång.”Idag har meltemin blåst bort min sista hjärncell” protesterade hon högljutt. Det är lite så det känns när det blåser kuling och hela världen gungar, man blir lite dum i huvudet.

 Nu ligger vi en bit ut från kajen och vi slipper dunka i den stora stenen på botten…

Vi hade trots allt fantastiska dagar i Skioni, vi slappade, badade och gick promenader. Här i Halkidiki måste man dock bära munskydd på allmänna platser utomhus. I trettio graders värme är det inte så värst skönt, man svettas ju ändå så att säga – och med mask på känns det som man ska kvävas.

Så kom då dagen vi skulle göra loss. Vi hade tänkt att backa ut i samma spår som vi kom. Men det är alltid en chansning för Wilma har noll precision när hon backar, på grund av sin tyngd, sitt utanpåliggande roder och långa köl. Så när sista förtöjningen var släppt puttade vi ut aktern, sen började vi backa i spåret som det elektroniska sjökortet visade. Men snart tog vinden tag i Wilma och plötsligt var vi ur vårt spår och vi kunde inte längre backa på grund av nya stenar. På kajen stod ett par grekiska fiskare. Nu kunde männen inte längre koncentrera sig på sitt, utan med fullt fokus stod de och såg på när vi manövrerade Wilma mellan stenblocken. Vi kunde riktigt känna hur de höll andan. Kapten talade om för Styrman var stenbumlingarna låg och försiktigt, med små korta förflyttningar, lyckades vi till slut göra helt om, utan att gå på grund. Sakta lät vi därefter Wilma driva med vinden ut från det grunda, mot det djupa. Sen la vi på gas och styrde ut ur hamnen.

 Skepp o Hoj!

Förklaring till huvudbilden…

(…och vi känner vemod…)

 

Norr om Evia och vidare till Skioni, Halkidiki, Grekland

När Gud skapade Grekland så var det nog i en enda stor nysning. Sannolikt var det före den sjätte dagen och när alla små partiklarna av saliv landade på jordens yta så råkade det vara just här. Salivens alla stänk spreds och öarna uppstod. Sannolikt hade
Gud lite bråttom också för han torkade aldrig upp, utan lät det vara. Kanske, kanske är också vinddraget en rest från denna urkraft till nysning. Meltemin, den som sliter i vinrankorna och som får Wilmas mast att skaka när den tar i som mest. Vi känner
vemod över att årets segling snart är till ända, säsongen blev allt för kort. Mycket på grund av pandemin, men även för att vi behöver ta upp Wilma på landbacken och fixa den läckande propellerhylsan. För att klämma ur det sista goda av sommaren bestämde
vi oss att gå till en vacker ankarvik, en strategiskt och skyddad plats mitt i just ingenstans. Saliven hade nog torkat lite fortare här med tanke på urgröpningen i den annars så raka kusten. De som seglar i Grekland ska vara glada att Gud den aktuella
dagen var förkyld. Och vi ska vara väldigt tacksamma att han inte använde munskydd.

Med kaxigt lite vatten bakom båten drog vi linor i land. Äntligen hade vi rundat ön Evia och en bit öster om oss låg Egeiska havet öppet. Detta skulle bli årets sista ankring och därför ville vi stanna och njuta några dagar innan den komplicerade civilisationen
skulle ta vid. Vi började njuta direkt – vi snorklade, solade och badade och hela kvällen satt vi under det sammetssvarta himlavalvet.

Med linor i land…

Dagen efter tog vi oss iland, utan jolle. I en vattentät låda stoppade vi i kamera, drönare och fika. Vi simmade iland och fotade och filmade Wilma som ett sista minne av sommaren. Den medhavda frukten åt vi på stranden och i sanden ritade vi hjärtan
och lekte ”hänga gubbe”. Plötsligt bryts förtrollningen när en segelbåt kommer in i viken, in till vårt ensamma paradis. Vi känner igen båten, det är en av båtarna som trängde oss i kanalen när vi passerade bron i Chalkis. Attans, men som tur är lägger
de sig en bit ifrån.

