Längs med stranden kan man promenera när man ska till den ena av matbutikerna här. Vyerna är vackrare och vägen ända bort är i princip bilfri. Butiken tillhör dock inte favoriten. Vi föredrar den andra som ligger längs med huvudgatan ut ur stan, förbi skola och sjukhus. Emellanåt är trafiken intensiv där, barn hämtas vid skolgården och folk skyndar från sina jobb vid siestan för att hinna med sina ärenden.
Häromdagen stannade en lastbil för Styrman så hon kunde passera vid övergångsstället. För säkerhets skull så stannade hon upp en sekund innan hon klev ut i gatan. Döm om förvåning så kom en motorcyklist i fullaste fart och svischade förbi hennes näsa. Det var nära det. Gatan är smal och bilar står parkerade längs med, det är trångt för alla som ska gå, parkera och passera. Därför stockar sig trafiken lätt. I Sverige uppmanas vi på liknande platser att köra i mycket låg fart, 30 kilometer i timmen gissningsvis då det ligger precis intill en skola. Att då göra en vansinnesomkörning på ett övergångsställe som tredje fordon i färdriktning som vår motorcyklist gjorde, är att utsätta sig själv och andra för fara. Tyvärr var det inte första gången vi var nära att bli påkörda.
Vi diskuterade saken efteråt, att vi upplever att många kör väldigt omdömeslöst här. De flesta bilarna ser dessutom ut som de varit med i den surrealistiska 50-talsfilmen Semestersabotören av Jacques Tati. Det är en gammal fransk film där alla bilarna är buckliga och bildelarna ramlar av i parti och minut. För att göra en annan liknelse, så kan vi säga att många fordon här ser ut som värsta folkracebilarna med bucklor och avslagna eller tejpade sidobackspeglar. Vi tror det är en kulturell skillnad i bilkörandet mellan Grekland och Sverige och det måste vara definitivt farligare att vistas i trafiken här. Tur att det inte var ett barn som klev ut i gatan, det hade kunnat sluta illa. Eller att Styrman missat att se sig för när hon skulle gå över gatan. Rent logiskt så borde den bakomvarande killen på motorcykeln kunnat ha anat att lastbilen framför stannade vid övergångsstället just för att någon gående ville korsa gatan. Det är inte rätt läge för en omkörning då har vi alla lärt oss. Enda trösten i kråksången är väl att övergångsstället ligger femtio meter från sjukhuset… Bortsett från att denna väg till affären är betydligt mer trafikerad så gillar vi matbutiken vid den här änden av stan bättre. Förutsett att vi överlever promenaden/cykelturen vill säga.
Vägen till den först nämnda mataffären, den säkra som går längs med stranden, bjuder på en annorlunda syn. Halvvägs bort så betar ett gäng getter på ett stycke inhägnad mark. Med sina skäggförsedda hakor så äter getterna från buskarna. En idyllisk syn om det inte vore för att getterna emellanåt kliver på någon av alla de tomma petflaskor som ligger i hagen. Kraasch kraasch kraasch låter det när getternas klövar demolerar platsflaskorna. Vi vill städa, men undrar om man kanske blir anmäld om man kliver innanför ett inhägnat område med sin sopsäck? Det känns olustigt att man på många platser på jorden inte längre verkar bry sig över allt skräp som ligger utspritt, och att man inte väljer att ens städa sin egen tomt eller mark. Vi förstår det inte.
Något vi däremot är glada för, är att vi i affären kan köpa billig frukt och grönt. Ur en stor korg kan man plocka varierande vegetabilier som sjunger på sista versen där de säljs ut för motsvarande fem kronor kilot. Styrman laddade en stor påse full med godsaker; paprika, gurka, tomater, apelsiner och äpplen. Att fortfarande glädja kunder med mat så inget går förlorat, gillar vi. Fortfarande går det ju utmärkt att använda ett äpple som fått skönhetsfläck på skalet eller en paprika som tappat spänsten. Hemma sen blev det en trevlig grönsaksröra som kommer ge oss välbehövliga vitaminer och smaksensation. En grönsaksröra passar till det mesta.
