OBS! Två inlägg för dagen!!!

Platsen med allt eller inget. Vi har nu haft en dag i turismens tecken här i Peniche. Vi tog en promenad i staden och tittade på hus och omgivningarna. Och det ligger något fin-fult över platsen. Husen är över lag slitna, med falnande puts och färg. Och man får ingen homogent intryck av en särskild stil, tid eller epok. Men det är på sina platser vackert för att runt nästa hörn bjuda på något vansinnigt fult. Vi såg en vacker mur torna upp sig. En del av den stadsmur som byggdes på 16- och 1700-talet med tillhörande fort, Pornich Fort. Vi trodde oss ana havet på andra sidan muren så vi promenerade upp på gångstråket som gick utmed muren. Men andra sidan vätte mot en gammal industritomt, och inget hav alls. Bara en ostädad och tråkig industritomt som ingen brytt sig om. Vi kände oss aldrig hänförda av Peniche även om vi fann några gruskorn av guld.

 Vackert eller fult? Vi upplever att man låter staden förfalla…

 Blommor i fönstret…

 Delar av det fort och mur som man försvarat Portugals kust med…en Kapten fastnade på bild också..

Men visst fanns det små gruskorn av guld också…allt var inte fult och slitet…

 En vacker roddbåt prydde ett torg, det var uppfört i maj i år (2017). Tyvärr var en åra på rymmen redan (stulen eller trasig, vet inte vilket. Men Kapten Betong är oskyldig bör tilläggas)…

 Vi fann en fontän i en park, hemvist för stans duvor…

 Där tog vi en paus och åt en banan…

 Kapten kastade bananskalen skötsamt i papperskorgen…här är bildbevis!

Nu kommer vi segla vidare och hinner inte titta i kringområdet. Vilket hade varit betydligt intressantare. Peniche är en halvö, men för en femhundra år sedan så var det en ö helt och hållet, och sedan dess har det låglänta området rest sig ur havet. Man har genom historien försvarat området genom de fort som finns placerade strategiskt här. Men även så sent som på mitten av 1900-talet så användes Fort Peniche som politiskt fängelse under Estado Novo-regimen.

Estado-Novo som betyder ”Nya Staten” var en auktoritär regim i Portugal som infördes 1933. Den var starkt inspirerad av konservativa och auktoritära ideologier som utvecklades av Antonio de Oliveira Salazar, som styrde Portugal från 1932 till 1968.

Företrädare för organisationer och oliktänkande medborgare förföljdes och kunde interneras på obestämd tid i häkten, inte sällan i de forna kolonialforten i Peniche, där bland annat kommunistpartiets mångårige ledare Alvaro Cunhal satt fängslad mellan 1949-1960.

Men för att berätta om lite roligare ting kring Peniche så är detta ett paradis för brädsurfare. Genom dess halvö så erbjuder Peniche sandstränder och fina surfvågor i såväl sydliga som nordliga vädersträck. Och här kan det bli såkallade supertubsvågor, likt man har på Hawaii. Ni vet när man surfar i en tunnel av vatten.

Ja och så naturreservatet som ligger på Berlenga Island, där det finns grottor och fantastiska dykvatten. Men som med allt fantastiskt i världen så hinner man inte se och uppleva allt. Kanske att vi kan komma tillbaka en dag och se lite av det som lockar mer än den falnande putsen på Peniche hus, som vi sett idag.

Skepp o Hoj!

Peniche är en gammal fiskeby med 27.000 invånare. Här finns förutom fisket även en stark turistnäring. Men för flertalet år sedan så var fisket och dess tillhörande industri betydligt större. Bakom oss i hamnen ligger en supergullig liten bogserbåt med holländsk flagg. Den gamle mannen ombord berättade att hans pappa för många år sedan byggde hamnen här i Perniche. Att han själv är född här under den perioden familjen bodde i Portugal. Och han har berättat att hamnen byggdes för 450 fiskebåtar, och att det var full kommers på den tiden.

