Cangas  – Povoa de Varzim

Vi lämnade Cangas och Ria de Vigo tidigt på lördagmorgonen. Vi hade soligt men vindarna var svaga och vi seglade bara i knappa tre knop. Men vi roade oss med att försöka trassla ut Kaptens fiskespön. Linorna från de två spöna hade lyckats trassla ihop sig under vid den senaste seglatsen. Och de hade snurrat ihop sig i inte mindre än en miljard varv. Projektet var smått galet, de flesta hade nog slängt trasslet och handlat nytt. Och fortfarande är, trots tolv timmars idogt arbetande, skatboet ännu inte utrett. Även om vi nu är mycket nära. Ja ja…det där fisket har mer att önska….

Men så klockan fyra på eftermiddagen så började det blåsa upp fint. Vi gjorde helt plötsligt en 6-7 knop och vi surfade på vågorna. Vi hade delfiner som lekte med oss långa stunder. Och lagom till mörkrets inbrott så kunde vi segla in till Povoa de Varzim. En ny hamn, men framför allt ett nytt land. Portugal. I sällskap hade vi en dansk segelbåt, Lady K som dagarna innan legat närmast oss i samma ankarvik i Cangas (fast vi fick aldrig tillfälle att hälsa på dem då). Och fast vi hade inte pratat med varandra så blir man ändå familj ute på det öppna havet. Två ensamma båtar ute på böljorna…

Det var mörkt när vi kom fram till hamnen i Povoa de Varzin och vi fann snabbt en bra plats att lägga till vid. Lady K kom 50 meter bakom oss och vi fick båda hjälp med förtöjningar av båtgrannar på bryggan. Att komma in i en okänd hamn i mörkret och leta upp en ledig plats gör det lite mer utmanande… Nu hamnade vi sida vid sida med Lady K och kunde äntligen få hälsa på varandra, vi som varit grannar i flera dygn i den tidigare viken.

Här i Portugal så gäller samma tid som i UK, det vill säga -1 timme mot Sverige.  

Mottagandet i vår första Portugisiska hamn har varit ypperligt. Såväl från hamnkapten vid inklareringen samt båtgrannar. På bryggan ligger många långseglare som ska vidare till Madeira-Kanarieöarna-Kap Verde och vidare över Atlanten till Karibien. Svenskar, norrmän, danskar och engelsmän. En och en annan flagga från övrigt land. Med andra ord så är det en plats som bjuder på många ”sundowners” (kvällsdrink) tillsammans på varandras båtar. Man stannar konstant upp på bryggan och pratar i några minuter med den man möter. Och uppe på land så samlas båtägarna vid båtklubbens stora grill om kvällarna för gemensam grillning och umgänge. Och en sådan kväll har vi redan hunnit med här, där vi fick ihop ett stort långbord med folk från när och fjärran. Riktigt mysigt. Alla har med sig sitt eget och så äter man tillsammans och umgås.

Detta ser ut att bli en knutpunkt för många av våra seglande vänner. Våra vänner på svenskbåten Blackpearl ligger här, dem som vi gjorde sällskap med ett tag kring franska Brest. Danskvännerna på Sunsrise som vi känt sedan Cuxhaven för över ett år sedan ligger här också. Och om några timmar så kommer vår gode norrman hit är planen och honom har vi ju i det närmaste adopterat som familjemedlem som ni förstår.

Vad själva Portugal har att erbjuda i övrigt har vi inte riktigt hunnit utforska. Men portugisen verkar prata hyggligt bra engelska, det är mycket lättare än i Spanien att kommunicera med okända. De är artiga och hjälpsamma. Allt känns enkelt här och vi känner att Portugal är en plats där man lätt trivs.

Skepp o Hoj!

Vi vaknade till en stilla morgon i vår ankarvik i Rianxo-bukten i Ria de Arousa.

Nu var det dags att segla vidare, in i Ria de Vigo. Kvällen innan hade Kapten kommit på en idé.

-Ska vi testa att segla härifrån ankarviken utan att ens starta motorn?

