(…med långa cykelturer och kalas så får man lida efteråt…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Dagarna traskar på här på Naxos. Temperaturen ligger stadigt på 20-22 grader och meltemi-vindarna ser nu ut att ha lagt sig. Styrman P´s syster har rest hem till Sverige och vi tillbringar dagarna med att pyssla och fixa. Samt umgås med båtgrannar.

Kapten har plockat bort vinschfästena. De är som lådor gjorda i rostfritt och konstigt nog så har det runnit rostfärgat vatten från dem. Vi tänkte att detta kanske kom från armeringen som ligger i betongen. Men när vi fått bort dessa så var så inte fallet. Det är nog bara gammalt vatten som stått mellan däcket och den rostfria lådan på grund av att tätningsmassan inte längre hållit tätt. Rostfritt kan faktiskt rosta lite det med. När detta rostvatten har runnit längs med skrovet så har det lämnat efter sig ränder som ser tråkiga ut. Kanske inte sån stor sak, men vi är lite petiga. Wilma må ha många år på nacken och hon är omodern i flera avseenden. Men därifrån till att ha en båt som brister i underhåll är en helt annan sak. Rostränderna är ju primärt en estetisk sak. Nu har vi i vart fall plockat bort vinschfästena, skrapat bort gammal tätningsmassa och slipat bort gammal färg. Sen på med ny färg och tätning, allt medan lådorna blir putsade med kärlek och omsorg så de blänker. Sen ska lådorna bultas fast på nytt och våra tråkiga ränder ett minne blott.

…och så här blank blev den efteråt…

 

Samtidigt passade Kapten på att måla upp vår vindgenerator. Vår vindsnurra har varit nerplockat för årlig service. Nu blir den gråmålad och Styrman P ska måla dit namnet Wilma lite snyggt på sidorna.

Under tiden som Kapten kämpat med utomhusgöra så har Styrman P jobbat i köket en del. Matproduktion. Dels plockade hon ena dagen fram kyckling ur frysen för att göra en gryta. Kycklingen visade sig vara fläskkotletter…ja…ha ha ha…hon blev lite snopen vid upptäckten. Vi handlade för ett par veckor lite chark. Den trevlige greken bakom disken rullade snällt in våra matvaror först i ett tjockt lager papper och därefter i en praktisk fryspåse. Således kunde vi inte se innehållet och paketen med varorna lades i frysen ombord. Etiketten på paketen förklarade innehållet på grekiska. Därför denna miss. Ja det blev ju gott med fläsk också, det räckte till två middagar. Vi äter helst någon slags protein till varje middagsmål. Men därtill så har vi allsköns många sallader och grönsaker. Inte sällan så äter vi mellan 10-20 olika ingredienser till varje middag, mest vegetabilier. Färgglatt och många källor till att få i oss vitaminer och mineraler av alla dess slag. Ja ni skulle nog förvånas men här kör vi gärna tre olika sallader och vi tillsätter gärna godsaker som fetaostar, färska kryddor, bönor och nötter till vår mat. Salladerna räcker ofta i flera dagar så vj behöver inte göra nya varje dag.

Det är ju så att vi stoppar i oss 30 ton mat ca under en livstid. Den maten ska igenom tarmsystemet och brytas ner i sina beståndsdelar och göra varenda process i kroppen. Äter man för mycket socker, industriproducerat och för enformigt så torde förutsättningarna för att förbli frisk över tid minska. När man kommit upp i vår aktningsvärda ålder börjar inte sällan hälsobekymmer smyga sig på. Tyvärr så känner vi många i vår generation som börjar drabbas av livsstilssjukdomar och tyvärr så drabbas många av cancer. Allt för många! Därför lagar vi helst maten själva och vi äter inte gärna ute, för på en restaurangtallrik så ligger nästan inga grönsaker alls, om man inte beställer en ren sallad då. 

Vackert hibiskusträd på Naxos…

Så nu är det ett litet extra stort omfång taget kring hälsan nu när hösten gjort sitt inträde och semestertiderna är över. Vad sägs om att vi häromdagen var ute och cyklade i två och en halv timme. Vi trampade uppför bergen här på Naxos. Morgonen därpå klargjorde Kapten hårt och bestämt att han behövde en vilodag. För hans rumpa var alldeles öm från cykelsadeln. Ja Styrmans bak ömmade också. Men snart nog kommer vi få full cykelvana. Så här blir det härliga dagar med frisk luft, sol och motion och nyttig och bra mat och god sömn. Att ta hand om sig själv är inte alls tråkigt. Att må bra är en skön och underbara känsla, det bästa du kan ge dig själv.