Något vi måste nämna är siestatiderna här. Varje dag stänger butikerna klockan 14.30. Sen öppnar de inte mer samma dag om det inte är tisdag eller torsdag. Då öppnar de klockan 17.30 och håller öppet i ett par timmar. På söndagar håller alla butikerna stängt, inklusive mataffärerna, som i övrigt håller öppet utan siesta måndag till lördag. Flera gånger när vi cyklat iväg för att köpa en burk färg eller liknande och vi har passat in eftermiddagstiden på en tisdag eller torsdag, har det hänt att vi ändå möts av en låst dörr. Det verkar lite flytande det där. Vi gillar att butikerna till varje pris inte ska behöva hålla öppet jämnt…men lite knepigt är det emellanåt att komma åt att handla…vi som trots allt har all tid i världen. Dessa tider skulle göra det svårt för de flesta hemmavid är vi rätt övertygade om. Vem har möjlighet att handla mellan 09.30 och 14.30, grekisk siesta krockar totalt med svensk arbetsmarknad!
Kort i övrigt.
Vi har beställt en matta till byssan. Den gamla som var grå till färgen har gjort sitt, sladdrig hade den hunnit bli och gummit på baksidan smulade sönder betänkligt och la sig som ett tunt puder på vår gula fina motor under durken. Den nya mattan är vinröd i färgen och går fint i ton med andra röda detaljer ombord, sofforna i salongen inte minst. Mattan kommer inom en vecka – hoppas vi.
Vi har varit hemma hos Luigi. Det är en italiensk äldre herre som gärna vill träna sin knaggliga engelska. En dag stod han här på kajen och frågade nyfiket om Wilma. Sen kom en inbjudan och vi tackade självklart ja till en lunch. Inte bara för att det var gratis utan för att Luigi är en mycket trevlig man som dessutom seglat på de stora haven. Vi bjöds på god mat i hans lilla lägenhet som han hyr under vintermånaderna, han betalar snälla 350 euro per månad (ett klart alternativ till hotell off-season). Vi fick höra om hans strapatser i livet, dels om en segling över Atlanten. En regatta av båtar gav sig av och en av båtarna var en roddbåt. Jo, ett par killar rodde från Kap Verde till Karibien i de höga Atlantvågorna.
Häromdagen kom vår norske vän tillbaka till Naxos efter ett par veckor hemma i fädernesland. Med sig hade han norsk rakfisk och kvällen därpå bjöd han oss på denna delikata norska specialitet. Rakfisk har liknelser med svensk surströmming, båda rätterna framställs genom fermentering. Den norska varianten luktar inte skit som den svenska gör och det var riktigt gott. Vi åt med stor förnöjsamhet. Seden bjuder att man äter rakfisken i en läfsa, ett slags tunnbröd. Däri lägger man rakfisk, lök och rømme (surgrädde, typ gräddfil) och man äter potatis till. Ja typ som en svensk surströmmingsklämma. Till dricker man öl och akvavit. Vi fick en fantastisk trevlig afton där vi svenskar på Wilma har kommit att älska denna norska rätt. Så får du någon gång chansen att smaka rakfisk, så gör det. Det är inte alls som surströmming, vi hade ingen aning om att tillagningssätten är densamma. Där tar likheterna slut.
Vi har julpyntat ombord på Wilma. Det går fort. En liten minigran i kruka pryder båten varje år för tidpunkten för Jesus Födelse. Vi är agnostiker och för oss är julen mest en ursäkt för att kunna få äta sill och andra godsaker. Vi har helt slutat ge varandra klappar, annat än på kinden. I år ska vi försöka streama svensk tv så vi får se på KALLE. Fast med tidsskillnaden så blir det inte klockan tre, utan klockan fyra. Vi tror vi kommer att känna lite julkänsla ändå, trots att prognosmakarna har utlovat 16-17 grader och sol på julafton. Skönt brukar det dock vara när julen är över, för det betyder att ett nytt år och en ny seglingssäsong är i sikte.
Vi väntar fortfarande på våra träsnickerier till salong och byssa…ting tar tid här! Vi har ännu inte börjat kakla, vi vill inte stöka för mycket när julen står för dörren. Köksbänken behövs till att rulla köttbullar på. Men inget brådskar. Inget stressar. Inte ens för att det är jul. Det gäller att lägga ribban lågt! Man måste hinna chilla också…
Skepp o Hoj!
Några foton från i somras bjuder vi på…livar upp så här i vintermörkret…
projektsunshine.se 