(…pågår…och vi väljer medvetet några obekväma lösningar…)

 

Vi hade valt ut onsdagen som en bra dag att åka bort till Villa Gunilla, det vackra sommarhuset som ägs av den obiologiska delen av familjen (fråga oss inte om familjebanden, det blir lite rörigt att förklara men vi tar det rätt enkelt på det där med vem som varit ihop med vem). Vi ville låna en dusch i huset samt att kolla att allt såg bra ut. Är vi ändå här på Naxos så hjälper vi gärna till att vara lite husvakt och hustomte.

 

Vi visste ju att bussarna går en gång i timmen och vi promenerade glada i hågen bort till busshållplatsen. När vi köpte ett par bussbiljetter så blev vi varse om att bussarna nu går betydligt glesare, nu när turisterna börjat droppa av. Först halv tre på eftermiddagen skulle nästa buss gå och klockan var kvart över elva . Vi missade bussen med en ynka kvart. Vad vi också fick veta var att från och med nästa vecka så går det inga bussar alls till Agia Anna. Så snopet!

 

Vi tog därför beslutet att inte alls vänta in halvtre-bussen utan vi gick och hämtade cyklarna. På vägen bort så passerade vi en biluthyrningsfirma. Vi var lite nyfikna på att veta vad det skulle kosta att hyra en MC, en 125 cc för en månad. Tjejen bakom disken var trevlig och pratade bra engelska. Priset var överkomliga 200 euro. Vi tackade och bad att få återkomma.

 

När vi kommit ut på gatan igen så började vi resonera. Bort till Villa Gunilla är det ungefär 7 kilometer enkel väg, så visst hade det varit bekvämt att ha tillgång till ett motorfordon. Dessutom skulle vi kunna göra lite olika utflykter på ön. Men vi är å andra sidan i rätt bra trim, vi trampar enkelt ett par-tre mil på en dag utan att förta oss. Tid har vi ju, den kan vi ödsla med. Beslutet blev till sist väldigt enkelt och vi bestämde att även fortsättningsvis använda våra halvrostiga minicyklar. Detta för att vi behöver motion och att vi är rädda för sjukdomen ”Latmasken”. (Latusmascus på latin). Grejjen är den att finns det ett motorfordon att tillgå så väljer man alltid den framför att cykla och gå. Där vi två 50-plussare verkligen behöver röra på oss för att fortsatt hålla oss friska och alerta. Dels så är det en del av Styrman Pimpstens medicinering för att hålla ett annars högt blodtryck på angenäm nivå. Med motion och rätt kost så slipper hon mediciner. Glada hoppade vi på våra cyklar och trampade iväg, det tog bara en dryga halvtimme att trampa bort till sommarhuset.

 

På vägen dit så passerade vi en snickerifabrik, den låg helt ute på bonnvischan. Med rosor på kinden (ja inte bokstavligen då) så sladdade vi in där och vi tog ett snack med de sågspånsdekorerade killarna. Vi undrade om de skulle kunna tillverka ett par garderobsdörrar åt oss. Nog för att vi kan göra egna men sannolikt så blir det lite snitsigare när duktiga snickare med maskiner gör jobbet. Jo, de ville gärna hjälpa oss. Garderober tänker ni, har ni garderober på lilla Wilma och har ni i sådana fall inga dörrar till dessa? Tja, i salongen så har vi två förvaringsutrymmen (ja typ garderober) som vi förvarar våra kläder i (som man brukar i garderober). Men det tråkiga är att man ser kläderna och liiiite tråkigt är det att man även från byssan och nedgångsluckan ser rakt ner i Styrman Pimpstens troslåda. Inte för att hon är kinkig så, men så värst roligt är det ju inte när myndigheterna kommer ombord och de får sig en gratistitt på trosor, bh och strumpor.

 

Nu ska vi ta mått på våra ”garderober” och komma tillbaka till dem. Vilket ju passar bra då vi ändå har vägarna förbi emellanåt. Efteråt kände vi oss lyriska och beslutet att inte hyra en MC kändes nu ännu mer rätt. För nu kunde vi lägga pengarna på något vi verkligen ville ha till Wilma, som ju är vårt hem.

 

Ja och så var det ju det där med vadslagningen på kajen. Lika obekvämt som det är att välja cykel framför ett motorfordon så har vi fattat en annan krånglig lösning . Landgången har vi ännu inte bytt ut mot någon bredare utan vi har fortfarande vår smala planka som vi lagt mellan roder och kajen. Plankan är smal och den sviktar och avståndet mellan kaj och båt är närmare två meter. Där går, hoppar och ibland kryper vi över (beror lite på vädret ser´u, plankjäkeln ligger inte alltid still) Nu har hamnkaptenen tillsammans med några båtgrannar börjat med någon slags vadslagning för att se vem av oss två som först trillar i vattnet. PAH! Det kommer inte ske (hoppas vi) och dessutom ligger den stora vinsten i att vi garanterat inte kommer få inbrott ombord. Samt att vi kommer att hålla oss fortsatt friska och vid god vigör eftersom vi numera utför cirkuskonster varje gång vi ska av och på båten. Låter det som vi gör det onödigt svårt för oss? Vi ser det inte så, det gör livet lite mer spännande. Och nu har vi fått in en sådan bra teknik att vi inte tycker oss behöva en bredare planka. Pimpsten gör numera något som liknar en split i luften när hon hoppar av båten.

 

Nackdelen är väl om vi för besök, men då får vi släppa på förtöjningarna fram så båten kommer närmare kaj. Den dagen den glädjen!

 

Skepp o Hoj!