Annat som hänt här i hamnen är att vi träffat lite båtgrannar. Ena kvällen blev vi överbjudna till några skottar. De var för roliga och det bjöds på GT. Kaptens favorit som han nästan aldrig dricker längre (jo det är sant, kanske bara ett par gånger per år numera). Ena mannen som var en pensionerad pilot sa skojsamt;

”Do you know why grandchildren and grandparents go so well together?”

 Nej svarade vi, vi hade ingen aning varpå vår båtgranne fortsatte;

 ”It´s because they have the same enemy…”

Vi skrattade gott. Jo nog låg det kanske något i hans svar….även om vi upplever att vi har goda relationer med alla våra barn. Men det hela bottnar nog i att man inte behöver ansvara för barnbarnens uppfostran och genomgå kännbara tonårsperioder, så som man behövde med sina egna barn. För barnbarnens del så slipper de nog många förmaningar på det sätt man som förälder måste ge, det är ju en del av uppfostran att säga nej.

Det tog inte mer än någon dag till så stod vi i trevligt samtal med en annan båtgranne, ett australienskt par. Kvinnan är konstnär och mannen en pensionerad man som arbetat med kartor och satelliter. Mycket intressant. Men vi undrade lite varför de seglade i Medelhavet så långt ifrån deras hemmavatten. Deras svar kom snabbt; ”No sharks here”. Ja så har då vi aldrig tänkt, att man vill segla i Medelhavet för att slippa hajar. Senare på kvällen så bestämdes det att vi skulle gå ut och äta tillsammans. Vi fann ett trevligt ställe som inte ruinerade oss…så blev det några glas vin (och alldeles för lite grönsaker) Vännerna visade sig vara hur roliga som helst och konstnärinnan tecknade av Kapten under middagen…på bordsduken minsann!

På morgonen därpå så klargjorde Styrman Pimpsten för Wilmas besättning; INGA MER KALAS NU! Det blir tyvärr ofta alkohol i samband med umgänge med andra. Lite som en oskriven lag. Pimpsten är så vansinnigt känslig för de goda dropparna, även i mycket små mängder och två glas vin kan räcka för att natten ska bli sömnlös. Så nu blir helt alkoholfritt för en bra tid framöver. Hur trevligt och gott det än må vara med vin så är det inte värt det om man inte riktigt tål det. Passar ju fint att vara vit nu när mycket motion och nyttig mat ändå står på agendan.

Vi trampar på i upp- och nerförsbackar. Människokroppar är gjorda för att arbeta…

Ja det är väl vad som händer här. Vi äter grönt, vi cyklar och vi dricker vatten…vi har ont i rumporna och vi fixar med Wilma.

Ja värre öden finns ju i livet…

Skepp o Hoj!

(…finner vi stengubbar och snäll Sofia som bjuder oss på likör…)

Vi hade bokat in en guide för en dag, en vän till Styrman P´s syster. Vi ville se lite mer av Naxos och det kunde knappast bli bättre än denna tjej som har engelska som modersmål men som kom hit som ung och fann kärleken. Och här blev hon kvar och här bor hon och hennes man vackert uppe i bergen medan barnen numera är vuxna och i princip utflugna. Med andra ord så kan hon Naxos på sina fem fingrar och hon pratar grekiska helt flytande. Jo vännen har ett namn, Jackie.

Så Systern och Jackie kom susande i full fräs i en liten bil och de plockade upp oss sjöbusar inte långt från hamnen. Sen bar det av.

Innan vi kom ut på bystan så spanade vi flitigt utmed vägen där vi såg en massa bra-att-ha-butiker. Bygghandel, järnaffär…ja sådana butiker vi behöver när vi ska sätta igång med köksrenoveringen ombord. Vi la dem på minnet och inte låg de längre bort än att ett par minicyklar kan transportera oss. Gott, gott…så fladdrade vyerna förbi utanför bilrutans dammiga uppsyn och plötsligt så var vi långt ifrån turister och restauranger. Den lilla bilen fick slita hårt där vi sakta klättrade uppåt mot högre höjder. Trots att dagen var gråmulen så var utsikten imponerande.

Bland det första vi besökte var en gammal pjäs, en sex meter lång stenstaty. Dessa kallas för ”kourus” och det finns flera på ön. Just denna var daterad 570 år före Kristus och den låg där ensam i slänten. Teorin kring denna är att den övergavs på sin plats när man av misstag tappat den med den följden att benet gått av. Med hjälp av rep och träställningar så kan det inte varit den enklaste matchen att få stengubben ner för berget. Någon stackare halkade väl till och tappade taget och fick därefter stå vid skampålen. Styrman P´s syster förbarmade sig över honom och han fick en kyss på pannan. Ja även hårda grabbar kan behöva lite kärlek.

