Det har varit tyst på bloggen några dagar och detta medvetet. Ett av alla våra underbara barn stod inför att fylla 30 år och vi ville därför att vår hemkomst skulle vara en överraskning. Sonen visste inget alls om vad som väntade och gissa om han blev överraskad. Det är inte alls ofta vi träffar våra barn, lite av förklarliga skäl då vi är ute och flänger i världen. Men även av den anledningen att de har blivit stora och lever sina egna liv och dessutom är geografiskt utspridda. Men nu har Helena tankat sitt mamma- och mormorhjärta för en stund.

 

Wilma ligger tryggt kvar i Dordrecht och är väl omhändertagen av båtklubben och våra båtgrannar. Vi reste från Bryssels flygplats till Stockholm. Dordrecht ligger perfekt mellan Bryssel, Rotterdam och Amsterdam och alla har flygplatser och bra kommunikation. På flygplatsen i Dordrecht där det inte ens gått ett halvår sedan den otäcka terrorisktattacken så märktes det att bevakningen var förhöjd. Militärer med automatvapen finns överallt, vi fick scanna vårt bagage när vi klev av tåget innan vi kunde få kliva in på flygplatsen, väskor blev genomsökta på ett rigoröst sätt. På en vägg fanns en stor minnesskylt över attacken där man hedrade offren och det låg en belgisk flagga och lite ditströdda blommor på golvet framför. Vi kände igen flygplatsen från de bilder som vi sätt från nyheterna som kablades ut efter attacken. Att vi människor kan ställa till så mycket onda när vi bara finns en stund på jorden, att vi inte bara kan acceptera våra olikheter och respektera varandra. Och mötas någonstans på vägen. Man måste kunna ge med sig, och inte alltid hävda sin rätt och förstå att det finns andra sätt än ditt eget. Det är då du också kan få ta del av andra människors generositet. Man får inte glömma bort att reflektera över sitt liv och sin samtid. Vi behöver varandra, även de vi inte (ännu) känner.

 

Nu är födelsedagsfirandet över. Vi har förflyttat oss till den västliga sidan av Sverige. Och nu ska vi förena lite nytta med nöje. En förälder ska få vår tid med praktisk hjälp, vi är glada att vi kan hjälpa till. Vi ska försöka få till att träffa de barn som vi inte fångade in i Stockholm och vi har lite goda vänner som vi gärna träffar. Även lite nödvändigt i form av att krama brösten på mammografin (ja inte Tjoppe då). Det går inte att helt trycka på ”av-knappen” och ge sig iväg. Det finns lite saker som man vill vårda och sköta om. Vi vet inte ett exakt tidsplan för allt, det det ger med sig. Så returbiljett till Dordrecht är inte bokad än, men vad sjutton. Det går ju flyg hit och dit mest hela tiden. Så därför går vi i planer att kanske ta nattåget ner till Amsterdam istället. Det hade varit ett för oss annorlunda sätt att resa internationellt. Vi tar det chill…

 

Bland vännerna så ska vi försöka hinna se underbara Kapten Flyg-å-fläng med fru på Öckerö. Glassverkstans vänner på Viktoriagatan och Varvsnissarna i Lysekil. Och självklart vår alldeles egna Konstruktör som ska få en STOR kram när vi ses. Det är planen och vi hoppas alla förstår ifall det skulle bli ändringar i vårt schema så är vi inte mer än människor. Men det blir säkert som vi tänkt, vi brukar få till det.

 

Om vi saknat Sverige kanske någon undrar??? Svaret är faktiskt nej. Bara familj o vänner.

 

Skepp o Hoj!

 

Idag har vi cyklat tillbaka till propellerfirman och lämnat tillbaka några propellermuttrar som vi fick medskickat senast. Men de passade inte och det blev ju en schimsbricka istället som sagt. Vi tackade återigen över att vi blivit så otroligt nöjda med nya propellern och vi lovade att skicka dem ett vykort någonstans ifrån i framtiden.

 

Igår kväll fick vi besök från en man som heter Kees, det är han som har vår båtplats i vanliga fall men hans båt är uppe på land nu. Han hade många sjömanshistorier att berätta då han är en man med en massa erfarenhet. Han kommer från en riktig båtfararfamilj, han är tredje generationen pråmfarare. Som sexåring var han med om sin första förlisning, deras pråm sjönk på bara några minuter. Men familjen var luttrad och tog sig i säkerhet. Och pråmen bärgades senare. Han hann aldrig att bli rädd fast han bara var ett barn. Men det är så lite överlag i Holland, att man är rätt så chill med det här med båtar.

