Längs med stranden kan man promenera när man ska till den ena av matbutikerna här. Vyerna är vackrare och vägen ända bort är i princip bilfri. Butiken tillhör dock inte favoriten. Vi föredrar den andra som ligger längs med huvudgatan ut ur stan, förbi skola och sjukhus. Emellanåt är trafiken intensiv där, barn hämtas vid skolgården och folk skyndar från sina jobb vid siestan för att hinna med sina ärenden.

Häromdagen stannade en lastbil för Styrman så hon kunde passera vid övergångsstället. För säkerhets skull så stannade hon upp en sekund innan hon klev ut i gatan. Döm om förvåning så kom en motorcyklist i fullaste fart och svischade förbi hennes näsa. Det var nära det. Gatan är smal och bilar står parkerade längs med, det är trångt för alla som ska gå, parkera och passera. Därför stockar sig trafiken lätt. I Sverige uppmanas vi på liknande platser att köra i mycket låg fart, 30 kilometer i timmen gissningsvis då det ligger precis intill en skola. Att då göra en vansinnesomkörning på ett övergångsställe som tredje fordon i färdriktning som vår motorcyklist gjorde, är att utsätta sig själv och andra för fara. Tyvärr var det inte första gången vi var nära att bli påkörda.

Vi diskuterade saken efteråt, att vi upplever att många kör väldigt omdömeslöst här. De flesta bilarna ser dessutom ut som de varit med i den surrealistiska 50-talsfilmen Semestersabotören av Jacques Tati. Det är en gammal fransk film där alla bilarna är buckliga och bildelarna ramlar av i parti och minut. För att göra en annan liknelse, så kan vi säga att många fordon här ser ut som värsta folkracebilarna med bucklor och avslagna eller tejpade sidobackspeglar. Vi tror det är en kulturell skillnad i bilkörandet mellan Grekland och Sverige och det måste vara definitivt farligare att vistas i trafiken här. Tur att det inte var ett barn som klev ut i gatan, det hade kunnat sluta illa. Eller att Styrman missat att se sig för när hon skulle gå över gatan. Rent logiskt så borde den bakomvarande killen på motorcykeln kunnat ha anat att lastbilen framför stannade vid övergångsstället just för att någon gående ville korsa gatan. Det är inte rätt läge för en omkörning då har vi alla lärt oss. Enda trösten i kråksången är väl att övergångsstället ligger femtio meter från sjukhuset… Bortsett från att denna väg till affären är betydligt mer trafikerad så gillar vi matbutiken vid den här änden av stan bättre. Förutsett att vi överlever promenaden/cykelturen vill säga.

Vägen till den först nämnda mataffären, den säkra som går längs med stranden, bjuder på en annorlunda syn. Halvvägs bort så betar ett gäng getter på ett stycke inhägnad mark. Med sina skäggförsedda hakor så äter getterna från buskarna. En idyllisk syn om det inte vore för att getterna emellanåt kliver på någon av alla de tomma petflaskor som ligger i hagen. Kraasch kraasch kraasch låter det när getternas klövar demolerar platsflaskorna. Vi vill städa, men undrar om man kanske blir anmäld om man kliver innanför ett inhägnat område med sin sopsäck? Det känns olustigt att man på många platser på jorden inte längre verkar bry sig över allt skräp som ligger utspritt, och att man inte väljer att ens städa sin egen tomt eller mark. Vi förstår det inte.

Något vi däremot är glada för, är att vi i affären kan köpa billig frukt och grönt. Ur en stor korg kan man plocka varierande vegetabilier som sjunger på sista versen där de säljs ut för motsvarande fem kronor kilot. Styrman laddade en stor påse full med godsaker; paprika, gurka, tomater, apelsiner och äpplen. Att fortfarande glädja kunder med mat så inget går förlorat, gillar vi. Fortfarande går det ju utmärkt att använda ett äpple som fått skönhetsfläck på skalet eller en paprika som tappat spänsten. Hemma sen blev det en trevlig grönsaksröra som kommer ge oss välbehövliga vitaminer och smaksensation. En grönsaksröra passar till det mesta. 

Något vi måste nämna är siestatiderna här. Varje dag stänger butikerna klockan 14.30. Sen öppnar de inte mer samma dag om det inte är tisdag eller torsdag. Då öppnar de klockan 17.30 och håller öppet i ett par timmar. På söndagar håller alla butikerna stängt, inklusive mataffärerna, som i övrigt håller öppet utan siesta måndag till lördag. Flera gånger när vi cyklat iväg för att köpa en burk färg eller liknande och vi har passat in eftermiddagstiden på en tisdag eller torsdag, har det hänt att vi ändå möts av en låst dörr. Det verkar lite flytande det där. Vi gillar att butikerna till varje pris inte ska behöva hålla öppet jämnt…men lite knepigt är det emellanåt att komma åt att handla…vi som trots allt har all tid i världen. Dessa tider skulle göra det svårt för de flesta hemmavid är vi rätt övertygade om. Vem har möjlighet att handla mellan 09.30 och 14.30, grekisk siesta krockar totalt med svensk arbetsmarknad!

Kort i övrigt.

Vi har beställt en matta till byssan. Den gamla som var grå till färgen har gjort sitt, sladdrig hade den hunnit bli och gummit på baksidan smulade sönder betänkligt och la sig som ett tunt puder på vår gula fina motor under durken. Den nya mattan är vinröd i färgen och går fint i ton med andra röda detaljer ombord, sofforna i salongen inte minst. Mattan kommer inom en vecka – hoppas vi.

Vi har varit hemma hos Luigi. Det är en italiensk äldre herre som gärna vill träna sin knaggliga engelska. En dag stod han här på kajen och frågade nyfiket om Wilma. Sen kom en inbjudan och vi tackade självklart ja till en lunch. Inte bara för att det var gratis utan för att Luigi är en mycket trevlig man som dessutom seglat på de stora haven. Vi bjöds på god mat i hans lilla lägenhet som han hyr under vintermånaderna, han betalar snälla 350 euro per månad (ett klart alternativ till hotell off-season). Vi fick höra om hans strapatser i livet, dels om en segling över Atlanten. En regatta av båtar gav sig av och en av båtarna var en roddbåt. Jo, ett par killar rodde från Kap Verde till Karibien i de höga Atlantvågorna.

Häromdagen kom vår norske vän tillbaka till Naxos efter ett par veckor hemma i fädernesland. Med sig hade han norsk rakfisk och kvällen därpå bjöd han oss på denna delikata norska specialitet. Rakfisk har liknelser med svensk surströmming, båda rätterna framställs genom fermentering. Den norska varianten luktar inte skit som den svenska gör och det var riktigt gott. Vi åt med stor förnöjsamhet. Seden bjuder att man äter rakfisken i en läfsa, ett slags tunnbröd. Däri lägger man rakfisk, lök och rømme (surgrädde, typ gräddfil) och man äter potatis till. Ja typ som en svensk surströmmingsklämma. Till dricker man öl och akvavit. Vi fick en fantastisk trevlig afton där vi svenskar på Wilma har kommit att älska denna norska rätt. Så får du någon gång chansen att smaka rakfisk, så gör det. Det är inte alls som surströmming, vi hade ingen aning om att tillagningssätten är densamma. Där tar likheterna slut.