Till skillnad från de flesta andra öar i Kykladerna så är Naxos betydligt mer grön och ön lämpar sig bra för odling. Mellan bergen så finner man bördiga dalar där det växer citrusträd, granatäpplen och olivträd. Fikonträd ser man överallt och är lite som ogräs, inte sällan får de gallra för den tar lätt över. Längs med vägarna såg vi män gå och samla fänkålsfrön från dess gräsliknande växt. Här odlas mandlar och valnötter. Uppe i bergen är temperaturen en 3-4 grader kallare än i de låglänta områdena dit turisterna söker sig. Det finns bergsbyar som är charmigt orörda, dit man bara kommer med egen bil.

Citrusfrukter på Naxos…

 

Vi tog oss till en av dessa byar. I Keramoti bor det 22 personer året om, huvudsakligen gamlingar. På sommaren lever byn upp lite mer då barn och barnbarn till invånarna kommer på besök. På vintern kan det snöa här och då blir byn helt avskuren från omvärlden och det går inte att ta sig till eller från. Man klarar sig mycket på egen hand där man odlar för husbehov. En bit från byn bor en man i arbetsför ålder som sköter postgången. Han kommer om det finns post att leverera, annars inte. Posten delas inte ut till varje hushåll utan den landar i en gemensam brevlåda dit man får gå och hämta den. Postmannen är även den personen som skriver ut pensionspengarna till de äldre, den betalas ut kontant.

Vi promenerade genom byn som var påtagligt välskött och välstädad. Vid ett av husen så stannade Jackie och pratade med den äldre kvinnan som bodde där. Hon var kanske inte mycket mer än 140 cm lång med små pigga ögon och ett stort leende på läpparna. Helt osannolikt så visade sig kvinnan vara farmor till Jackies svärson. Något hon inte hade en aning om. Den gamla damen hette Sofia och hon ville så väldigt gärna bjuda oss på hennes hemmagjorda aprikoskärnelikör. Självklart blev vi smickrade och tackade ja. Vi klev in i ett litet men charmigt rum som fungerade både som matrum och hall. Med fem personer så var just ingen mer plats över, men inte behövdes det mer yta. Bordet pryddes av gulnade fotografier och det prunkade från blomkrukor och vaser. Den vackra växten som kallas porslinsblomma klättrade längs hela väggen i trappen som ledde till övervåningen. Ett av fotografierna visade bilden på en man, hennes make som varit död sedan länge. Båda var födda i byn och hon hade således levt här i hela hennes liv. Nu kom de fyra barnen emellanåt på besök, så helt ensam var hon inte.

Det låg någon slags fromhet över Sofia, hennes hem och byn. Ett fridsamt lugn och en stillhet. Tankarna förde oss till Astrid Lindgrens berättelse om Bröderna Lejonhjärta. Där den snälla kvinnan vid namn Sofia bodde i Körsbärsdalen i landet Nangijala. Detta kändes som verklighetens motsvarighet där Sofia på riktigt existerar. Hon föreföll vara världens snällaste och klokaste. Glad och generös och innan vi lämnade henne var vi mätta på likör och kaka och vi fick en var sin kvist med oss från hennes kryddträdgård, basilika. Ett fantastiskt möte och vi insåg snabbt att detta går inte att köpa för pengar. Ingen turist i hela världen hade kunnat få uppleva detta hur stor portmonnä man än skramlade med.

Sen bar  det iväg mot nya äventyr. Naxos är känd för sin brytning av marmor. Vi passerade ett dagbrott och inte långt därefter så passerade vi en fabrik, en marmorverkstad där de med maskiner sågade den porösa stenen till lämpliga ändamål (vi trodde marmor var hårt, men vi hade fel). Överskottet slängdes ut på backen på andra sidan vägen där man fritt kunde plocka med sig några välslipade stenar. Styrman P skuttade ur bilen och fiskade tag på några stenar som lämpar sig till ljusstakar. Även en stav att kunna kapa och göra små kuber av. Lägger man marmorkuber i frysen så blir de kalla och sen kan man använda dessa som istärningar. Tala om Whisky on the Rock. Dekorativt och roligt och återanvändning så det står härliga till. Man slipper dessutom problemet med att isen smälter och gör drycken vattnig. Jo vi vet, en del spär sin Whisky med vatten. Inte vi! Vi ska nog kunna få vintermånaderna att gå här på Naxos som det ser ut…(syftar på ljusstaketillverkning, inte på spritdrickande, så ni kan vara lugna).