 

Kees var en man som tyckte mycket om whiskey…han var inte blyg att fråga om en påfyllning. Ha ha ha…han kröp upp i soffan i salongen ombord på Wilma och riktigt mös medan han berättade om sina bravader.

 

I morgonkväll är vi hembjudna till Kees och hans fru. Vi blir väldigt bortskämda av alla här runt omgivning. Alla är hjälpsamma och visar stor gästfrihet.

Nu har vi kommit i ett..ja vad ska vi kalla det..avrundande läge.

När vi lämnade Sverige så kände vi att det var viktigt att komma iväg. Det finns tusen och åter tusen saker som man aldrig blir klar med. Och risken är att man aldrig kastar loss. Vi tänkte att vi får ta saker lite varteftersom. Det finns väl firmor och företag på andra platser på jorden där man kan komma åt saker. Och tid…ja den äger vi själva.

Så nu under perioden vi legat här i Dordrecht så har vi hunnit med en hel del saker.

Nedgångsluckan har sedan vi fick Wilma i vårt ägo krånglat. Den har varit allt som oftast svälld på grund av fukt och en del regniga dagar har Helena inte fått bort luckan för egen kraft. Utan hon har fått be Tjoppe alternativt lägga långa benet högt över luckan och glida ner i byssan två meter längre ner. Vi trodde vi skulle ha fixat luckan i Sverige, det var planen. Men vi ville inte skjuta på avresan än mer helt enkelt. Så nu är nedgångsluckan fixad, nedslipad, nymålad och fin. Luckans kanter som skjuts ner i sina anpassade spår har dessutom fått ett lager epoxy för att glida lätt. Och varje gång vi kommer till Wilma, låser upp och lyfter luckan så utbrister vi samtidigt glatt i kör:

-Åhhh, så lätt luckan går att lyfta!

Kapten har även tillverkat en sittplats precis i nedgångsluckan. Det har från början varit en där som försvunnit med åren. Men nu får hela stjärten plats och vi kan sitta under tak och styra och samtidigt ha full koll på omgivningen genom sprayhoodens fönster.

Fönsterventilerna är alla nu täta och ska stå emot hav och regn.

Det främre helveteshålet är nu målat och har fått belysning och fina krokar att hänga upp diverse i.

Eklister runt kabelkanalen i salongen är ditsatta.

Pumpen till wastetanken är ny och slangarna utbytta och av bästa kvalitet, dubbla kranar för säkerhetsskull.

Vi har städat kölsvinet och tätat lite skarvar på däck som bjudit på lite insmygande vatten vid regn och överskjöljande vågor.

Och inte minst så har vi bytt propellern och testat och godkänt det nya resultatet.

Rostfria rör är inköpta för att stärka upp targabågen, vi vill vara säkra på att den klarar påfrestningarna på Biscaya.

Nu har vi börjat titta på den fortsatta trippen. Ner till Visslingen ute vid havet har vi tre rätt lagom långa dagsetapper att gå. Vi kommer inte vara så beroende av väder och behöver inte ta hänsyn till strömmar även om det till viss del är lite ström. Kanalerna gör att strömmarna här lite busiga, de tar lite olika vägar och är inte så konsekventa. Det är ju som ett stort delta och vilken väg vattnet vill välja varierar varför också det är lite mer gropigt i dessa kanaler mot i den norra delen av Holland.

När vi kommer ut i Nordsjön/Atlanten (ja var går gränsen egentligen?) så ligger hamnarna på rätt bra avstånd där vi kan välja dagsetapper på mellan 25 och 45 distans. Så bra seglingsdagar så kan vi nog gå ett längre ben, men har vi vinden och vågorna emot oss så blir det nog en kortare etapp. Dagarna börjar bli kortare nu på hösten och vi vill gärna om det går lägga till i dagsljus. Och ute i havet så måste vi absolut ta hänsyn till strömmarna. Det ska bli spännande att passera den vältraffikerade Engelska kanalen. Och inte minst kröken runt Cherbourg med en ström på 10 knop.

Vi hade från början en plan att gå över till England, men vi gjorde lite förfrågningar där på hamnkostnaderna. Vi besöker ju England rätt så frekvent då vi har släkt och vänner där och vi får stor och trevlig portion av detta trevliga land. Så nyfikenheten att besöka England är väl inte så enorm, Helena har säkert varit i England bortåt trettio gånger om inte mer vid det här laget. Men det hade varit kul att komma inseglandes i Brighton och stanna där ett tag. Men som sagt så är inget billigt i England så vi gör valet att fortsätta längs med den belgiska och franska kusten.

