Sviterna efter de senaste dygnen gör sig påminda. Vi hade sökt skydd undan det oväder som drog över grekiska fastlandet och ön Evia och vi låg (tack och lov) i kanten av rusket. Därför upplevde vi varken regnet eller åskan som särskilt besvärande. Däremot
rullade höga svall in i viken, de letade sig in från en helt annan riktning än vindens. Det blåste hårt och vindkantringarna piskade upp vitt skum runt båten. Det kändes som vi var ute och seglade, fast vi låg på svaj i en vik. Varje pinal behövde
stuvas och timmarna det blåste och gungade som mest låg vi ner. Vi var beredda att snabbt kunna starta motorn, ifall vi plötsligt skulle tappa greppet och börja driva. Beslutet att lämna Evia så fort som möjligt hade visat sig vara klokt, för däröver
drog ovädret kallsinnigt. Sju döda och en person saknad blev den sorgliga konsekvensen. Med oss var det aldrig någon fara, det var bara tröttsamt rent fysiskt. Därtill, det hör verkligen inte till vanligheterna att besättningen på Wilma kollar långfilm
mitt på dagen, men det var vad vi sysselsatte oss med när det var som stökigast. 

Äntligen kom då måndagen och vi fick gå in till hamnen i Piraeus (Aten). Det blåste fortfarande och vi fick gå för motor för vinden låg rätt emot. Trots att Piraeus till synes ligger skyddad i Saroniska bukten, visade det sig ta halva dagen att gå
den korta sträckan på 8,5 distans. Det blåste 14 m/s med motström och svall emot oss. Stundtals gick det inte fortare än 0,8 knop även om vi för det mesta pendlade mellan 1,5 – 2 knops fart. För första gången på säkert ett par år lämnade Styrman över
rodret till sin Kapten när det var dags att gå in i marinan (det är alltid hon som lägger till annars). Tilläggningen gick fint och marinans lilla servicebåt hjälpte till att knuffa på Wilma så inte vinden skulle ta henne. Det kändes skönt att komma
in i hamn. Och kunna stå i båten utan att hela tiden hålla i sig.

Senare på kvällen (och vi nyduschade gick iväg till vår favoritrestaurang) konstaterade vi båda att vi hade ont. Ont i bålen, ont i armar men framför allt ont i benen. Helt enkelt träningsvärk efter de stökiga dagarna vi väntat ut ovädret. Styrman hade
till och med lyckats bränna sig på kaffepannan när hon försökte jonglera med densamma i sjögång. Ena armen bär nu ett brännmärke, medan den andra pryds av ett blåmärke. Segling kan stundtals vara tufft.

Skepp o Hoj!

 

En nyhetslänk om ovädret (som vi tack och lov inte drabbades så hårt av, mest ömma muskler):

https://neoskosmos.com/en/172352/seven-dead-after-flash-floods-in-evia-one-missing/