(…men fortsätter segla efter noga överväganden…) 

Aten/Piraeus, Saroniska bukten, Grekland

Mellan betong och hus dallrar kvicksilvret kring trettiofem grader. Vi sitter i taxin och det obligatoriska munskyddet skaver, svettpärlorna tränger fram och känslan av att inte få tillräckligt med syre är påtaglig. Men så stannar bilen framför en stor
byggnad och vi är framme. På fasaden vajar den blågula flaggan jämte det svenska riksvapnet. Vi är på ambassaden där Styrman har en avtalad tid för förnyelse av pass. Den planerade hemresan i våras gick ju i stöpet på grund av pandemin och passtiden
i Sverige fick ställas in. Nu höll passets giltighetstid obönhörligt på att rinna ut och för första gången skulle vi få kliva in på en svensk ambassad.

Snart stod vi åter ute i den dallrande hettan. Det var eftermiddag och vi valde att trotsa värmen och gå till fots bort till Akropolis, denna antika del av Aten med byggnader daterade från 400-talet före Kristus. Vi imponerades såklart, där vi gick uppe
på berget i den stekheta solen. Men få var de platser där skugga gick att finna. Kapten räknade kolonner och vi tog fasta på lite alternativa händelser kring platsen. Så som att en av byggnaderna där man förvarat krut, hade exploderat. Kaboom! Detta
var i slutet av 1600-talet. Det har även funnits en massa andra, mer obetydliga hus mellan dessa historiska byggnader. Men på 1800-talet när man började med utgrävningarna rev man dessa. Undrar just om någon stackare bodde där i en anspråkslös liten
kåk och plötsligt kommer någon viktighetsperson och säger ”Vi ska riva din kåk för om 150 år ska det gå ett svettigt seglarpar från Sverige här, på din forna tomt och titta på de gamla stenbumlingarna från 400-talet”. Visst är platsen fantastisk
och vi kan förstå att man placerat ut vakter på en historisk plats som denna, men det späddes nog på lite extra i tider av pandemi. Vi hade vakter som gick i hasorna hela tiden och vi var tvungna att gå medströms för att människor inte skulle
kunna mötas. Ibland fick man mer koncentrera sig på vart närmaste person befann sig, än man hann studera själva monumentet. Som sagt, det gäller att hålla avstånd. 

Väl klara med stenbumlingarna satte vi span på en iskall öl. Vårt annars så snåla leverne har under vår vistelsetid i huvudstaden fått ge vika för ett mer lössläppt läder, nu har vi semester resonerade vi. Restaurangerna kantades i backen nedanför stenhögen
och vi hade lite svårt att välja. Men plötsligt tvärstannar Styrman och utbrister ”HÄR SKA VI ÄTA”. Kapten var dock inte fullt lika övertygad, men insåg snart att det var lönlöst att protestera. Vid ena bordet satt nämligen
hans största rival genom alla tider, Johnny Depp (förvisso uppklistrad på en kartongbit, men det gjorde knappast någon skillnad). Hur skulle detta sluta?!

 

 

 

 

Bara att välja och vraka…

 

Over änd out.