(…finner vi stengubbar och snäll Sofia som bjuder oss på likör…)

Vi hade bokat in en guide för en dag, en vän till Styrman P´s syster. Vi ville se lite mer av Naxos och det kunde knappast bli bättre än denna tjej som har engelska som modersmål men som kom hit som ung och fann kärleken. Och här blev hon kvar och här bor hon och hennes man vackert uppe i bergen medan barnen numera är vuxna och i princip utflugna. Med andra ord så kan hon Naxos på sina fem fingrar och hon pratar grekiska helt flytande. Jo vännen har ett namn, Jackie.

 

Så Systern och Jackie kom susande i full fräs i en liten bil och de plockade upp oss sjöbusar inte långt från hamnen. Sen bar det av.

 

Innan vi kom ut på bystan så spanade vi flitigt utmed vägen där vi såg en massa bra-att-ha-butiker. Bygghandel, järnaffär…ja sådana butiker vi behöver när vi ska sätta igång med köksrenoveringen ombord. Vi la dem på minnet och inte låg de längre bort än att ett par minicyklar kan transportera oss. Gott, gott…så fladdrade vyerna förbi utanför bilrutans dammiga uppsyn och plötsligt så var vi långt ifrån turister och restauranger. Den lilla bilen fick slita hårt där vi sakta klättrade uppåt mot högre höjder. Trots att dagen var gråmulen så var utsikten imponerande.

 

Bland det första vi besökte var en gammal pjäs, en sex meter lång stenstaty. Dessa kallas för ”kourus” och det finns flera på ön. Just denna var daterad 570 år före Kristus och den låg där ensam i slänten. Teorin kring denna är att den övergavs på sin plats när man av misstag tappat den med den följden att benet gått av. Med hjälp av rep och träställningar så kan det inte varit den enklaste matchen att få stengubben ner för berget. Någon stackare halkade väl till och tappade taget och fick därefter stå vid skampålen. Styrman P´s syster förbarmade sig över honom och han fick en kyss på pannan. Ja även hårda grabbar kan behöva lite kärlek.

 

Till skillnad från de flesta andra öar i Kykladerna så är Naxos betydligt mer grön och ön lämpar sig bra för odling. Mellan bergen så finner man bördiga dalar där det växer citrusträd, granatäpplen och olivträd. Fikonträd ser man överallt och är lite som ogräs, inte sällan får de gallra för den tar lätt över. Längs med vägarna såg vi män gå och samla fänkålsfrön från dess gräsliknande växt. Här odlas mandlar och valnötter. Uppe i bergen är temperaturen en 3-4 grader kallare än i de låglänta områdena dit turisterna söker sig. Det finns bergsbyar som är charmigt orörda, dit man bara kommer med egen bil.

Vi tog oss till en av dessa byar. I Keramoti bor det 22 personer året om, huvudsakligen gamlingar. På sommaren lever byn upp lite mer då barn och barnbarn till invånarna kommer på besök. På vintern kan det snöa här och då blir byn helt avskuren från omvärlden och det går inte att ta sig till eller från. Man klarar sig mycket på egen hand där man odlar för husbehov. En bit från byn bor en man i arbetsför ålder som sköter postgången. Han kommer om det finns post att leverera, annars inte. Posten delas inte ut till varje hushåll utan den landar i en gemensam brevlåda dit man får gå och hämta den. Postmannen är även den personen som skriver ut pensionspengarna till de äldre, den betalas ut kontant.

 

Vi promenerade genom byn som var påtagligt välskött och välstädad. Vid ett av husen så stannade Jackie och pratade med den äldre kvinnan som bodde där. Hon var kanske inte mycket mer än 140 cm lång med små pigga ögon och ett stort leende på läpparna. Helt osannolikt så visade sig kvinnan vara farmor till Jackies svärson. Något hon inte hade en aning om. Den gamla damen hette Sofia och hon ville så väldigt gärna bjuda oss på hennes hemmagjorda aprikoskärnelikör. Självklart blev vi smickrade och tackade ja. Vi klev in i ett litet men charmigt rum som fungerade både som matrum och hall. Med fem personer så var just ingen mer plats över, men inte behövdes det mer yta. Bordet pryddes av gulnade fotografier och det prunkade från blomkrukor och vaser. Den vackra växten som kallas porslinsblomma klättrade längs hela väggen i trappen som ledde till övervåningen. Ett av fotografierna visade bilden på en man, hennes make som varit död sedan länge. Båda var födda i byn och hon hade således levt här i hela hennes liv. Nu kom de fyra barnen emellanåt på besök, så helt ensam var hon inte.

