Efter några härliga dagar på ostkusten så är vi åter på den västra sidan. Nu har vi gullat med barn och barnbarn och det kändes lite småjobbigt för mormor att krama om de två äldsta barnbarnen då de traskade iväg till skolan på måndagsmorgonen. Med vetskapen om att det dröjer så länge till nästa gång. Den stora slingrade sig om halsen och höll fast länge! En tår letade sig fram…

Nu får vi leva på kramarna tills nästa gång vi ses.

Vi lämnade själva ett par timmar senare och drog till Södertälje och Transauto för att köpa reservdelar till vårt backslag. Ett mycket givande möte fick vi och god hjälp. Nu har vi såväl en A- som B-plan för vårt backslag. Så nu hoppas vi att vi får ihop det så vi kan fortsätta segla vidare. Nog för att vi gillar Lissabon men nu vill vi ner till Algarvekusten innan det blir vinter.

Vi fick med oss de flesta reservdelarna med en gång men några som inte fanns hemma kommer att skickas direkt ner till varvet i Lissabon.

Så med detta avklarat så styrde vi kosan mot sydväst och Halmstad. I höjd med Nyköping så svängde vi av motorvägen och passerade Styrman Pimpstens storasyster och så ringde vi oanmälda på dörren. När den öppnades så utbrast vi;

-Finns det kaffe här!??

Och till svar kom ett stort glädjetjut. Jo det fanns kaffe och kärlek, även nykokta svenska kräftor och kantareller från skogen intill, som vi fick med oss i en påse. Det var en skön paus i bilkörandet och fantastiskt kul att få en stund tillsammans när det inte längre sker så ofta, att man ses.

Kanske att det är roligare att ses just för att vi annars finns så långt bort. Man skulle ju kunna tänka sig att saknaden efter nära och kära skulle kunna få oss att vilja komma hem för gott. Men vi tror att det inte blir samma sak ifall vi gjorde så. Vi trivs med vårt långseglarliv och skulle inte vilja ändra på det. Det finns ett gammalt ordspråk som heter;

Ibland är det bättre att drömma och längta, än att vakna och få!

Det ligger något i det. Ja vi lever nog ett annorlunda liv i många avseenden. Och det är en konst att kunna förhålla sig till saknaden efter dem vi håller kära. Att inte kunna vara med barnbarnen på ett mer vardagligt plan, är nog det svåraste, för de växer så fort. Men tack och lov för att det finns digitala möjligheter som hjälper oss att förkorta avståndet. Man kan inte få allt…men väldigt mycket iallafall. Och det är vi tacksamma för.

Skepp o Hoj!