(så mycket mer behöver inte en seglare…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Vi fortsätter sammanfatta året som gått. Denna gång redovisar vi vilken miljöbelastning vi haft genom att räkna ut vårt CO2-utsläpp. Är du ny läsare så läs gärna vårt förra inlägg också som du finner HÄR. Där får du en snabb uppdatering (med en massa fina bilder) från seglingsåret som gått.

Det är ju förvisso lite tid kvar på året, innan det gått helt till ända. Men vi kan enkelt uppskatta den återstående elförbrukning av året. Vi ligger ju still i hamn nu och vi lever alla dagar rätt lika.

Vi konstaterar att vi landade på en extrem låg CO2-förbrukning för 2018. Vi törs nog utmana varenda svensk från Kiruna till Ystad, för vi tror knappt någon kan slå oss. Det är till stor del ett medvetet arbete från vår sida att hålla ner belastningen på miljön och vi förstår ju att de flesta människor i Sverige är beroende av transportmedel och uppvärmda bostäder. Med våra solcellspaneler och vindgenerator för att få elektricitet så räddas både plånboken och miljön. Med vindens kraft transporterar vi oss, om det nu inte är helt bleke – för då får vi lov att starta motorn. Men som regel så använder vi bara Wilmas motor i och ur hamn när vi seglar. Därtill så vistas vi i varmt klimat och därför så klarar vi oss utan någon egentlig uppvärmning av vår bostad, som ju är vår båt.

Under året så blev det ingen flygresa eller tågresa som året innan. Vi kommer dock att flyga hem i början av 2019, men det är ju nästa år och kommer därför inte med på årets räkenskap.

Under 2018 åkte vi buss några få gånger. Samt att vi hyrt bil tre gånger men då tillsammans med andra långseglare. Vi har tagit upp en av dessa resor, vi tänker oss att våra seglande vänner får tillräkna sig de andra två. Samåkning är ju toppen för både plånboken och miljön.

I tabellen har vi knyckt raden för ”antalet kilometer körda med dieselbil” till vår motorgång med Wilma. Vi har fått räkna om vår förbrukning så den motsvarar Wilmas dieselmängd som vi gjort av med. Så mängden diesel stämmer därför, men inte antal körda kilometer.

Vi låg fem månader på ankare nonstop, utan en enda natt i hamn (klapp klapp på axeln). Totalt räknat så låg vi mer än halva året på svaj. Så vi kan utan att ljug påstå att vi har levt på sol, vind och kärlek – tre goda ting, såväl gratis som miljövänligt.

Totalt utsläpp för 2018 landade på 2184 kilo koldioxid per person och kostnaden för att neutralisera uppgår till 284 kronor. För denna summa kommer vi att kompensera miljön genom att köpa en bra håv för att kunna fortsätta städa havet. För den som inte vet så är Kapten en självutnämnd planetstädare. Ingen har väl undgått att plast i haven är ett stort bekymmer och Kapten städar flitigt till sjöss och längs med stränder, han plockar upp något så gott som varje dag. För den nyfikne så kan vi berätta att förra årets koldioxidförbrukning landade på på 3475 kilo respektive 452 kr, så nästan en halvering mot förra året).

 Här är en fotodump från websidan där vi räknar ut vårt CO2-utsläpp…

Nu när vi ligger i hamn så har vi kopplat upp oss på landström. Ström som kanske inte kommer ifrån så miljövänlig källa, vad vet vi. Men till största del använder vi faktiskt fortfarande gratis och miljövänlig solenergi från våra paneler (spis och vattenberedaren går på landström men resten av båten plockar energi från solen). Vår smarta MPPT-laddare som ser till att ladda batterierna från solpanelerna är nu installerad ombord. Vi är galet nöjda med den och skillnaden mot tidigare är enorm. Störst skillnad gör den nya laddaren när det är mulet ute samt när det ligger skuggor på solpanelerna. Och vad den gör är att den optimerar våra solcellspaneler genom att öka laddningen på batterierna med ungefär trettio procent. Så om solpanelerna laddar 10 ampere så skickar MPPT-laddaren in 13 ampere i batterierna. Vete fan hur det går till, det är lite magiskt.

Med den nya MPPT-laddaren så klarar vi den nuvarande batteribanken bättre, så har vi tagit beslutet att fortsätta använda våra blybatterier tills vidare. De nyinköpta litiumbatterierna stuvar vi undan så länge och vi byter den dagen vi upplever att de gamla börjar sacka rejält.

Lite andra tankar kring inköp och miljö under året som gått…klädinköpen har uppgått till tre par strumpor till Kapten. Samt ett par gympadojor och joggingkläder till Styrman. Inköpen kostade rekordlåga 250 kronor och detta beror på att vi köpte kläderna i Marocko. Vi har såklart inhandlat en del ting till Wilma. Men i övrigt så har vi nog bara inhandlat mat (och toapapper o dyl) och en liten skvätt bensin till jollens utombordare. Som exempel så har Styrman P till sitt långa hår faktiskt endast förbrukat en flaska hårschampo under året (och den är inte helt slut än). Har hon varit skitig? Njaa, det kanske någon skulle tycka men faktiskt inte så värst (enligt Kapten som ju är den närmaste näsan). Det finns andra sätt att tvätta håret på, ting du hittar i ditt skafferi (kallas för No Poo och det bygger på att inte utsätta håret för kemikalier). Primärt så behöver man inte tvätta håret så ofta som man kanske tror. Styrman P tvättar sitt hår högst två gånger i månaden och hon hade sannolikt behövt klippa av sitt hår om hon hade slitit för hårt på det. Få damer i hennes ålder har kvalitet nog för att bära ett midjelångt hår. (Spana runt bland kvinnliga 50-plussare, de är lätträknade).

Störst skillnad gör det faktum att vi inte äger någon bil. Vi cyklar och går när vi tar oss fram på landbacken.

Vi kan ha missat något, förlåt oss i sådana fall…men tämligen nära är vi vårt redovisade resultat. Det är lätt att uppskatta när vi lever som vi gör. Är du nyfiken på att räkna ut din egen CO2-förbrukning. Det kan du göra på Klimatbalanse.se och länk kommer HÄR.

Att leva miljömedvetet behöver inte vara sämre. Inte alls. Tvärtom så är det rätt kul.

Sen ett gott råd. Hitta nu på något annat kul än att springa i affärer på Black Friday. Denna synnerligen korkade nymodighet som vi plockat från USA och som enkom går ut på att konsumera. Du handlar sannolikt saker du inte alls behöver (men tror dig behöva). Experter menar att konsumism beror på generell livsleda, där konsumtionen används kompensatoriskt. Så varför inte riva runt i frysen på fredag och laga något spännande av mat som annars skulle bli bortglömt och slängt…du kan rensa i din garderob och upptäcka kläder som fallit i glömska. Eller varför inte krypa upp i soffan och hångla med din kära. Har du ingen så kan du ringa en vän för en pratstund. Du kommer hur som helst säkert på något som klingar bättre än att spendera pengar på inköp av saker som inte gör dig lyckligare.

Skepp o Hoj!

(…och vi inser att året varit smått magiskt…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Välkomna nya läsare. I dagarna kommer en artikel ut i seglingstidningen Odyssé och det får sannolikt fler att hitta till vår blogg. Vad lämpar sig då inte bättre än en liten resumé av året som gått. Nu börjar 2018 lida mot sitt slut och vi har lagt oss för vintervila. Som ny här får du chansen att se vad du missat. Som gammal i gemet kan du kanske behöva fräscha upp minnet. Ha en trevlig lässtund!

Nu när seglingssäsongen för detta år gått till ända så upptas mycket av vår tid åt att reflektera. Vi kunde då aldrig ana vad vi hade att vänta efter den dagen vi sjösatte Wilma efter hårt slit med motorbytet i Lissabon. Detta var den sista januari. Vi seglade ner till Algarvekusten i rätt rask takt där vi bland annat gjorde stopp i Lagos. Där fann vi ett helt gäng seglande skandinaver och vi som hade varit ganska ensamma nordbor under flera månader, var rätt hungriga på umgänge. Nu blev det seglingssnack på svenska, gofika och trevliga middagar under den sköna portugisiska vintersolen.

I Olhão träffade vi på Susan, en soloseglande tjej från Skottland, men bosatt i London. Hon hade sagt upp sig från sitt drömjobb på tidningen The Guardians för att segla runt England under ett år men nu hade vindarna fört henne längre. Vad vi inte visste då var att vi skulle komma att se Susan igen och hon skulle komma att utgöra en stor del i vårt liv denna sommar.