Marmorspill…en hel gårdsplan full…och vi försåg oss med en del fina bitar…

 

Sen fortsatte vi över ön, fick oss en vacker överblick och vi stannade på några ställen för att fotografera utsikten. Vid en utkiksplats stod en brandbil där brandmännen med kikare spanade ner i dalen på jakt efter bränder. De vinkade glatt åt oss där de inte bara verkade ha ögon för eldsvådor, utan även flickor. För vi tror inte att Kapten var den de vilade ögonen på. Snygga flammor har man ju hört talas om!

Som alltid när man är på utflykt så sätter hungern i. Vi tog oss därför till ännu en liten by men stor nog för att inhysa en charmig liten taverna. Där fann vi vår lycka i ännu en lammgryta (till Kaptens kulinariska lycka) och till detta provade vi ett lokalt vin, ett rosévin som smakade lite sherry lustigt nog. Drycken matchade maten riktigt bra. Vi bjöds på dessert och det blev en liten kopp grekiskt kaffe. Deras inhemska javadryck är lite speciell. Lik en espresso är den men inte så stark . Kaffet innehåller rätt mycket sump och Thore Skogman skulle haft stora bekymmer med att sila drycken mellan tänderna. För yngre läsare så kan vi berätta att Thore Skogman var en svensk vissångare och han hade sannolikt Sveriges största glugg mellan sina framtänder. Vi tror han använde trädstammar som tandstickor!

När vi till slut kom tillbaka till civilisationen så tackade vi Jackie för en fantastisk dag. Hon hade under utflykten bjudit oss på många trevliga historier och gett oss matnyttig information om Grekland och Naxos. Denna Jackie som besitter en stor portion humor hade skrattat mest hela tiden. Så dagen hade gått i muntert tecken. När vi blivit avsläppta så såg vi henne damma iväg i riktning ut från stan, sannolikt upp mot bergen där hon bor. Och själva vi tog våra basilikakvistar och marmorstenar och vandrade bort till vår väntande båt. Nöjda och fulla av intryck.

Skepp o Hoj!

 Här kommer fler bilder från dagen…håll tillgodo…

Denna grabben blev dumpad när han bröt benet! Syrran försöker trösta honom för han har legat där sedan nästan 600 år före Kristus…

 

 Vi skymtar ett dagbrott…marmorbrytning pågår uppe i bergen…

 

 En fabrik…eller heter det verkstad? Här tar de hand om marmorn och spillet slänger de ut på backen…

 

 Vi plockade några lämpliga bitar…

 

 

Dock inte denna…

 

 Vacker utsikt…mulen dag men lika glada var vi. 

 

 Det var lite kallare uppe i bergen och här står Kapten och Jackie och förundras. Molnen skymmer bergstopparna…En solig dag är sannolikt utsikten än mer bedårande…

 

 I Keramoti bor det 22 själar…vi hann säkert se en tredjedel av alla invånarna under vår vistelse där…

 Sofias goda kaka…

 

 Utanför Sofias dörr…

 

 Sofia berättar om sitt liv och visar bilder på sina nära och kära…

 

 I Keramoti fanns ett litet museum där man visade hur man utvann olivolja förr i tiden…

 

 En vacker gammal gjutjärnspress…

 

 Här krossade man oliverna…

 

 

 Vi fann en fantastiskt mysig oas…en taverna där vi slog oss ner för en bit mat…

 

Väl hemma så plockade vi upp marmorn vi hade försett oss med. Nu har vi lite planer…adventsljusstake och istärningar är några av idéerna…

 

Skepp o Hoj igen!

(…gör dig stark…och du lär dig uppskatta de mest självklara tingen…såsom en dusch!)

Med snälla meltemivindar tog vi oss an de två sista etapperna. Efter en fin segling, inte sällan i 5-7 knop med vågor som inte är långa som på Atlanten utan korta och krabba, så kunde vi igår eftermiddag glida in i Naxos hamn. Känslan var obeskrivlig för i och med vår ankomst så blev det även en punkt för 2018 års seglingssäsong. Det är inte bara ett slut, utan det innebär även en början. Nu går vi in i läge ”Kod Fix”. Wilma ska vårdas och vi har en plan för de kommande månaderna. Underhåll och upprustning, rensning och städning. Fem månader på ankaret har satt sina spår utom i plånboken (senast vi betalade i en hamn var den 11maj). Med den starka och heta solen som vi haft i sommar klarar man helt enkelt inte av att vara inne i båten för långa stunder, svetten lackar. Det ligger inte på världskartan att då rensa ur stuvfack och börja sortera och torka ur. Så båten är nu dammig. Och salt. Och rörig. Vi har saker ombord som behöver se nytt ljus, vi ska tillverka. Vi har dessutom ett stort matlager som vi nu kan äta oss till ett minimum nu när vi kommer att ha landkänning och mataffär nära. Ska bli ett sant nöje. Här på Naxos finns det mesta vi behöver, såsom båttillbehörsaffär, järnaffär och brädgård. Ja bloggen kommer såklart att vara lika aktiv som tidigare men nu mer i gammal hederlig anda. Med färg på näsan och skruvmejsel i handen kommer ni får följa med oss (för den som inte har koll så handlar de första sju åren på bloggen om båtrenovering, har du inte läst så kan vi tipsa om trevlig vinterläsning).