Idag är fiskeflottan betydligt mindre. Kanske för att det inte går att leva på fisket, vi anar utfiske vart än vi seglar. Så många av de gamla fiskebåtarna är idag omgjorda till turistbåtar som tar glada turister ut till ögruppen Berlengas. Det är ett naturreservat med skyddade sjöfågelarter samt ett fiskebestånd som också är skyddat.

 Udden utanför Peniche…vackra klippformationer mötte oss…och en svag doft av fisk…

Över staden så blåser en svag doft av fisk. Vi tog oss en promenad in i de gamla industrikvarteren, där det idag ligger många igenbommade företag. Vi var på jakt efter reservdelar till Wilmas motor. Mellan kåkarna så svepte en fisklukt som i det närmaste kan påminnas mellan någon blandning av surströmming och sopor. Inte alls angenäm. Vi försökte fråga oss fram för att finna en butik som har kopplingar och slangar och vi traskade runt mellan kvarteren, den ena byggnaden ofta tommare än den andra. Men ett och ett annat företag verkade ännu existera, sånär som på att det var siesta och vi kom vid fel klockslag.

Vi fann en butik som såg lovande ut. Den skulle öppna först halv tre på eftermiddagen, närmare en timme bort. Så vi slog oss ner på ett litet arbetarcafé. Där stod ett gäng män, de flesta i arbetsbyxor och enkel t-shirt. Och vår Kapten kände sig mycket hemma i miljön, för dagen till ära så hade han klätt sig i sin nationaldress blåbyxor och arbets-t-shirt. En i gänget med andra ord.

 

Kapten kände sig hemma på det portugisiska arbetarfiket…det är såhär han trivs bäst vår bäste Kapten!

Med en kopp kaffe och en te som ruinerat oss med hela 17 kronor totalt (8,50 för en kaffe, nu snackar vi billigt) så släntrade vi över gatan och in i butiken som vi hoppades skulle ha lite reservdelar. Och visst fann vi vad vi sökte. Tack och lov.

Glada gick vi tillbaka genom de fiskedoftande kvarteren och ner till hamnen och Wilma igen. Det blev till att mecka, för ett långseglarliv innehåller inte bara soldagar och longdrinks. –Ahhh tänker ni, nu har ni fått bukt med klånket i backslaget. Nope! Inte alls. När vi felsökte så fann vi ett läckage på motorn, ett kopparrör som läckte vatten. Så nu har vi bytt ut kopparröret till en bit slang.

Ja asså, vi har inte hittat felet med backslaget. Men dock ett läckande rör… och vi fick ge oss ut på slangjakt på stan…

Och det klånkande ljudet har vi inte löst. Det är inget vi kan lösa nu iallafall. Men vi ska kolla närmare på det när vi ligger i Lissabon, och även göra ett dyk och kolla så att inte propellern glappar. Det här med trasiga båtar kan låta allvarligt. Men alla långseglare fixar och lagar titt som tätt. Och ibland blir det lite knivigare fel och situationer. Som grannen med bogserbåten. Han har en gång fått ringa en polare om hjälp. Han fick motorhaveri halvvägs från Azorerna. Och polaren kom och bogserade honom med en annan stor bogerbåt. Inte ett ledset öga, de hade lite bråttom hem för att se en fotbollsmatch, så de gasade på lite. De for fram i tolv knop och eftersvallet efter vår väns bogserbåt var så hög så han såg inte över den. Det kostade dock en slant med bogseringen, närmare tvåhundra tusen kronor. Men det kan man ju förstå. För den som inte vet vart Azorerna ligger, så kan vi visa en karta. Det ligger lååångt ut i Atlanten, flera dagars segling ifrån Portugal. Så vårat ”klånk” känns rätt fjuttigt i jämförelse.

Men vi får se vart det leder med klånket….så spännande.

Vi ska göra en turistdag i Peniche så ni kommer att få se annat än arbetarkvarter från platsen. Det finns mycket vackert att se och skriva om också. Så håll utkik…för nu hoppas vi kunna ägna oss åt nöjen resten av tiden här och inte stå som ett dubbelvikt gem över motorn.