Vi har julpyntat ombord på Wilma. Det går fort. En liten minigran i kruka pryder båten varje år för tidpunkten för Jesus Födelse. Vi är agnostiker och för oss är julen mest en ursäkt för att kunna få äta sill och andra godsaker. Vi har helt slutat ge varandra klappar, annat än på kinden. I år ska vi försöka streama svensk tv så vi får se på KALLE. Fast med tidsskillnaden så blir det inte klockan tre, utan klockan fyra. Vi tror vi kommer att känna lite julkänsla ändå, trots att prognosmakarna har utlovat 16-17 grader och sol på julafton. Skönt brukar det dock vara när julen är över, för det betyder att ett nytt år och en ny seglingssäsong är i sikte.

Vi väntar fortfarande på våra träsnickerier till salong och byssa…ting tar tid här! Vi har ännu inte börjat kakla, vi vill inte stöka för mycket när julen står för dörren. Köksbänken behövs till att rulla köttbullar på. Men inget brådskar. Inget stressar. Inte ens för att det är jul. Det gäller att lägga ribban lågt! Man måste hinna chilla också…

Skepp o Hoj!

Några foton från i somras bjuder vi på…livar upp så här i vintermörkret…

 

 

 

 

 

 

Over and Out

(…är en del läsare nyfikna på…)

Låt oss prata om kärlek och romantik. Hur fungerar det när man är två personer som ska samsas på 10 x 4 meter? Hur håller man passionen vid liv när man till faktum aldrig lämnar varandras sida?Man kan ju lätt påstå att interaktionen med andra människor är minimal när man lever i en sån extrem tvåsamhet som vi gör. Vi befinner ju oss långt bort från familj och vänner och är i stora drag bara hänvisade till varandra, dygnets alla timmar. Det sker sällan några intressanta möten ombord med någon man inte sett förr. Sällan får man höra några nya berättelser och anekdoter, utan vi tuggar för det mesta runt på de gamla berättelserna vi redan berättat och hört tusentals gånger (men häromdagen så berättade Kapten Betong något helt nytt, det blev en smärre chock för kärestan som inte har hämtat sig än).

För er som dagligen skiljs åt från er familj för att åka till ett jobb, så har ni ju alltid något ni kan berätta om när ni ses igen. Något ni varit med om under timmarna ni varit ifrån varandra. Om något som hänt på jobbet, att ni sprungit på en gammal vän ni inte sett på åra vis eller i vart fall spy galla över den knäppa chefen ni har (vi har ju inte ens någon chef, det är lite synd om oss…)

Våra berättelser för varandra kan bli lätt torftiga;

”…det blåser lite mer från nordväst idag…” (istället för den rent nordlig vinden)

”…jag hörde att passagerarbåten kom…” (det gör den varje dag, flera gånger dessutom)

”…de har dekorerat en julgran i mataffären…” (Nähä! Vilken överraskning så här i juletider).

Inte heller kan man visa upp något nyinförskaffat fint plagg man inhandlat och som man kan glädja både sig själv och kärestan med. Definitivt inga snygga och sexiga underkläder i vart fall…(vi lever med konstant köpstopp, bara båten får kosta) Hos oss låter det mer såhär;

”…borde jag kanske kasta dessa trosorna nu…” (Samtidigt som Styrman fäller orden så vickar hon på höfterna för att uppmärksamma Kapten på att hennes trosor nu knappt håller ihop längre. Det finns ingen resor kvar och mitt frampå är det ett stort hål så buskaget tittar fram – väldigt osexigt).

Det är trångt ombord och när vi behöver passera varandra i båten så måste man oftast ofrivilligt hångla med varandra just vid passageögonblicket. Det är ju bra kan ju tyckas, men oftast kommer Kapten ångande utan passion i blicken iförd arbetsbyxor och skitig om fingrarna. Styrman kan förvisso vara het men det beror på att hon bär på en gryta som just tagits av plattan och som hon nu letar plats för.

Fast det är ju bra att det bara är vi som huserar ombord, vi som är lovligt gifta med varandra och allt. Knasigt kan det annars bli vid passagerna; ”…vet du, jag hånglade upp din mormor när jag skulle hämta mjölken i kylskåpet…” Det kan i och för sig vara trevligt med en erfaren kvinna, men det var ett exempel för någon mormor finns inte i livet…den utomstående vi hånglar mest med är vår väns hund som inte förstår att hålla tungan i styr när man ska passera. Hundar tenderar att tro att när man ska sätta sig ner, att man böjer sig fram för att få sig en tungkyss med den fyrbenta. Och medan man delar saliv med varandra så försöker man fort böka till rumpan för att på så sätt avbryta den intima stunden. Att slå sig ner i en soffa ombord på en båt kan vara nog så svårt även utan en glad hund framför sig.

Att finna passion ombord kan vara en utmaning. Har vi några knep? Tja…jo…vi bokar faktiskt tid hos varandra. Inte så att almanackan är fullspäckad precis. (”…Ja ha…då ska vi se så det inte ligger några utvecklingssamtal eller personalmöten inbokade”, säger man allt medan man bläddrar frenetiskt bland de tomma sidorna. ”Men vad sägs om på torsdag?”…). För det är nog så, att när man som vi har all tid i världen, så är det lätt att det inte blir någon kärlek av. Just av den anledningen, anti-tidsbristen kan vara lika förödande som tidsbristen när man kommer till sex. Seglare tenderar ha annat som stör sexet, som oväder eller att något mystiskt ljud klånkar.

Fördelen med att boka in sig på kärleksmöten är att då finns möjligheten att välja bort det fulaste paret trosor, de med taskig resor och hål mitt fram. Oftast resulterar detta numera i att man dyker upp helt naken för de flesta trosorna sjunger på sista versen, där de föga skulle hjälpa situationen. Tur att vi seglar på varmare breddgrader!

Att alltid vara nära varandra…

Tänk er in i vårt scenario. Vi har inte på flera år kunnat ringa till varandra och säga ”puss puss” för vi har ju bara en telefon att tillgå. Dessutom verkar det ju onödigt att stå och gapa i en lur när vederbörande man ringer bara står tre decimeter ifrån.

Att aldrig kunna sakna varandra…

Hela meningen ”jag saknar dig” faller platt fall, här finns ingen möjlighet till att hinna börja sakna, inte ens om man behöver sitta på toa lite längre än vanligt.

Ibland känner vi oss som ett blöjpaket, ett duopack som ständigt uppträder tillsammans sida vid sida. Få har bara sett den ene av oss sen dagen vi kastade loss. Har nästan aldrig hänt…ibland känner vi oss som en person fast vi är två! Låter lite schizofrent det där.

Ibland kan båten gunga…tyvärr då av väder och vind!

