Slå vad. Ja långseglarlivet bjuder på en rad massa fantastiska upplevelser. Så även blåmärken. Det hör till. Igår så lyckades styrman slå vaden som nu minner om gårdagens fantastiska segling. Man slår i och stöter emot mest överallt. Som tur är så är man inte märkt för livet. De försvinner vartefter till förmån för nya vackra prydnader i varierad blåtonad skala. Det är nog så att först den dagen man bestämmer sig för att bli landkrabba så börjar man se representabel ut.

Ja och nu över till det absolut viktiga och intressanta. Gårdagens segling…WOW. Now we are talking. Borta är motvinden och vågorna i stäven (fören). Nu när vi svängt runt det nordvästra hörnet av Spanien så har vi fått nordliga vindar som kommer akterifrån och svallen från sidan eller snett bakifrån. Och detta ger oss betydligt härligare och roligare segling.

Vi lämnade Camariñas klockan 7 på morgonen tillsammans med vår gode norrman. Och utanför bukten så fick vi genast sällskap av delfiner. En vacker soluppgång och ett snällt hav utan höga svall. Vi kunde stänga av motorn och segla i fina 4-5 knop. Härligt tänkte vi.

Men redan efter någon timme så dog vinden av och vi fick starta motorn på nytt. Vi skulle passera den spetsiga udden Finisterre, där det kan bjudas på brokig sjö och konstiga naturfenomen. Två hav som möts. Men havet var snällt  mot oss, tvärtom så var det synnerligen fint vatten. Och så fort som vi kommit förbi Finisterre så började det äntligen blåsa upp. Vår plan var att gå till Muros, en by strax söder om Finisterre. Men då det äntligen började blåsa fina seglingsvindar så hade vi inte alls lust att redan avbryta för att börja styra in mot hamn. Vi ringde upp vår norrman och berättade att vi tänkte fortsätta. Han tog beslutet att gå till Muros som planerat, för att spana in det lilla fina stället.

Och vi var så glada för vårt ändrade beslut. Med vinden snett akterifrån och långa fina böljor så forsade Wilma fram i det blå Atlantvattnet. Vi höll god fart, 5-6 knop och ibland peakade vi på 7. Vi åt lunch på fördäck, vi lyssnade på Sommarpratarna och vi njöt av solen.  Och mer delfiner, i mängder… Vi kan nog säga att detta är top tre på bästa seglingarna sedan vi lämnade Sverige. Så ni kan förstå att vi var lyriska.

Efter några timmar så närmade sig Generalen, vår franske vän som seglar med sin dotter. Han kom i god fart och seglade snabbare än vi. De skulle dock segla längre så strax innan vi vek av in mot Ria de Arousa så hann vi fotografera varandras båtar innan de fortsatte till nästa Rias.  

Ja och in mot Ria de Arousa så gick det med en ryslig fart. Vi fick göra en planerad gipp för att kunna styra in mot floden. Och väl där så öppnades det ett innanhav. Ja vi trodde denna rias skulle vara betydligt mindre och smalare. Men icke. Vinden låg på hårt, det var en mycket frisk vind som tryckte Wilma upp i över åtta knop stundtals. Och det på ett vatten utan vågor. Vi seglade närmare tio distans på detta innanhav tills vi kom upp till hörnet av detta. Och intill en strand i en vacker vik, strax innan solnedgång. Ja då släppte vi vårt ankare och låg stilla i skyddet från berget bakom.

Det blev inte mycket mer än middag och sänggång. En hel dag med vind och syre hade gjort oss rejält trötta. Men innan vi somnade så tog vi ett nytt beslut. Vår första tanke var att vi skulle ta två seglingsdagar efter varandra. Nu tittade vi in mot det lockande sandstranden och vackra ankarviken. Och så sa vi till varandra;

-Vi stannar här en dag och sola och badar, va?!

Och så får det bli. Vi tar en dag ledigt och bara slappar och njuter av ett soligt och varmt Spanien. Det får bli en dag med sand mellan tårna…