Skepp o Hoj!

Det blev ett kort stopp i Figueira da Foz. Vår plan är att dra vidare redan idag.

 Vi fann en marknad i Figueira da Foz. Här i Portugal så är fruktavdelningarna större än grönsaksavdelningarna har vi noterat. Massor av solmogen frukt…Men här fanns inget smör…

 

Vi har fyllt på våra förråd med lite mat. Och vi har hittat ett schysst smör. Nu har vi lämnat smörmeckat i norra Frankrike. Prisa gud för deras smör. Gaah! Så gott så man kan äta det med sked. Och ju längre söderut man kommer så tar oljan över. Och detta märks i matbutikerna. Nu får man ha förstoringsglas för att hitta smör. Det finns så klart något kladd att bré sin smörgås med här. Men vi pratar riktigt smör, vi köper bara smör och inget annat varesig till stekning eller pålägg. Margarin anser vi är kemikaliskt påhitt som borde ligga på en butikshylla i järnaffären (läs in dig på hur man tillverkar margarin och du vill aldrig mer använda det annat än till att smörja cykelkedjan med).

Oljorna är fina här och det använder vi också i matlagning, men vi vill ha SMÖÖÖR!

Nu fann vi ett riktigt smör i en affär längre bort, så vi knep tre paket på en och samma gång. Bäst att passa på!

Sen ska man förstå att det kan vara ett helsike att laga mat ombord i vissa väderlekar. I svallen så kan den bästa pannbiffen flyga iväg och landa i sängen. Ja det hände en gång. Inte så schysst att vakna med en pannbiff mellan tårna… Så därför förbereder vi. För att äta så bra som möjligt till minsta möjliga ansträning…det är vädret som styr på havet.

Ja nog om mat…

När vi skulle bort och duscha så hälsade vi på en svenskbåt som just lagt till. Ett ungt trevligt par från Vaxholm, där vi själva vuxit upp. Och de bodde på Rindö, samma ö som Helena bodde på och killen, ja han kände Helenas brorson. Brorsonen, ja han som gifte sig i Schweiz i somras… Ja världen är liten… Tyvärr så var de på väg hem till Sverige, till kalla Norden, då de seglar hem deras båt som de köpt i Italien. Vi hade med fördel velat haft med dem en tid längs med vår resa. Men men… inte vänder vi och seglar åt andra hållet. Och de skulle hem till ekorrhjulet…fast senare så skulle de göra som vi. När pengarna i madrassen blivit tillräckligt många så skulle även de kapa förtöjningarna och segla söderöver.

Så då Figueira da Foz blev ett praktiskt stopp för att sova, vila, handla, laga mat och duscha så vet vi inte mycket alls om denna plats. Det verkar dock vara ett fint ställe och solen skiner från en klarblå himmel i behagliga tjugofem grader. Så därför skriver vi om Figueira da Foz….INGENTING!

Skepp o Hoj!

Vi tog tåget in till Porto med våra vänner. Denna dagen hade inget särskilt på sin agenda. Utan vi ville bara känna av Portos stadspuls. Vi sprang runt rätt planlöst med en turistkarta i högsta hugg. Men vi lyckades pricka in den stora marknaden, Maria Pia-bron och Dourofloden samt en av de stora shoppinggatorna. Därtill blev det stopp vid två vätskedepåer. Vid den första intogs kaffe och vid den andra insöps en öl. Ja hur bra sitter inte en iskall öl på en uteservering med utsikt över den berömda bron och Douroflodens vilt strömmande vatten intill.

 Med karta i handen så fann vi några av Portos stora shoppingstråk…

 Vi fann vackert kaklade byggnader…

Vi slog oss ned för en god kopp kaffe…

 Vi gick på Portos berömda marknad…

 Och längs med vår promenad ner mot Dourofloden så fann vi denna så vackra stenbumling på trottoaren. Formad kakel prydde ovansidan…

 Vi fann charmiga hus…

 Det är en stad med många backar. Och denna utsikt mötte oss när vi närmade oss floden… Tittar man noga så ser man hur mycket det strömmar i floden…

Nu har vi sett den vackra Maria Pia-bron i verkligheten…

 

Vi blev törstiga… Trettio grader i skuggan…

 Och även vår fyrbenta vän blev serverad en drink i värmen. Vatten serverad ur ölmugg. A dog with stile!