Vi kom så småningom till Gibraltar och där stannade vi längre än tänkt, främst två anledningar. För första gången den vintern så drabbades vi av riktigt oväder. Det var skyfallsregn och storm och ovanligt kallt för årstiden. Veckorna gick och vi kunde inget annat göra än att vänta ut vädret. Men samtidigt så hade vi beställt en ny ankarkätting från England som dröjde. Vår leverans fastande i tullen och innan alla procedurer var avklarade så hade veckorna gått. Kättingen kom ungefär samtidigt som solen och värmen kom tillbaka. I Gibraltar blev vi goda vänner med Marcus, killen vi skämtsamt kallat för vägkorsningen då han med engelskt och tyskt blod vuxit upp i Italien och nu var en fantastisk mix av alla tre. Få människor har humor som han. Där mötte vi också Jon och Margriet med hunden Puppy på båten Goodvibes. Deras plan var att segla i Medelhavet men först i maj skulle de att kasta loss.

I början av April så lämnade vi Gibraltar och La Linea och vi satte kurs mot Marocko.

Det var en speciell känsla att komma till Afrika. Det lät så mycket mer imponerande att till sig själv kunna säga att man seglat på egen köl till en annan världsdel. Marocko imponerade och vi mötte landet i dess vackraste vårskrud med blommor och grönska som vi bara kunnat drömma om. I Smir träffade vi på en annan svensk seglare, Claes. En hyvens man som tog oss med till den blå byn Chefchaouen. En by som ligger uppe bland bergen där husfasaderna är målade i den djupaste indigo.

Nästa stopp i Marocko blev Al Hoceima. Under de tio dagarna vi var där så var vi den enda gästbåten. Vi mötte ganska få personer som pratade engelska och vi fick helt luta oss på våra franska kunskaper. I Al Hoceima lever många berber och vänligheten hos detta minoritetsfolk var påfallande. Ingen var påträngande och utan omsvep blev vi hjälpta med allt vi behövde. Vi minns särskilt den gången vi gått vilse när skulle till en butik för att köpa ett marockanskt telefonkort. En pappa och dotter hjälpte oss rätt och vi fick dessutom hjälp med att ladda det nyinköpta kortet. De ville absolut inte ha några pengar för besväret.

Nästa stopp blev Melilla, den lilla spanska enklaven som ligger vid den nordafrikanska kusten. Arkitekturen, WOW!Vackrare hus har vi nog aldrig sett. Hamnen var billig och mycket bra, för endast 6 euro per natt så är Melilla en absolut kandidat för oss långseglande nordbor att övervintra i. Det går dagligen färjor till spanska fastlandet så man kan enkelt flyga hem från Malaga. Samtidigt som man har klimatet på sin sida, om man nu vill undvika snö och kyla vill säga.

Med ett långt ben på ett hundra distans kom vi åter till Europa och spanska Almerimar. Vi träffade på nytt vännerna på S/Y Goodvibes, paret vi träffade i Gibraltar och de hade just påbörjat sin seglingssäsong. Det visade sig att vi skulle åt samma håll så vi slog följe. När vi kom till lagunen, det ankringsvänliga innanhavet Mar Menor, så träffade vi på ensamseglande Susan igen och där dök Marcus ”Vägkorsningen” upp också. Plötsligt var vi ett helt gäng och grillaftnar och utflykter avlöste varandra.

Vi vill ju här passa på att säga att vi under seglingsåret mött många andra trevliga människor, inte minst andra seglare. Dessa har såklart också bidragit till fantastiska möten och upplevelser. Alla hinner tyvärr inte nämnas i detta inlägg men ni vet vilka ni är och hur trevligt vi haft ihop. Tack för fantastiska möten!

När vi lättade ankare i Mar Menor i slutet på maj så råkade vi ut för den incidenten som satt djupast spår i oss sedan vi lämnade Sverige. Efter 100 seglande sjömil, 40 nautiska mil från närmaste kust mellan spanska fastlandet och Balearerna så blev vi rammade och bordade av migranter mitt i natten. I en liten motorbåt, endast något större än en jolle så befann sig 11 frusna, sjösjuka och trötta män och de var vilse. De hade lämnat Algeriet fem dagar tidigare men nu var deras vatten, mat och bränsle slut. Med sina sista droppar bensin så hade de åkt ikapp Wilma där de sett våra lanternor mitt i natten. I ren desperation så kolliderade de med Wilma med flit, de körde in i vår skrovsida och en man lyckades ta sig ombord. Två män föll i vattnet. Känslan var overklig och situationen var stressande. Vi ropade ut MAYDAY – MAN OVERBOARD över radion. Ingen myndighet hörde vårt nödrop annat än S/Y Goodvibes och Susan. De trodde det var Styrman P som fallit överbord då Kapten var den som gjorde utropet. Vännerna frös i det närmaste till is av skräck tills de fått mer information. S/Y Goodvibes länkade våra nödanrop vidare så en räddningsaktion kunde ta plats, den samordnades från Palma på Mallorca.

Det tog sina timmar innan räddningen kom. De spanska myndigheterna skickade ut en räddningshelikopter och en räddningsbåt. Ensamseglande Susan dök upp vid vår sida där vi cirkulerade runt den lilla båten med nödställda i väntan på hjälp. Till slut så kunde alla räddas, då hade natten övergått till dag.

Det starkaste minnet från händelsen är när migranterna just blivit upplockade till räddningsbåten. Och de som inte behöver akut sjukvård står på däck med sina händer lagda över bröstet som gest och de i på franska ropar ett tack till oss. De tackar oss för att vi räddat deras liv. Känns stort. Men framför allt så känns det skrämmande att det fortfarande drunknar tusentals människor i Medelhavet under deras flykt att ta sig till en tryggare plats. För vår del så fick vi återigen ett bevis på att Wilma är den mest stryktåliga och tryggaste båt som går att finna. Vi byter inte ut henne mot allt smör i Småland.

På Balearerna väntade azurblått vatten och vackra ankringsvikar. Vi badade, snorklade och gick på upptäcktsfärder tillsammans med våra vänner. Biokvällar och grillning stod på agendan vid solnedgångarna. Våra vänskapsband med Susan och S/Y Goodvibes hade fördjupats avsevärt efter sjödramat långt ute på havet. Vi har skrattat och gråtit ihop och vi kände oss synnerligen levnadsglada och tacksamma att dramat slutat lyckligt. Som ungdomar på seglarläger där sommarlovet är oändligt.

På Menorca så fick vi sällskap av vår gamle vapendragare Öivind, hans hund Birk och båten Vaare. Ömsom har vi seglat bredvid varandra, ömsom har vi seglat ifrån varandra. Vi möttes första gången i Holland där han låg infrusen i Middelburg och Wilma kom som en räddande isbrytare. Med ungefär samma mål och tidsplan så har vi gjort sällskap i många hamnar, ankarvikar och framför allt sjömil ute på havet. Oavsett vart vi båda befinner oss så har vi tät kontakt med varandra. Från Menorca var vi därför fyra båtar som samtidigt korsade det stora blå för att komma till Sardinien.

Sardinien gav oss blandade känslor. Naturreservatet La Maddalenas var en liten besvikelse. Båttrafiken är på snudd galen i juli och augusti månad, avståndet mellan ankrade båtar krymper då till ynka 8-10 meter. Något som våra vänner på S/Y Goodvibes fick erfara, deras ankarkätting rullades upp i en flådig Rivabåts propeller och lyfte vännernas ankare från botten. Kapten på Wilma satte av för att tillsammans med Jon dyka och försöka trassla isär de båda båtarna. Allt gick efter omständigheterna bra, men det tog flera timmar och för en stund så drev de båda båtarna okontrollerat närmare klipporna då varken propeller eller ankare var brukbara. La Maddalenas ska sannolikt upplevas utanför högsäsong. Men var beredd på att möta en hel del plast i havet, trots att det är ett naturreservat. Samt att det knappast finns en enda fisk att beskåda när man snorklar. Havsbotten är i det närmaste död vilket smärtar att se.

Från södra Sardinien var det så småningom dags att korsa ett större vatten igen och segla över till Sicilien i Italien. Vi tog farväl av Susan som skulle stanna på Sardinien över vintern. När vi tillsammans med S/Y Goodvibes och S/Y Vaare seglat sju timmar så tornade sig ett åskoväder upp. Blixtarna slog ner i vattnet inte långt framför oss och det var bara sekunder mellan varje smäll, natthimlen lystes ideligen upp av nya blixtformationer. Vi försökte segla runt ovädret men det bara växte sig större och större. Till slut insåg vi att det enda rätta och kloka var att segla tillbaka till Sardinien. Vi hade haft extremvärme en längre tid så dessa urladdningar kom emellanåt och de var inte lätta att förutspå. Förvånad Susan vaknade upp nästa morgon av att hennes vänner åter låg ankrade runt hennes båt Isean.