En del väljer på vägen söderut att gå på den engelska sidan för att strömmarna inte är lika starka där. Men vi upplever inte strömmarna som något större hinder, snarare så blir seglingen bara mer taktisk och man får räkna på sina drag precis som en chackspelare. Inte fel att behöva använda hjärnan ibland.

Bort till Brest så har vi en tio etapper att gå i vårt tempo. Något ben blir lite längre för att inte behöva följa kusten i varenda krök. Och när vi kommit till Brest så finns två options.

Antingen så går man innervägen och följer Biscaya på insidan så länge det finns hamnar och bra kust. I hörnet mellan Frankrike och Spanien så är kusten bara tråkig och havet stökigt och då tar man ett ben över på knappt två dygn. Eller så går man som de flesta väljer, att ta benet rakt över mellan Brest i Frankrike och La Coruna i Spanien. Fyra dygn (plus och minus något dygn beroende på förutsättningar) tar den överseglingen. Då vi börjar komma lite sent på säsongen så går våra tankar kring att korsa rakt över. Det går att hitta bra väderfönster året om men dagarna blir kortare och temperaturen mindre behaglig ju mer vinter vi närmar oss. Biscaya är ju mytomspunnet och det är ett faktum att man har vågor från ett håll och svall från ett annat håll. Vilket gör att de flesta får en rätt gungig överfart. Vinden är som oftast nordvästlig vilket ju är gott. Att det kan bli lite stökig sjö på Biscaya beror ju på stor del att bukten har ett djup på 5000 meter som sen reser sig för att bara bli ett par hundra meter djup. Vattnet har ingenstans att ta vägen i bukten och då blir det lite som i en kokande gryta…det rör på sig. Hur det är att segla över Biscaya har vi ju faktiskt ingen erfarenhet av. Men flera seglarvänner har gjort trippen och vi läser och förkovrar oss och förbereder oss.

Ett ting som vi aldrig löste i Sverige är att vi inte har något sätt att kunna plocka ner väder när vi är ute på havet och utom räckhåll för internet. Så här långt så har det inte varit några bekymmer, på kortare dagsetapper så är ju väderprognoserna säkra och vi har bara gått när vi haft bra väder.

Nu här i Dordrecht har vi tagit tag i saken för att skaffa oss möjligheten att plocka ner väderprognoser. Satellittelefon har många, men det kostar en hel del och då vi inte har planer på att gå över Atlanten så tittar vi även på andra alternativ. Det vi är inne på nu är NASA Weatherman som går på långvåg och får väldigt god räckvidd. Den är säker och användarvänlig och du får just den viktiga informationen du efterfrågar.

Så att kunna plocka ner väderprognoser och lite annan planering inför den långa överfarten är vad som upptar vår tid och våra tankar nu. Nu är vi inte alls i Brest än men fortare än man anar så är man där och då vill vi nog rätt snart kunna segla över och inte bromsas av att vi inte har allt klart.

Ja så går våra planer och tankar..ännu har vi sommarväder men gula löv i vattnet påminner om att en annan årstid är på intågande. Att segla när det inte är enkom sommar är något vi gillar, vår seglingstur vi gjorde i kalla mars månad hemma var fantastisk på alla sätt. Naturen var mer orörd, det är gott om plats i hamnarna och luften är hög och frisk. Men fortfarande, oavsett tid på året, så aktar vi oss för att segla när det är regn. Ja ni vet ju Kaptens åsikt om regn.

Han hatar regn.

Skepp och Hoj!

 

 

Här kommer en film kring vårt propeller-projekt. Nu är vår nya visp på plats och vi har provkört Wilma till största belåtelse. Helt problemfritt var det inte att få dit den nya propellern.

 

När vi skulle lägga ut från hamnen så ropade ”fina frun” oroligt till oss -åker ni tillbaka till Sverige nu? Hon lät besviken att vi inte sagt hejdå ordentligt. Men vi berättade att vi bara skulle ut på en provtur och hon såg glad och lugn ut.

 

Och ”djupingen” var rolig när vi drog -är ni inte tillbaka till klockan sex ikväll så ringer jag sjöräddningen.

 

Vi har blivit en liten familj här, ett högst spretigt gäng. Men glatt. De verkar uppskatta oss vilket värmer gott när man är på främmande vatten.

 

Nu har vi hämtat upp vår propeller och dykt ner i aktern på Wilma. Det är ju millimeterpassning som gäller för saxpinnen ska gå i, och det fattades lite. Men det har vi med lite trixande nu ordnat och den nya propellern sitter där nu. Vi är fantastiskt nöjda men mer om propellern kommer vi behandla i ett eget inlägg. Så vi återkommer i frågan.