Jo vi låg ju nästan ensamma i viken, endast en till segelbåt med tysk flagg vaggade på styrbords sida om oss. Och vi hade frånlandsvind. Så tanken var ju hållbar.

Vi pratade kring det hela och bestämde oss. För det hade varit roligt att testa. Lite ballt och något som bryter av våra annars invanda mönster. Även bra träning ifall vi skulle hamna i en situation med motorhaveri.

Så när vi hade surrat båten och laddat med käk för en segling så stod vi klara, så ställde sig Kapten framme vid peket och Styrman vid rodret. Det låg en lätt morgonbris över bukten, perfekt. Och så började Kapten veva upp ankaret. Vi har ett manuellt ankarspel vilket vi tycker fungerar fantastiskt bra.

Vi visste ju inte alls åt vilket håll Wilma skulle vilja vrida sig. En båt som står emot vind utan framdrift vill alltid vrida sig med fören från vinden. Så vi var lite osäkra på vilken sida hon skulle komma att vilja ha sitt försegel. Vi ville ju helst att hon skulle börja vrida om åt styrbord.

När ankarboj och den påkopplade ankarförtöjningen var uppe så var det bara några tag till på ankarspelet så skulle ankaret släppa sitt grepp från botten. Kapten ropade;

-Nu hänger ankaret fritt!

Och så väntade vi. Styrman tittade på plottern för att lättare börja se båtens rörelser. Och så började Wilma driva. Sakta bakåt bort från land. Och så saaakta kom stävern vridandes. Jippie! Hon valde att gå mot styrbord och således skulle förseglet stämma perfekt även efter det vi satt rätt kurs ut ur Rias.

Kapten borstade rent ankaret från lera och sand och fick upp den sista biten och låste det på plats. Och först då drog Styrman ut förseglet. Och så började vi segla istället för att driva. Vi seglade närmare två knop på bara klyvaren. Och allt utan att ha starta motorn. Det hela hade gått så tyst och lugnt till. Helt fantastiskt denna vackra morgon. Wilma badade i solens strålar.

Nu hade vi vinden akterifrån och vi visste inte om Wilma skulle gilla att få upp storseglet med vinden från aktern. Vi har ingen vinsch på masten till hjälp, inte heller någon elektriskt upphissning av seglet. Utan även här gäller handkraft, dock med hjälp av ett block. I vanliga fall går man upp i vind när man hissar och halar segel, man måste få bort vindens tryck mot seglet för att orka dra.

Men vinden var inte så stark så Styrman kunde styra på en plattläns för ett tag medan Kapten hissade storseglet. Jippie! Även detta fungerade (och vi slapp gå upp i vind). Ja så var seglena uppe och vi kunde fortsätta som om denna lilla morgonmanöver aldrig hade hänt.

Det finns ju en rad segelbåtar som ju faktiskt inte har en motor, alla jollar tillexempel. Och det är såhär man gör då. Men vi tror inte det är så vanligt att det görs på en arton ton tung segelbåt.

Vi fick en heeelt ooootroligt fiiiin dag på havet. När vi kom ut ur Ria de Arousa ut i Atlantvattnet så bjöd det nästan inte på några svall alls. Vinden snett akterifrån och vi gled fram i gemakliga 4-5 knop. Sol sol sol och vid ett par tillfällen så fick vi delfinbesök.

På sena eftermiddagen så kunde vi segla in i Ria de Vigo. Och vi valde även denna gång att ankra. I bukten intill staden Cangas. På stranden så solade, lekte och badade tusentals människor. Det for vindsurfare fram över vattnet i en vidunderlig fart. Bakom oss hade vi den stora stadens Vigos bebyggelse. Storstadspulsen vibrerade på distans. Det låg två andra segelbåtar ankrade när vi dök upp, så det var gott om plats. Vi droppade ankaret.

