Nea Skioni, Halkidiki, Grekland

Efter drygt sjutton timmar på havet kunde vi äntligen styra in till den lilla fiskehamnen i Nea Skioni. Vi visste sen tidigare att hamnen var trång med få platser för gästande båtar, byns egna fiskare upptog större delen av kajremsan. När vi kommit runt hamnpiren såg vi att tre segelbåtar lyckats klämma in sig emellan, men någon plats för Wilma fanns inte. I bortre änden stack den gamla kajen ut, något sjavig och illa tilltygad låg den där mer eller mindre övergiven. Men angöringsringarna såg kraftiga ut i vart fall. Sjökortet visade ett fritt djup på 1,5 meter vilket nog var förklaringen till varför ingen båt lagt sig där. Med Wilmas djupgående på 1,90 kändes det som en dålig idé att ens försöka.

Styrman studerade sjökortet en extra gång. Det låg en grynna i hörnet av kajen. I övrigt stod bara djupmåttet 1,5 meter angivet. Kunde vi möjligtvis lägga till trots att det var grunt, kajen skvallrade ju om att det en gång i tiden legat rätt stora båtar där. Beredda på grundstötning smög vi sakta fram mot kajen medan ekolodet tjöt och varnade för det låga vattendjupet. Men vi kom ända intill utan att gå på grund. Vi knöt fast och därefter dök Kapten ner för att inspektera botten. På sina ställen hade kajen rasat i nederkant, med den följden att stora stenblock rullat ut framför. De stora stenbumlingarna låg nu runt Wilma, såväl bakom som framför och en stor sten låg vid sidan om, bara 20 centimeter ifrån kölen. Vi hade lyckats parkera perfekt för att uttrycka oss milt, men vi kunde varken flytta båten framåt eller bakåt utan att riskera en grundstötning. Vi la ut så mycket fendrar som möjligt mellan båten och kajen för viktigast var att vi inte trycktes inåt kaj, vid en kraftig vindpust skulle vi dunka i den stora stenen som låg nära. Vädret var tack och lov stilla. Sen gick vi och la oss. Kapten sov i tretton timmar medan Styrman sussade närmare elva. Trots att vi sovit under nattseglingen var vi uppenbarligen trötta.

Dagen efter kom våra vänner från Lysekil förbi. De råkade befinna sig blott ett stenkast ifrån, de har ett hus inte långt ifrån Skioni. För oss som var svältfödda på socialt umgänge, kändes det som en lottovinst att under en hel eftermiddag få sitta på en taverna och dricka kaffe och äta glass med vännerna. Ja, kanske att en iskall Mythos slank ner också medan vi berättade rövarhistorier och drog anekdoter för varandra. Vännernas son som var med visade sig vara en synnerligen trevlig ung man, och företagsam precis som sina föräldrar. När han inte står i badbyxor på en strand i Grekland hittar man honom på vackra Havsbadet i Lysekil. Har du inte varit där så har du missat något.

Nästa morgon skulle det börja blåsa upp. Aj aj, aj…vi som låg grunt med stenblock runt båten. Tidigt i ottan innan det blåst upp till kulingstyrka, fick vi vårt facit.

 DUNK DUNK DUNK…

 Dunket lät verkligen illavarslande. Varje gång en vindby tryckte till Wilma slog hon kölen mot stenen. Likt två projektiler flög vi upp ur båten och ute noterade vi att det nu blåste så mycket att svall börjat leta sig in i hamnen. Det bådade inte gott.

 DUNK DUNK DUNK…

 Gaaah! Snabbt plockade vi fram långa linor som vi drog rätt över kajen. Att några mindre fiskebåtar blev instängda gav vi blanka fanken i, nu gällde det att inte få båten sönderslagen. Med hjälp av vinschen tajtade vi hem tills Wilma kom så långt ut från kajen, att hon fritt kunde gunga utan att gå på grund. Kapten hoppade sen i och inspekterade. Jo, nu låg vi bättre och lyckligtvis syntes ingen skada på Wilmas köl, däremot syntes lustigt nog märken på stenen. Resten av dagen satt vi ombord och höll vakt. Måttligt roligt med allt gung och Styrman som aldrig brukar beklaga sig, föll framåt kvällen ut i en klagosång.”Idag har meltemin blåst bort min sista hjärncell” protesterade hon högljutt. Det är lite så det känns när det blåser kuling och hela världen gungar, man blir lite dum i huvudet.

 Nu ligger vi en bit ut från kajen och vi slipper dunka i den stora stenen på botten…

Vi hade trots allt fantastiska dagar i Skioni, vi slappade, badade och gick promenader. Här i Halkidiki måste man dock bära munskydd på allmänna platser utomhus. I trettio graders värme är det inte så värst skönt, man svettas ju ändå så att säga – och med mask på känns det som man ska kvävas.

Så kom då dagen vi skulle göra loss. Vi hade tänkt att backa ut i samma spår som vi kom. Men det är alltid en chansning för Wilma har noll precision när hon backar, på grund av sin tyngd, sitt utanpåliggande roder och långa köl. Så när sista förtöjningen var släppt puttade vi ut aktern, sen började vi backa i spåret som det elektroniska sjökortet visade. Men snart tog vinden tag i Wilma och plötsligt var vi ur vårt spår och vi kunde inte längre backa på grund av nya stenar. På kajen stod ett par grekiska fiskare. Nu kunde männen inte längre koncentrera sig på sitt, utan med fullt fokus stod de och såg på när vi manövrerade Wilma mellan stenblocken. Vi kunde riktigt känna hur de höll andan. Kapten talade om för Styrman var stenbumlingarna låg och försiktigt, med små korta förflyttningar, lyckades vi till slut göra helt om, utan att gå på grund. Sakta lät vi därefter Wilma driva med vinden ut från det grunda, mot det djupa. Sen la vi på gas och styrde ut ur hamnen.

 Skepp o Hoj!

Förklaring till huvudbilden…