Många vackra ankarvikar har vi sett under året som gått…

 

Ett nytt försök gjordes någon vecka senare. Ett nytt farväl till Susan och så även till Jon och Margriet/Goodvibes som nu hade bestämt sig att styra kosan mot Malta. Kvar på gemensam kurs skulle det bli Wilma och Vaare. Efter tre nätter och dagar med fantastisk segling så kom vi fram till de Lipariska öarna norr om Sicilien. Vi ankrade vid ön Vulcano och Stromboli innan vi styrde söderut på nytt. Båda dessa platser visade sig vara spännande, som vulkaniska guldkorn i det blå Medelhavet.

Siracusa blev nästa anhalt, den pittoreska och romantiska staden som ligger på Siciliens ostkust. Här fick vi chansen att ändra på vår uppfattning om Italien som seglarland. Hittills hade våra upplevelser inte varit enkom positiva. Aviga italienare, dyrt och en massa förbud. På sina ställen hade vi inte ens fått lägga till med jollen vilket gör livet svårt när man ligger på ankare. En natt i hamn kostar inte sällan flera tusenlappar. Men här på Sicilien så fick Italien sin stora revansch. Öppna och glada italienare i Siracusa gav oss tillstånd att lägga till med vår jolle mitt i stan och vatten och sopkärl gick åter att finna. Och vi passade på att njuta av all den goda italienska maten i väntan på överfarten till Grekland. Är det något italienarna kan så är det mat och vi tänker att till detta land så kommer man helst med flyg och inte egen båt.

Ännu en längre överfart med flera nätters segling stod framför oss. Känslan var obeskrivlig när vi äntligen kunde ankra upp i en vacker grekisk vik. Grekland hade varit seglingsårets mål att nå. Med ett DEPKA, ett grekiskt seglingstillstånd så kan man fritt röra sig i grekiska vatten och hamnarna kostar ofta inget. Men är det gratis så finns där inte mycket service heller, en kaj med pollare att förtöja i. Har man tur så finner man vatten men sällan möjlighet att koppla in sig på el. Ankringsvikarna är oändliga i antal. Grekland faller oss i smak och livet är väldigt enkelt. Maten i Grekland bör nämnas, de slåss absolut om en plats bredvid italienarna och fransmännen. Ett grekiskt lamm, solvarma tomater, fetaost och oliver…listan kan göras lång.

Något vi sett fram emot och som vi drömt om var att gå Korintkanalen. Denna besynnerliga passage, en smal ränna som är utgrävd och nästan hundra meter höga bergssidor reser sig på var sida. Dagen vi passerade var för ovanlighetens skull regnig och grå. Vi hade nästan glömt bort att det finns annat väder än sol och blå himmel. Men regnet hindrade inte vår upplevelse.

Till slut kom vi fram till Naxos, den största ön i Kykladerna och här har vi lagt oss för vintervila. Där mötte vi Styrman Pimpstens syster vars familj har ett vackert hus på ön. Till vår stora glädje kom systern med svensk knäckebröd, sill och julnubbe så nu är julen räddad.

Seglingsåret skulle vi vilja beteckna som magiskt där verkligheten kom att överträffa drömmen. Utmärkande har varit alla de människor vi träffat, nya vänner och bekanta från olika delar av världen. Med fem månader av ankring utan ett enda avbrott för en natt i hamn har vi blivit lite av ankringsexperter. Vi har förflyttat oss ofta, ibland längre sträckor men som regel en dagsetapp i taget. Nomadlivet har verkligen slagit rot i oss och vi undrar lite stilla vad som ska hända med oss den dagen vi lägger flytvästarna på hyllan och flyttar i land. Kommer då rotlösheten ta tag i oss där vi ständigt längtar efter att få ge oss iväg någonstans? Men den dagen ligger så långt bort så funderingen får bero.

Här på Naxos så har vi haft gott om tid att hålla kontakt med de människor vi mött under året. Även de vi träffade på varvet i Amora i Lissabon året innan där sammanhållningen var enastående och umgänget uppsluppet och glatt. Ett bevis på detta är väl att vi under mellandagarna får besök av våra danska vänner som seglade båten FAIR. Vi träffades i Amora och strax dessförinnan. Nu ska vi få fira nyår tillsammans med dem och vår vän på Vaare och vi kommer garanterat får skoj tillsammans.

Cirkeln är sluten, seglingssäsongen 2018 och året börjar gå till sin ända. Men lika snart som solen vänder sig bort under en period, så kommer den åter tillbaka med nya löften om sol och värme och vindar att segla på. Vem vet vad som väntar oss då, sommaren 2019? Vi har ingen aning. Och det är just det som är tjusningen med det liv som vi lever. Att vi ingenting vet.

Skepp o Hoj

(…och Kapten får skicka onda ögat…)

På tal om att hålla i hatten, kan ni förklara varför vi sett åtminstone två greker på motorcykel välja att hålla en hand på sin hjälm på huvudet för att den inte ska blåsa av, istället för att knäppa hakbandet? Det ser krångligt ut att bara ha en hand ledig och vi tänker att kanske hjälmen är till för att skydda huvudet vid en eventuell olycka (!) Det kan vara en fördel om krukan sitter fast på knoppen rejält så den inte lämnar skallen före kollisionen så att säga. Men som regel använder inte folk hjälm alls här…

Hela dagen igår gick åt att jaga våra batterier vi beställt från Kina. Vi överdriver inte om vi påstår att Kapten har lagt bortåt 50 timmar på ärendet. Litiumbatterier går inte att köpa här på Naxos över huvud taget, våra grekiska vänner har undersökt saken och även spanat in om de går att köpa online. Men litium är antagligen så nytt och så dyrt och det kan vi säga, att många greker har svårt att klara brödfödan. Då är det nog inte primärt litiumbatterier man går och köper. Grekland är faktiskt ett av Europas fattigaste länder där hela 20 procent beräknas ligga under fattigdomsgränsen. Som ett riktmärke kan vi berätta att en grekiskt pension endast ligger på drygt 3000 kronor. Det går inte att leva på den lilla summan, även om maten här är billigare än i Sverige, ca trettio procent lägre. Vi upplever folket här som hyggligt arbetsamma, men så vansinnigt ineffektiva. De verkar inte vana att tänka innovativt och utanför boxen. Därför så sker förändringar så väldigt långsamt. De vet heller aldrig vilken lag de ska följa då Greklands regering hela tiden ändrar lagarna. Som exempel ändras reglerna för oss seglare, varför Port Police själva inte vet. När vi ställer frågor har de inte svaren, de bläddrar i något häfte men så kommer någon kollega med ett annat papper. Sen dividerar de för de är oense. Detta har vi hört på flera ställen, att lagar och regler ständigt ändras. Verkar jobbigt…kanske bättre då att vara helt utan regering, som i Sverige. Häpp!

Så var det dessa batterier. I Kina så gick allt fort, att beställa, tillverka och skicka dem hit. Med fraktflyg dessutom och de landade då i tullen i Aten. Där skulle de tullas in med moms- och tull- och stämplingsavgift. Som vi skrev tidigare så blev det många blanketter att fylla i, samt kopia på pass och som grädde på moset så skulle Kaptens föräldrars namn redovisas. Kapten började misströsta en aning när tullen i Aten inte var nöjda och vi var tvungna att komplettera uppgifterna. Till sist kunde vi betala den svidande tullnotan och de släppte batterierna vidare för leverans till kund.

UPS var den levererande firman och på Naxos så anlitar de i sin tur en lokal budfirma. Vi kunde följa vår leverans i mobilen då vi hade ett trackingnummer. Enligt denne så skulle varorna levererats till oss i fredags. Men några varor såg vi inte till. Kapten har ringt och tjatat och på UPS kunde de inte säga vart godset tagit vägen. I vår mobil stod att läsa ”godset har inte kunnat hämtas upp, två försök är gjorda och ett sista tredje försök ska göras. Därefter skickas leveransen i retur”. Hämtas upp var, och av vem? Tillbaka till Kina???

Vi pratar ju om stora pengar och man blir ju orolig när ingen vet vart varorna finns. Men klart var att godset inte längre stod kvar hos tullen.

Vi kan säga att på UPS i Grekland så vet de mycket väl vem MR NORBERG är. Något trackingnummer har han inte behövt ange senaste veckan. Daglig kontakt har skett och nu igår när varorna plötsligt var borta så fick Kapten tagga upp det hela lite för att få ur dem något annat svar än det brukliga ”du får vänta någon dag”. Kapten gav sig inte utan fortsatte ringa upp, två gånger slängde UPS på luren (så moget). Till slut fick vi veta att batterierna fanns här på ön och vi fick namnet på den lokala budfirman, deras underleverantör. Vi ringde dit men de sa att varorna fortfarande stod i Aten. Gaaah! Vem ska man tro på? Så vi letade upp adressen till den lilla firman här på ön och cyklade dit. Och döm om vår förvåning, där stod våra fyra stora och tunga paket med batterier i – från Kina till oss. Men fick vi ut dem nu när vi funnit dem? ÅH NEJ!