Åter på Wilma studerar vi väderprognosen, vi letar efter ett väderfönster som kan ta oss norrut. Vi önskar slippa stånka sjö i motvind och visst finner vi en öppning, men tyvärr alldeles för snart. Redan nästkommande dag ska det blåsa sydliga vindar,
men ut dit har vi 25 distans. Vi diskuterar om vi ska fånga vindarna eller vänta till nästa tillfälle. Men något nästa tillfälle syns inte i prognosen. Därför börjar vi stuva och göra Wilma startklar. Strax före midnatt hoppar Kapten i det nattsvarta
havet för att lossa förtöjningarna. Sen, ljudlöst sånär som på motorns jämna gång så smyger vi ut i natten. Mot Egeiska havet med stjärnorna, fullmånen och hela världen för oss själva – mot Halkidiki. Ingen annan båt syns till, utan det är bara vi
två. Och Wilma.

Skepp o Hoj!

Vår ankarvik är enorm, här torkade nog Guds saliv lite fortare med tanke på urgröpningen i landremsan…

Sista ensamma platsen innan civilisationen tar vid…

 

Wilma – vårt transportmedel, vårt hem och vår vän!

 

Over and Out

 

 

(…som gör förloraren till vinnare…)

Chalkis, Evia, Grekland

I Chalkis strömmar vattenmassorna genom sundet med uppemot tio knops fart. Vattnet är påverkat av månens dragningskraft och är ett av få platser i Medelhavet där tidvatten uppstår. Därför öppnar bron bara vid ”slack water”(när vattnet står stilla) så de väntande båtarna får passera. För att inte störa biltrafiken allt för mycket så öppnas bron bara nattetid. Vi var här i april förra året och därför kände vi oss förtrogna med rutinerna, som att man först betalar 35 euro för att få passera och därefter går man till Port Police. Från ett visst klockslag måste man lyssna på radions kanal 12 och när de ropar upp båtens namn gör man sig startklar.

 Från båtgrannen bakom oss fick vi veta att den gångna natten, då hade bron öppnat långt före slack water. De passerande båtarna hade fått kämpa på rätt bra, särskilt de som stävade norrut som hade strömmen emot sig. Vi tyckte inte det lät så roligt, för vi vet av erfarenhet hur svårstyrt det kan bli när vattnet virvlar runt. Men å andra sidan hade ett större fartyg funnits med bland de passerande båtarna och kanske var det därför man öppnat medan det ännu var strömt. Vi hoppades att det inte skulle bli lika dant för oss.

 När vi betalt och anmält oss till Port Police hade vi några fria timmar. Vi promenerade över till den norra sidan, för att se hur många lediga båtplatser som fanns. Skönast hade helt klart varit att få lägga till på andra sidan om bron och sova ut, för att sen fortsätta nästkommande dag i dagsljus. Men det fanns bara någon enstaka plats ledigt. Flera stora schabrak till båtar låg utmed kajen och ingen såg ut att ligga och vänta på broöppning. Men hade vi tur skulle någon mer båt lämna. Förutom Wilma var det ytterligare tre segelbåtar som väntade på att få passera från syd till norr.

