Norr om Evia och vidare till Skioni, Halkidiki, Grekland

När Gud skapade Grekland så var det nog i en enda stor nysning. Sannolikt var det före den sjätte dagen och när alla små partiklarna av saliv landade på jordens yta så råkade det vara just här. Salivens alla stänk spreds och öarna uppstod. Sannolikt hade
Gud lite bråttom också för han torkade aldrig upp, utan lät det vara. Kanske, kanske är också vinddraget en rest från denna urkraft till nysning. Meltemin, den som sliter i vinrankorna och som får Wilmas mast att skaka när den tar i som mest. Vi känner
vemod över att årets segling snart är till ända, säsongen blev allt för kort. Mycket på grund av pandemin, men även för att vi behöver ta upp Wilma på landbacken och fixa den läckande propellerhylsan. För att klämma ur det sista goda av sommaren bestämde
vi oss att gå till en vacker ankarvik, en strategiskt och skyddad plats mitt i just ingenstans. Saliven hade nog torkat lite fortare här med tanke på urgröpningen i den annars så raka kusten. De som seglar i Grekland ska vara glada att Gud den aktuella
dagen var förkyld. Och vi ska vara väldigt tacksamma att han inte använde munskydd.

Med kaxigt lite vatten bakom båten drog vi linor i land. Äntligen hade vi rundat ön Evia och en bit öster om oss låg Egeiska havet öppet. Detta skulle bli årets sista ankring och därför ville vi stanna och njuta några dagar innan den komplicerade civilisationen
skulle ta vid. Vi började njuta direkt – vi snorklade, solade och badade och hela kvällen satt vi under det sammetssvarta himlavalvet.

Dagen efter tog vi oss iland, utan jolle. I en vattentät låda stoppade vi i kamera, drönare och fika. Vi simmade iland och fotade och filmade Wilma som ett sista minne av sommaren. Den medhavda frukten åt vi på stranden och i sanden ritade vi hjärtan
och lekte ”hänga gubbe”. Plötsligt bryts förtrollningen när en segelbåt kommer in i viken, in till vårt ensamma paradis. Vi känner igen båten, det är en av båtarna som trängde oss i kanalen när vi passerade bron i Chalkis. Attans, men som tur är lägger
de sig en bit ifrån.

Åter på Wilma studerar vi väderprognosen, vi letar efter ett väderfönster som kan ta oss norrut. Vi önskar slippa stånka sjö i motvind och visst finner vi en öppning, men tyvärr alldeles för snart. Redan nästkommande dag ska det blåsa sydliga vindar,
men ut dit har vi 25 distans. Vi diskuterar om vi ska fånga vindarna eller vänta till nästa tillfälle. Men något nästa tillfälle syns inte i prognosen. Därför börjar vi stuva och göra Wilma startklar. Strax före midnatt hoppar Kapten i det nattsvarta
havet för att lossa förtöjningarna. Sen, ljudlöst sånär som på motorns jämna gång så smyger vi ut i natten. Mot Egeiska havet med stjärnorna, fullmånen och hela världen för oss själva – mot Halkidiki. Ingen annan båt syns till, utan det är bara vi
två. Och Wilma.

Skepp o Hoj!