GAAAH!

Den lokala underleverantören hävdade att vi inte betalt tullavgiften och nu skulle de ha den summan på nytt av oss. Vi visade dem transaktionen på Kaptens mobil (för några kvitton har vi inte fått på vare sig inköp, tull, moms eller stämpling). Detta dög inte som bevisning. Så vi ordnade ett mejl från UPS där det framgick att vi betalt och att vi inte stod i skuld på något sätt. Vi trodde då att NU får vi loss varorna. Men NEJ! Inte nu heller…nu var det var något på deras dator som gjorde att de inte kunde lämna ut varorna.

Efter fem timmars väntande så taggade Kapten upp (vi hade under väntan fått kissa bakom huset och köpt banan i butiken intill för att inte svälta). Kapten höjde rösten och sa att i morgon ska vi segla vidare (nödlögn) och att han därför måste ha sina batterier – NU!

Vi möttes av nonchalans.

Kapten ringde upp UPS på nytt, vilken gång i ordningen hade vi tappat räkningen på. Vi ville förmå att tjejen på UPS skulle prata med deras egen underleverantör, den ointresserade mannen som stod framför oss. UPS-tjejen gick med på det. Men döm om förvåning när Kapten håller fram luren och ber killen prata direkt med UPS – ja då vill han inte ta luren. Utan nonchalant så låtsas han vara upptagen med något, typ som en treåring gör. Kapten röt till och skickade onda ögat och då först tog killen bakom disken luren.

På grekiska växlades det sen tre korta meningar mellan UPS och underleverantören och samtalet avslutades plötsligt. Sen slängdes våra paket fram på disken under stor irritation och vi fick med oss dem utanför dörren. Vi hade betalt för transport ner till hamnen men firman verkade bara äga en MC och nu var de sura. Vi var bara glada att ha kommit åt vårt gods (men lagom trötta). Det blev en taxi ner till hamnen med paketen, Styrman Pimpsten och hennes cykel. Kapten fick komma trampandes efter. Taxichauffören var trevlig och det var gott att träffa någon som var glad och hjälpsam.

Vi säger bara: ALDRIG MER privatimport från Kina till Grekland. Det hade varit lättare att åka till månen. UPS som vi tidigare haft goda erfarenheter av, är vi gruvligt besvikna på. Varför lyssnar de inte till punkt när man ringer, utan avbryter mitt i. De hinner inte ens höra frågan. Två gånger har de slängt på luren och då har vi inte alls varit otrevliga men förvisso varit påstridiga med att få något annat svar än det sedvanliga ”du får vänta till i morgon”. Och den lokala budfirman förstår vi oss inte på. Ville de blåsa oss på pengar? Kunde de inte tänka utanför boxen då det saknades uppgift om att vi betalat tullavgiften? Eller ville de förhala det hela för att de inte hade någon bil som kunde köra ner varorna till hamnen?

Det är precis som att en del greker inte riktigt sjunger ut när något börjar krångla. Utan man vrider undvikande på sig och gör ingenting för att lösa problemet. Som att det kanske löser sig av sig självt om man sticker huvudet i sanden för en stund…(eller paketen går i retur)…hmm…

Så summa summarum. Grekerna är bra på mycket, filosofi och god mat till exempel. Men skicka paket verkar inte vara deras starka sida.

Skepp o Hoj!

 Naxos, Kykladerna, Grekland

Flitens lampa lyser över oss och medan Kapten målar byssan så har Styrman Pimpsten gett sig iväg en bit för att slipa säcka-kärran ren från gammal färg och rost. Vår kärra är vi lite extra glada i för den kom till oss av en ren slump och den har visat sig vara ett fantastiskt ting att äga. Hade vi vetat bättre så hade vi stoppat i en sådan i båten redan innan vi lämnade Sverige. På vagnen har matkassar och vatten fraktats och det ska gudarna veta, att alla gånger ligger inte mataffären nära hamnen. Särskilt när vi ligger på ankare så är tinget guld värd, för då släpar vi ogärna cyklarna i land.

Vår IKEA-vagn kom till oss när vi låg på varvet i Amora i Lissabon. Vi skulle slänga skräp i varvets sopcontainer och när vi skulle hiva i vår påse så fann vi vagnen till synes färsk-dumpad däri. Det visade sig vara ett par vänner som gjort sig av med den, de unga och trevliga killarna Stephen och Victor. Ja, och så var det lite över lag på varvet, att saker bytte ägare med varandra. Var det lite för fina saker att kasta som man misstänkte att kanske någon annan skulle kunna ha glädje av. Ja då ställde man tinget vid sidan om containern. Som regel så försvann tinget diskret till någon annans båt.

Vår IKEA-vagn var mycket väl begagnad redan då som ni förstår. Men vi lät oss inte nedslås, funktionen fanns ju där. Efter den dagen har den flitigt använts och i somras lossnade ett hjul som Kapten fick laga. Nu har vagnen börjat flaga färg och den har börjat få rostangrepp, så nu var det dags att göra något åt den.

Att slipa och skrapa sittandes i solen intill vattnet var inget som Styrman P tyckte var tråkigt, tvärt om, och nu väntar IKEA-vagnen på att bli målad.

På temat att rädda gamla prylar som slängts, så har vi här en bekännelse. Vi har inte riktigt velat skriva om det tidigare, för det känns lite väl komiskt då det kan vara en kompis saker vi funnit. Vi vet inte helt säkert hur det ligger till. Men så här är det…

I Gibraltar så hade någon vänlig själ slängt två par seglarskor av finaste modell, Henri Lloyd. Av äkta läder och inte alls så slitna, möjligtvis önskade de bli ingnidna i lite skofett. Någon hade helt enkelt ledsnat på dessa och de skulle försvinna med nästa sophämtning om Kapten inte räddade dem från sitt definitiva öde. I Gibraltar umgicks vi rätt så flitigt med folket i hamnen. Dels vår ”vägkorsning” Marcus, han som hade engelskt-tyskt blod men var uppvuxen i Italien. En skön blandning som gett honom en träffsäkra humor, underfundig och rapp med en italiensk teatralisk touch (han himlar med ögonen, han borde bli skådis). Han kunde verkligen få oss att skratta och vi kan sakna honom. Det kan vara så att skorna tillhört honom. Vi har inte vågat fråga.

Det kan också vara så att de har tillhört ett mysigt svenskt långseglarpar som vi var ute och dinerade med. De höll på att rensa ur sin båt för de skulle hem till Sverige en sväng. Så vi misstänker starkt att skorna kan ha tillhört mannen i besättningen. I så fall är risken stor att de nu läser detta och känner igen sig. De vet vilka vi är och de minns om de slängt två par seglarskor medan de var i Gibraltar. Vi vill i sådana fall passa på att tacka och hälsa att skorna sitter som en smäck på Kaptens fötter. Ena paret skor har blivit Kaptens favoriter. Tack tack!

Det kan även vara så att skorna tillhört våra norska grannar som låg mitt emot oss. Eller så våra goda vänner på S/Y Goodvibes, men det tror vi inte. Känns inte som Jons stil riktigt. Men man vet aldrig.

Japp, så då var det sagt. Så får vi se om någon lämnar en kommentar om igenkänning. Gratis är gott vill vi hälsa och återbruk ligger ju i tiden. Men att erkänna att man emellanåt hittar saker kastade i soporna är nog lite mer pinsamt än om man varit på en secondhand-butik. Vi tror ändå att alla tycker det är ok, miljömedvetna som de flesta av oss är idag.

Vi tog en promenad häromdagen. På en kulle inte långt ifrån hamnen så står en portal som är betydligt äldre än vår IKEA-vagn och Kaptens skor. Idag är det ett vackert landkänningsmärke och Naxos mest fotograferade plats. Portalen byggdes på 500-talet före Kristus på tyrannen Legdames beställning och tanken var att det skulle bli ett Apollotempel. Byggandet avbröts på grund av krig mellan Naxos och Samos. Senare kom de kristna att bygga en kyrka ovanpå det ofärdiga templet.

I eftermiddagssolen så badade portalen och lika så Naxos stad i de lågt stående solstrålarna. Naxos är som vackrast då.

 Kapten träffade en trevlig kille  uppe på kullen som körde sin drönare över portalen…

Uppe på kullen träffade vi en kille som körde sin drönare över området. Han visade oss vilka häftiga bilder och filmer man kan ta från ovan. Portalen som är inhägnad för att skydda det historiska verket från klåfingriga människor, hindrade inte vår drönar-kille. Han flög sin drönare rakt igenom portalen. Häftigt! Ja en sån drönare skulle man ju ha. Men chansen är väl inte så stor att man finner en sån i en sopcontainer. Vi ska i vart fall börja leta…vem vet, kanske vi har tur!?

Skepp o Hoj!

