(…måste redogöra för vem hans pappa är hos myndigheterna…)

Vår renovering av byssan fortgår och durken, det vill säga Styrman P´s golv i köket är ännu obefintligt. Durken är tillfälligt bortplockad för att väggarna målas och vi tillhör den sortens människor som skruvar bort lister, kontakter och kablar när vi ska måla. Slutresultatet blir alltid bättre i vårt tycke och skulle man till exempel vilja byta plats på en väggkontakt så är det ju smutt om inte förra väggens färg uppdagar sig då.

 

Det blir nog bra när allt är klart. Men just nu är det mesta ombord en enda röra. För att på något sätt ändå ha ett drägligt liv ombord så målar vi väggarna i omgångar. Så vi kan leva och bo samtidigt och gärna laga god mat.

 

På tal om god mat så streamade vi häromdagen svensk tv och vi såg ett program med Anne Lundberg. Det handlade om matsvinnet där det visar sig att vi svenskar kastar en tredjedel av all den mat vi köper. I alla led kastas det i snitt trettio procent. Hos leverantören, hos grossisten, hos butiken och till sist hemma hos dig själv. Vansinnigt. Är det något vi kan vara stolta över på S/Y Wilma så är det att just ingenting i matväg kastas. Det är ett av våra envetna val, att planera så varenda liten matrest, grönsak och ostkant aldrig går till spillo. Vi ser det som sport. Ofta uppdagar sig nya spännande maträtter på våra tallrikar…ibland landar där något vi känner igen. Som häromdagen då vi hade fått några kokta potatisar över. Dagen därpå fick de ingå i potatisplättar med bacon och rårörda lingon till lunch. Gott? Nä menar ni…supergott…och det är busenkelt. Grunden bygger på pannkakssmet där man minskat något på mjölkmängden. Sen i med potatis och salta upp. Stek i smör. Det går inte åt så mycket smet, vi gjorde den på 1 ägg och det blev lagom till två personer. Vi hörde vid något tillfälle i somras någon kritisk röst som undrade om vår låga matkostnad verkligen stämde. Japp…det gör den. Väljer vi att inte gå på restaurang och Styrman får gå in i fullt fokus så kan vi äta gott, nyttigt och extremt billigt. Det är en av de ting hon är riktigt bra på. När byssan är klar och golvet tillbaka så kommer det att blötläggas gula ärtor och kokas ärtsoppa på. Har ni någon aning om hur billigt (och gott) det är med ärtsoppa som man kokat själv? Kostar nästan ingenting alls. Men man får respektera att alla inte är lika roade i köket som Styrman P men vi ska ju alla äta, så ett visst intresse borde de flesta ändå ha. Äta bör man annars dör man.

 

Men det var inte potatisplättar och mat vi tänkt berätta om. Utan vi ville nämna lite kring grekisk byråkrati. Inför nästa seglingssäsong så kommer vi ha litiumbatterier ombord. Vi har insett att vår batteribank behöver vara stor, vilket den idag är men med blybatterier kan man inte plocka ur lika mycket kräm om man vill att de ska hålla över tid. Saken är att med kyl och frys och tv och datorer och dammsugare och elektriska handverktyg så plockar vi ut en hel del ampere ur båten. Vi gillar tanken på att vara självförsörjande och vi vill ha ett välfungerande liv där vi i princip ska kunna ankra året om. Så även mörka årstiden vill vi kunna klara oss på våra solpaneler och vindgenerator. Sen finns det mulna och vindstilla dagar på sommaren också. Då är det gott att ha en batteribank som verkligen är dimensionerad för den elförbrukning vi har ombord. Har vi nu omformare där vi kan använda 220 V så vill vi kunna använda det utan att behöva krångla allt för mycket med att starta motorn varje gång. Sen har vi märkt att när man bor ombord på heltid, ja då är batterier lite av en förbrukningsvara. Vi märker på de vi har att de inte är fullt så effektiva längre…inte dåligt men inte så toppen som de var när vi installerade dem första gången. Med litium så är livslängden längre.

 

MEN…så skulle vi köpa litiumbatterier. De är ju rätt så dyra så vi tänkte köpa från Kina. Kan ju inte vara så svårt för det gör ju folk mest hela tiden som det verkar. Saken är den, att när man köper något utifrån EU´s gränser så ska dessa tullas in och betalas för. Så nu har vi all den dokumentation på grekiska. Proceduren skiljer det sig sannolikt från Sverige för här behövde vi gå upp till polisen med våra dokument och få dem stämplade.

 

Vi tog hamnpolisen till hjälp. På dokumenten så behövde vi fylla i föräldrarnas namn också…jo det är sant, vi skojar inte. Kapten fick fylla i fullständiga namn på sin mamma och pappa, fast han är vuxen och 52 år gammal. Sen hos polisen så blev det tre stämplar, två underskrifter och ett slags frimärke – på varje sida. På ena stämpeln skulle även Kaptens pappas namn fyllas i. Så nu står det Felix, Felix, Felix, Felix…ja en jäkla massa Felix (Pappa Felix är en fullvuxen man över 80 år, Kapellmakare och boendes i Lysekil).

 

Det känns inte riktigt som tjugohundratalet och hos hamnpolisen så surrade det en omodern fläkt som förstärkte bilden av det omoderna, som en scen tagen ur en film från 70-talet. Glada blev vi för all den hjälp vi fått och när de faxat dokumenten åt oss tillsammans med en kopia på Kaptens pass till tullen i Athen, så gick vi därefter glada tillbaka till båten. Snart kom det ett mejl (jo ett modernt mejl, inte en brevduva) som förkunnade att dokumenten var ofullständiga och att de därför inte kan lämna ut vår leverans. GAAAH! Här gäller det att ha tålamod och vi har ju ingen aning om vad vi kan ha missat. Det är ju inte så lätt att veta då det står på grekiska…suck!

 

Men annars så skiner solen här och vi njuter av varma eftermiddagar i t-shirt med målarfärg på. Inte mycket att klaga på. Och gammal pappa finns ju också som kan gå i god för att hans son är hans son och vuxen dessutom… Inte illa. Långt i från alla har det så förspänt!

 

Skepp o Hoj!