Men denna gång ankrade vi med motorn igång, vi hade startat den precis innan vi styrde in mot ankarviken. Vinden var lite för hård, vi hade under inseglingen vindbyar på 11-12 meter per sekund och även i bukten så blåste det friskt även om vi låg bra skyddade bakom land. Så hade förutsättningarna varit lite bättre så hade vi nog testat att komma inseglandes utan att starta motorn för att droppa ankaret på önskat ställe. Det får bli en annan gång.

Kapten firade den fina dagen med att dyka från båten spritt språngade naken i kvällsolen. Vilken frihet.

Ja prislappen just nu skulle få vilken smålänning som helst att slå volter…

Priset för hotell Wilma som precis intill stranden: 0 kr

Priset för resa (diesel) från förra stället: 12 kr totalt eller 6 kr/näsa

Middag på Wilmas restaurang (kött, frästa grönsaker, aioli och vitt vin); 15 kr per näsa inklusive vin

Matkostnad under färden, lunch o fika; 15 kr per näsa.

—————————————————-

Totalt kostnad per person för hotell, mat och transport: 36 kr (about 3,60 Euros)

 

Nu kan vi inte alls leva så här billigt alla dagar…men vissa. It doesn´t hurt!

 Vi bjuder på en film där vi lämnar ankarviken Rianxo utan att starta motorn. Håll tillgodo.

 

 

Skepp o Hoj!

Slå vad. Ja långseglarlivet bjuder på en rad massa fantastiska upplevelser. Så även blåmärken. Det hör till. Igår så lyckades styrman slå vaden som nu minner om gårdagens fantastiska segling. Man slår i och stöter emot mest överallt. Som tur är så är man inte märkt för livet. De försvinner vartefter till förmån för nya vackra prydnader i varierad blåtonad skala. Det är nog så att först den dagen man bestämmer sig för att bli landkrabba så börjar man se representabel ut.

Ja och nu över till det absolut viktiga och intressanta. Gårdagens segling…WOW. Now we are talking. Borta är motvinden och vågorna i stäven (fören). Nu när vi svängt runt det nordvästra hörnet av Spanien så har vi fått nordliga vindar som kommer akterifrån och svallen från sidan eller snett bakifrån. Och detta ger oss betydligt härligare och roligare segling.

Vi lämnade Camariñas klockan 7 på morgonen tillsammans med vår gode norrman. Och utanför bukten så fick vi genast sällskap av delfiner. En vacker soluppgång och ett snällt hav utan höga svall. Vi kunde stänga av motorn och segla i fina 4-5 knop. Härligt tänkte vi.

Men redan efter någon timme så dog vinden av och vi fick starta motorn på nytt. Vi skulle passera den spetsiga udden Finisterre, där det kan bjudas på brokig sjö och konstiga naturfenomen. Två hav som möts. Men havet var snällt  mot oss, tvärtom så var det synnerligen fint vatten. Och så fort som vi kommit förbi Finisterre så började det äntligen blåsa upp. Vår plan var att gå till Muros, en by strax söder om Finisterre. Men då det äntligen började blåsa fina seglingsvindar så hade vi inte alls lust att redan avbryta för att börja styra in mot hamn. Vi ringde upp vår norrman och berättade att vi tänkte fortsätta. Han tog beslutet att gå till Muros som planerat, för att spana in det lilla fina stället.

Och vi var så glada för vårt ändrade beslut. Med vinden snett akterifrån och långa fina böljor så forsade Wilma fram i det blå Atlantvattnet. Vi höll god fart, 5-6 knop och ibland peakade vi på 7. Vi åt lunch på fördäck, vi lyssnade på Sommarpratarna och vi njöt av solen.  Och mer delfiner, i mängder… Vi kan nog säga att detta är top tre på bästa seglingarna sedan vi lämnade Sverige. Så ni kan förstå att vi var lyriska.

Efter några timmar så närmade sig Generalen, vår franske vän som seglar med sin dotter. Han kom i god fart och seglade snabbare än vi. De skulle dock segla längre så strax innan vi vek av in mot Ria de Arousa så hann vi fotografera varandras båtar innan de fortsatte till nästa Rias.  

