Igår kom vår norske vän in och la sig i hamnen, senast vi sågs var när vi skiljdes åt i Frankrike när vi skulle korsa Biscaya. Vi för att gå till Santander. Och han till Bilbao. Nu var det ett kärt återseende som firades med norskt kaffe på hans skuta. Han har för tillfället sällskap och hjälp ombord av en vän, en trevlig spansk tjej, som inte räds stora vågor och utmaningar. När kaffet var urdrucket och vi på väg att lämna dem, så blev vi inviterade till en äkta spansk Paella-middag ombord på vännens båt dygnet senare. Wow, det ska bli så gott och trevligt. Och lyxigt att få äta spansk mat lagat av en spanjorska.

Vi hade innan vi dök upp på vännens båt inte hunnit få i oss någon frukost…så det var bara en skvätt kaffe som skvalpade runt i magsäcken. Och klockan var över tolv på dagen. Men vi tog ändå beslutet att gå till affären och handla innan vi gick tillbaka till Wilma. Ett par timmar senare och med ett par kassar så äntrade vi Wilma. Sen blev det nja…inte frukost för klockan var halv tre på eftermiddagen, men vi kan ju kalla det för lunch. Ja lite mat i sittbrunnen och därefter en slapparstund. Ja det vill säga att Styrman Pimpsten slappade i hängmattan. Medan Kapten skruvade bort manluckan till dieseltanken för att studera innehållet. Om man har otur kan det uppstå alger och komma ner skräp i dieseln med tiden, vilket kan orsaka problem. Så innan avfärd från Sverige så torkade vi ur de rostfria tankarna. Nu var det dock dags för inspektion. Och glad i hågen blev kapten och utbrast;

 -Det är lika rent i tanken som i jungfru Marias sköte!

Hmmm…detta uttryck må ni ha överseende med, kanske någon funderar över den heliga damens förskaffenhet kring hennes hemligaste rum. Någon annan kanske förfäras, att Kapten trampat på någon religiösövertygad tå. Men i sådana fall så bockar kapten det djupaste och beklagar. Men så sa han och med det menade han något gott. Tanken såg som ny ut invändigt, inte en tillstymmelse till skräp eller alger.

Väl loja efter den heta spanska eftermiddagsvärmen så gav vi oss ut på en kvällpromenad i Sada. Ja här har temperaturen dallrat kring trettiostrecket hela dagen. Vi kollade in stadens puls och konstaterade att den nog lider av lite hjärtflimmer. Många butikslokaler gapade tomma. Det är ju augusti månad, spanjorernas ledighetsmånad nummer ett. Och visst fanns det människor längs med promenadstråk och restauranger och caféer. Riktigt mysigt. Men det kändes samtidigt som Sada haft sina storhetsdagar och nu stod med en massa stora butikslokaler över. Lite samma känsla som vi upplevde i Cudillero, att det vilade någon slags uppgivenhet över platsen. Underhållet av gator, hus och parker var eftersatt. Vi diskuterade saken och hade kanske en idé om att den ekonomiska krisen som rådde i europa för några år sedan, kanske slog hårt mot dessa platser. Portugal fick ju nödlån av EU för de låg på ruinens brant, men hur Spanien klarade sig har vi ingen aning om. Kanske blev de naggade i kanten iallafall och att det är resultatet av detta som vi ser när vi går vår promenad.

 På kvällspromenad i spanska Sada…

 Hamnen i Sada…

 Det är ännu lite folk på stranden fast klockan är halv nio på kvällen…

 Vackert hus i behov av renovering…trasiga fönster och flagnad färg…men en fantastisk arkitetkur.

 

Vi rundade ett gathörn efter att vi gått över en gata. Och så stannade vi till och glodde in i ett skyltfönster. Där låg det en massa enkla aluminiumlådor i en kylmonter. Och i lådorna så låg det kött, typ rivet kött, inte som kebab utan just rivet. Det såg spännande och gott ut. Så vi gick in i butiken och höll på att svimma. Hela taket i butiken pryddes av torkade skinkor och korvar. Halleluja, vilket kulinariskt himmelrike. Vi menar att det hängde inte en skinka i taket, inte två eller tio. Nä taket var tametusan tapetserat med skinkor. Vi pekade på kylmontern i skyltfönstret och utbrast på någon låtsasspanska och undrade ”vad är det där?” Det är lite roligt med spanjorer, för man kan prata med dem utan att kunna deras språk. På något sätt så är de en fena på att veta vad man menar. Ibland har man inte ett ord rätt när man försöker uttrycka sig. Men det gör inget, de tolkar in och kollar kroppsspråk och så löser det sig. Nu fick vi till svar –Carne…och så en lång harang efter som vi inte hann uppfatta. Men hon visade med händerna och vi tolkade det som att det var just som vi trodde. Rivet kött. Vi blev nyfikna och köpte lite grann.

 Tjoppe i kulinariskt himmelrike…

Så nu ligger vårt spanska rivna kött och väntar på att få bli påhittad i någon maträtt. Spanien är ett mycket trivsamt land. Ja trivsamt är nog rätt ord. Här råder en härlig varm sol (vi har noterat att det regnar mycket i norra europa, lite trist för er där hemma). Och maten här är förträfflig, nog kan spanjorerna spänna sin kulinariska pilbåge i höjd med fransmännens. Och så är folket trevliga och lättsamma. Inte påflugna, inte märkvärdiga, inte undandragande. Utan bara naturliga, öppna och glada.

Vi lär nog ha anledning att återkomma till våra upplevelser kring mat. När vi ätit Paella och rivet spanskt kött. Kanske redan i morgon…men då planerar vi segla vidare. Om vi lyckats smälta all god mat vill säga. Vi kanske ligger och flämtar i en äkta spansk paltkoma. Undrar om den skiljer sig från den svenska. Vi lär bli varse.

Skepp o Hoj!