Några fler foton från dagen;

Kapten är intresserad och blir visad…

Jättedörren…

Jo, Styrman P var med…

 

Vi passerade denna kyrka på vår promenad…avskalad och sliten byggnad med en blå grind…

 

På väg tillbaka till Wilma…

 

Over and Out!

(…måste redogöra för vem hans pappa är hos myndigheterna…)

Vår renovering av byssan fortgår och durken, det vill säga Styrman P´s golv i köket är ännu obefintligt. Durken är tillfälligt bortplockad för att väggarna målas och vi tillhör den sortens människor som skruvar bort lister, kontakter och kablar när vi ska måla. Slutresultatet blir alltid bättre i vårt tycke och skulle man till exempel vilja byta plats på en väggkontakt så är det ju smutt om inte förra väggens färg uppdagar sig då.

Det blir nog bra när allt är klart. Men just nu är det mesta ombord en enda röra. För att på något sätt ändå ha ett drägligt liv ombord så målar vi väggarna i omgångar. Så vi kan leva och bo samtidigt och gärna laga god mat.

På tal om god mat så streamade vi häromdagen svensk tv och vi såg ett program med Anne Lundberg. Det handlade om matsvinnet där det visar sig att vi svenskar kastar en tredjedel av all den mat vi köper. I alla led kastas det i snitt trettio procent. Hos leverantören, hos grossisten, hos butiken och till sist hemma hos dig själv. Vansinnigt. Är det något vi kan vara stolta över på S/Y Wilma så är det att just ingenting i matväg kastas. Det är ett av våra envetna val, att planera så varenda liten matrest, grönsak och ostkant aldrig går till spillo. Vi ser det som sport. Ofta uppdagar sig nya spännande maträtter på våra tallrikar…ibland landar där något vi känner igen. Som häromdagen då vi hade fått några kokta potatisar över. Dagen därpå fick de ingå i potatisplättar med bacon och rårörda lingon till lunch. Gott? Nä menar ni…supergott…och det är busenkelt. Grunden bygger på pannkakssmet där man minskat något på mjölkmängden. Sen i med potatis och salta upp. Stek i smör. Det går inte åt så mycket smet, vi gjorde den på 1 ägg och det blev lagom till två personer. Vi hörde vid något tillfälle i somras någon kritisk röst som undrade om vår låga matkostnad verkligen stämde. Japp…det gör den. Väljer vi att inte gå på restaurang och Styrman får gå in i fullt fokus så kan vi äta gott, nyttigt och extremt billigt. Det är en av de ting hon är riktigt bra på. När byssan är klar och golvet tillbaka så kommer det att blötläggas gula ärtor och kokas ärtsoppa på. Har ni någon aning om hur billigt (och gott) det är med ärtsoppa som man kokat själv? Kostar nästan ingenting alls. Men man får respektera att alla inte är lika roade i köket som Styrman P men vi ska ju alla äta, så ett visst intresse borde de flesta ändå ha. Äta bör man annars dör man.

 Vem sjutton skulle tacka  nej till potatisplättar, bacon och råröda lingon…vi ser till att inte kasta mat…

 

Men det var inte potatisplättar och mat vi tänkt berätta om. Utan vi ville nämna lite kring grekisk byråkrati. Inför nästa seglingssäsong så kommer vi ha litiumbatterier ombord. Vi har insett att vår batteribank behöver vara stor, vilket den idag är men med blybatterier kan man inte plocka ur lika mycket kräm om man vill att de ska hålla över tid. Saken är att med kyl och frys och tv och datorer och dammsugare och elektriska handverktyg så plockar vi ut en hel del ampere ur båten. Vi gillar tanken på att vara självförsörjande och vi vill ha ett välfungerande liv där vi i princip ska kunna ankra året om. Så även mörka årstiden vill vi kunna klara oss på våra solpaneler och vindgenerator. Sen finns det mulna och vindstilla dagar på sommaren också. Då är det gott att ha en batteribank som verkligen är dimensionerad för den elförbrukning vi har ombord. Har vi nu omformare där vi kan använda 220 V så vill vi kunna använda det utan att behöva krångla allt för mycket med att starta motorn varje gång. Sen har vi märkt att när man bor ombord på heltid, ja då är batterier lite av en förbrukningsvara. Vi märker på de vi har att de inte är fullt så effektiva längre…inte dåligt men inte så toppen som de var när vi installerade dem första gången. Med litium så är livslängden längre.

MEN…så skulle vi köpa litiumbatterier. De är ju rätt så dyra så vi tänkte köpa från Kina. Kan ju inte vara så svårt för det gör ju folk mest hela tiden som det verkar. Saken är den, att när man köper något utifrån EU´s gränser så ska dessa tullas in och betalas för. Så nu har vi all den dokumentation på grekiska. Proceduren skiljer det sig sannolikt från Sverige för här behövde vi gå upp till polisen med våra dokument och få dem stämplade.

Vi tog hamnpolisen till hjälp. På dokumenten så behövde vi fylla i föräldrarnas namn också…jo det är sant, vi skojar inte. Kapten fick fylla i fullständiga namn på sin mamma och pappa, fast han är vuxen och 52 år gammal. Sen hos polisen så blev det tre stämplar, två underskrifter och ett slags frimärke – på varje sida. På ena stämpeln skulle även Kaptens pappas namn fyllas i. Så nu står det Felix, Felix, Felix, Felix…ja en jäkla massa Felix (Pappa Felix är en fullvuxen man över 80 år, Kapellmakare och boendes i Lysekil).

Det känns inte riktigt som tjugohundratalet och hos hamnpolisen så surrade det en omodern fläkt som förstärkte bilden av det omoderna, som en scen tagen ur en film från 70-talet. Glada blev vi för all den hjälp vi fått och när de faxat dokumenten åt oss tillsammans med en kopia på Kaptens pass till tullen i Athen, så gick vi därefter glada tillbaka till båten. Snart kom det ett mejl (jo ett modernt mejl, inte en brevduva) som förkunnade att dokumenten var ofullständiga och att de därför inte kan lämna ut vår leverans. GAAAH! Här gäller det att ha tålamod och vi har ju ingen aning om vad vi kan ha missat. Det är ju inte så lätt att veta då det står på grekiska…suck!

 Vi försöker ta det hela med ro…vädret är ju på vår sida i vart fall med 20-22 grader på eftermiddagarna…

Men annars så skiner solen här och vi njuter av varma eftermiddagar i t-shirt med målarfärg på. Inte mycket att klaga på. Och gammal pappa finns ju också som kan gå i god för att hans son är hans son och vuxen dessutom… Inte illa. Långt i från alla har det så förspänt!

Skepp o Hoj!

(…litet spretigt inlägg om vilt festande och oinbjudna katter)

Det är galet vad tiden går fort…vi har varit här i närmare en månad och dagarna bara rusar förbi.

Här följer litet axplock kring vad som händer på Naxos, i hamnen och ombord på Wilma…

Lådan på däck med det spruckna locket är nu plastat och målat. Locket har vi skruvat tillbaka på nytt. Nu tål locket att man andas på det, tittar på det och att man tänker på det. Man kan även sitta och stå på locket utan risk för att falla igenom. Men vård av själva lådan (nedan locket) får vi ta senare någon gång…

Vi håller på att dra nya sladdar till solpanelerna vi flyttade på häromsistens. Styrman Pimpsten fick krypa in i det aktre helveteshålet. Ja vi kallar vårt förliga och akterliga stuvutrymme för helveteshål. När Kapten försöker krypa in så tenderar han att fastna där för all framtid (kan ju i och för sig vara skönt att ha honom ur vägen). En gång bröt han några revben mot en luckans kant när han skulle måla i hålet. Helveteshålet bjuder till många svordomar och mycket förtret. Men däri rymmer det även ack så viktiga saker och funktioner och man vill ju inte inte gärna ha dessa i sängkammar´n precis. Då kan det vara bra med ett helveteshål. Styrman P som är liten och nätt som en ballerina (men totalt utan balettkunskaper) fick hoppa in och sköta jobbet med att dra kablar. Kablarna ska sedan vidare bort till vår elcentral för att kopplas in i den nya MPPT-regulatorn. Men det blir en annan dag.

Vi har börjat måla i byssan/styrhytten. Vi köpte färg i en grekisk färgaffär och kvinnan bakom kassadisken föll pladask för Styrman P´s flätor. Likt pippi hängde två långa blonda flätor ner från knopp till midja och det är sannerligen ingen vanlig grekisk syn. Färgflickans engelska var dock urusel så hon fick be sin man om hjälp. Eller om det är hennes chef, vi har inte frågat om de ligger med varandra (fast det ena utesluter ju inte det andra).