Vårat kärleksnäste, det vill säga vårt sovrum är på sina ställen bara några decimeter högt i tak för sittbrunnen sticker ner där. Sängen har en lustig form, vi så att säga delar huvudändan med varandra medan våra ben sticks in i varsin stickkoj. Det bjuder inte till någon inspiration precis. Att ligga sked med varandra görs inte utan att först ha genomgått en brottningsmatch med kuddar, väggar och tak. När man är klar är man svettig. Och när akten väl är igång så får man passa sig så man inte slår i huvudet, vilket vi gjorde konstant i början.

Och efteråt finns det ingen skön dusch att tillgå…utan man rumlar in i badrummet som är stort som en fingerborg där världens minsta handfat får agera dusch…

Det kräver med andra ord vilja att leva som vi gör, du bör tillhöra en personlighet som inte så lätt blir sur för minsta lilla, långsinthet hör inte hemma på båt.

Vi tycker vi båda som regel alltid är på gott humör och bortom allt det krångliga med små ytor och utsatthet för väder så finns det även en annan sida av vårt liv…

…azurblåa hav, morgonstund med solkatter i sovhyttstaket, ensliga romantiska stränder, bedårande solnedgångar, svalkande bad, delfiner som hoppar, soliga dagar, brunbrända kroppar och salta kyssar.

Långt ifrån alla kan skryta med att man haft sex spontant med 5000 meters djup under kölen där vi varit helt avskurna från omvärlden. Allt medan havet ligger spegelblankt och det enda vi har är varandra och oceaner av tid.

Några närmare detaljer avslöjar vi inte…

Skepp o Hoj!

 (…några nya namn på Yatzy samt vår nya batteribank…)

Vi brukar dra ett parti Yatzy lite då och då. Istället för våra riktiga och rekorderliga namn så brukar vi skriva i alternativa. Då det är luciadagen idag så passade det extra bra att döpa om oss till Lucia och Staffan. Andra namn vi haft är Skönheten och Odjuret (ni får gissa vem som är vem). Helan och Halvan har förekommit också. Någon gång har fantasin skenat iväg för långt…vi nämner inga av dessa namn utan vi skonar er läsare från den extremt barnsliga sidan som emellanåt poppar upp.

Vi har kopplat in våra nya litiumbatterier. Dock är de inte installerade permanent, för detta är ett litet nyfiket test. Vi vill se hur de beter sig nu när dagarna är korta och nätterna är långa, särskilt de mulna dagarna som emellanåt dyker upp. Vi kan konstatera att vår nya batteribank är super, faktum är att det på två dygn inte märks någon nämnvärd åtgång på energinivån i dem…Det innebär att vi inte alls kommer att vara beroende av sol eller vind alla dar, utan där finns tillräckligt med energikapacitet i batterierna för att klara båtens normala förbrukning av el. Främst är det ju kylen och frysen som förbrukar ström, men sammantaget så plockar man ju ur en hel del kräm då man laddar datorer, navigerar, tittar på tv, kör köksmaskiner och använder belysning. Att mulna dagar varken behöva finna landström eller starta huvudmaskin (Wilmas motor) är lyx och ger oss en känsla av frihet och oberoende.

Det har helt klart blivit ett lyft för Wilma med den nya batteribanken om 600 Ampere Litium och MPPT-laddaren därtill. Systemet lever nu sitt eget liv och vi behöver inte hålla koll på våra mätare (annat än för nöjes skull). Våra solpaneler kan rent teoretiskt ge 700 ampere på en dag om solen lyser i tolv timmar. I realiteten brukar de ge 350 ampere. Vår förbrukning är cirka 200 ampere per dygn. Vår vindgenerator puttar ju in lite också när det blåser. Vi gillar att inte ha för mycket av tekniska hjälpmedel som kräver ström om det går att undvika. Styrning, segel och ankarspel till exempel. Men visst är det lyx att kunna dammsuga båten fast man är långt ut till havs, eller att kunna titta på en trevlig film medan man nattseglar samtidigt som gångljus, plotter och autopilot kräver sin strömförbrukning. Bekymret har ju främst varit nattetid när vi långseglar och alla våra bekvämligheter ombord är igång samtidigt.

Vi kan säga att vi nu känner oss helt hemma och tillfreds med Wilmas nuvarande utrustning, det finns inget mer på önskelistan för stunden. Framför oss kommer vi kunna ha två extremt billiga år då vi inte behöver plocka upp henne för att bottenmåla förrän vintern 2020/2021. Om inget oförutsett nu inte händer…men det tror vi inte.

Nu kommer litiumbatterierna att stuvas åt sidan tills vi kastar loss från Naxos, vi vill slita lite till på våra blybatterier. För egentligen är det inget fel på dessa, tvärtom, utan blybanken är bara för liten för oss. Som ni hör, det mesta löser sig. Precis som det gjorde för flickan som sket i vasken!

Skepp o Hoj!

(…vi hakar på den fina grekiska traditionen med båt istället för gran…)

Nu har vi åter knallblå himmel, vindstilla och temperaturer som snuddar tjugostrecket. Underbart och vi njuter av att kunna inta lunchen i sittbrunnen om dagarna. Julen är i antågande, det märks inte minst här på Naxos. Något intressant med grekerna, särskilt ute på öarna, är att julbåten är en viktigare julsymbol än julgranen. På stadens torg har de ställt upp en ljusdekorerad båt. Mycket vackert måste vi tillstå och det hade vi nog tyckt även om vi inte varit galna i segling. Grekland har ju en lång maritim historia, traditionen bjuder därför att grekerna har små dekorerade julbåtar av trä i sina hem där de placeras vid eldstaden med fören pekandes mot huset centrum. Detta kommer sig av att man förr ville visa tacksamhet för sina hemvändande män och söner som kommer tillbaka från havet för att fira jul med sina familjer.

För oss känns det ju därför extra roligt att göra Wilma till en julbåt. Med Kapten högt uppe i masten så fäste han först en ljusslinga uppe i toppen och sen vidare ner längs med för- och akterstaget.

När skymningen kom så gick vi en promenad. Först knatade vi bort till stadens dekorerade julbåt på torget. Därefter tog vi vägen längs med stadskajen för att se Wilmas vackra ljusarrangemang. Vi beskådade vårt verk, helt klart så lyser vårt verk upp. Wilma som julbåt syns mycket väl och hon kommer att glädja alla i staden som vänder sin blick ut mot havet. Extra roligt är att vår julbåt skapar formen av en julgran. Två traditioner i en skulle man kunna säga.