 Efter många timmars promenerande i Porto så kände vi oss nöjda och började gå tillbaka mot tågstationen. På vägen sprang vi på denna glada gatupratare intill ett café…

 

Vi tog oss tillslut tillbaka till hamnen och våra båtar. Vi var fantastiskt nöjda och glada med dagen. Och vi avslutade det hela med en grillafton på vännens båt. Och planerade för nästkommande dag…för än är vi inte klara med Porto. Mer äventyr väntar. Och gott är väl det.

 

Skepp o Hoj!

 

Vi lämnade Povoa de Varzim framåt lunchtid. Målet för nästa etapp var Porto…eller snarare en hamn som ligger fyra kilometer norr om Porto som klingar till namnet Leixões. För vår del tog seglingen fem timmar då vi valde att segla utan motorgång i den svaga vinden. Men för den som ville stå på så var avståndet i tid den halva.

Leixões hamn är betydligt billigare än den i Porto, och dessutom slipper vi floden Douros strömma vatten att navigera i. Och då kommunikationerna mellan Leixões och Porto är ypperliga så föll valet på att inte lägga oss i den fantastiska staden Porto. Så vi tar oss dit med buss eller tåg istället.

Porto känns stort. På flera sätt. Och det finns anledning till att låta hjärtat fladdra som fjärilar inför denna plats. Här börjar den så vackra Silverkusten där dess bedårande vitbrusiga stränder sträcker sig ända ner till Lissabon.

Porto är Portugals näst största stad med dess närmare 1,5 miljoner invånare i storstadsområdet och 260.000 invånare i centrala Porto. Under romartiden kallades staden för Portus Cale och staden kom att namnge hela landet (portus-cales = portu-gal = Portugal, ni hänger med? Woop woop!)

Staden Porto är byggd på branta kullar vid mynningen av floden Douro. På båda sidorna så klättrar husen längs sluttningarna med vindlande gränder. Här kan man flanera runt och låta sig själv gå vilse. Och går man på den norra sidan av Dourofloden så kan man stanna till vid någon av alla caféer, barer och restauranger som ligger här.

Över Dourofloden så löper den berömda Ponte Maria Pia (Maria Pia-bron). Det är en järnvägsbro konstruerad av ingen mindre än Gustave Eiffel. Ni vet snubben bakom det berömda tornet i Paris. Bron byggdes på mindre än två år och den invigdes år 1877 av kung Luis och drottning Maria Pia, vilken den fick namnet efter (ja efter drottningen alltså). Bron var i bruk i 114 år fram till 1991 då den ersattes av en annan bro.

Porto med dess berömda Ponte Maria Pia (Maria Pia-bron)…

För övrigt så är Portugal en republik idag efter en republikansk stadskupp den 5 oktober år 1910. Maria Pia lämnade landet vid revolutionen och flyttade till Italien, där hon dog året efter i juli 1911. Hon var känd för sitt slöseri. Ja så nu vet ni vem som namnat den berömde bron i Porto, det var en slösaktig drottning som hamnade i exil (fast hon ägnade sig även åt välgörenhet, så vi ska inte döma henne för hårt)

Den över 100 år gamla tågstationen São Bento är en annan unik byggnad i Porto. Stationen är prydd med över 20.000 blå kakelplattor. Det här blåa kaklet, azulejo, ser man på många platser runt om i Portugal. Detta vackra kakel är så romantiskt vackert. Vi bestämde redan innan vi lämnade Sverige att vi ska kakla väggarna ovanför köksbänken ombord på Wilma med detta blåa azulejo-kakel.