I vart fall, när vi kom hem med färgen så gick Kapten ner på knä och rygg (lite vad stunden krävde) för att skruva bort paneler och sladdar innan slipning, spackling och målning kunde ta vid. Den nya färgen är vit. Den förra var svagt vaniljfärgad. Wow! Ombyte förnöjer. Bara en liten del av byssan/styrhytten har så här långt blivit målad. Vi tar liten bit i taget för vi lever och bor samtidigt ombord och vi vill inte behöva ta in på hotell medan vi renoverar.

Ena kvällen stod Styrman P och stekte kyckling. Det doftade väldigt gott tyckte Kapten. Det tyckte även den katt som stryker runt i området. Han satte sig bredvid landgången och väntade på en inbjudan. Men det kom ingen så han fick lomma iväg till någon annan restaurang (läs: båt).

Vi har börjat gå långa promenader. På dagen så har vi som regel ärenden så vi hojar dit vi ska, till färgaffären, båttillbehörsaffären, elaffären eller mataffären. På kvällen däremot så promenerar vi hand i hand genom, bortom och runt Naxos stad. Kvällarna har varit fantastiskt ljumma och sköna och vi har fått motion och blivit av med lite latmask. På Naxos (och säkerligen på andra ställen i Grekland) så är det sedvanligt att måla fönsterluckorna himmelsblå. Det blir så vackert mot den vita husfasaden och klarblå skyn. Fräscht som någon skulle ha sagt.

I morse stack en katamaran till vår stora lycka. Hittills har alla andra båtägare varit hänsynsfulla och avslutat sina festkvällar i sittbrunnen i mänsklig tid. Men på denna katamaran som inhyste ett tiotal partysugna tyskar i trettioårs åldern så har det varit tjo och tjim till på morgontimmarna. Vi har inte så ont av att folk har skoj…men när festen slutar med olustig stämning och de högljutt låter som om Adolf Hitler håller tal och festen slutar med att någon kräks över relingen. Ja då är det inte så romantiskt längre. Nu har de äntligen lämnat Naxos och vi önskar dem inte välkomna tillbaka. (Bye buy och Auf Wiedersehen).

Vi hade tänkt att skriva lite om grekisk mytologi. Lite om alla gudar och så. Men vi vet inte, det verkar jäkligt rörigt. Alla låg med alla, de bedrog varandra och de festade hej vilt. Svartsjuka och mord hörde till vardagen. Men något kan vi nämna.

På Kreta föddes den högste guden Zeus. Men han växte upp här på Naxos. Människorna på Naxos avgudade honom så de byggde ett tempel till hans ära på det högsta berget Zas/Zeus (det berget som Jackie bor nedanför). Zeus hustru Ariadne blev gravid men dog innan hon hann föda. Zeus skar då ut fostret och sydde in det i sitt eget lår (hur galet låter inte det). Barnet som föddes var vinguden Dionysos. Där i är förklaringen till att Naxos är frodigt grönskade och har så gott vin.

Zeus fick många barn (ja vi pratar här om jättemånga barn, det var fruar och älskarinnor i mängder). En gång lockade han till sig drottningen Leda genom att förvandla sig till en vacker svan. Han förförde henne och hon födde därefter prinsessan Helena. Denna prinsessa lär har varit bedårande vacker, därav kommer uttrycket Sköna Helena. (Lite roligt vetande då Styrman P också klingar till det namnet när hon inte använder sitt alias).

Kort tillbaka till Dionysos, vinguden som föddes ur låret på pappa Zeus. Dionysos omgavs sig med en massa löst folk, följeslagare som var besatta kvinnor och de var omåttliga vindrickare. De ägnade sig åt dans, sång och orgier. De fanns ingen hejd på festandet. Ja lite som grannarna på katamaranen som lämnade hamnen i morse. Men något gott som Dionysos gjorde var att han gav vinstocken till människorna. Det är därför vi idag kan odla vindruvor och trampa vin så vi svenskar får något att skölja ner fredags-tacosen med.

Ja det var lite om det grekiska mytologin. Den är gigantisk rörig, så vi tror vi alla är nöjda med dagens lektion. Här ska vi nu plocka fram färgburken igen och se om vi kan kladda lite mer på väggarna i byssan. 

Skepp o Hoj!

(…ett kort svar som kan förändra…och vi får vara med om en äkta grekisk BBQ…)

Vi har firat OXI-dagen här på Naxos. Oxi/óchi betyder nej, och nejdagen är en allmän helgdag i Grekland.

Den 28 oktober 1940, mitt under det brinnande andra världskriget så ville Mussolini, Italiens fascistiske ledare att Grekland skulle acceptera att axelmakternas trupper (Italien o Tyskland i det här fallet) skulle få gå in på grekiskt territorium. Gick inte Grekland med på detta ultimatum så hotades landet med att anfallas.

Den dåvarande grekiska premiärministern Ioannis Metaxas vägrade och gav Mussolini ett mycket kort svar;

-NEJ!

Mussolini höll sitt ord om hot och Grekland anfölls och drogs därmed in i Andra Världskriget. Men det rakryggade svaret från grekerna som innebar att man inte ville sälja sig till krigsförande länder, blev efter denna händelse något man började fira. Så varje år på årsdagen av nejsvaret så högtidlighålls minnet genom parader och en massa viftande grekiska flaggor.

Vi promenerade in till öns huvudgata för att titta på festligheterna. Barn med flaggor, ungdomar med trummor, präster och poliser. Finklädda åskådare där alla till synes gått man ur huse. Plötsligt så gapade inte längre restaurangerna halvtomma såhär efter turisternas sorti, utan nu var varenda bord ockuperat av glada greker som passade på att dricka kaffe i solskenet med sina familjer.

Nu har vi varit här såpass länge att vi blivit lite bekanta med en del ortsbor. Vi mötte killen som jobbar i båttillbehörsaffären, han kom gåendes finklädd tillsammans med sin familj. Vi skakade hand och växlade några ord. Sen fann vi oss ett ledigt bord där vi tog oss en fika. Vädret har under de senaste dagarna varit det bästa tänkbara. Sydliga varma vindar, klarblå himmel och 22-23 grader.

När klockan närmade sig halv två på eftermiddagen gick vi bort till korsningen där bageriet ligger. Vi hade bestämt träff med Jackie, den irländska tjejen som bott här på ön i princip halva sitt liv. Gift med en grekisk man och med barn så bor de uppe bland bergen. Vi hade blivit inbjudna på BBQ hemma hos dem.

Vi hoppade in i bilen och vi fick oss en vacker tur över krön och genom dalar. Så småningom så bredde den vackraste naturscenen ut framför oss och där, vid foten av öns högsta berg (Zas/Zeus och Kykladernas högsta bergstopp, 1004 m.ö.h) så bodde de i ett typiskt grekiskt hus. Sockerbitsformat med rundade kanter och fönsterluckor. Uppe i bergen så är det alltid en 3-4 grader svalare än nere i byn. Vi hade garderat oss med en extratröja.

Vi presenterades för några av deras vänner som också var inbjudna och förutom greker så blev vi en fin mix av folk. En sydafrikan, en holländare, en irländare och två svenskar…ja och så greker och så en glad hund och katt också. Katten hette Wasabi, en social rackare som gärna ville umgås. Med en drink i eftermiddagssolen med utsikt över landskapet så baxnade vi inför denna vackra plats. Fridfullt och glesbebyggt med naturen direkt inpå husknuten.

 Grekiskt vin i eftermiddagssolen…

 

Snart var maten klar och vi slog oss alla ner. Maten var fantastiskt god, grillat kött, grillad korv, grillad ost, grillad aubergine, ugnsbakad sötpotatis…sallader…sallader och så en grekisk sallad och till detta serverades grekiskt vin och bröd. Samtalen växlades mellan engelska och grekiska, men mest på engelska vilket gjorde att vi lätt kunde delta i diskussionerna. Vi har hört och lärt oss massor. Om grekisk historia, om grekisk skolgång (greker är välutbildade och det finns mer än 10.000 läkare bara i Tyskland som är greker) och så givetvis grekisk mat.

 Till Kaptens stora lycka så fanns det nygrillat kött, grekerna pressar gärna en citron över köttet…gott!

 

När vi mätta och bukfyllda hade vinkat hejdå till familjens vänner så fick vi följa med Jackie till familjens egen kyrka. Jo, de har en kyrka på sina marker och denna var inte mycket större än en friggebod. Här har de döpt sina barn och här ligger hennes mans släkt begravd. Kyrkan har mer än 1000 år på nacken och innerväggarna var till för några år sedan vitkalkade. Vid kyrkan så gick det tidigare en vattenåder med friskt bergsvatten där den samlades i vacker damm intill entrén. Men en granne högre upp på berget valde en dag att styra om ådran för att få vattnet till sin egen gård. Varpå dammen torkade ur och sättningar uppstod i kyrkans väggar. De kallade då dit en hantverkare för att fixa sprickan som uppstått i väggen. Men då denne började ta bort den vitakalkade färgen så fann han en tusenårig gammal väggmålning bakom. Så hantverkaren avbröt sitt jobb och meddelade familjen att de nog skulle ringa till de arkeologiska myndigheterna istället.