 Mot Naxos…Kapten har tagit upp ankaret och vi styr mot vårt mål…

 

 

Summerar vi seglingssäsongen 2018 så kan vi konstatera att vi seglat från Lissabon i Portugal till Naxos i Grekland. Inte illa. Vi har besökt Marocko och vi spenderade en längre tid i Gibraltar. Sedan den 11 maj så har vi inte betalat en krona för hamn utan vi har legat alla nätter på ankare (utom i några gratishamnar i Grekland). Vi har besökt sex länder. Och vi har seglat, seglat och seglat. Vi har inte räknat på det än, men vi har inte använt mycket diesel utan i möjligaste mån har vinden fört oss framåt. Vi har träffat fantastiska människor där några har blivit vänner för livet. Efter vårt sjödrama utanför Balearerna där vi blev rammade och bordade av båtflyktingar, så har vänskapen med Susan på S/Y Isean och Jon och Margriet på S/Y Goodvibes fördjupats. Vi har seglat ihop i månader. Vi har skrattat och vi har gråtit. Haft romantiska grillaftnar på någon ödslig strand och vi har slitit tillsammans när vågor gått höga och det blåst förskräckligt. Nu i vinter befinner vi oss alla på olika platser. Susan är kvar på Sardinien i Italien och Goodvibes är på Malta där de jobbar i vinter. Häftigare sommar har vi nog aldrig förut upplevt och vi pratar fortfarande ofta med varandra.

Kvällarna börjar bli svala, vi är nästan framme och Kapten spanar efter Naxos…

Ja vi har säkert anledning att återkomma till fler händelser från årets segling. Men nu gäller något nytt. Känslan när vi igår kväll kopplade in oss på landström var fantastisk. Nu har elspisen åkt fram, vattenkokaren likaså. Nu behöver vi inte längre ha koll på batteribanken, att den inte överskrids. Ingen jolle som ständigt ska upp och ner ur vattnet. Inte längre en båt där allt inte sällan gungar rejält där man ska sköta allt annat samtidigt. Som att laga mat, gå på toaletten och älska (nej, vi har inte levt i celibat).

Därtill…lyssna på detta…senast vi stod i en riktig dusch var den 10 maj i Almerimar i Spanien (med dusch menar vi fyra väggar, golvbrunn, varmvatten och en dusch-stril). Vi har senaste halvåret badat i havet och duschat enkelt på däck med en petflaska med sötvatten i som hjälp. Så bland det första vi kommer att göra här på Naxos är att leta upp Styrman P´s syster som finns här på ön och låna deras dusch. Gaaah! Så skönt. Men faktum är att detta nomadliv har fungerat fantastiskt bra, vi har inte saknat ett enformigt ekorrhjul med alla dess bekvämligheter alls.

Så! Här på Naxos kommer vi börja med att vara lite lediga, umgås med familj och vi ska göra utflykter. Vi ska vila och vi ska njuta. Ha lite semester helt enkelt. För det kan en seglare också behöva.

Skepp o Hoj!

(…låter som något romantiskt och lugnande men HUA..så är det icke!)

Palaia Fokaia, Grekiska fastlandet, Grekland

Meltemi…smaka på ordet…det låter som något romantiskt och lugnande. Men ack inte! Det är namnet på den vind som årligen uppträder i Egeiska havet och den uppkommer då det råder ett högtryck över Balkan och ett lågtryck över Turkiet. Vanligen från maj till oktober blåser denna meltemivind med mest intensitet i juli och augusti. Den kan blåsa många dagar i sträck, även i en hel vecka utan att släppa sitt grepp. Men som regel så lugnar sig vindarna under natten för att därefter bygga upp sig igen under sena förmiddagen och eftermiddagen.

För den som vistas i Cykladerna där Naxos ligger, finner sannolikt en skön svalka i meltemivinden under heta sommardagar. Men för en seglare så är det desto knepigare att hantera dessa vindar. Så även för färjetrafiken där denna inte sällan måste ställas in när Meltemi blåser för hårt.