Ja och in mot Ria de Arousa så gick det med en ryslig fart. Vi fick göra en planerad gipp för att kunna styra in mot floden. Och väl där så öppnades det ett innanhav. Ja vi trodde denna rias skulle vara betydligt mindre och smalare. Men icke. Vinden låg på hårt, det var en mycket frisk vind som tryckte Wilma upp i över åtta knop stundtals. Och det på ett vatten utan vågor. Vi seglade närmare tio distans på detta innanhav tills vi kom upp till hörnet av detta. Och intill en strand i en vacker vik, strax innan solnedgång. Ja då släppte vi vårt ankare och låg stilla i skyddet från berget bakom.

Det blev inte mycket mer än middag och sänggång. En hel dag med vind och syre hade gjort oss rejält trötta. Men innan vi somnade så tog vi ett nytt beslut. Vår första tanke var att vi skulle ta två seglingsdagar efter varandra. Nu tittade vi in mot det lockande sandstranden och vackra ankarviken. Och så sa vi till varandra;

-Vi stannar här en dag och sola och badar, va?!

Och så får det bli. Vi tar en dag ledigt och bara slappar och njuter av ett soligt och varmt Spanien. Det får bli en dag med sand mellan tårna…

-när vi lämnar hamnen så har du inget ankare kvar på din båt, bara så du vet!

Vi kontrade med att säga;

-men däremot kommer vi finna en julgran på den plats där Rocna-ankaret tidigare satt.

Vi skrattade gott. Amerikanen skrattade så högt och hjärtligt åt det hela, att hela gomseglet vibrerade i hans stora gap. Men vi känner oss rätt säkra på att ingen stöld kommer att ske, för killen har nog råd att tjacka upp sig på ett eget Rocna. Deras katamaran är alldeles nybyggd och de hade hämtat den i La Rochelle bara några veckor tidigare. Han seglar sannolikt inte på sin sista krona.

Borta på norrmannens båt har vi hunnit med kaffe ett par gånger under dagarna här i Camariñas. Under gårdagen fick ett samtal från vår norske vän.

 –Kom över och ät med oss, vi har en paella puttrandes på spisen, och vi klarar inte dela den på två.

Så glada var vi, som fick såväl trevligt sällskap och middag fixad. Och så otroligt gott, det här med paella går inte av för hackor. Vi hade med oss en flaska vin, den flaskan som vi fått i present av högsta hönset vid den privata hamnen vi låg vid i Sada. Jo, i Sada knorrade vi lite tyst för oss själva då vi betalade betydligt mer än våra vänner norrmannen och fiskar-frank som låg vid den andra marinan precis intill. Men det kompenserades med att vi fick mycket bra service och en flaska av bättre vin som gåva när vi checkade ut. Ett vitt lokalproducerat vin, som vi nu så här i efterhand kan säga var enastående välsmakande. Så den tog vi med under armen när vi knatade över till vännens båt. Och genast så utbröt vår norrman och hans spanska väninna;

 -Åh, det vinet drack vi igår på restaurang, sååå gott!

Ja så där satt vi, den skrattande kvartetten, och mumsade paella och smuttade vin under den tidiga kvällen.

Innan vi försåg oss med norsk-spanskt sällskap och paella så hade vi arbetat lite under eftermiddagen. Ja det är inte bara lata soliga dagar i ett långseglarliv. Båtar går sönder men nu har det, peppar-peppar, inte varit Wilma. I en svenskbåt i hamnen med fyra käcka ungdomar, så hade deras ”waterstag” gått sönder. Det är en vajer som sitter mellan peket i fören och ner en bit på båtskrovet och den stabiliserar upp riggen. En knäck på denna och då kan man äventyra hela riggen med risk för att tappa masten. Not good. Så Wilmas Kapten hjälpte killarna så de fick fästet svetsat och förstärkt. Allt detta medan Styrman ombord på Wilma satte sig med symaskinen och arbetade.

