(…ett mystiskt ljud väckte oss häromnatten…)

 

Bonk, bonk, bonk…

 

Allt är mörkt och Wilma dansar mjukt i havets rörelser. Det är en blåsig natt och något stör oss. Ett dovt bankande inte långt från våra huvuden hörs, där vi snusar gott på kudden. Ljudet försvinner och kommer strax tillbaka…

 

Bonk..bonk…

 

Vi vaknar och sömndrucket frågar vi varandra om ljudet, om någon av oss känner igen det. Näee…vi kan inte komma på. Ingen av oss är väl direkt sugen på att gå på ljudjakt. Det är något en långseglare lever med, en rad mystiska ljud som emellanåt uppstår, där man får tassa upp och söka efter vad som stört den goa nattsömnen. Värst är de ljud man inte alls kan identifiera, medan ett hemvant stilla knarr från förtöjningarna kan upplevas som rogivande.

 

Bonk…

 

Men vad sjutton är det? Det låter som någon knackar på skrovet från utsidan. En nattsimmare? En delfin? Resterna från ett isberg som slitit sig loss från Arktis, likt isbitar i ett grogglas?

 

Styrman Pimpsten öppnar sin ventil och tittar ut. Så sträcker hon ut sin långa arm ner mot vattenytan och så fångar hon…

 

..en…

 

Whiskyflaska!

 

Tyvärr är flaskan tom, men glädjande nog av märket Red Label. Den sorten som Styrman Pimpstens pappa föredrog och tog fram vid festliga tillfällen. Ett minne far förbi, bilden från när hennes pappa bjuder sin svärson på whisky för första gången. Svärfadern koncentrerar sig noga för att inte spilla och hans hand darrar lätt i koncentrationen. Genast som de första dropparna träffar botten av glaset så avbryter han och tar flaskan från glaset. Av whiskyn syntes nästan inget, standardmåttens 4 eller 6 centiliter var gigantiska i jämförelse, som vattenreservoaren i Grängesberg ungefär.

 

 Kapten tackar sin svärfar och synar sitt glas, de ädla dropparna täcker bara nästan botten. Vördnadsfullt och med respekt tänker Kapten att hans svärfar måste tillhöra världseliten i att hälla lite. Dessutom på skakig hand. Ett leende sprider sig över Kaptens läppar, det ligger något komiskt över situationen. Hade svärfar lyckats med lite mindre mängd så hade han bara öppnat korken och gjort en svepande rörelse över glaset utan att något fallit däri, och sen satt på korken igen. Som barn kan leka med dockservisen där man bara låtsas att man serverar mat och dryck. Men helt överraskad över situationen är inte Kapten, han hade blivit förvarnad för att den småländska ådran sitter djupt rotad i svärfadern.

 

Innan skålen utbringas så blir vi avbrutna. Årets Vasaloppsvinnare ska intervjuas och ljudet på tvn behöver höjas. Svärfar vänder sig bort från sällskapet för en sekund. Då drar svärmor obemärkt korken av flaskan och fyller Kaptens glas till en mer ansenlig mängd. Men det blir lite mer än hon tänkt, mer som en 12:a whisky denna gång. Hon skrattar gott och blinkar hemlighetsfullt åt Kapten. I blickarna som utväxlas så utlovas hemligheten att stanna dem emellan.

 

Med tv-intervjun avklarad så är svärfar åter tillbaka. Han höjer sitt glas och noterar aldrig att Kaptens glas blivit påfyllt, och han utbringar;

 

-SKÅL! Och Välkommen!

 

Kapten höjer sitt glas och låter en rejäl klunk glida ner för strupen, han är lite rädd att komplotten ska upptäckas. Men allt går väl och Kapten ler stort hela kvällen, inte bara för mängden whisky som värmer gott innanför västen. Utan även för att svärfar är en skön lirare, och likaså hans fru…Kapten känner att det är en bra början på vänskapen!

 

Ja det var minnen det. Styrmans pappa lever inte längre tyvärr, men däremot finns fina minnen kvar. Styrman Pimpsten tar in den tomma whiskyflaskan genom ventilen och lägger liket nedanför sängen. Hon hinner tänka, att det ser inte så bra ut ifall någon plötsligt skulle stolpa in och se den tomma flaska nedanför sängen. Men snart somnar hon gott. Och hon drömmer om pappa! (och förlåter allt och alla att hon blivit störd under natten). 

 

Skepp o Hoj!

 

 Over and Out