(…vi resonerar kring seglingssäsonger och en kryddväxts förmåga att bli gigantisk…)

 

De flesta långseglare följer faktiskt årstiderna och säsongerna på ett mycket mer genomtänkt sätt än man kanske tror. Du seglar på stabila vindar under säkra perioder och du undviker de platser där det råder risk för orkaner. I det lite snällare Medelhavet så går det att segla året om. Är det korta seglingsdistanser så kan man hitta bra väderfönster även om vintern. Ja det går att vintersegla i Sverige också. Trotsar du kylan så får du garanterat en makalös vacker natur helt för dig själv. Men de längre sträckorna när man korsar hav och oceaner gör man klokt att segla under säsong.

 

 

I Medelhavet väljer ändå de flesta långseglare att söka sig en hamn under de mörkaste månaderna. Att ligga på ankare är inte längre lika tjusigt när dagen blir kort och båtens solpaneler inte hinner fylla batterierna under de få ljusa timmarna. Att bli hänvisad att stanna ombord vid flera dagars regn och blåst känns inte alls så lockande (ännu har vi kanonfint väder men i Grekland kan det regna en del, i Portugal förra vintern hade vi torrt och fint vinterväder allt som oftast). När det regnar blir allt fuktigt och småruggigt och skulle vi ligga på ankare skulle vi sannolikt kräkas till slut på allt Yatzy-spelande. Och du kan inte på samma lätta sätt knyta kontakt med dina båtgrannar i en ankarvik som du kan i en hamn. Sannolikt så är du den enda ankrande båten i bukten om du väljer perioden december-februari. Regeln som säger att ombyte förnöjer tilltalar därför de flesta. En del reser hem till Sverige hela vintern och lämnar sin båt kvar, inte sällan på upptagen på land. För de som ändå väljer att stanna kvar passar på att fixa båten inför nästkommande seglingssäsong. Då finns även tid för att umgås med andra seglare. Man vill sköta underhållet på vintern för på sommaren vill man bara segla runt och ankra i vackra vikar, bada och njuta av sol och värme (och kanske dricka longdrinks…).

 

Nu när vi kom till en marina efter att ha ankrat i fem månader så kändes det skönt att äntligen få lägga sig i hamn och leva denna sortens liv för ett tag. Här är det lätt att ta sig iland och vi har nära till butiker och annan service. Framför allt så ligger vi skyddade för oväder. Och Wilma önskar sig därtill lite underhåll efter att ha levt nomadliv en längre tid, vi började ju segla den sista januari i år (då vi lämnade varvet i Amora i Portugal). MEN…vi vet också att så snart vi passerat nyåret och ljuset börjar komma tillbaka, ja då börja det rycka i seglingsnerven. Då blir vi otåliga och vill komma iväg. Vilket datum vi kastar loss nästa år vet vi inte riktigt. Det blir när vi känner oss klara och vi tror det blir rätt tidigt på säsongen, februari kanske. Definitivt före maj då meltemi-vindarna börjar härja här i Kykladerna på nytt.

 

På kvällarna streamar vi svensk tv och nu följer vi serierna Springfloden och Bron. Ingen av dessa serier har vi följt förut men de ligger tacksamt på SVTplay för den som vill se. Det är förvånansvärt många utländska seglare vi möter som känner till den prisbelönta och internationellt uppmärksammade Bron. Alla är lyriska över den. Så nu kan vi snart hänga med i snacket på bryggan.

 

 

 Underhållet ombord fortgår…

 

Vinschfästena är åter på plats och det bildas inte längre något rostvatten som kan leta sig ut och göra missfärgade rinningar längs med skrov och däck.

 

Häromdagen dagen gjorde vi rent vattenfiltren till kyl och frys. Vi har ju vattenkylda sådana och det har gått ett par månader sedan vi senast rengjorde. Det brukar hamna lite granna skräp i silen, men inte så farligt. Men nu…OJ OJ OJ…den var full av små partiklar och tyvärr bestod många dessa av plast. Små, små plastbitar. Ser det ut så här i vår sil så undrar man ju hur det ser ut inuti fiskarna…de få som ännu simmar i Medelhavet. Vi inspekterade även slangarna…någon av er minns kanske att vi hade fått en liten musselodling i slangen förra vintern. Jo det är sant. Helt otänkbart så hade vi uppemot ett hundra små bebismusslor som frodades där. En sak kan vi konstatera och det är att ifall man inte ständigt arbetar med sin båt med underhåll och förbättringar…ja då kommer nog bekymren med tiden som ett bättre brev på posten. Som en sur räkning. Vi gillar inte räkningar.

 

Samma dag som vi rensade filtren så tog vi bort locket på trälådan vi har på däck. Denna förvaringslåda har funnits där i 35 år och vi har fernissat den varje år sedan Wilma kom i vårt ägo. Nu har ändå den starka Medelhavssolen fått locket att börja spricka. Vi har därför tagit beslutet att plasta locket, resten av lådan behåller vi fernissad. Jo vi märker att månader med 30-35 graders värme sätter sina spår, särskilt på trä och liknande material. Vilken tur att vi inte har så mycket av den varan på Wilma.

 

Häromdagen åkte kyckling fram ur frysen…HA! Denna gång innehöll paketet kyckling! Sen har en stor basilikaväxt flyttat ombord. För motsvarande 35 svenska kronor så inhandlades den av en grekisk dam som stod vid en synnerligen enkel lokal vid en av stadens bakgator. Damen som var nästan K-märkt av ålder kämpade på med sin lilla verksamhet. Att hon hade gröna fingrar betvivlade nog ingen på…det prunkade ur kryddväxterna likt ingenting annat vi sett. Prislistan var sannolikt densamma hon använde sig av 1953. Kan man drunkna i basilika? I denna kan man nog…det är den största vi någonsin sett!

 

Skepp o Hoj!