 Livet är så härligt när vädret är det bästa tänkbara…Kapten njuter…

 

 Ljusslingan innan Kapten släpar upp den i masten…

 

 Medan Kapten klättrar i masten så sköter Styrman säkerhetslinorna…(ja vi sa ju att hon hjälper till…hon hann till och med att fotografera samtidigt…)

 

Solen är på väg ner och vi kommer snart se Wilmas belysning…Naxos är helt klart vackrast i solnedgång…

 

 Solens sista strålar lyser upp husfasaderna…

 

 Sakta framträder vår ljusslinga i solnedgången…”Stjärnan” i toppen på masten är en hemmagjord lampa där vi stoppat i en ledbelysning i en petflaska. Flaskan har vi plockat upp från gatan där den låg slängd…

 

Naxos är fantastiskt vackert…

 

 

 

 Grannön Paros…

 

 Små fiskebåtar ger sig ut i skymningen…här med Paros i bakgrunden…

 

 

Over and Out

(…ett mystiskt ljud väckte oss häromnatten…)

Bonk, bonk, bonk…

Allt är mörkt och Wilma dansar mjukt i havets rörelser. Det är en blåsig natt och något stör oss. Ett dovt bankande inte långt från våra huvuden hörs, där vi snusar gott på kudden. Ljudet försvinner och kommer strax tillbaka…

Bonk..bonk…

Vi vaknar och sömndrucket frågar vi varandra om ljudet, om någon av oss känner igen det. Näee…vi kan inte komma på. Ingen av oss är väl direkt sugen på att gå på ljudjakt. Det är något en långseglare lever med, en rad mystiska ljud som emellanåt uppstår, där man får tassa upp och söka efter vad som stört den goa nattsömnen. Värst är de ljud man inte alls kan identifiera, medan ett hemvant stilla knarr från förtöjningarna kan upplevas som rogivande.

Bonk…

Men vad sjutton är det? Det låter som någon knackar på skrovet från utsidan. En nattsimmare? En delfin? Resterna från ett isberg som slitit sig loss från Arktis, likt isbitar i ett grogglas?

Styrman Pimpsten öppnar sin ventil och tittar ut. Så sträcker hon ut sin långa arm ner mot vattenytan och så fångar hon…

..en…

Whiskyflaska!

Tyvärr är flaskan tom, men glädjande nog av märket Red Label. Den sorten som Styrman Pimpstens pappa föredrog och tog fram vid festliga tillfällen. Ett minne far förbi, bilden från när hennes pappa bjuder sin svärson på whisky för första gången. Svärfadern koncentrerar sig noga för att inte spilla och hans hand darrar lätt i koncentrationen. Genast som de första dropparna träffar botten av glaset så avbryter han och tar flaskan från glaset. Av whiskyn syntes nästan inget, standardmåttens 4 eller 6 centiliter var gigantiska i jämförelse, som vattenreservoaren i Grängesberg ungefär.

 Kapten tackar sin svärfar och synar sitt glas, de ädla dropparna täcker bara nästan botten. Vördnadsfullt och med respekt tänker Kapten att hans svärfar måste tillhöra världseliten i att hälla lite. Dessutom på skakig hand. Ett leende sprider sig över Kaptens läppar, det ligger något komiskt över situationen. Hade svärfar lyckats med lite mindre mängd så hade han bara öppnat korken och gjort en svepande rörelse över glaset utan att något fallit däri, och sen satt på korken igen. Som barn kan leka med dockservisen där man bara låtsas att man serverar mat och dryck. Men helt överraskad över situationen är inte Kapten, han hade blivit förvarnad för att den småländska ådran sitter djupt rotad i svärfadern.

Innan skålen utbringas så blir vi avbrutna. Årets Vasaloppsvinnare ska intervjuas och ljudet på tvn behöver höjas. Svärfar vänder sig bort från sällskapet för en sekund. Då drar svärmor obemärkt korken av flaskan och fyller Kaptens glas till en mer ansenlig mängd. Men det blir lite mer än hon tänkt, mer som en 12:a whisky denna gång. Hon skrattar gott och blinkar hemlighetsfullt åt Kapten. I blickarna som utväxlas så utlovas hemligheten att stanna dem emellan.

Med tv-intervjun avklarad så är svärfar åter tillbaka. Han höjer sitt glas och noterar aldrig att Kaptens glas blivit påfyllt, och han utbringar;

-SKÅL! Och Välkommen!

Kapten höjer sitt glas och låter en rejäl klunk glida ner för strupen, han är lite rädd att komplotten ska upptäckas. Men allt går väl och Kapten ler stort hela kvällen, inte bara för mängden whisky som värmer gott innanför västen. Utan även för att svärfar är en skön lirare, och likaså hans fru…Kapten känner att det är en bra början på vänskapen!

Ja det var minnen det. Styrmans pappa lever inte längre tyvärr, men däremot finns fina minnen kvar. Styrman Pimpsten tar in den tomma whiskyflaskan genom ventilen och lägger liket nedanför sängen. Hon hinner tänka, att det ser inte så bra ut ifall någon plötsligt skulle stolpa in och se den tomma flaska nedanför sängen. Men snart somnar hon gott. Och hon drömmer om pappa! (och förlåter allt och alla att hon blivit störd under natten). 

Skepp o Hoj!

 Over and Out

(…våra planer ändras för nästkommande seglingssäsong)

Välkomna eventuella nya läsare. Läs gärna vår resumé av seglingssäsongen 2018 som du finner HÄR så får du en snabb uppdatering…ha en trevlig läsning!

Naxos, Kykladerna, Grekland

Vi har haft möte ombord med hela besättningen. I detta fall Kapten Betong och Styrman Pimpsten. Även Wilma har närvarat.

Vad vi inte berättat för er läsare, är om våra seglingsplaner för nästkommande säsong. Av olika anledningar vill vi inte berätta exakta mål, i vart fall inte så långt innan. Förväntningarna börjar då byggas upp och plötsligt finns där något man lovat. Inget skuld på er läsare, utan det är något vi undermedvetet lägger på oss själva. Så vill vi inte ha det…vi vill segla fritt och valfritt.

I detta fall har vi hållit extra tyst om vårt nästkommande års seglingsmål, som varit lite mer djärvt och innefattat en hel del planering och byråkrati. Vi har velat se att resan blir av innan vi berättar om den. Tyvärr blir det inte så, ryssen kom i vägen!

Vi hade långtgående planer på att segla upp i floden Dneprs i Ukraina för att besöka ”The lost Swedish village” Gammalsvenskby. Byns historia börjar år 1781 då kring ett tusen estlandssvenskar deporterades från Dagö (som på den tiden tillhörde Sverige). Deras vandring ner mot Svarta Havet blev en katastrof och många stupade längs med vägen. Väl framme på plats så fanns inga av de hus de blivit lovade och den bördiga jorden visade sig vara torr och nästan omöjlig att odla på. I mars 1783 så var det bara 135 människor kvar vid liv av de svenskar som utvandrat från Dagö.

Sakta byggdes Gammalsvenskby upp där gatorna till och med fick svenska namn. Kontakten var nästan obefintlig med Sverige under ett århundrade och återupptogs inte förrän i slutet av 1800-talet. Trots detta lyckades svenskbyborna behålla sitt modersmål, sin lutherska tro och sina svenska traditioner.

I samband med den ryska revolutionen på 1920-talet så ordnades det en möjlighet för svenskättlingarna att flytta till Sverige, vilket många valde och de flesta slog sig ner på Gotland. Några av dem kom senare att flytta tillbaka till Gammalsvenskby efter att oroligheterna lagt sig. Dock drabbades byn hårt av hungersnöd på trettiotalet och det var också mycket svåra tider när Ukraina ockuperades under andra världskriget.