Ja och då tar vi händelserna tillbaka till Paellan. När den väl var uppäten så var det dags att knata över till en annan båt. Den franska båten där Tjoppe hade krupit runt på alla fyra dagen innan, för att felsöka problemet med deras generator. Vi hade blivit överbjudna på en sundowner. Och vi fick en fantastisk intressant och trevlig kväll tillsammans. Det visade sig att vi var ombord på en båt vars ägare är en general vid franska försvaret. Han är ute och seglar i sommar med sin artonåriga dotter. Det blev naturligtvis en del prat kring det militära, såväl Helena som Tjoppe har ju rötter ur försvaret, såväl det engelska som svenska. Men vi hade aldrig kunnat gissa på hans yrke, för han kändes betydligt mer lättsam, öppen och social än vad man annars tänker sig. Och döm om vår förvåning när vi fick se bilder på det hem han just nu förfogar över. Han är för tillfället placerad i Strasbourg och bor i ett enormt slott eller kanske palats. Vi vet inte riktigt vart skillnaden går.

 –Kom och hälsa på! Sa han och fortsatte;

 -Jag har gott om plats och det vore mycket trevligt.

Jo nog skulle vi få plats allt. Även om vi åt upp oss och fick ett större bukomfång. Slottet var från sjuttonhundratalet och varje rum hade tidsenliga möbler, stora takmålningar och enorma gobelänger på väggarna (Ja tänk er Drottningholm eller Stockholms Slott typ) Ja och varför inte, kanske tar vi i vinter en sväng förbi vår trevliga franska vän och hans söta dotter, för att få umgås några dagar och förundras över deras stora kulturhistoriska hem de bor i. Tänk er bara att få förmånen att insupa all den historia som måste finnas kring ett slott som detta. På väggarna hänger tavlor av Frankrikes tidigare kungligheter, så dessa var målade före den Franska Revolutionen som inträffade 1789 och varade tio år framåt. Revolutionen som gav mer makt åt folket och som förändrade det franska och europeiska samhället. Fast åker vi dit får man nog vara noga med att inte spilla rödvin i någon trehundraårig guldförgylld soffa. Då blir man kanske hängd på Champs-Élysées till allmän beskådan. Nä skämt å sido. Först och främst så fick vi en fantastisk kväll och hade enormt trevligt tillsammans. Tiden rann iväg och helt plötsligt var klockan 23. Då tackade vi för oss och gick över till en väntande Wilma som varit ensam hela kvällen.

Ja och så här rullar det på medan vinden kastar sig över havet utanför bukten och förhindrar oss alla från att segla vidare. Det kan verkligen vara berikande att ligga inblåst i en hamn. Varje dag innehåller intressanta möten med nya människor. Inte sällan får man nya vänner för framtiden. Ibland går hela dagar där vi bara går runt och matas med gjädje. Vi skrattar och ler så vi får kramp i kinderna. Det är så vansinnigt berikande. Och skoj.

Skepp o Hoj!

 

 

 

Det började blåsa upp rejält här i Camariñas, så vi tog beslutet att ta oss in till hamnen. Vi fick hjälp med tilläggningen av den trevliga hamnkaptenen. Ena pollaren satt löst märkte vi, när vi skulle lägga till. Så hamnkaptenen fäste oss i en annan så länge. Döm om förvåning när vi fem minuter senare hörde en man som ropade högt. Det var hamnkaptenen som hade börjat skruva på bryggan och ena fästet till T-bryggan hängde bara i ena sin bult. Och intill den bryggan så låg Wilma med risken att driva iväg med hela bryggan om den sista bulten skulle släppa. Med T-bryggan på lut ner i vattnet så kastade sig tre män över Wilmas förtöjningar och höll i henne. Helena startade motorn och ett tag så tänkte hon att nu driver Wilma iväg medan Tjoppe och de andra männen står på kajen kvar. Just en schysst syn det hade varit om Wilma drev iväg med en brygga i sin sida och med Helena bakom ratten. Det hade säkert löst sig men med byvindar på 15 m/s så hade det inte varit ett drömscenario hälsar Styrman.