 Klockan 21 var vi beredda som överenskommet och en timme senare knastrade det till på radions kanal 12. ”WILMA, please prepare your boat”. Vi startade motorn och slog på navigationsljusen. Snart kom ett nytt anrop och vi fick grönt ljus att passera som första båt. Men inte var det slack water inte, så grannen hade haft rätt. För att undvika universums största svängradie fick vi gasa på rejält, strömmen höll emot och Wilma är såväl tung som långkölad. Men snart hade vi fått upp peket riktat mot broöppningen och vi gasade på för glatta livet. Efteråt ropades de andra tre båtarna upp och över radion fick vi alla fyra båtar uppmaningen att hålla avstånd till varandra. Plötsligt ser vi hur två av de övriga segelbåtarna börjar kapplöpa med oss. Sannolikt ville de komma först över till andra sidan för att knipa någon av de få lediga platserna som stod till buds. Nu låg vi tre båtar i bredd och vi hade en segelbåt på vardera sidan om oss. Men motströmmen gjorde att de inte hann gå om oss helt, så det blev vi som fick slå av på farten – vilket kändes rätt så taskigt. Wilmas tjugo ton gör att det tar tid att få upp farten på nytt, för att inte tala om hur svårstyrt det blev när vi plötsligt bara gjorde någon halv knop. Vi var ju dessutom tätbåten, som fått klartecken att passera först. Den fjärde segelbåten låg snällt bakom Wilma och det var den grannen vi pratat med tidigare. Sannolikt tänkte han, liksom vi – att det var säkrast att passera i rad, och inte i bredd.

Det strömmar och virvlar i den strånga passagen mellan Evia och fastlandet. Som båt nummer ett kör bort mot bron som öppnat för oss, men två båtar tränger sig…

En liknande kapplöpning har vi upplevt i Holland för fyra år sedan. Ur sista slussen före Amsterdam så for djävulen i de andra, det var högsommar och få lediga platser fanns i hamnen. Plötsligt ser vi hur alla börja tävla om att komma först och Wilma hade ju såklart ingen chans. Dessutom hade vi ingen lust att trängas. Istället vek vi av på en sidoflod där vi fann en privat båtklubb som tog emot oss med öppna armar. Gott om plats, naturskönt och nästan gratis. När vi senare tog en promenad till den andra hamnen så var den knökfull, och dyr. Den gången kände vi oss som vinnare.

Bron i Chalkis öppnas bara nattetid…

Så nu i Chalkis kom vi igenom bron som båt nummer tre istället för ett och mycket riktigt så tog de två framförvarande båtarna de två sista platserna. Wilma och vår båtgranne fick fortsätta köra norrut i nattmörkret och vi hade två alternativ, antingen fortsätta segla tills dagsljuset kom eller direkt börja leta efter en ankring, men då i mörker. Det blev det senare. Vi hade ingen aning om hur havsbotten såg ut i den valda ankarviken, om vi träffat en sandfläck eller om det var tjockt sjögräs. Men vi fick fäste direkt. Klockan var mitt i natten, men vi unnade oss ändå ett nattligt dopp och en iskall öl under stjärnorna. Innan vi kröp till kojs så diskuterade vi kapplöpningen, om hur tråkigt beteendet är. Men vi var också rörande överens om att lösningen för vår del blivit mycket bra, runt om vilade ett sammetssvart mörker och allt var tyst och stilla. Vi hade till och med turen att båda se ett stjärnfall, vilket inte hänt förut (ja vi lyckades alltså se samma stjärnfall båda två) Magiskt, och så får man ju önska sig något. Inte önskade vi oss att de två båtarna som trängt sig skulle få en störd nattsömn med hög musik och dunka dunka från Chalkis nattliv. Inte heller önskade vi dem att en liten råtta eller mus skulle promenera över deras förtöjning och följa med som fripassagerare. Men det var nära, tanken slog oss. Men snälla som vi är så önskade vi oss något helt annat, något som gör gott för världen!

 Skepp o Hoj

(…hur gick det här till…)

Panagia, Evia, Grekland

Vi ligger på gästplatsen längst in i hörnet. När vi i torsdags dök upp i den lilla byn Panagia fick vi höra att vi inte skulle utgöra något problem för färjan där vi låg, trots att det var trångt. Ändå kände vi oss lite osäkra och valde därför att vara
på plats när det var dags. Men precis som vi hört så la färjan till utan att dra upp svall. Inte heller användes några trossar, utan klaffen fälldes enkelt ner på kajen så bilarna kunde köra på och av. Ett kort stopp och snart försvann färjan nästan
lika obemärkt som den dykt upp. Detta var i fredags. Dagen efter dök nästa tillfälle upp. Nu blåste det lite mer men tilläggningen gick precis lika fint som gången innan och vi kände därför att vi kunde börja slappna av. Dessutom trafikeras byn
bara tre gånger per vecka och nu återstod bara nästkommande dags färjetur, sen skulle det vara lugnt.