På havet pratar man ofta om vindstyrka i enheten Beaufort. Den går i en skala om tolv där Beaufort 0 är helt lugnt och Beaufort 12 är orkan. Som seglare eftersträvar man att segla i Beaufort 3-5 (3-10 m/s) . Men dessa meltemivindar blåser inte sällan i Beaufort 6-7 (mellan 10-17 m/s) och kan även uppgå i Beaufort 8-9 i vindbyarna (17-24 meter per sekund). Man gör således klokt i att ligga och trycka i någon ankarvik medan meltemivindarna rasar som mest. Meltemivinden är alltid nordlig med svag variation åt väst eller öst.

Så det är det vi gör nu, vi ligger gömda bakom grekiska fastlandet strax öster om Aten. I viken där vi ligger blåser det nu Beaufort 6 inne i viken och det skummar friskt på vågorna runt båten. Det ryster och skakar i masten och vi har mycket kätting ute (10 x djupet). När det blåser så här mycket så lämnar vi inte Wilma. Så det blir inga roliga besök i land för att upptäcka och se intressanta ting och platser. För skulle en situation uppstå där något händer, kanske att vi draggar eller att något går sönder ombord, så finns vi till hands. Nu är vi trygga med Wilma och vi är aldrig oroliga, men det känns lite som att vi håller Wilma i handen medan ovädret varar. Inte bara hundar och barn ska vara trygga i livet, utan även båtar. Hon är ju trots allt vårt hem och vårt transportmedel och utan henne så blir vi ju strandsatta.

På söndag hoppas vi meltemi lugnar ner sig så vi kan segla vidare. Till Naxos har vi två dagsseglingar så vi är inte långt ifrån nu. Tills dess pysslar vi ombord och har det rätt så mysigt. Kapten håller på att installera en till vattentank på 100 liter och Styrman ägnar sig åt att skriva. Ett seglarliv innehåller så mycket annat än segling…

Skepp o Hoj!

(…var spännande men OJ så liten man kände sig nere i diket…)

Fler bilder kommer i slutet av inlägget och vi håller på att redigera filmmaterial så det blir en film vad det lider...

Salamina, Öster om Korintkanalen, Grekland

Korintkanalen är i flera avseenden speciell. Den sägs vara världens dyraste att transportera sig på, räknat utifrån pris per antalet körda meter. För den är inte speciell lång med sina 6346 meter, för oss tog det 36 minuter att passera.

Men framför allt så är det kanalens historia som väcker intresse. Från allra första början (och här pratar vi tiden före Kristus) så började man släpa båtar över land där kanalen idag går. På en slip av porös sten så kunde man istället för att segla den långa omvägen nu få en sjösäker väg då vattnen söder om Peloponnesos var kända för att vara besvärliga. Men att släpa båtarna över näset var tungt och tog tid. Redan då väcktes drömmen och tanken om att gräva en kanal.

År 67 efter Kristus så samlade den romerska kejsaren Nero ihop en stor mängd krigsfångar och sextusen judiska slavar och de började gräva kanalen. Under ett år höll de på tills Nero brådstörtat var tvungen att återvända till Rom. Då hade man hör och häpna hunnit gräva 3300 meter, det vill säga mer än halva kanalen. Det sorgliga var att Nero aldrig kom tillbaka för att fullfölja sitt verk. Han må vara förlåten för han arresterades och avrättades och hade således giltigt skäl.

Sen hände just ingenting. Några små försök men ingenting som fastnat i historieböckerna. Tills…

…Grekland blev en självständig stat under första hälften av 1800-talet. Då väcktes tanken på nytt men den unga nationen var inte så stadd i kassan (då heller) så det hände ingenting förrän 1869. Då blev det lite eld i baken för Suezkanalen hade då grävts klart och invigts (vi vill också ha kanal sa grekerna). Grekiska staten skrev avtal med ett par franska entreprenörer men under tolv år hände ingenting. Fransoserna må hända mumsade brie och drack vin i för stora mängder i istället för att ta till spaden. MEN…då stegade den ungerska generalen och entreprenören Stefan Tyrr in på arenan. BAMPARDAM! Han övertog kontraktet från fransmännen och en solig aprildag år 1882 lät Stefan Tyrr den grekiske konungen George I ta det första spadtaget. Så bygget fortsatte nu äntligen men pengarna tog så småningom slut så det blev ett grekiskt företag som slutförde kanalbygget. År 1893 kunde Korintkanalen äntligen öppnas för trafik. Den moderna kanalen hade då helt och hållet byggts utefter kejsaren Neros planer, helt fantastiskt. Försening av bygget blev lite hisnande 1826 år. Rätt stor försening håller nog de flesta med om, och vi hoppas inte SJ tar efter (ta med dig gravkistan till perrongen).

