Naxos, Kykladerna, Grekland

 

Flitens lampa lyser över oss och medan Kapten målar byssan så har Styrman Pimpsten gett sig iväg en bit för att slipa säcka-kärran ren från gammal färg och rost. Vår kärra är vi lite extra glada i för den kom till oss av en ren slump och den har visat sig vara ett fantastiskt ting att äga. Hade vi vetat bättre så hade vi stoppat i en sådan i båten redan innan vi lämnade Sverige. På vagnen har matkassar och vatten fraktats och det ska gudarna veta, att alla gånger ligger inte mataffären nära hamnen. Särskilt när vi ligger på ankare så är tinget guld värd, för då släpar vi ogärna cyklarna i land.

 

Vår IKEA-vagn kom till oss när vi låg på varvet i Amora i Lissabon. Vi skulle slänga skräp i varvets sopcontainer och när vi skulle hiva i vår påse så fann vi vagnen till synes färsk-dumpad däri. Det visade sig vara ett par vänner som gjort sig av med den, de unga och trevliga killarna Stephen och Victor. Ja, och så var det lite över lag på varvet, att saker bytte ägare med varandra. Var det lite för fina saker att kasta som man misstänkte att kanske någon annan skulle kunna ha glädje av. Ja då ställde man tinget vid sidan om containern. Som regel så försvann tinget diskret till någon annans båt.

 

Vår IKEA-vagn var mycket väl begagnad redan då som ni förstår. Men vi lät oss inte nedslås, funktionen fanns ju där. Efter den dagen har den flitigt använts och i somras lossnade ett hjul som Kapten fick laga. Nu har vagnen börjat flaga färg och den har börjat få rostangrepp, så nu var det dags att göra något åt den.

 

Att slipa och skrapa sittandes i solen intill vattnet var inget som Styrman P tyckte var tråkigt, tvärt om, och nu väntar IKEA-vagnen på att bli målad.

 

På temat att rädda gamla prylar som slängts, så har vi här en bekännelse. Vi har inte riktigt velat skriva om det tidigare, för det känns lite väl komiskt då det kan vara en kompis saker vi funnit. Vi vet inte helt säkert hur det ligger till. Men så här är det…

 

I Gibraltar så hade någon vänlig själ slängt två par seglarskor av finaste modell, Henri Lloyd. Av äkta läder och inte alls så slitna, möjligtvis önskade de bli ingnidna i lite skofett. Någon hade helt enkelt ledsnat på dessa och de skulle försvinna med nästa sophämtning om Kapten inte räddade dem från sitt definitiva öde. I Gibraltar umgicks vi rätt så flitigt med folket i hamnen. Dels vår ”vägkorsning” Marcus, han som hade engelskt-tyskt blod men var uppvuxen i Italien. En skön blandning som gett honom en träffsäkra humor, underfundig och rapp med en italiensk teatralisk touch (han himlar med ögonen, han borde bli skådis). Han kunde verkligen få oss att skratta och vi kan sakna honom. Det kan vara så att skorna tillhört honom. Vi har inte vågat fråga.

 

Det kan också vara så att de har tillhört ett mysigt svenskt långseglarpar som vi var ute och dinerade med. De höll på att rensa ur sin båt för de skulle hem till Sverige en sväng. Så vi misstänker starkt att skorna kan ha tillhört mannen i besättningen. I så fall är risken stor att de nu läser detta och känner igen sig. De vet vilka vi är och de minns om de slängt två par seglarskor medan de var i Gibraltar. Vi vill i sådana fall passa på att tacka och hälsa att skorna sitter som en smäck på Kaptens fötter. Ena paret skor har blivit Kaptens favoriter. Tack tack!

 

Det kan även vara så att skorna tillhört våra norska grannar som låg mitt emot oss. Eller så våra goda vänner på S/Y Goodvibes, men det tror vi inte. Känns inte som Jons stil riktigt. Men man vet aldrig.

 

Japp, så då var det sagt. Så får vi se om någon lämnar en kommentar om igenkänning. Gratis är gott vill vi hälsa och återbruk ligger ju i tiden. Men att erkänna att man emellanåt hittar saker kastade i soporna är nog lite mer pinsamt än om man varit på en secondhand-butik. Vi tror ändå att alla tycker det är ok, miljömedvetna som de flesta av oss är idag.

 

Vi tog en promenad häromdagen. På en kulle inte långt ifrån hamnen så står en portal som är betydligt äldre än vår IKEA-vagn och Kaptens skor. Idag är det ett vackert landkänningsmärke och Naxos mest fotograferade plats. Portalen byggdes på 500-talet före Kristus på tyrannen Legdames beställning och tanken var att det skulle bli ett Apollotempel. Byggandet avbröts på grund av krig mellan Naxos och Samos. Senare kom de kristna att bygga en kyrka ovanpå det ofärdiga templet.

 

I eftermiddagssolen så badade portalen och lika så Naxos stad i de lågt stående solstrålarna. Naxos är som vackrast då.

 

Uppe på kullen träffade vi en kille som körde sin drönare över området. Han visade oss vilka häftiga bilder och filmer man kan ta från ovan. Portalen som är inhägnad för att skydda det historiska verket från klåfingriga människor, hindrade inte vår drönar-kille. Han flög sin drönare rakt igenom portalen. Häftigt! Ja en sån drönare skulle man ju ha. Men chansen är väl inte så stor att man finner en sån i en sopcontainer. Vi ska i vart fall börja leta…vem vet, kanske vi har tur!?

 

Skepp o Hoj!

 

Några fler foton från dagen;