Vi går för maskin. Så här års blåser det nästan bara nordligt och målet är att vara framme i Thessaloniki till mitten av månaden. Så det är bara att bita ihop och låta motorn göra jobbet. Motvind, motström och i vattnet far stora maneter förbi likt planeter i ett blött universum. Vi försöker räkna dem men har inte en chans. Hundratals, kanske tusentals. De maneter som kommer för nära puttar Wilma bort. Maneterna kallas för ”fried egg jellyfish” och nog liknar de ett ägg som just kläckts i stekpannan. Men de ser inte så aptitliga ut.

På fastlandssidan finner vi skydd bakom en udde, i bakgrunden syns Evias höga berg…

 På eftermiddagen hittar vi äntligen ett skydd bakom en udde. I en ödslig vik droppar vi ankaret och åt ena hållet uppenbarar sig en vacker natur. En liten strand och en ö med ett berg som majestätiskt reser sig likt en kuliss i bakgrunden. Utsikten hade gjort sig fint på ett vykort. Åt andra hållet, en ful industrihamn med en fabrik vars skorsten spyr ut rök. Röken är gul och ser giftig ut. Intill står några bostadskomplex som till hälften ser övergivna ut. Husen ser snarare ut att höra hemma i en betongförort och inte här mitt ute på den grekiska landsbygden. Invid kaj ligger ett gammalt fraktfartyg förtöjt och hamnkranarna står stilla som stela statyer. Verksamheten ligger sannolikt bara nere till nästkommande morgon, för tidigare under dagen hade vi hört oväsen från fabriken. Nu höll dagen på att övergå till kväll och Kapten ville ta ett dopp innan solnedgång. Styrman tvekade för fortfarande flöt slemmiga maneter runt båten.

Efter Kapten varit nere och kollat ankaret tog han tillfället i akt att klappa en av maneterna på huvudet. ”Det känns som att klappa en silikontutte” kommenterade Kapten entusiastiskt. Vart han skaffat sig den erfarenheten visste inte riktigt Styrman Pimpsten, för hon har då inga silikonbröst. Men snart ledsnade maneten och simmade vidare mot okänt mål, så Kapten fick ta sig upp på båten där hans fru väntade med sin naturliga barm.

Detta var garanterat ingen romantisk plats, men något gjorde att vi ändå gillade stället. Vid stranden ser vi en man som går i vattnet och lägger ut sitt fiskenät från en balja han bär i famnen. När nätet är utlagt börjar han kasta stenar ut i vattnet, för att skrämma fisken att simma in i nätet och fastna. Nyfiket betraktar vi. Trots att vi sett så många platser vid det här laget, kändes denna plats annorlunda mot vad vi tidigare sett. En fiskare utan båt. Havet fullt av maneter. Och så denna fula fabrik mitt i den grekiska idyllen.