(…och vi inser att året varit smått magiskt…)

 

Naxos, Kykladerna, Grekland

 

Välkomna nya läsare. I dagarna kommer en artikel ut i seglingstidningen Odyssé och det får sannolikt fler att hitta till vår blogg. Vad lämpar sig då inte bättre än en liten resumé av året som gått. Nu börjar 2018 lida mot sitt slut och vi har lagt oss för vintervila. Som ny här får du chansen att se vad du missat. Som gammal i gemet kan du kanske behöva fräscha upp minnet. Ha en trevlig lässtund!

 

 

Nu när seglingssäsongen för detta år gått till ända så upptas mycket av vår tid åt att reflektera. Vi kunde då aldrig ana vad vi hade att vänta efter den dagen vi sjösatte Wilma efter hårt slit med motorbytet i Lissabon. Detta var den sista januari. Vi seglade ner till Algarvekusten i rätt rask takt där vi bland annat gjorde stopp i Lagos. Där fann vi ett helt gäng seglande skandinaver och vi som hade varit ganska ensamma nordbor under flera månader, var rätt hungriga på umgänge. Nu blev det seglingssnack på svenska, gofika och trevliga middagar under den sköna portugisiska vintersolen.

 

I Olhão träffade vi på Susan, en soloseglande tjej från Skottland, men bosatt i London. Hon hade sagt upp sig från sitt drömjobb på tidningen The Guardians för att segla runt England under ett år men nu hade vindarna fört henne längre. Vad vi inte visste då var att vi skulle komma att se Susan igen och hon skulle komma att utgöra en stor del i vårt liv denna sommar.

 

Vi kom så småningom till Gibraltar och där stannade vi längre än tänkt, främst två anledningar. För första gången den vintern så drabbades vi av riktigt oväder. Det var skyfallsregn och storm och ovanligt kallt för årstiden. Veckorna gick och vi kunde inget annat göra än att vänta ut vädret. Men samtidigt så hade vi beställt en ny ankarkätting från England som dröjde. Vår leverans fastande i tullen och innan alla procedurer var avklarade så hade veckorna gått. Kättingen kom ungefär samtidigt som solen och värmen kom tillbaka. I Gibraltar blev vi goda vänner med Marcus, killen vi skämtsamt kallat för vägkorsningen då han med engelskt och tyskt blod vuxit upp i Italien och nu var en fantastisk mix av alla tre. Få människor har humor som han. Där mötte vi också Jon och Margriet med hunden Puppy på båten Goodvibes. Deras plan var att segla i Medelhavet men först i maj skulle de att kasta loss.

 

I början av April så lämnade vi Gibraltar och La Linea och vi satte kurs mot Marocko.

 

Det var en speciell känsla att komma till Afrika. Det lät så mycket mer imponerande att till sig själv kunna säga att man seglat på egen köl till en annan världsdel. Marocko imponerade och vi mötte landet i dess vackraste vårskrud med blommor och grönska som vi bara kunnat drömma om. I Smir träffade vi på en annan svensk seglare, Claes. En hyvens man som tog oss med till den blå byn Chefchaouen. En by som ligger uppe bland bergen där husfasaderna är målade i den djupaste indigo.

 

Nästa stopp i Marocko blev Al Hoceima. Under de tio dagarna vi var där så var vi den enda gästbåten. Vi mötte ganska få personer som pratade engelska och vi fick helt luta oss på våra franska kunskaper. I Al Hoceima lever många berber och vänligheten hos detta minoritetsfolk var påfallande. Ingen var påträngande och utan omsvep blev vi hjälpta med allt vi behövde. Vi minns särskilt den gången vi gått vilse när skulle till en butik för att köpa ett marockanskt telefonkort. En pappa och dotter hjälpte oss rätt och vi fick dessutom hjälp med att ladda det nyinköpta kortet. De ville absolut inte ha några pengar för besväret.

 

Nästa stopp blev Melilla, den lilla spanska enklaven som ligger vid den nordafrikanska kusten. Arkitekturen, WOW!Vackrare hus har vi nog aldrig sett. Hamnen var billig och mycket bra, för endast 6 euro per natt så är Melilla en absolut kandidat för oss långseglande nordbor att övervintra i. Det går dagligen färjor till spanska fastlandet så man kan enkelt flyga hem från Malaga. Samtidigt som man har klimatet på sin sida, om man nu vill undvika snö och kyla vill säga.

 

Med ett långt ben på ett hundra distans kom vi åter till Europa och spanska Almerimar. Vi träffade på nytt vännerna på S/Y Goodvibes, paret vi träffade i Gibraltar och de hade just påbörjat sin seglingssäsong. Det visade sig att vi skulle åt samma håll så vi slog följe. När vi kom till lagunen, det ankringsvänliga innanhavet Mar Menor, så träffade vi på ensamseglande Susan igen och där dök Marcus ”Vägkorsningen” upp också. Plötsligt var vi ett helt gäng och grillaftnar och utflykter avlöste varandra.