Kanalen är på smalaste stället blott 24,6 meter. När de största fartygen passerar där så skrapar de i stenväggarna på båda sidor. Högsta punkten i kanalen är hisnande 87 meter. Det är en magisk känsla att glida fram i det vattenfyllda diket med de lodräta väggarna på båda sidor om. Detta lockar till allehanda aktiviteter såsom bungyjump, turbåtar som går fram och tillbaka med nyfikna turister och man har till och med låtit ett litet flygplan (med en pilot utan nerver) flyga nere i diket under broarna. Jo, Korintkanalen lockar och den är imponerande. Dock kunde vi konstatera att den sakta rasar i sidorna på sina ställen och är i stort behov av renovering. En annan intressant sak är att i båda ändarna av kanalen så korsar två bilvägar. När vi passerade så var såklart bron stängd för biltrafik och det var rött ljus. Men vi kunde inte förstå hur bron fungerade, på vilket sätt den öppnades. För den brodel som korsar kanalen fattades. Den var spårlöst borta. Det visade sig vara en sänkbro, så vägen körs ner i vattnet och vi båtar korsar den ovanifrån. Vi har aldrig förut sett en sänkbro och vi trodde inte de existerade. Det måste vara jäkligt jobbigt att renovera bron om den går sönder medan den är nere i vattnet. Sen undrar vi över saltvattnet, det borde förkorta livslängden på bron. Själva får vi ständigt smörja våra lås ombord på grund av saltet, de börjar kärva på nolltid. Men kanske är det därför kanalen håller stängt på tisdagar för då måste man fram med den stora oljekannan.

Vi fick nu möjligheten att bocka av korintkanalen från vår bucketlist, ni vet listan av saker man måste hinna med att göra innan man dör. Tyvärr hade vi regnglopp och tunga skyar när vi passerade. Men det var hur imponerande som helst och vi ropade och tjoade så ekot studsade mellan väggarna och vi vinkade till de små mikroskopiskt små människorna som stod på en av broarna nästen 100 meter ovanför oss. De såg ut som små korinter, ja de var kanske från orten men som små russin stod de och tittade ner på de vackra segelbåtarna som passerade i kolonn.

Vi kan nog tänka oss att gå korintkanalen igen i framtiden, trots pengen (1500 kr för oss). Men då vore det ju drömmen att ha solsken (där solen ligger i linje med kanalen så den når ner på oss) samt att ha en drönare och filma färden ovanifrån. Någon sa att det är lite som att ta sig fram i skåran efter tårtspaden där man delat en prinsesstårta. Djup och smal, men inte lika god att äta. För här är det lera och sten på sidorna. Blää!

 På kanal 11 ropar vi upp Corinth Tower Control och ber om att få passera…

 

 Vi ligger en halv distans utanför inloppet (Wilma är den svarta båten på bilden) och där får vi vänta i närmare två timmar…

 

 Så vi dricker lite te och äter frukost… (seglingsdagar äter vi ofta och mycket…roligare så och glad blir man…se bara kaptens leende)

 

 Det är vindstilla så vi kan stänga av motorn där vi ligger i bukten och myser med en kopp te…andra segelbåtar dyker upp vartefter och vi blir en kolonn på 5 båtar…

 

Vår vän på Vaare kommer förbi och vi ligger bredvid varandra och samtalar…

 

 Här strax passerar vi en vägbro där vägen sänkts ner i botten av kanalen…

 

 I början är inte kanalväggarna så höga och kanalen är rätt så bred…

 

 Här är det desto högre sidor och man får inte titta för mycket åt annat håll för då kan man börja köra mot sidorna av misstag…

 

 Som här…Kapten imponeras men han håller koll på Wilma…

 

 Högt högt och det tar 36 minuter för oss att passera och då körde vi i drygt 5 knop…

 

 Kanalen sedd från ovan (bild stulen från internet)

 

 

 Nu kan vi bocka av denna punkt på vår Bucketlist…så häftigt…

 

 Glad besättning…

 

 Där vi gick och betalade efter så fanns fotografier på väggarna från kanalbygget…som här. Tiden är kring 1886-1887…

 

 Här är vår betalning…147,68 Euro för 36 minuters tur. Priset beror på storlek på båt och fartygen får betala dyrt. 

 

 Nu är vi klara och solen börjar titta fram. Vi seglar vidare österut och efter någon timme så satt vi i t-shirt och skjorts i solen…

 

Skepp o Hoj!

 

(…jämfört med andra seglare…och nu är vi på gång igen…)

Blåsten har nu bedarrat här i vår russinfria korintiska vik. Tvärt om så är vädret overkligt stilla, den enda rörelsen är vattenytans knappt märkbara små ringar i det stilla regn som råder. Nyss hade vi trettio graders värme men nu känns det mer höstlikt. Knappa tjugo grader och havet är varmare än luften. Vi kan således fortsätta bada men inte sola…hmm…men sol och högre temperaturer är på väg så det är inte för evigt.

