(…hur gick det här till…)

Panagia, Evia, Grekland

Vi ligger på gästplatsen längst in i hörnet. När vi i torsdags dök upp i den lilla byn Panagia fick vi höra att vi inte skulle utgöra något problem för färjan där vi låg, trots att det var trångt. Ändå kände vi oss lite osäkra och valde därför att vara
på plats när det var dags. Men precis som vi hört så la färjan till utan att dra upp svall. Inte heller användes några trossar, utan klaffen fälldes enkelt ner på kajen så bilarna kunde köra på och av. Ett kort stopp och snart försvann färjan nästan
lika obemärkt som den dykt upp. Detta var i fredags. Dagen efter dök nästa tillfälle upp. Nu blåste det lite mer men tilläggningen gick precis lika fint som gången innan och vi kände därför att vi kunde börja slappna av. Dessutom trafikeras byn
bara tre gånger per vecka och nu återstod bara nästkommande dags färjetur, sen skulle det vara lugnt.

På söndagen fylldes kajplanen med hemresande stadsbor, den grekiska semestern börjar gå mot sitt slut. Solen sken och det blåste nästan inget. Barnen hoppade från kajkanten ner i vattnet för att svalka sig i den heta sommarvärmen. Färjan närmade sig och
vi stod i byssan och tittade ut genom ventilen, nyvakna som vi var efter siestan. Plötsligt ser vi en tjock tross dyka upp i ögonhöjd, bara några decimeter framför oss. Vi är snabbt uppe på däck och ser då hur en av matroserna spänner upp förtöjningen
och just då fastnar trossen under Wilmas avstampsplanka ute på peket. Med plankan hårt pressad mot förstaget hotades rullfocken att skadas, det knakade betänkligt. Snabbt ropade vi bort till däcksman. Han behövde bara slacka på trossen i två sekunder
så vi kunde putta ut trossen så den istället kunde löpa på ovansidan. Matrosen tittar ner mot oss och han hör oss garanterat för avståndet är kort. Vi pekar och ropar men får en axelryckning till svar jämte ett hånflin. Kapten springer då efter den
handburna VHF:en och håller upp den så killen ska förstå att vi ropar upp honom över radion istället. En ny axelryckning.

”Dimitris – Dimitris – Dimitris. This is sailingvessel Wilma. Over”.

 Kapten anropar fartygsfärjan tre gånger men inget svar. Något irriterad hoppar Kapten i land och går bort till färjan. Under tiden får Styrman Pimpsten över en förtöjning till grannens båt och de drar in Wilma så mycket de kan och vågar – för vi
är lite osäkra på hur mycket båtgrannens ankare pallar, Wilma är ju tung. Vi ligger alltså stäv-ankrade med aktern mot kaj (så kallad medelhavstilläggning). Plötsligt släpper trossen taget om Wilma med ett ljudligt FJONG och hon går fri.

Borta vid färjan har Kapten fått kontakt med fartygskaptenen. Kapten Betong (oj ja nu blev det visst två kaptener i texten) informerar fartygskaptenen om incidenten och förklarar vad som hänt. Att vi har förståelse då det är trångt, men att däcksman hånflinat
och att ingen svarat på upprop, är däremot inte ok. Fartygskaptenen som verkade väldigt förnuftig lyssnade och bad om ursäkt för det bristande bemötandet. Vidare undrade han om det blivit några skador på Wilma, men nej då – en lös planka och smutsigt
skrov var allt. Däremot tyckte Kapten (Betong) att vore önskvärt om rederiet påtalade för hamnen att de inte ska lägga gästbåtar på den innersta platsen. Det kanske inte hamnen vill, för då förlorar de en av de få gästplatserna som finns. Men som
båtägare vill man ju inte riskera att få sin båt skadad.

Allt löste sig fint. Men lite störande är att Port Police kommer ner till hamnen varje gång färjan kommer, och ingen av tjänstemännen påtalar bekymret. Inte ens hamnmästaren som tagit betalt av oss har sagt något, annat än att det går bra att ligga på
vår plats. Dessutom står en skylt uppställd precis invid Wilma som förkunnar att det är en gästplats och det är medelhavstilläggning som gäller.

 Kapten är tillbaka på Wilma och vi håller undan trossen för glatta livet…

 Strax bakom Wilma sitter denna skylt som förkunnar att gästbåtarna ska lägga till med aktern mot kajen…

Skepp o Hoj