 

Vi vill ju här passa på att säga att vi under seglingsåret mött många andra trevliga människor, inte minst andra seglare. Dessa har såklart också bidragit till fantastiska möten och upplevelser. Alla hinner tyvärr inte nämnas i detta inlägg men ni vet vilka ni är och hur trevligt vi haft ihop. Tack för fantastiska möten!

 

När vi lättade ankare i Mar Menor i slutet på maj så råkade vi ut för den incidenten som satt djupast spår i oss sedan vi lämnade Sverige. Efter 100 seglande sjömil, 40 nautiska mil från närmaste kust mellan spanska fastlandet och Balearerna så blev vi rammade och bordade av migranter mitt i natten. I en liten motorbåt, endast något större än en jolle så befann sig 11 frusna, sjösjuka och trötta män och de var vilse. De hade lämnat Algeriet fem dagar tidigare men nu var deras vatten, mat och bränsle slut. Med sina sista droppar bensin så hade de åkt ikapp Wilma där de sett våra lanternor mitt i natten. I ren desperation så kolliderade de med Wilma med flit, de körde in i vår skrovsida och en man lyckades ta sig ombord. Två män föll i vattnet. Känslan var overklig och situationen var stressande. Vi ropade ut MAYDAY – MAN OVERBOARD över radion. Ingen myndighet hörde vårt nödrop annat än S/Y Goodvibes och Susan. De trodde det var Styrman P som fallit överbord då Kapten var den som gjorde utropet. Vännerna frös i det närmaste till is av skräck tills de fått mer information. S/Y Goodvibes länkade våra nödanrop vidare så en räddningsaktion kunde ta plats, den samordnades från Palma på Mallorca.

 

Det tog sina timmar innan räddningen kom. De spanska myndigheterna skickade ut en räddningshelikopter och en räddningsbåt. Ensamseglande Susan dök upp vid vår sida där vi cirkulerade runt den lilla båten med nödställda i väntan på hjälp. Till slut så kunde alla räddas, då hade natten övergått till dag.

 

Det starkaste minnet från händelsen är när migranterna just blivit upplockade till räddningsbåten. Och de som inte behöver akut sjukvård står på däck med sina händer lagda över bröstet som gest och de i på franska ropar ett tack till oss. De tackar oss för att vi räddat deras liv. Känns stort. Men framför allt så känns det skrämmande att det fortfarande drunknar tusentals människor i Medelhavet under deras flykt att ta sig till en tryggare plats. För vår del så fick vi återigen ett bevis på att Wilma är den mest stryktåliga och tryggaste båt som går att finna. Vi byter inte ut henne mot allt smör i Småland.

 

På Balearerna väntade azurblått vatten och vackra ankringsvikar. Vi badade, snorklade och gick på upptäcktsfärder tillsammans med våra vänner. Biokvällar och grillning stod på agendan vid solnedgångarna. Våra vänskapsband med Susan och S/Y Goodvibes hade fördjupats avsevärt efter sjödramat långt ute på havet. Vi har skrattat och gråtit ihop och vi kände oss synnerligen levnadsglada och tacksamma att dramat slutat lyckligt. Som ungdomar på seglarläger där sommarlovet är oändligt.

 

 

På Menorca så fick vi sällskap av vår gamle vapendragare Öivind, hans hund Birk och båten Vaare. Ömsom har vi seglat bredvid varandra, ömsom har vi seglat ifrån varandra. Vi möttes första gången i Holland där han låg infrusen i Middelburg och Wilma kom som en räddande isbrytare. Med ungefär samma mål och tidsplan så har vi gjort sällskap i många hamnar, ankarvikar och framför allt sjömil ute på havet. Oavsett vart vi båda befinner oss så har vi tät kontakt med varandra. Från Menorca var vi därför fyra båtar som samtidigt korsade det stora blå för att komma till Sardinien.

 

Sardinien gav oss blandade känslor. Naturreservatet La Maddalenas var en liten besvikelse. Båttrafiken är på snudd galen i juli och augusti månad, avståndet mellan ankrade båtar krymper då till ynka 8-10 meter. Något som våra vänner på S/Y Goodvibes fick erfara, deras ankarkätting rullades upp i en flådig Rivabåts propeller och lyfte vännernas ankare från botten. Kapten på Wilma satte av för att tillsammans med Jon dyka och försöka trassla isär de båda båtarna. Allt gick efter omständigheterna bra, men det tog flera timmar och för en stund så drev de båda båtarna okontrollerat närmare klipporna då varken propeller eller ankare var brukbara. La Maddalenas ska sannolikt upplevas utanför högsäsong. Men var beredd på att möta en hel del plast i havet, trots att det är ett naturreservat. Samt att det knappast finns en enda fisk att beskåda när man snorklar. Havsbotten är i det närmaste död vilket smärtar att se.

 

Från södra Sardinien var det så småningom dags att korsa ett större vatten igen och segla över till Sicilien i Italien. Vi tog farväl av Susan som skulle stanna på Sardinien över vintern. När vi tillsammans med S/Y Goodvibes och S/Y Vaare seglat sju timmar så tornade sig ett åskoväder upp. Blixtarna slog ner i vattnet inte långt framför oss och det var bara sekunder mellan varje smäll, natthimlen lystes ideligen upp av nya blixtformationer. Vi försökte segla runt ovädret men det bara växte sig större och större. Till slut insåg vi att det enda rätta och kloka var att segla tillbaka till Sardinien. Vi hade haft extremvärme en längre tid så dessa urladdningar kom emellanåt och de var inte lätta att förutspå. Förvånad Susan vaknade upp nästa morgon av att hennes vänner åter låg ankrade runt hennes båt Isean.