Idag är nästan all vitkalk borttagen och den lilla kyrkan har mängder av väggmålningar och reliefer föreställande helgon och olika berättelser ur bibeln. Smått overkligt och ett litet oljeljus brinner ständigt i kyrkan där äldre i byn kommer för att be, och de håller lågan vid liv. Vi har då aldrig sett något liknande förut. Fascinerande och imponerande.

På ena väggen…ett helgon tror vi…

 

 

Efter vår guidning så passerade vi en fruktträdgård med apelsiner. Jackie hämtade en påse från bilen som snabbt fylldes med frukt. Tacksamma för all god mat, trevligt sällskap, besök i familjekyrkan och en fruktpåse tung som en potatissäck så skjutsades vi tillbaka till hamnen. Det hade mörknat ute och vi kröp proppmätta över vår smala landgång till vårt flytande hem.

Sa den grekiska premiärministern NEJ för snart 80 år sedan så säger vi själva definitivt JA. Ja till Grekland, ja till deras goda mat och ja till dess folk. Fast ja på grekiska heter nä! (né)…häpp!

Skepp o Hoj!

(och nedan kommer lite fler bilder från dagen, håll tillgodo)

 Vackra Naxos…utsikten från vännernas terass…

 

 

 Katten Wasabi ville kela…

 

Vännernas hus…

 

 Vi älskar grekisk mat…

 

 Efter maten, Kapten i samtal… (extratröjan åkte på framåt sena eftermiddagen, det är kallare uppe i bergen…)

 

 Sen eftermiddag…

 

 Även här blir det höst…på vägen till den lilla familjekyrkan…

 

Takmålningar (ursäkta bildkvalitén)

 

 Det här är familjegraven berättar Jackie, här hamnar hon också en vacker dag och vi får veta att grekerna tar väl hand om sina nära och kära, även efter döden…

 

 Från den delen av kyrkan som ännu var vitputsad på väggarna…kyrkan är pytteliten och rymmer väl lagom en stor familj vid sammankomster…

 

Det minsta kyrkofönster vi någonsin sett…

 

Vi tackar så klart Jackie och hennes familj för en fantastisk dag med god mat och trevligt umgänge. Thank you Jackie and family for your hospitality, we had a great day!

 

Klart Slut!

 

 

(…pågår…och vi väljer medvetet några obekväma lösningar…)

Vi hade valt ut onsdagen som en bra dag att åka bort till Villa Gunilla, det vackra sommarhuset som ägs av den obiologiska delen av familjen (fråga oss inte om familjebanden, det blir lite rörigt att förklara men vi tar det rätt enkelt på det där med vem som varit ihop med vem). Vi ville låna en dusch i huset samt att kolla att allt såg bra ut. Är vi ändå här på Naxos så hjälper vi gärna till att vara lite husvakt och hustomte.

Vi visste ju att bussarna går en gång i timmen och vi promenerade glada i hågen bort till busshållplatsen. När vi köpte ett par bussbiljetter så blev vi varse om att bussarna nu går betydligt glesare, nu när turisterna börjat droppa av. Först halv tre på eftermiddagen skulle nästa buss gå och klockan var kvart över elva . Vi missade bussen med en ynka kvart. Vad vi också fick veta var att från och med nästa vecka så går det inga bussar alls till Agia Anna. Så snopet!

Vi tog därför beslutet att inte alls vänta in halvtre-bussen utan vi gick och hämtade cyklarna. På vägen bort så passerade vi en biluthyrningsfirma. Vi var lite nyfikna på att veta vad det skulle kosta att hyra en MC, en 125 cc för en månad. Tjejen bakom disken var trevlig och pratade bra engelska. Priset var överkomliga 200 euro. Vi tackade och bad att få återkomma.

När vi kommit ut på gatan igen så började vi resonera. Bort till Villa Gunilla är det ungefär 7 kilometer enkel väg, så visst hade det varit bekvämt att ha tillgång till ett motorfordon. Dessutom skulle vi kunna göra lite olika utflykter på ön. Men vi är å andra sidan i rätt bra trim, vi trampar enkelt ett par-tre mil på en dag utan att förta oss. Tid har vi ju, den kan vi ödsla med. Beslutet blev till sist väldigt enkelt och vi bestämde att även fortsättningsvis använda våra halvrostiga minicyklar. Detta för att vi behöver motion och att vi är rädda för sjukdomen ”Latmasken”. (Latusmascus på latin). Grejjen är den att finns det ett motorfordon att tillgå så väljer man alltid den framför att cykla och gå. Där vi två 50-plussare verkligen behöver röra på oss för att fortsatt hålla oss friska och alerta. Dels så är det en del av Styrman Pimpstens medicinering för att hålla ett annars högt blodtryck på angenäm nivå. Med motion och rätt kost så slipper hon mediciner. Glada hoppade vi på våra cyklar och trampade iväg, det tog bara en dryga halvtimme att trampa bort till sommarhuset.

På vägen dit så passerade vi en snickerifabrik, den låg helt ute på bonnvischan. Med rosor på kinden (ja inte bokstavligen då) så sladdade vi in där och vi tog ett snack med de sågspånsdekorerade killarna. Vi undrade om de skulle kunna tillverka ett par garderobsdörrar åt oss. Nog för att vi kan göra egna men sannolikt så blir det lite snitsigare när duktiga snickare med maskiner gör jobbet. Jo, de ville gärna hjälpa oss. Garderober tänker ni, har ni garderober på lilla Wilma och har ni i sådana fall inga dörrar till dessa? Tja, i salongen så har vi två förvaringsutrymmen (ja typ garderober) som vi förvarar våra kläder i (som man brukar i garderober). Men det tråkiga är att man ser kläderna och liiiite tråkigt är det att man även från byssan och nedgångsluckan ser rakt ner i Styrman Pimpstens troslåda. Inte för att hon är kinkig så, men så värst roligt är det ju inte när myndigheterna kommer ombord och de får sig en gratistitt på trosor, bh och strumpor.

Nu ska vi ta mått på våra ”garderober” och komma tillbaka till dem. Vilket ju passar bra då vi ändå har vägarna förbi emellanåt. Efteråt kände vi oss lyriska och beslutet att inte hyra en MC kändes nu ännu mer rätt. För nu kunde vi lägga pengarna på något vi verkligen ville ha till Wilma, som ju är vårt hem.

Ja och så var det ju det där med vadslagningen på kajen. Lika obekvämt som det är att välja cykel framför ett motorfordon så har vi fattat en annan krånglig lösning . Landgången har vi ännu inte bytt ut mot någon bredare utan vi har fortfarande vår smala planka som vi lagt mellan roder och kajen. Plankan är smal och den sviktar och avståndet mellan kaj och båt är närmare två meter. Där går, hoppar och ibland kryper vi över (beror lite på vädret ser´u, plankjäkeln ligger inte alltid still) Nu har hamnkaptenen tillsammans med några båtgrannar börjat med någon slags vadslagning för att se vem av oss två som först trillar i vattnet. PAH! Det kommer inte ske (hoppas vi) och dessutom ligger den stora vinsten i att vi garanterat inte kommer få inbrott ombord. Samt att vi kommer att hålla oss fortsatt friska och vid god vigör eftersom vi numera utför cirkuskonster varje gång vi ska av och på båten. Låter det som vi gör det onödigt svårt för oss? Vi ser det inte så, det gör livet lite mer spännande. Och nu har vi fått in en sådan bra teknik att vi inte tycker oss behöva en bredare planka. Pimpsten gör numera något som liknar en split i luften när hon hoppar av båten.

Nackdelen är väl om vi för besök, men då får vi släppa på förtöjningarna fram så båten kommer närmare kaj. Den dagen den glädjen!

Skepp o Hoj!

(…och ljuga om stora hushållsmaskiner…och så har Kapten energioptimerat…och det är ingen lögn…)

Vänner kommer och går. Idag seglade våra australienska båtgrannar iväg mot nya äventyr, en annan grekisk ö hägrade. Det blev kramkalas på kajen och vi önskade dem en trevlig seglats. Det finns chanser till att vi kommer stöta på varandra i framtiden också, då vi kommer att röra oss i någotsånär samma vatten.

När de släppte sina förtöjningar hade det bara gått ett par timmar sedan det plingade till i mobilen. Det var våra danska seglarvänner vi lärt känna i Portugal. Framför allt så tillbringade vi tid tillsammans på varvet i Amora (Lissabon) där de senare sålde sin segelbåt för att blir backpackers istället. De flög bland annat till Nya Zeeland, Australien och Galapagos. När deras äventyr var gjort tog de flyget hem och installerade sig till ett mer traditionellt danskt liv med jobb och duggregn på agendan. I deras meddelande stod att läsa följande;

Vi kommer ner till Grekland och hälsar på er över Nyår!