På söndagen fylldes kajplanen med hemresande stadsbor, den grekiska semestern börjar gå mot sitt slut. Solen sken och det blåste nästan inget. Barnen hoppade från kajkanten ner i vattnet för att svalka sig i den heta sommarvärmen. Färjan närmade sig och
vi stod i byssan och tittade ut genom ventilen, nyvakna som vi var efter siestan. Plötsligt ser vi en tjock tross dyka upp i ögonhöjd, bara några decimeter framför oss. Vi är snabbt uppe på däck och ser då hur en av matroserna spänner upp förtöjningen
och just då fastnar trossen under Wilmas avstampsplanka ute på peket. Med plankan hårt pressad mot förstaget hotades rullfocken att skadas, det knakade betänkligt. Snabbt ropade vi bort till däcksman. Han behövde bara slacka på trossen i två sekunder
så vi kunde putta ut trossen så den istället kunde löpa på ovansidan. Matrosen tittar ner mot oss och han hör oss garanterat för avståndet är kort. Vi pekar och ropar men får en axelryckning till svar jämte ett hånflin. Kapten springer då efter den
handburna VHF:en och håller upp den så killen ska förstå att vi ropar upp honom över radion istället. En ny axelryckning.

”Dimitris – Dimitris – Dimitris. This is sailingvessel Wilma. Over”.

 Kapten anropar fartygsfärjan tre gånger men inget svar. Något irriterad hoppar Kapten i land och går bort till färjan. Under tiden får Styrman Pimpsten över en förtöjning till grannens båt och de drar in Wilma så mycket de kan och vågar – för vi
är lite osäkra på hur mycket båtgrannens ankare pallar, Wilma är ju tung. Vi ligger alltså stäv-ankrade med aktern mot kaj (så kallad medelhavstilläggning). Plötsligt släpper trossen taget om Wilma med ett ljudligt FJONG och hon går fri.

Borta vid färjan har Kapten fått kontakt med fartygskaptenen. Kapten Betong (oj ja nu blev det visst två kaptener i texten) informerar fartygskaptenen om incidenten och förklarar vad som hänt. Att vi har förståelse då det är trångt, men att däcksman hånflinat
och att ingen svarat på upprop, är däremot inte ok. Fartygskaptenen som verkade väldigt förnuftig lyssnade och bad om ursäkt för det bristande bemötandet. Vidare undrade han om det blivit några skador på Wilma, men nej då – en lös planka och smutsigt
skrov var allt. Däremot tyckte Kapten (Betong) att vore önskvärt om rederiet påtalade för hamnen att de inte ska lägga gästbåtar på den innersta platsen. Det kanske inte hamnen vill, för då förlorar de en av de få gästplatserna som finns. Men som
båtägare vill man ju inte riskera att få sin båt skadad.

Allt löste sig fint. Men lite störande är att Port Police kommer ner till hamnen varje gång färjan kommer, och ingen av tjänstemännen påtalar bekymret. Inte ens hamnmästaren som tagit betalt av oss har sagt något, annat än att det går bra att ligga på
vår plats. Dessutom står en skylt uppställd precis invid Wilma som förkunnar att det är en gästplats och det är medelhavstilläggning som gäller.

 Kapten är tillbaka på Wilma och vi håller undan trossen för glatta livet…

 Strax bakom Wilma sitter denna skylt som förkunnar att gästbåtarna ska lägga till med aktern mot kajen…

Skepp o Hoj