 

Det hela löste sig mycket väl, vi fick dras över till nästa fålla med starka mäns hjälp. Allt gott. Men vilken dramatik.

 

Igår kom vår norske vän in och la sig i hamnen, senast vi sågs var när vi skiljdes åt i Frankrike när vi skulle korsa Biscaya. Vi för att gå till Santander. Och han till Bilbao. Nu var det ett kärt återseende som firades med norskt kaffe på hans skuta. Han har för tillfället sällskap och hjälp ombord av en vän, en trevlig spansk tjej, som inte räds stora vågor och utmaningar. När kaffet var urdrucket och vi på väg att lämna dem, så blev vi inviterade till en äkta spansk Paella-middag ombord på vännens båt dygnet senare. Wow, det ska bli så gott och trevligt. Och lyxigt att få äta spansk mat lagat av en spanjorska.

Vi hade innan vi dök upp på vännens båt inte hunnit få i oss någon frukost…så det var bara en skvätt kaffe som skvalpade runt i magsäcken. Och klockan var över tolv på dagen. Men vi tog ändå beslutet att gå till affären och handla innan vi gick tillbaka till Wilma. Ett par timmar senare och med ett par kassar så äntrade vi Wilma. Sen blev det nja…inte frukost för klockan var halv tre på eftermiddagen, men vi kan ju kalla det för lunch. Ja lite mat i sittbrunnen och därefter en slapparstund. Ja det vill säga att Styrman Pimpsten slappade i hängmattan. Medan Kapten skruvade bort manluckan till dieseltanken för att studera innehållet. Om man har otur kan det uppstå alger och komma ner skräp i dieseln med tiden, vilket kan orsaka problem. Så innan avfärd från Sverige så torkade vi ur de rostfria tankarna. Nu var det dock dags för inspektion. Och glad i hågen blev kapten och utbrast;

 -Det är lika rent i tanken som i jungfru Marias sköte!

Hmmm…detta uttryck må ni ha överseende med, kanske någon funderar över den heliga damens förskaffenhet kring hennes hemligaste rum. Någon annan kanske förfäras, att Kapten trampat på någon religiösövertygad tå. Men i sådana fall så bockar kapten det djupaste och beklagar. Men så sa han och med det menade han något gott. Tanken såg som ny ut invändigt, inte en tillstymmelse till skräp eller alger.

Väl loja efter den heta spanska eftermiddagsvärmen så gav vi oss ut på en kvällpromenad i Sada. Ja här har temperaturen dallrat kring trettiostrecket hela dagen. Vi kollade in stadens puls och konstaterade att den nog lider av lite hjärtflimmer. Många butikslokaler gapade tomma. Det är ju augusti månad, spanjorernas ledighetsmånad nummer ett. Och visst fanns det människor längs med promenadstråk och restauranger och caféer. Riktigt mysigt. Men det kändes samtidigt som Sada haft sina storhetsdagar och nu stod med en massa stora butikslokaler över. Lite samma känsla som vi upplevde i Cudillero, att det vilade någon slags uppgivenhet över platsen. Underhållet av gator, hus och parker var eftersatt. Vi diskuterade saken och hade kanske en idé om att den ekonomiska krisen som rådde i europa för några år sedan, kanske slog hårt mot dessa platser. Portugal fick ju nödlån av EU för de låg på ruinens brant, men hur Spanien klarade sig har vi ingen aning om. Kanske blev de naggade i kanten iallafall och att det är resultatet av detta som vi ser när vi går vår promenad.