Efter Sovjetunionens fall så kunde kontakten med Sverige återupptas. Idag bor det 150-200 personer i byn med svenskt ursprung. Gotlands Kommun, som har ett vänortsavtal med Gammalsvenskby, samt Svenska Kyrkan har bidragit ekonomiskt under årens lopp. Svenska kungaparet var där på ett officiellt besök år 2008. Den mycket engagerade Föreningen Svenskbyborna arbetar för att bevara och sprida kunskap om svenskbybornas mycket säregna historia och de arbetar även med hjälpverksamhet till förmån för Gammalsvenskby. Många svenskar känner inte till Gammalsvenskbys existens, men vi har skrivit om den tidigare på bloggen så du kanske tillhör en av dem som vet.

En av familjerna i Gammalsvenskby bär efternamnet Norberg, samma namn som vi. Det har för oss varit en dröm att glida upp med Wilma i floden och ta sig fram till familjen Norbergs hus, knacka på dörren och sen skaka hand med våra namne. Tanken har varit att samtidigt ordna en insamling, för hjälpbehovet är stort. Främst behöver byn pengar till mediciner och operationer. Men även medel för fortsatt svenskundervisning i byns skola.

Inför vår planerade segling har vi varit i kontakt med Ordföranden i föreningen Svenskbyborna och även Jörgen Hedman, en svensk historiker som forskat kring estlandssvenskarnas historia. En segling av detta slag kräver kunskap, vägledning och kontakter, inte minst lokal hjälp.

Vi hade i samband med vår planerade segling hoppats kunna göra den massmedialt uppmärksammad och vi hade börjat dra i de kontakter vi har med tidningar, radio och tv.

Som ni säkert känner till så är relationerna mellan Ukraina och Ryssland rejält spända, särskilt efter det att ryssarna beslagtagit Krimhalvön. Gammalsvenskby ligger inte långt ifrån detta område. Oroligheterna har främst varit koncentrerade nära den ryska gränsen och så direkt kring Krim såklart, och fram till alldeles nyligen så har sjövägen till Gammalsvenskby varit seglingssäker.

Men så häromdagen så började konflikten trappas upp. Ukraina har svarat med undantagstillstånd efter att ryska fartyg öppnat eld mot och rammat ukrainska stridsfartyg (samt gripit 24 besättningsmän). Den tidigare idén om att segla till Gammalsvenskby känns inte längre fullt så upplyftande och UD har avrått svenskar från att resa till området. Undantagstillståndet gäller i de farvatten vi behöver ta oss fram i och inkluderar även området där Gammelsvenskby ligger. Nu är det flera månader kvar till sommaren, men vi har en intuitiv känsla att detta är ett dåligt tillfälle. Experter tror att konflikten kan eskalera ytterligare och då vill vi inte bli fast där med vår båt och våra liv. Det går väldigt långsamt att segla ifrån ett krig.

När vi var i Portugal förra vintern så träffade vi en seglare som berättade för oss om sin segling i Kroatien. Han var där just som kriget bröt ut i området i början på 90-talet. Han blev fast i flera månader och kunde inte lämna platsen, vare sig med eller utan sin båt. En natt lyckades han segla iväg med andan i halsen, tyst och nedsläckt, allt medan bomberna hördes in över land. Han var märkbart berörd av händelsen fast det gått över tjugo år – och då slutade allt ändå väl för hans del.

Vi är såklart både ledsna och glada på en och samma gång för vårt nytagna och kloka beslut. Vi är generellt inte oroliga av oss som personer, men inte heller dumdristiga. Vi var ju som exempel i Al Hoceima i Marocko i våras och där hade det varit oroligt bara ett och ett halvt år tidigare. Där låg konflikten mellan minoritetsfolket berber och regimen i landet. När vi besökte Al Hoceima var det åter lugnt. Motsättningarna mellan Ukraina och Ryssland däremot känns däremot inte lika lustiga. När två länder träter kan det blossa upp till ett regelrätt krig och Ryssland är ju dessutom en stormakt, vilket gör situationen än läskigare.

Ja ja…Ukraina lär finnas kvar för framtiden, likså Gammalsvenskby. Vi kommer därför inte att segla upp i Svarta Havet överhuvudtaget nästa sommar. Men det finns så mycket annat att segla på, inte minst Grekland som vi inte hunnit se så mycket av. Vi har flera kort i rockärmen men vi spänner inte vår båge så hårt utan vi avvaktar och ser hur världsläget utvecklas medan vi seglar runt i trygga vatten och ankrar, solar och badar.

Vi hade alltså tänkt att räcka över en stöttande slant till Gammalsvenskby nästa sommar. Pengar som vi hoppades kunna knåpa ihop med hjälp av er läsare och andra seglare, samt genom den massmediala uppmärksamheten uppdraget hade kunnat få. Nu blev det inte så.

Nu vet vi att de flesta av er är lite trötta på alla som rycker och drar i en, för donationer till alla tänkbara behjärtansvärda ändamål. Det förstår vi. Men skulle du som läsare kunna tänka dig att lägga en liten julslant till svenskättlingarna, som uppskattning för den text vi producerar varje vecka år efter år. Det har blivit många timmars förhoppningsvis uppskattad läsning. Vår blogg är dessutom helt reklamfri, något vi betalar för att få. Vi tjänar inte ett öra på bloggen och det är gratis för dig att läsa. För oss är det viktigt att du som läsare ska veta att vi står oberoende och att inga ekonomiska intressen finns. Våra ord är äkta!

Wilma får inte segla till Svarta Havet som planerat (foto: Sabina Dethloff Wijkström) 

 

 

Nu ska vi ta kontakt med berörda och berätta att vi inte kommer att genomföra vår resa nästa sommar, utan att vi skjuter på den på obestämd tid. Sen håller vi tummarna på att konflikten inte bara lägger sig, utan löser sig – för den lilla människans skull. Vi alla förtjänar en trygg tillvaro med mat i magen och tak över huvudet, liten som stor.

Tack på förhand våra fina läsare. Det är sannerligen kul att dela våra äventyr med er. Och vi tror säkert vi kommer till andra spännande platser vi kan skriva om. Så detta behöver inte bli sämre, inte alls. TACK!

Skepp o Hoj!

Information kring Gammalsvenskby;

Vill du skänka en liten slant till byn så kan du göra det på Föreningen Svenskbybornas postgiro 187879-2 och ange ”Gåva till byn” och ditt namn. Det går även att swisha till föreningen, tel 123 225 22 86. Ange alltid ditt namn och vad pengarna avser. Som exempel så kan du bidra med pengar för fortsatt svenskundervisning i byn, eller till mediciner och operationer där hjälpbehovet är stort. Länk till föreningen kommer HÄR.

Vår plan bestod i att vi skulle ha ordnat ett flaggspel, med gula och blå vimplar om vartannat (våra båda länders flaggor bär dessa färger). Där ni läsare hade fått  ”köpa” en (eller flera) vimplar för 100 kronor styck och att ni kunnat lämna en hälsning till byn skriven på vimpeln. Sen skulle vi seglat upp i floden och ankra alldeles intill Gammalsvenskby. Vi tror det hade varit en vacker entré, vad tror ni?

Varför inte passa på att titta på en dokumentärfilm om Gammalsvenskby i Ukraina av Alexandra Drotz Ruhn, där kan man höra hur den gammalmodiga svenska dialekten låter. (filmen hittar du nedan)

Mer fakta om byn finner du HÄR.