 

Det låg någon slags fromhet över Sofia, hennes hem och byn. Ett fridsamt lugn och en stillhet. Tankarna förde oss till Astrid Lindgrens berättelse om Bröderna Lejonhjärta. Där den snälla kvinnan vid namn Sofia bodde i Körsbärsdalen i landet Nangijala. Detta kändes som verklighetens motsvarighet där Sofia på riktigt existerar. Hon föreföll vara världens snällaste och klokaste. Glad och generös och innan vi lämnade henne var vi mätta på likör och kaka och vi fick en var sin kvist med oss från hennes kryddträdgård, basilika. Ett fantastiskt möte och vi insåg snabbt att detta går inte att köpa för pengar. Ingen turist i hela världen hade kunnat få uppleva detta hur stor portmonnä man än skramlade med.

 

Sen bar  det iväg mot nya äventyr. Naxos är känd för sin brytning av marmor. Vi passerade ett dagbrott och inte långt därefter så passerade vi en fabrik, en marmorverkstad där de med maskiner sågade den porösa stenen till lämpliga ändamål (vi trodde marmor var hårt, men vi hade fel). Överskottet slängdes ut på backen på andra sidan vägen där man fritt kunde plocka med sig några välslipade stenar. Styrman P skuttade ur bilen och fiskade tag på några stenar som lämpar sig till ljusstakar. Även en stav att kunna kapa och göra små kuber av. Lägger man marmorkuber i frysen så blir de kalla och sen kan man använda dessa som istärningar. Tala om Whisky on the Rock. Dekorativt och roligt och återanvändning så det står härliga till. Man slipper dessutom problemet med att isen smälter och gör drycken vattnig. Jo vi vet, en del spär sin Whisky med vatten. Inte vi! Vi ska nog kunna få vintermånaderna att gå här på Naxos som det ser ut…(syftar på ljusstaketillverkning, inte på spritdrickande, så ni kan vara lugna).

Sen fortsatte vi över ön, fick oss en vacker överblick och vi stannade på några ställen för att fotografera utsikten. Vid en utkiksplats stod en brandbil där brandmännen med kikare spanade ner i dalen på jakt efter bränder. De vinkade glatt åt oss där de inte bara verkade ha ögon för eldsvådor, utan även flickor. För vi tror inte att Kapten var den de vilade ögonen på. Snygga flammor har man ju hört talas om!

 

Som alltid när man är på utflykt så sätter hungern i. Vi tog oss därför till ännu en liten by men stor nog för att inhysa en charmig liten taverna. Där fann vi vår lycka i ännu en lammgryta (till Kaptens kulinariska lycka) och till detta provade vi ett lokalt vin, ett rosévin som smakade lite sherry lustigt nog. Drycken matchade maten riktigt bra. Vi bjöds på dessert och det blev en liten kopp grekiskt kaffe. Deras inhemska javadryck är lite speciell. Lik en espresso är den men inte så stark . Kaffet innehåller rätt mycket sump och Thore Skogman skulle haft stora bekymmer med att sila drycken mellan tänderna. För yngre läsare så kan vi berätta att Thore Skogman var en svensk vissångare och han hade sannolikt Sveriges största glugg mellan sina framtänder. Vi tror han använde trädstammar som tandstickor!

 

När vi till slut kom tillbaka till civilisationen så tackade vi Jackie för en fantastisk dag. Hon hade under utflykten bjudit oss på många trevliga historier och gett oss matnyttig information om Grekland och Naxos. Denna Jackie som besitter en stor portion humor hade skrattat mest hela tiden. Så dagen hade gått i muntert tecken. När vi blivit avsläppta så såg vi henne damma iväg i riktning ut från stan, sannolikt upp mot bergen där hon bor. Och själva vi tog våra basilikakvistar och marmorstenar och vandrade bort till vår väntande båt. Nöjda och fulla av intryck.

 

Skepp o Hoj!

 

 Här kommer fler bilder från dagen…håll tillgodo…

Skepp o Hoj igen!