Jippie!

Under vistelsen här kommer de att bo på vår norska väns båt för Wilma kommer vara lite av en byggarbetsplats kring nyår. Vi har verkligen saknat våra danska vänner och sammanhållningen var något utöver det vanliga på varvet. Att få träffa dem igen känns därför fantastiskt. Helt klart är detta något av det mest positiva med att långsegla. Alla nya människor man ständigt träffar…där idioterna tack och lov är mycket få…desto fler blir bekanta…några blir vänner. Av dessa vänner så utvecklas några vänskapsband till väldigt fina sådana och man släpper inte taget om varandra fast vägarna skiljs åt. Vännerna från Thy i Danmark är sådana speciella vänner och nu får vi alltså träffa dem igen. Livet ler mot oss!

Ombord fortsätter arbetet med att göra Wilma förbättrad inför nästa seglingssäsong. Kapten ägnar sig åt att energioptimera och han har flyttat på två av båtens solpaneler. De satt tidigare på vanten. Men efter att vi tillverkat vårt mantågsräcke i aktern (förra vintern) så fick vi nu en lämplig plats att fästa ett par solpaneler på. Panelerna kommer i en bättre vinkel mot solen och de är dessutom justerbara och vi kan fälla in dem vid behov. Nu återstår det att dra nya kablar samt att vi ska inhandla en MPPT-regulator, en intelligent solcellsregulator som optimerar energin från solcellerna till batterierna. Ständiga förbättringar!

Häromdagen så fann vi en hårdost i mataffären av märket Arla. Vi saknar de svenska klassiska hårdostarna och denna låg i den manuella delikatessdisken. Vi bad om ett kilo, prisvärda 68 kronor kilot ville de ha. Men damen bakom disken ville inte sälja…hon envisades med att visa upp en påse med riven ost. Nej förklarade vi, vi vill kunna hyvla osten. Då ville hon fortfarande inte sälja osten i bit till oss utan hänvisade då till disken där det ligger ost i färdiga skivor, av Gouda-typ som vi är dödens less på. Efter säkert tio minuters dividerande då hon inte förstod vad osthyvel är för ett slags verktyg så förklarade Styrman P att hon ägde en stor maskin som kan både skiva och riva ost. Vilket var absolut lögn! Men då släppte hon till och vi köpte 1,5 kilo ost av henne. Man ska ju veta att osthyveln är svensk till sin uppfinning och den har ännu inte riktigt slagit rot i andra länder. Särskilt inte i Grekland vad det verkar.

Som avslutning kan vi berätta att idag blåser det ingenting här. Lite småchockade så känner vi oss för en gångs skull inte urblåsta och minnet tenderar stanna kvar i huvudet lite längre än vanligt. En si så där tre sekunder. HÄPP! Men på torsdag ska det blåsa upp igen. Bäst att tänka till före då!

Skepp o Hoj!

(…vi resonerar kring seglingssäsonger och en kryddväxts förmåga att bli gigantisk…)

De flesta långseglare följer faktiskt årstiderna och säsongerna på ett mycket mer genomtänkt sätt än man kanske tror. Du seglar på stabila vindar under säkra perioder och du undviker de platser där det råder risk för orkaner. I det lite snällare Medelhavet så går det att segla året om. Är det korta seglingsdistanser så kan man hitta bra väderfönster även om vintern. Ja det går att vintersegla i Sverige också. Trotsar du kylan så får du garanterat en makalös vacker natur helt för dig själv. Men de längre sträckorna när man korsar hav och oceaner gör man klokt att segla under säsong.

I Medelhavet väljer ändå de flesta långseglare att söka sig en hamn under de mörkaste månaderna. Att ligga på ankare är inte längre lika tjusigt när dagen blir kort och båtens solpaneler inte hinner fylla batterierna under de få ljusa timmarna. Att bli hänvisad att stanna ombord vid flera dagars regn och blåst känns inte alls så lockande (ännu har vi kanonfint väder men i Grekland kan det regna en del, i Portugal förra vintern hade vi torrt och fint vinterväder allt som oftast). När det regnar blir allt fuktigt och småruggigt och skulle vi ligga på ankare skulle vi sannolikt kräkas till slut på allt Yatzy-spelande. Och du kan inte på samma lätta sätt knyta kontakt med dina båtgrannar i en ankarvik som du kan i en hamn. Sannolikt så är du den enda ankrande båten i bukten om du väljer perioden december-februari. Regeln som säger att ombyte förnöjer tilltalar därför de flesta. En del reser hem till Sverige hela vintern och lämnar sin båt kvar, inte sällan på upptagen på land. För de som ändå väljer att stanna kvar passar på att fixa båten inför nästkommande seglingssäsong. Då finns även tid för att umgås med andra seglare. Man vill sköta underhållet på vintern för på sommaren vill man bara segla runt och ankra i vackra vikar, bada och njuta av sol och värme (och kanske dricka longdrinks…).

Nu när vi kom till en marina efter att ha ankrat i fem månader så kändes det skönt att äntligen få lägga sig i hamn och leva denna sortens liv för ett tag. Här är det lätt att ta sig iland och vi har nära till butiker och annan service. Framför allt så ligger vi skyddade för oväder. Och Wilma önskar sig därtill lite underhåll efter att ha levt nomadliv en längre tid, vi började ju segla den sista januari i år (då vi lämnade varvet i Amora i Portugal). MEN…vi vet också att så snart vi passerat nyåret och ljuset börjar komma tillbaka, ja då börja det rycka i seglingsnerven. Då blir vi otåliga och vill komma iväg. Vilket datum vi kastar loss nästa år vet vi inte riktigt. Det blir när vi känner oss klara och vi tror det blir rätt tidigt på säsongen, februari kanske. Definitivt före maj då meltemi-vindarna börjar härja här i Kykladerna på nytt.

På kvällarna streamar vi svensk tv och nu följer vi serierna Springfloden och Bron. Ingen av dessa serier har vi följt förut men de ligger tacksamt på SVTplay för den som vill se. Det är förvånansvärt många utländska seglare vi möter som känner till den prisbelönta och internationellt uppmärksammade Bron. Alla är lyriska över den. Så nu kan vi snart hänga med i snacket på bryggan.

 Underhållet ombord fortgår…

Vinschfästena är åter på plats och det bildas inte längre något rostvatten som kan leta sig ut och göra missfärgade rinningar längs med skrov och däck.

Häromdagen dagen gjorde vi rent vattenfiltren till kyl och frys. Vi har ju vattenkylda sådana och det har gått ett par månader sedan vi senast rengjorde. Det brukar hamna lite granna skräp i silen, men inte så farligt. Men nu…OJ OJ OJ…den var full av små partiklar och tyvärr bestod många dessa av plast. Små, små plastbitar. Ser det ut så här i vår sil så undrar man ju hur det ser ut inuti fiskarna…de få som ännu simmar i Medelhavet. Vi inspekterade även slangarna…någon av er minns kanske att vi hade fått en liten musselodling i slangen förra vintern. Jo det är sant. Helt otänkbart så hade vi uppemot ett hundra små bebismusslor som frodades där. En sak kan vi konstatera och det är att ifall man inte ständigt arbetar med sin båt med underhåll och förbättringar…ja då kommer nog bekymren med tiden som ett bättre brev på posten. Som en sur räkning. Vi gillar inte räkningar.

Samma dag som vi rensade filtren så tog vi bort locket på trälådan vi har på däck. Denna förvaringslåda har funnits där i 35 år och vi har fernissat den varje år sedan Wilma kom i vårt ägo. Nu har ändå den starka Medelhavssolen fått locket att börja spricka. Vi har därför tagit beslutet att plasta locket, resten av lådan behåller vi fernissad. Jo vi märker att månader med 30-35 graders värme sätter sina spår, särskilt på trä och liknande material. Vilken tur att vi inte har så mycket av den varan på Wilma.

 Stackars locket har börjat spricka sönder…så vi väljer att plasta det (fortsättning följer så ni ska få se färdigt resultat vad det lider…)

Häromdagen åkte kyckling fram ur frysen…HA! Denna gång innehöll paketet kyckling! Sen har en stor basilikaväxt flyttat ombord. För motsvarande 35 svenska kronor så inhandlades den av en grekisk dam som stod vid en synnerligen enkel lokal vid en av stadens bakgator. Damen som var nästan K-märkt av ålder kämpade på med sin lilla verksamhet. Att hon hade gröna fingrar betvivlade nog ingen på…det prunkade ur kryddväxterna likt ingenting annat vi sett. Prislistan var sannolikt densamma hon använde sig av 1953. Kan man drunkna i basilika? I denna kan man nog…det är den största vi någonsin sett!

Kapten är rädd för att drunkna i basilikan som flyttat ombord…Styrman P lovar skydda honom!

 

Skepp o Hoj!