Over and Out

Naxos, Kykladerna, Grekland

En fiskegubbe här i hamnen har uppenbarligen ledsnat på Meltemivindens ständiga framfart. Gissningsvis så bor han ombord, det verkar så. Han hänger sin tvätt på tork där han spänt en lina mellan styrhytt och förstag. Hans uppfinning ersätter klädnypor minsann. Vi tror att gubben genom åren förlorat många nypor som klädesplagg och att han en dag fick nog. Uppfinningen består i att han knutit öglor längs ett snöre, många – där de dinglar snällt på rad. Vill han sen torka exempelvis en tröja så tar han en ögla och gör en strypsnara om ärmen. Fiffigt! Ju mer det blåser desto hårdare stryper snöret om plagget, desto mindre risk att plagget lossnar och hamnar i vattnet. Vi tror att  säkert det finns en och en annan seglare som gillar konceptet. För vem har inte offrat några plagg åt havsgudarna oavsiktligt?! Enda nackdelen är väl att det blir lite krusade ärmar efter snöret…men vi båtfolk glider ju inte direkt runt i nystrukna kläder oavsett!

Mer tips…

Naxos är känd för sin fina potatis, och vi kan inget annat än att hålla med. Häromsistens tittade vi på ett tv-program som kom med ett smart tips. När du vill baka potatis, varför då betala dyrt för bakpotatisen?. Det är ju bara storleken som skiljer, och så priset då! Om man tar två mindre potatisar och skär bort en liten skalk på vardera potatis och sätter ihop dem vid snittytorna så blir potatisen helt plötsligt dubbelt så stor – Vips så blev det en bakpotatis. Packeteras den sen in i folie så syns ju inte fusket. Nu är det inte vi som ska ta åt oss äran av tipset, utan SVT!

En fundering…

Gillar finländare Grekland mer än andra? Tänker på att den grekiska flaggan är blåvit precis som finländarnas. Grekiska flaggan är polkagrisrandig med nio ränder som står för valspråket ”Frihet eller Död”. Det hade kunnat vara ett finskt valspråk för våra grannar i öst tillhör verkligen ett hårdnackat folk. En hel by kan, om det behövs, överleva på två morötter, ett kålhuvud och en skål jävlar anamma i trettiosex dagar, MINST! Nu tillhör valspråket ”Frihet eller Död” grekerna och när man uttalar detta på grekiska så finns där nio stavelser. Ja läs själva; Ελευθερία ή Θάνατος. (Lätt va??!) Därav nio ränder…ni hänger med…nio stavelser – nio ränder. Någon har tänkt till, en filosof kanske. Den lilla flaggan som ligger inlagd i inre hörnet representerar kristendomen, en kompromiss misstänker vi där kyrkan ville vara med och bestämma. 

Fram till 1978 så såg den grekiska flaggan ut så som den lilla rackaren i hörnet (se bild nedan), som en bakvänd finsk flagga med ett vitt kors på blå botten (istället för tvärt om). Precis som småbarn brukar kunna rita fel där de vänder på färgsättningen. Kanske ledsnade grekerna på att deras flagga ideligen blev felritad av invånarnas yngre befolkning, och att man därför gjorde om den?

Finlands flagga…bilden lånad från Umeå Musiksällskap, de vill säkert att några klickar in på deras hemsida som du finnerHÄR.

Men inte bara grekerna har ägnat sig åt att lägga en liten flagga i flaggan, vi svenskar är minst lika knäppa. När Sverige var i union med Norge så var vår svenska handelsflagga försedd med en liten flagga i hörnet som innefattande de båda ländernas flaggfärger. Den lilla mishmash-flaggan gick under benämningen ”sillsalladen”. Unionstecknet i flaggan togs bort 1905 efter unionsupplösningen, samtidigt valde svenskarna att anta en ljusare blå färg. Vi ska vara glada att små svenska barn inte behöver lära sig sillsalladen, då hade nog många ritat den fel!

Det helt sjukaste med Naxos är nog Naxos-sjukan (Naxos Syndrome). Det är en mystisk sjukdom där den som drabbas förskaffas med ullhår och konstiga handflator och får problem med hjärtat. Det är en sjukdom som hör till sjukdomsgruppen ARVC. Säger det dig inget? Blir du klokare om vi säger; Arytmogen Högerkammarkardiomyopati? Nä hä…inget napp där heller. Men om vi nämner fenomenet med unga fotbollsspelare som plötsligt mitt i en match faller ihop på fotbollsplanen utan särskilt anledning, där de dör på studs. (Kan även en ishockeyspelare göra och då pratar vi sudden death på riktigt). Vid obduktion visar det sig inte sällan att den döde lidit av ARVC. En riktigt lömsk sjukdom där bäraren ofta inte känner till att hen är sjuk, förrän man plötsligt dör. Lite för sent då. Enkelt beskrivet så beror sjukdomen på mutationer i generna och sjukdomen är ärftlig. Den variant som finns på Naxos (det är dom som får ullhår) har bidragit till att man lärt sig mer om sjukdomen då den kunnat studeras hos de familjer på ön som bär på den muterande genen. Så möter man en person på Naxos med väldigt krulligt hår så får man inte skrämmas…personen kan ha taskigt hjärta.

 (…en redogörelse för hur man som seglare får lösa saker och ting i brist på rätta grejer…)

Välkomna eventuella nya läsare. Läs gärna vår resumé av seglingssäsongen 2018 som du finner HÄR så får du en snabb uppdatering…ha en trevlig läsning!

Naxos, Kykladerna, Grekland 

Att leva på vårt vis bjuder stundom på överraskningar. Det kan det nog göra för er där hemma med. Men det mesta i Sverige är betydligt mer välordnat och organiserat jämfört med Europas södra breddgrader, för att inte tala om resten av världen. Det är väl bra att saker är välordnade, tänker vän av ordning. Kan så vara men samtidigt så kan det göra livet lite tråkigt. Ta exempel de svenska lekplatserna som blivit supersäkra med tiden. Numera är det smått omöjligt att framkalla ens ett blåmärke vid vild lek och barnen tycker de nya lekplatserna är dödstråkiga (du kan läsa om det HÄR). Som seglare ter sig livet lite mer osäkert än om man bott kvar i sitt hus eller lägenhet i norr. Särskilt om man som vi rör sig i främmandeland. Bara en sådan sak som att leta upp en mataffär på varje ny plats man kommer till. Eller vilken överraskning det kan bli när man tror sig köpt skinka på burk men det visar sig vara leverpastej som Kapten hatar! Man kan även gå vilse i sin jakt efter en mataffären, och det utan demens!

Exemplet bil. Har du bil i Sverige och den skulle gå sönder ute på vägen så finns allehanda hjälp att tillgå. Bärgare kan du ringa direkt där du står, det kan köras fram en taxi, hyrbil kan ordnas och det finns sannolikt en verkstad någonstans i krokarna som kan ta sig an ditt bekymmer. Det kräver inget större avbrott från din dagordning och schema, du är snart på banan igen. Som regel vet du hur du ska gå tillväga när det oväntade inträffar och det finns företag som bara väntar på att få assistera dig (och som därefter skickar en sur räkning). Supersmidigt. Har du bara pengar så finner du råd. Där vi befinner oss får vi tänka annorlunda, ofta hjälper inga pengar i världen.

