Vi börjar så sakteliga att runda av vårt Sverigebesök. Det har varit fantastiskt kul att träffa alla nära och kära, även om vi inte hann med alla. Men så är ju livet. Dock känner vi oss klara med Sverige för denna gång. Det uppkom ingen stor hemlängtan där vi kände att vi ville komma hem för gott igen. Utan tvärt om, vi har fått bekräftelse på att det vi gör är det rätta. Att längesegla och se oss om i världen.

 

Vi var hos vänner igår. De brukar resa till Norge varje år och cykla och vandra kring de vackra fjordarna. Spendera långa dagar i frisk luft och laga mat ute på fjället. När andra åker till värmen så styr de kosan mot kylan och fast det är sommar så är det ibland bara några plusgrader i de Norska fjällen.

 

Ibland upplever vi det tydligare när andra beskriver känslan, den där känslan av att finnas ute i naturen, bortskuren från shoppinghysteri, trafik och datorer.

 

En annan sådan bra beskrivning får man när man tittar på Svt:s program Kalles sex liv. Det är Kalle Zakari Walhlström som träffar människor som valt ett annat sätt att leva på (ni vet killen som var gympalärare på Svt för ett par år sedan). Programmen handlar om människor som valt att bryta ett mönster och ta sig ut ur ekorrhjulet. I sex avsnitt få man möta människor som lever alternativt, och då ofta förknippat med naturen. Vi har passat på att streama några program under vår hemmavistelse, som vi annars har lite svårt att se när vi lever på båten. Och detta är ett sådant. I avsnitt tre så åkte Kalle till Lappland där han träffade Miranda som är jägare och bor långt ute på fjället. I omgångar ger hon sig ut i vildmarken och lever där helt själv i en liten jaktstuga för att hitta föda till familjen. Mycket intressant progam men också underhållande. Avsnitten är bara 30 minuter långa så gå gärna in på Svt play och sök efter Kalles sex liv.

 

Och ska vi på något sätt sätta fingret på vad vårt seglande har fört oss sedan vi lämnade Sverige, så är det väl att vi inte längre reser. Utan vi ”är”. Det har blivit ett sätt att leva där vi idag har tappat känslan för båten som transportmedel. Det är klart att vi vet om att båten tar oss från punkt A till punkt B. Men tiden står stilla när vi seglar och vi har ett eget liv ombord. Att segla i sig har blivit nödvändigt. Och samma sak när vi når hamn, så är det upplevelser vi vill åt. Vi vill krafsa på ytan för de platser som vi besöker. Att gå på restauranger och shoppa är inget som står på vår önskelista (även om det kan vara trevligt också). Utan det är annat vi vill åt såsom historiska platser, orörd natur, genuina människor. Och den här känslan har blivit tydligare.

 

Så väskor börjar så smått att packas, vi säger vartefter hejdå till vänner och familj och vi tänker allt mer på tillbakaresan och föreningen med Wilma. Ett par beting kvar hemma i Sverige, sen så…lyfter vi.

 

Vi längtar bort. Borta är hemma. För oss.

 

Skepp och Hoj!