I Camariñas finns rätt mycket nyare bebyggelse, men även en hel del gammalt. Och vilken charm dessa har…

 Vi gick på söndagspromenad, alla affärer var igenbommade. Men solen sken och det var skönt att komma ifrån den hårda vinden ett tag…

 Styrman njuter av den spanska solen…

 

Vi ligger ännu inblåsta i Camariñas med ett gäng andra gästbåtar. Det hann komma in ett par båtar till strax efter det vi vandrat på vågorna i blåsten för att söka skydd i hamnen. Dels en katamaran med amerikanska ägare. Dessa har vi hunnit dela en öl med uppe i baren som ligger i anslutning till hamnområdet. De hade först försökt ankra i bukten men fick inget bra fäste utan draggade hela tiden. Botten här är fylld med sjögräs så det ställer inte sällan till det. Deras ankare såg i det närmaste ut som en julgran när de kom in i hamn. De hade fått med sig en rejäl tuva med sjögräs upp som nu dekorerade ankaret så detta inte längre syntes bakom allt det gröna. Rätt rolig syn faktiskt. Och de var mäkta avundsjuka på vårt Rocna-ankare. Och ägaren till katamaranen sa till Tjoppe;

-när vi lämnar hamnen så har du inget ankare kvar på din båt, bara så du vet!

Vi kontrade med att säga;

-men däremot kommer vi finna en julgran på den plats där Rocna-ankaret tidigare satt.

Vi skrattade gott. Amerikanen skrattade så högt och hjärtligt åt det hela, att hela gomseglet vibrerade i hans stora gap. Men vi känner oss rätt säkra på att ingen stöld kommer att ske, för killen har nog råd att tjacka upp sig på ett eget Rocna. Deras katamaran är alldeles nybyggd och de hade hämtat den i La Rochelle bara några veckor tidigare. Han seglar sannolikt inte på sin sista krona.

Borta på norrmannens båt har vi hunnit med kaffe ett par gånger under dagarna här i Camariñas. Under gårdagen fick ett samtal från vår norske vän.

 –Kom över och ät med oss, vi har en paella puttrandes på spisen, och vi klarar inte dela den på två.

Så glada var vi, som fick såväl trevligt sällskap och middag fixad. Och så otroligt gott, det här med paella går inte av för hackor. Vi hade med oss en flaska vin, den flaskan som vi fått i present av högsta hönset vid den privata hamnen vi låg vid i Sada. Jo, i Sada knorrade vi lite tyst för oss själva då vi betalade betydligt mer än våra vänner norrmannen och fiskar-frank som låg vid den andra marinan precis intill. Men det kompenserades med att vi fick mycket bra service och en flaska av bättre vin som gåva när vi checkade ut. Ett vitt lokalproducerat vin, som vi nu så här i efterhand kan säga var enastående välsmakande. Så den tog vi med under armen när vi knatade över till vännens båt. Och genast så utbröt vår norrman och hans spanska väninna;

 -Åh, det vinet drack vi igår på restaurang, sååå gott!

Ja så där satt vi, den skrattande kvartetten, och mumsade paella och smuttade vin under den tidiga kvällen.

 Vårt gåvovin som vi drack till paellan…

Innan vi försåg oss med norsk-spanskt sällskap och paella så hade vi arbetat lite under eftermiddagen. Ja det är inte bara lata soliga dagar i ett långseglarliv. Båtar går sönder men nu har det, peppar-peppar, inte varit Wilma. I en svenskbåt i hamnen med fyra käcka ungdomar, så hade deras ”waterstag” gått sönder. Det är en vajer som sitter mellan peket i fören och ner en bit på båtskrovet och den stabiliserar upp riggen. En knäck på denna och då kan man äventyra hela riggen med risk för att tappa masten. Not good. Så Wilmas Kapten hjälpte killarna så de fick fästet svetsat och förstärkt. Allt detta medan Styrman ombord på Wilma satte sig med symaskinen och arbetade.

Ja och då tar vi händelserna tillbaka till Paellan. När den väl var uppäten så var det dags att knata över till en annan båt. Den franska båten där Tjoppe hade krupit runt på alla fyra dagen innan, för att felsöka problemet med deras generator. Vi hade blivit överbjudna på en sundowner. Och vi fick en fantastisk intressant och trevlig kväll tillsammans. Det visade sig att vi var ombord på en båt vars ägare är en general vid franska försvaret. Han är ute och seglar i sommar med sin artonåriga dotter. Det blev naturligtvis en del prat kring det militära, såväl Helena som Tjoppe har ju rötter ur försvaret, såväl det engelska som svenska. Men vi hade aldrig kunnat gissa på hans yrke, för han kändes betydligt mer lättsam, öppen och social än vad man annars tänker sig. Och döm om vår förvåning när vi fick se bilder på det hem han just nu förfogar över. Han är för tillfället placerad i Strasbourg och bor i ett enormt slott eller kanske palats. Vi vet inte riktigt vart skillnaden går.

 –Kom och hälsa på! Sa han och fortsatte;

 -Jag har gott om plats och det vore mycket trevligt.

Jo nog skulle vi få plats allt. Även om vi åt upp oss och fick ett större bukomfång. Slottet var från sjuttonhundratalet och varje rum hade tidsenliga möbler, stora takmålningar och enorma gobelänger på väggarna (Ja tänk er Drottningholm eller Stockholms Slott typ) Ja och varför inte, kanske tar vi i vinter en sväng förbi vår trevliga franska vän och hans söta dotter, för att få umgås några dagar och förundras över deras stora kulturhistoriska hem de bor i. Tänk er bara att få förmånen att insupa all den historia som måste finnas kring ett slott som detta. På väggarna hänger tavlor av Frankrikes tidigare kungligheter, så dessa var målade före den Franska Revolutionen som inträffade 1789 och varade tio år framåt. Revolutionen som gav mer makt åt folket och som förändrade det franska och europeiska samhället. Fast åker vi dit får man nog vara noga med att inte spilla rödvin i någon trehundraårig guldförgylld soffa. Då blir man kanske hängd på Champs-Élysées till allmän beskådan. Nä skämt å sido. Först och främst så fick vi en fantastisk kväll och hade enormt trevligt tillsammans. Tiden rann iväg och helt plötsligt var klockan 23. Då tackade vi för oss och gick över till en väntande Wilma som varit ensam hela kvällen.

Ja och så här rullar det på medan vinden kastar sig över havet utanför bukten och förhindrar oss alla från att segla vidare. Det kan verkligen vara berikande att ligga inblåst i en hamn. Varje dag innehåller intressanta möten med nya människor. Inte sällan får man nya vänner för framtiden. Ibland går hela dagar där vi bara går runt och matas med gjädje. Vi skrattar och ler så vi får kramp i kinderna. Det är så vansinnigt berikande. Och skoj.

Skepp o Hoj!