På Naxos går inga bussar på vintern över huvud taget, inte dit vi vill åka i vart fall. Vägarnas standard är dessutom gigantiskt mycket sämre här, stora hål i gatorna och trasiga trottoarkanter med rullgrus i kurvorna. Det finns inga cykelvägar eller vägrenar och det ligger inte inpräntat i människors medvetande att man ska hålla ut och sakta ner när man passerar oskyddade medtrafikanter. Det är kanske därför vi nästan aldrig ser människor som är ute och promenerar eller cyklar utanför stadskärnan (de är rädda om livhanken).

I förrgår när vi var ute och cyklade så fick Kapten Betong punka på cykeln (dåliga vägar, sa vi det?). Nu har vi en cykelväska med oss innehållande pump, lagningssats, skruvmejsel och skiftnyckel (ja bara en sån sak). Allt för att kunna laga cykeln på plats. Vi fann hålet i slangen fast vi inte hade vatten med och vi lagade det. Sen cyklade vi vidare. Efter någon kilometer så blev det ett nytt hål. Gaah! Denna gång hittade vi inte hålet och det slutade med att vi fick leda cyklarna med tung packning, en liten nätt tur på fem kilometer. Och då hade vi cyklat dryga milen redan.

Dagen därpå så plockade Kapten bort slangen och bytte den mot en helt ny efter att han inte blivit riktigt klok på var luften pös ur. Den gamla slangen såg ut som en bättre prickigkorv efter alla lagningar som gjorts, så det var nog hög tid. Med cykeln lagad så låste han den vid vår lyktstolpe (den tillhör nog staden när vi tänker efter). Döm om förvåning när däcket var platt nästa dag. GAAAH igen! Kapten får undersöka saken närmare en annan dag…

Man får helt enkelt lösa saker själv på bästa vis. Tur har du om du finner varor, tjänster och service av någorlunda skandinaviska mått. Långseglar man så har man ju inte heller tillgång till familj, släkt, grannar och gamla vänner…de som man normalt kan be om hjälp när livet kör ihop sig. Nu är seglare bra på att hjälpas åt och vi klagar inte på något sätt. Men helt klart skiljer sig detta liv från det vi hade hemma, säkerhetsbältet och livremmen är bortplockad och man får lösa saker själv. Det ligger en tjusning i det, och emellanåt även en förtvivlan. Framför allt så är det nyttigt och lärorikt att ge sig iväg. Det borde fler göra.

Händelser ur långseglar livet;

Styrman Pimpsten lagade häromdagen en riktigt god Boeuf Bourguignon (eller om det nu blev en annan gryta). I receptet ingår en rad ingredienser. Bland annat gul lök och schalottenlök. Inget av dessa kunde vi inte finna i vår matbutik och den är ändå rätt stor med hyggligt brett sortiment. Ja vad gör man? Antingen får man tänka om och laga någon annan rätt, eller så får man göra några avsteg från originalreceptet. Det blev det sistnämnda och grytan blev jättegod och smakade vad den skulle (men framlidna franska kockar vänder sig nog i graven). De små fina schalottenlökarna uteblev helt av förklarliga skäl och den gula löken var ersatt med rödlök. Det verkar bara odlas rödlök här istället för gul lök om man ska tro mathyllan. Hemma skulle vi nog klaga på vår matbutik om vi inte fann någon av dessa varor. (Vi funderar, skördas gul lök och röd lök vid olika tider på året?)

En annan dag kokade Styrman P ärtsoppa. De gula ärtorna släpades med flyg ner förra gången vi var i Sverige (för våra klassiska gula ärtor finner vi inte här). Den gula löken fick ersättas med rödlök (förstås). Men vi hade ingen mejram ombord, bara timjan som båda ingår i receptet. I matbutiken fann vi ingen mejram heller så det blev ärtsoppa utan mejram. Resultatet blev jättebra ändå, timjan är nog är den viktigaste kryddan av de två konstaterar vi.

Längs med vår segling så har vi emellanåt saknat de mest självklara livsmedlen. Som i Holland där det inte fanns någon jäst, inte ens torrjäst. När vi frågade efter varan så visste inte den unga kvinnan (som jobbade på brödavdelningen) vad jäst var för någonting. Inte ens när en holländare hjälpte till och förklarade på deras eget språk (holländska tänka sig) så kände denne inte till att man måste tillsätta något för att få brödet att jäsa (hon kanske tror på storken också). Hon satte av mot kontoret för att fråga sin chef efter jäst. Strax kom hon tillbaka och hälsade att de inte säljer jäst. Det närmaste var mjöl med torrjäst redan iblandat, self-rising flour som det så vackert heter. Så hade Pimpsten velat baka ett mörkt bröd så hade det inte gått för sig för jästen låg bara i förpackningar med ljust vetemjöl. Hmm…lite konstigt låter det i ett svenskt öra. Däremot så är de stora på bake-off-segmentet…detta industriproducerat bröd som är bakat till 80 % där butiken bakar av de återstående tjugo procenten. Lite fusk tycker nog en bagare och är han fransman skulle inte ens kalla det för bröd.

Här på Naxos saknar vi varor som gul lök, crème fraiche, palsternacka och kålrot. Ja och så gul lök, schalottenlök och mejram och mycket mera.

Nu har vi installerat ugnen ombord och den skulle invigas häromdagen. Kapten Betong fick välja vilken premiär-rätt som skulle tillagas. Han önskade sig kanelbullar (de blev dock inmundigade till en fika och inte som kvällsmat). I mataffären gick det inte att finna pärlsocker eller klassiska bullformar (dock färskjäst – tur att vi inte var i Holland) Det fick bli bullbak utan de saknade tingen och det funkar ju…även om en kanelbulle jäser bättre på höjden i sin form, än utan. Det slutade inte där, för Styrman fick använda ett rostfritt rör som kavel. Hennes ligger nedpackad i en låda hemma i Sverige. En kavel finns kanske att köpa (har inte kollat) men vi tycker inte det ryms en kavel ombord. Kapten vill dessutom gå säker när han passerar byssan.

Det slutar inte med maten utan det gäller andra ting också. Som exempelvis litiumbatterierna som överhuvudtaget inte gick att uppbringa här.

Något vi inte finner är kabelklammer, sådana man fäster en kabel med ut efter en vägg. Vi fann någon sort som var tillverkad i plast med spik i, men de var inte i rätt dimension. De funkar heller inte på båt då spikarna rostar med tiden. Tittar man hemma hos folk och bakom butiksdiskarna så ser vi att eldragningarna i Sydeuropa skiljer sig mot hemma. De ligger sladdar huller om buller utefter väggar och under bord och soffor, även till fasta installationer och det verkar inte bekomma folk. Känns som funktion går före estetik och man ser ingen anledning att förena de tu.