 

Ett nytt försök gjordes någon vecka senare. Ett nytt farväl till Susan och så även till Jon och Margriet/Goodvibes som nu hade bestämt sig att styra kosan mot Malta. Kvar på gemensam kurs skulle det bli Wilma och Vaare. Efter tre nätter och dagar med fantastisk segling så kom vi fram till de Lipariska öarna norr om Sicilien. Vi ankrade vid ön Vulcano och Stromboli innan vi styrde söderut på nytt. Båda dessa platser visade sig vara spännande, som vulkaniska guldkorn i det blå Medelhavet.

 

 

Siracusa blev nästa anhalt, den pittoreska och romantiska staden som ligger på Siciliens ostkust. Här fick vi chansen att ändra på vår uppfattning om Italien som seglarland. Hittills hade våra upplevelser inte varit enkom positiva. Aviga italienare, dyrt och en massa förbud. På sina ställen hade vi inte ens fått lägga till med jollen vilket gör livet svårt när man ligger på ankare. En natt i hamn kostar inte sällan flera tusenlappar. Men här på Sicilien så fick Italien sin stora revansch. Öppna och glada italienare i Siracusa gav oss tillstånd att lägga till med vår jolle mitt i stan och vatten och sopkärl gick åter att finna. Och vi passade på att njuta av all den goda italienska maten i väntan på överfarten till Grekland. Är det något italienarna kan så är det mat och vi tänker att till detta land så kommer man helst med flyg och inte egen båt.

 

Ännu en längre överfart med flera nätters segling stod framför oss. Känslan var obeskrivlig när vi äntligen kunde ankra upp i en vacker grekisk vik. Grekland hade varit seglingsårets mål att nå. Med ett DEPKA, ett grekiskt seglingstillstånd så kan man fritt röra sig i grekiska vatten och hamnarna kostar ofta inget. Men är det gratis så finns där inte mycket service heller, en kaj med pollare att förtöja i. Har man tur så finner man vatten men sällan möjlighet att koppla in sig på el. Ankringsvikarna är oändliga i antal. Grekland faller oss i smak och livet är väldigt enkelt. Maten i Grekland bör nämnas, de slåss absolut om en plats bredvid italienarna och fransmännen. Ett grekiskt lamm, solvarma tomater, fetaost och oliver…listan kan göras lång.

 

Något vi sett fram emot och som vi drömt om var att gå Korintkanalen. Denna besynnerliga passage, en smal ränna som är utgrävd och nästan hundra meter höga bergssidor reser sig på var sida. Dagen vi passerade var för ovanlighetens skull regnig och grå. Vi hade nästan glömt bort att det finns annat väder än sol och blå himmel. Men regnet hindrade inte vår upplevelse.

 

Till slut kom vi fram till Naxos, den största ön i Kykladerna och här har vi lagt oss för vintervila. Där mötte vi Styrman Pimpstens syster vars familj har ett vackert hus på ön. Till vår stora glädje kom systern med svensk knäckebröd, sill och julnubbe så nu är julen räddad.

 

Seglingsåret skulle vi vilja beteckna som magiskt där verkligheten kom att överträffa drömmen. Utmärkande har varit alla de människor vi träffat, nya vänner och bekanta från olika delar av världen. Med fem månader av ankring utan ett enda avbrott för en natt i hamn har vi blivit lite av ankringsexperter. Vi har förflyttat oss ofta, ibland längre sträckor men som regel en dagsetapp i taget. Nomadlivet har verkligen slagit rot i oss och vi undrar lite stilla vad som ska hända med oss den dagen vi lägger flytvästarna på hyllan och flyttar i land. Kommer då rotlösheten ta tag i oss där vi ständigt längtar efter att få ge oss iväg någonstans? Men den dagen ligger så långt bort så funderingen får bero.

 

Här på Naxos så har vi haft gott om tid att hålla kontakt med de människor vi mött under året. Även de vi träffade på varvet i Amora i Lissabon året innan där sammanhållningen var enastående och umgänget uppsluppet och glatt. Ett bevis på detta är väl att vi under mellandagarna får besök av våra danska vänner som seglade båten FAIR. Vi träffades i Amora och strax dessförinnan. Nu ska vi få fira nyår tillsammans med dem och vår vän på Vaare och vi kommer garanterat får skoj tillsammans.

 

Cirkeln är sluten, seglingssäsongen 2018 och året börjar gå till sin ända. Men lika snart som solen vänder sig bort under en period, så kommer den åter tillbaka med nya löften om sol och värme och vindar att segla på. Vem vet vad som väntar oss då, sommaren 2019? Vi har ingen aning. Och det är just det som är tjusningen med det liv som vi lever. Att vi ingenting vet.

 

Skepp o Hoj