Ja och inte minst är ju Porto känt för sitt världsberömda Portvin och regionens gastronimiska kök, där de är stora på fisk och skaldjur. Här kan man besöka något av portvinshusen och gå på en provning. Och det finns en massa annat att nämna. Det finns en häftig linbana, hela Dourofloden tillhör en av de bästa vindistrikten i hela Europa. Och här finns en fantastisk marknad.

Så ni förstår säkert att vi är lite smått otåliga på att hinna sätta tänderna i fantastiska Porto. Vi kommer inte att hinna allt. Tyvärr hinner vi inte hyra bil och ta oss in längs med vackra Douro-floden och dess vingårdar och vidunderliga natur. Men absolut ska vi försöka hinna med en portvinsprovning och testa det portugisiska köket. Vi ska beskåda bron och flanera runt i de små gränderna. Och leta kakel.

Det är en fantastisk glädje att få uppleva alla platser längs med vår resa. Och vi kan inte nog poängtera att det inte är tiden på havet som gör resan. Beslutet att segla långsamt och se mycket längs med vägen är ett av de klokare besluten vi tagit i vårt liv. Det är inte alltid längst bort i världen som det mest fantastiska finns. Utan framför dina egna ögon där du står, eller i vart fall runt husknuten.

Skepp o Hoj!

(Bilderna lånade utan förfrågan från Wikipedia, med risk att hamna bakom lås och bom och tvingad att leva på kall gröt som straff – tar risken!)

Det smäller våldsamt här i Povoa de Varzim.  Kanoner avfyras intill hamnen och kyrkorna klämtar. Slagverk dånar däremellan. Fåglar lyfter från träd och vattenytor. Dimman ligger tät.

Vad är det som händer…

Vi har råkat pricka in en av Portugals större festdagar (Festas). Och den firas som mest just här i Povoa de Varzim. Det råder helgdag här, för man firar Jungfru Marias färd till himlen och denna tro finns inom den katolska och ortodoxa kyrkan. Och de kyrkor som observerar Marias himmelsfärd och hennes fullbordan av sitt jordiska liv så firas detta just denna dag. Den 15 augusti.

Det är samtidigt med firandet av Jungfru Maria även Povoas fiskares stora dag, deras antagandefest där Povoas fiskare visar sin hängivenhet. Fiskare i Sverige och på andra platser i världen har historiskt sett alltid varit mycket religiösa. Och här i Portugal och Povoa så tror fiskare ännu starkt på de högre makterna vilket gör denna festival till en av de största i hela Portugal.

Så idag, den 15 augusti så firas dagen med en procession ledd av ärkebiskopen av Braga. Den går genom staden och dess toppunkt är framför hamnen där fyrverkerier avfyras från noggrant arrangerande båtar.

Och här löper en pilgrimsled (Nossa Senhora da Saude som betyder typ ”frun av hälsa”) som går från första kyrkan Igreja Matriz, via ett par kapell och slutar vid Santo André Chapel.

Santo André är ett helgon och utanför här ligger en stenig formation som kallas Penedo do Santo (Saint´s Rock). Och på denna stenformation så finns ett märke som Povoa-fiskarna tror är ett fotavtryck av Santo André. De tror fortfarande på att detta helgon frigör själarna för dem som drunknar i havet. Att han fiskar dem från djupet av havet vid ett skeppsbrott.

Så vid sidan av denna dags firande, så har även firandet av Santo André en egen dag som infaller i november. Där grupper av män och kvinnor har svarta huvor där de bär på lyktor och de vandrar till kapellet vid stranden där de sjunger.

När vi kom seglandes från Spanien och in på Portugisiskt vatten så började vi höra en massa kanonskott utefter kusten. Så mer eller mindre dagligen så fyrar man av skottsalvor till helgonens ära för att ge fiskebåtarna god tur, skona dem från förlisning och skingra den så ofta täta dimman som råder här.

Nu ska vi upp på stan och titta på portugisernas firande. Den pågår hela dagen från åtta på morgonen till midnatt. Och det passar ju bra denna dag med tjock dimma. Frågan är bara, kan vi se några fyrverkerier i dimman. Men…den kanske lättar, iallafall om vi hjälper till att be för helgonen.

Skepp o Hoj