Häromdagen gick Styrman till mataffären med sin säckkärra, den gamla från IKEA som vi funnit i en sopcontainer i Portugal. Den är numera målad med svart hammarlack och namnet Wilma står fint textat där det tidigare stod IKEA (mer romantiskt så). Halvvägs hem så lossnade ena hjulet för sprinten hade nötts av. Efter att hon konstaterat att ryggsäcken inte innehöll något som kunde ersätta sprinten så satte hon av mot den hårfrisörsalong som låg alldeles intill. En hårnål borde ju kunna göra jobbet! De arbetsamma frisörerna tittade förvånat upp när Styrman dundrade in med sin vagn. Två kvinnor satt i varsin frisörstol och de höll på att förvandlas till rymd-ufon (de utgjorde ett minst lika udda inslag i stadsmiljön som Styrman). Hårnål?! Det tog några sekunder innan de förstod att ett sådant ting kan användas på fler platser än på huvudet. De fann en vacker rosa hårnål och Styrman P erbjöd sig att betala, men de ville inte ha något. Tack och bock och färden hem kunde fortsätta med den temporära lagningen och den höll hela vägen. Väl hemma så utbrister hon sin till Kapten;

-Jag har varit hos frissan!!!

Två sekunders förvirring uppstod i Kaptens ansikte. Han synade sin fru och hon såg likadan ut som hon gjorde innan hon försvann inåt stan. Sen slog det honom att han lämnat över sin plånbok till henne och då snörptes det åt kring halstrakten och ansiktet vitnade. Man vet ju vad det kan kosta när kvinnor får för sig att göra sig fina. (Nu har Kapten en annorlunda fru som aldrig går iväg för att fixa håret, för hon äger en egen sax, häpp!).

Här finns inga butikskedjor såsom Biltema, Jula, och Claes Ohlson, inte heller några bygghandelskedjor. Därför kan det vara en utmaning att hitta rätt grejer för hemmafixaren. Finner man rätt typ av butik så brukar ändå sortimentet halta. Ska man måla så hittar man penslar men inga rollers som exempel. Skruvar finns men i bara i några få storlekar…absolut inte den storlek du själv behöver. Därför, när vi väl finner en välsorterad butik, brukar vi köpa på oss för att ha ett litet lager ombord av sånt vi vet går åt förr eller senare. Här gäller det verkligen att passa på och då gillar vi egentligen inte att ligga på lager.

Inköpslistan på saker vi inte funnit blir allt längre. Vi tänker köpa en del i Sverige och ta med oss tillbaka ner; Cykel-lagnings-sats, blåkläders snickarbyxor (folk använder inte arbetsbyxor här), gula ärtor från Öland, mejram, kabelklammer och kabelskor, bullformar..

Det mesta är som sagt smidigt och enkelt hemma. Vi tror de flesta inte förstår hur bra vi svenskar har det. Super-Bra helt enkelt…men kanske lite tråkigt också….

Skepp o Hoj!

(…och det ska helst läsas med särskrivning…)

 Naxos, Kykladerna, Grekland

Vi har haft en hel vecka med ett makalöst behagligt väder. Varje dag har vi intagit lunchen i solskenet ute i bara kortärmat. Men före dess så blåste det rejält och vi fick då med egna ögon se vad detta berömda blåshål kan ställa till med. I hård vind med byar uppåt 25 meter per sekund så fick passagerarbåten svåra bekymmer att lägga till. Styrman Pimpsten kom gåendes (eller halvt fladdrandes) över piren med matkassar i handen i samma stund som båten var på väg att lägga till.

Båten (som även tar bilfordon och kanske därför borde kallas färja) lägger till genom att droppa ankaret en bit ut från land och därefter backar bak mot kajen. Med hård vind i sidan så är ju detta en utmaning även för en rutinerad sjökapten, för här pratar vi båtar utan bogpropeller och andra tekniska finesser.

När båten backade så drev passagerarbåten förbi den kortända på piren som de skulle förtöja vid. Och trots att de använde en kastlina för att fort få hjälp av tre starka karlar med trossarna, så hann de inte förtöja i tid. Båten krängd än hit och än dit i den gropiga sjön som vinden piskat upp och när de assisterande männen på kajen slet med att få trossen om pollarna, ja då drev passagerarbåten retsamt förbi och de fick lov att släppa förtöjningslinorna. Ett nytt försök fick därför göras. In med trossar, upp med ankaret och en kort tur för att åter ta höjd för den avdriften som uppstod i vinden.

Efter sex försök så gav de upp. Ombord på passagerarbåten fanns människor (och fordon) och som skulle till Naxos som nu inte kunde kliva av. Och vise versa. Snopet såg de väntande resenärerna på kajen båten försvinna i riktning mot Aten.

På något sätt så känns det ålderdomligt att ankra varje gång, speciellt med tanke på att båtarna kommer och går flera gånger om dagen. Naxos ett ju ett välkänt blåshål och att då inte bygga om hamnen är för oss en gåta. Till 95 procent så blåser det nordligt och att då alltid behöva lägga till med vinden i sidan är ju lite att tigga om bekymmer. Bättre vore det om båtarna tryggt och säkert kunde lägga utan att behöva använda ankaret och ha stark meltemivind rätt i sidan. Men å andra sidan så tillhör det kanske lite av den grekisk charmen. Ytterst handlar det nog om pengar. Ja ja…så kan det gå. För vår egen del tänker vi att när det är dags att åka hem till Sverige, ja då behöver vi verkligen kolla väderprognosen i tid för att vara säkra på att färjan går. Vi vill ju inte missa flyget från Aten.

Från det ena till det andra. Renoveringen av byssan fortgår. Ni får inga bilder nu, vi håller er på halster. Däremot så har vi andra vackra bilder att visa från ett vackert Naxos. Håll tillgodo.

Skepp o Hoj!

 Höstsolen är behaglig bara det inte blåser…

 

Äldre bebyggelse…denna vackra byggnad står på toppen av Naxos stad…

 

 Utsikten är imponerande…till vänster i bild så syns det stora landmärket, Portara – jättedörren… 

 

 Smala gränder och språng…påminner lite om en gammal marockansk medina…

 

 Detaljer på en gammal trädörr…

 

 Vita gäss ute ute på havet…här blåser det som regel alltid…

 

 På någons trapp…

 

 Ett renoveringsobjekt…

 

 Överallt står blomkrukor i de smala trapporna…

 

Samma trappa på lite avstånd…

 

 Grönska…

 

 Blicken vänd bort från hamnen…

 

 Någons ensliga dörr…

 

 En av Naxos alla kyrkor…

 

 En liten katt tittar fram…

 

 

 Solen som lyser på en stenmur…

 

 Muren är hög…

 

 Vackra blåa himmel som vi bara älskar…

 

 Utsikten från en fallfärdig byggnad…

 

 Samma plats från en annan vinkel…

 

Ett prunkande fönster…

 

 En prunkande dörr…

 

 Charmig enkelhet…

 

 Kablarna har frukostmöte vid stolpen…

 

 Märkt av tidens tand…

 

 Samma hus i närbild…

 

Det är svårt att fotografera i motljus…men det blir vackert ändå…Grekiska flaggan vajar…

 

 

 

 

Over and Out!