Häromdagen fick vi en omtänksam fråga från en seglarvän som undrade hur det går för oss i blåsten. Vi träffades i Almerimar i Spanien tidigare i år och där fanns även en annan seglarfamilj som vi hann bekanta oss lite lätt med. De seglar med två små barn och susar runt i en katamaran. Eller snarare gjorde. För nu hade de där de låg strax söder om Wilma råkat så illa ut i stormen att båten hade blåst upp på land. Båten är totalförstörd och familjens ägodelar ligger utpridda över stranden och byn, en smått overklig känsla berättar de. Men skönt att höra att de mår bra där de nu bor de på hotell. Vi tänker såklart på dem nu när deras segling fick ett sådant abrupt slut och vi hoppas att de på ett eller annat sätt kan fortsätta sitt seglingsäventyr. Men som de positiva människor de är så är vi säkra på att de löser detta fint som allt annat i livet.

Vi tackar vår lyckliga stjärna för att vi låg inne i den korintiska viken, detta gjorde den största skillnaden då djupa lågtryck får fritt spelrum ute på havet och de kustremsor den touchar i. In över land mattas den fort av. Det var visserligen rejält blåsigt hos oss också, men mest påverkades vi av allt det skvalp som uppstod i hamnbassängen där vi kände oss som James Bonds Dry Martini under omrörning.

Så det var skönt att kasta loss i morse, vi tog bort vårt spindelnät av korsande förtöjningar och vi gled långsamt ut genom hamninloppet och vinkade ett tack som hälsning till staden som varit vår hemvist under närmare en vecka.

 

 Kapten upptäckte ett hål i gummistöveln…men nu har han lagat den så han får ha torra fötter…regnglopp i Grekland…

 

Vi gick närmare 30 distans innan vi släppte kroken.

I skrivande stund ligger Kapten och Styrman i var sin soffa ombord. Vi lyssnar på Glenn Miller och äter katrinplommon där vi har ankrat upp i en liten vik strax söder om Itea. Vi är helt ensamma här. Kapten har ett metspö ute för här finns det fiskeodlingar i området och vi mötte matglada delfiner precis utanför bukten. Fiskar smiter ofta från dessa odlingar till andras glädje. Så nu har Kapten nästan lovat fisk till middag. Ja vi får väl se hur det blir med den saken…hö hö hö!

Skepp o Hoj!

1 oktober, staden Korint i Grekland

 I vår ankarvik igår existerade inget internet så därför kommer dagens inlägg i ett duo-pack. Som vi slutade förra inlägget så vet ni att Kapten fiskade. Men någon middagsmat blev det inte. Eller jo, däremot ingen fisk. Vi njöt av stillheten och klockan åtta på kvällen gick vi och la oss för natten. Lite läsning men snart föll ögonlocken.

Morgonen därpå så hade det slutat regna. Vi gled ur vår vik och satte kurs mot Korint. En dagsetapp bort. Med fin slör, det vill säga med vinden snett akterifrån så gjorde Wilma 5-6 knop. Dagen började lite gråmulet men slutade med solsken.

…och värmen kommer tillbaka…En Kapten i bar överkropp och snickarbyxor…

 

 

Ju närmare Korint vi kom desto mer skräp låg det i vattnet. Grenar, bark, pinnar och tjocka stockar låg det i stora sjok. Sannolikt från de senaste dagarnas hårda blåst och den sista biten fick vi sicksacka mellan all bråte i havet. Vid femtiden på eftermiddagen kunde vi lägga till i Korints hamn. Denna hamn är liksom de flesta andra i Grekland helt gratis. Men så finns inte mycket service heller, ingen el och oftast inget vatten även om vi såg en tapp i denna hamn att hämta vatten från. Detta passar oss lågbudgetseglare, vi reder oss så bra själva med våra solpaneler och vindgenerator. Däremot fick vi lägga en ”grindslant” till de två pojkar som tagit på sig den självutnämnda rollen som kajpojkar, där de tog emot tamparna åt oss. Nu ligger vi precis bakom vår norske vän på Vaare. Under ett par veckor har vi seglat separerade från varandra då vi velat se lite olika platser i området.

Nu händer här inte så mycket närmaste dygnet för Korintkanalen håller stängt på tisdagar. Så vi får lite tid över till annat. Dels vill vi se vad Korint är för en stad. Kanske kan vi gå på jakt efter små russin, sådana där som kallas för korinter. För dessa bär sitt namn från denna plats. Dels så har dessa minirussin historiskt används som laxermedel i diverse medikament. Lite lös information som vi helt enkelt skiter i…hö hö hö!

Skepp o Hoj!