Vi rundade ett gathörn efter att vi gått över en gata. Och så stannade vi till och glodde in i ett skyltfönster. Där låg det en massa enkla aluminiumlådor i en kylmonter. Och i lådorna så låg det kött, typ rivet kött, inte som kebab utan just rivet. Det såg spännande och gott ut. Så vi gick in i butiken och höll på att svimma. Hela taket i butiken pryddes av torkade skinkor och korvar. Halleluja, vilket kulinariskt himmelrike. Vi menar att det hängde inte en skinka i taket, inte två eller tio. Nä taket var tametusan tapetserat med skinkor. Vi pekade på kylmontern i skyltfönstret och utbrast på någon låtsasspanska och undrade ”vad är det där?” Det är lite roligt med spanjorer, för man kan prata med dem utan att kunna deras språk. På något sätt så är de en fena på att veta vad man menar. Ibland har man inte ett ord rätt när man försöker uttrycka sig. Men det gör inget, de tolkar in och kollar kroppsspråk och så löser det sig. Nu fick vi till svar –Carne…och så en lång harang efter som vi inte hann uppfatta. Men hon visade med händerna och vi tolkade det som att det var just som vi trodde. Rivet kött. Vi blev nyfikna och köpte lite grann.

Så nu ligger vårt spanska rivna kött och väntar på att få bli påhittad i någon maträtt. Spanien är ett mycket trivsamt land. Ja trivsamt är nog rätt ord. Här råder en härlig varm sol (vi har noterat att det regnar mycket i norra europa, lite trist för er där hemma). Och maten här är förträfflig, nog kan spanjorerna spänna sin kulinariska pilbåge i höjd med fransmännens. Och så är folket trevliga och lättsamma. Inte påflugna, inte märkvärdiga, inte undandragande. Utan bara naturliga, öppna och glada.

Vi lär nog ha anledning att återkomma till våra upplevelser kring mat. När vi ätit Paella och rivet spanskt kött. Kanske redan i morgon…men då planerar vi segla vidare. Om vi lyckats smälta all god mat vill säga. Vi kanske ligger och flämtar i en äkta spansk paltkoma. Undrar om den skiljer sig från den svenska. Vi lär bli varse.

Skepp o Hoj!

Efter en lagom lång dagssegling så kom vi till A Coruña. Eller Sada närmare bestämt. Efter att vi hört om våra vänner som fått betala närmare 60 euro för en natt i A Coruna så tog beslutet att ta oss till Sada där det är närmare halva priset. Nu råkade vi dock lägga oss i den privata delen av Sada Marina, så det blev kanske bara halvbilligt. Vi kan ju alltid flytta på oss, men vi ligger gott och vi har en otroligt fin service i och kring vår hamn. Just nu sitter vi i en loungeavdelning med minst tio flotta lädersoffor och nyttjar deras utmärkta wifi.

 

Idag har solen badat oss oavbrutet med värmare temperaturer. Delfiner har passerat flertalet gånger men inga ville stanna och leka med oss, de såg ut att vara på språng efter någon fisk eller nåt.

 

Vi stod i valet och kvalet att ankra ännu en natt. Men vi kände att en dusch och lite fast mark direkt intill båten skulle sitta fint i ett par dagar innan vi seglar vidare. Vi blev hjälpsamt mottagna och anvisade en plats.

 

Här i Sada ligger vår engelska vän Frank med sin båt, en trevlig fd fiskare, som vi sprang på i Camaret sur Mer. Och i morgon kommer vår norske vän på båten Vaare hit efter en lång natts segling. Så här vi blir samlade med ett nygammalt gäng. Våra danska vänner har dragit vidare och ligger nu före oss. Och så är det lite med segling, man möts och skiljs och möts igen. Som i morse när vi lämnade den vackra ankarviken i Cideira. Då såg vi båten Mañana, som tillhör australiensaren  Eddie. Han med den trasiga dieselspisen. Ja och så är det lite över lag…vi är säkert en femtontal båtar nu som mer eller mindre går samma väg och som möts och skiljs. Som en enda stor flytande familj.

 

Nu ska vi se oss om här i några dagar i väntan på ny lämplig dag att segla vidare. Sada verkar vara en mycket trevlig stad. Inte så stor, här bor 15.000 personer.

Efter en trevlig dag på havet med sällskap av delfiner flertalet gånger så ligger vi nu ankrade i Rio de Cedeira. Vi fortsätter till A Coruna i morgon är tanken.