Vi njuter otroligt av vädret här, det är fortfarande högtrycksbetonat även om temperaturen nu håller sig till moderata 22-25 grader. Så inga svettiga nätter utan vi får varmt och skönt om dagarna och behagligt svalt om nätterna.

Sen har vi ju en vana, kanske ovana, skulle någon säga. Att med människor runt i kring som vi ofta springer på men ännu inte känner, att vi ger dem egna namn.  Det kan bli rätt roligt. Detta har vi nog gjort sedan dag ett när vi började renovera Sunshine. Många kom förbi och pratade med oss men vi visste aldrig vad dessa hette, man hälsar ju inte med namn i en sådan situation. Och flera av dessa ”hitte-på-namns-människor” har senare blivit våra goda vänner och då har vi ju fått ett riktigt namn tillslut. Som exempelvis våra goda vänner Yvonne och Claes, var från början våra gäster ombord på restaurangen. Yvonne bad ofta om en extrafilt att sitta på. Efter några gånger så blev hon döpt till Filt-Flickan. Det gav snabbare service då vår servetris kom in och berättade att filtflickan med sällskap slagit sig ner vid ett bord. Ja då åkte inte bara menyerna per automatik fram, utan även en filt. Med tiden så har namnet Filt-Flickan bleknat. Yvonne är numera den mycket goda vännen Yvonne och ingen annan. Men man kan skratta gott åt det idag.

Och så har vi det med många människor runt i kring oss…en del får aldrig sitt riktiga namn fullt ut utan förblir i våra ögon vårat eget påhittade smeknamn.

Här i hamnen så har vi flera som har fått namn. Dels finns det en trevlig man med sån rolig gång. Han går som John Cleese gör i en av gångstilarna i Silly Walks, eller kanske som den där killen i Anslagstavlan på tv. Bakåtlutad på något vis med långa kliv fram. Man tror han ska trilla baklänges. Han heter numera ”gångaren”.

Och grabben två båtar bort, som kommer ner varje dag till sin båt, röker lite och lirar gitarr och verkar mest sitta och fundera djupt för sig själv. Han heter ”djupingen”. En annan rätt ung kille saknar tänder i munnen, en jäkligt glad och trevlig kille som ju då heter ”gluggen”.

Och på ena balkongen ovanför bor en familj med två små otroligt söta flickor, adopterade gissar vi. Familjen är ung och rekorderlig på något vis, en mönsterfamilj där mamman fixar och donar och ser till att middagen serveras exakt rätt tid ute på balkongen. Man kan ställa Greenwich-klockan efter henne. Småflickorna oklanderligt klädda i likadana klänningar och fristyrer. Och mamman själv går i vackra klänningar, slätstrukna utan ett veck. Men en dag ställde hon sig på en stol och målade stuprännan, i en klänning vacker nog för Nobelfesten. För oss skitgrisar så är ju synen lite komisk, vi blev faktiskt impade för vi klarar då inte av att måla och mecka något utan att vi blir smutsiga. Mamman fick genast ett namn och heter numera hos oss ”fina frun”.

Vi har ingen avsikt alls att vara nedvärderande mot andra, utan det är bara ett lånenamn tills vi vet vad de heter på riktigt. Och alla dessa hälsar vi på och några pratar vi lite ytligt med. Och vi själva har ju också ett öknamn här i hamnen har vi hört och förstått, där vi hos alla går under namnet ”svenskarna”.

Igår när vi skulle upp och duscha så var det ny månad,  de ändrat koden till dörren till hamnkontoret och vi kom inte in. Hamnkaptenen hade missat informera oss. Vi försökte ringa honom men kom inte fram. Så vi gick tillbaka till båten och vi sa att vi springer säkert på ”gångaren”, ”gluggen” eller ”djupingen” och kan fråga någon av dem. Men det var ovanligt lugnt och tomt i hamnen. Men till slut stötte vi ändå ihop med ”gluggen” och han kunde meddela oss månadens nya kod.

Så det är rätt bra med smeknamn ändå för när vi ska nämna något speciell så måste ju den andra förstå vem man avser.

Vi har lite roligt har vi åt det hela…och ibland när man fått ett riktigt namn på personen i fråga så kan det ta lite tid att sudda ut det gamla öknamnet. Vår vän Konstuktören tex, i början blev vi inte riktigt kloka på vad han hette, för alla sa olika om honom. Det är som att hans familj använder ett namn på honom, arbetskamraterna på förra arbetsplatsen ett annat, den nuvarande arbetsplatsen ett tredje och han själv ett fjärde. Det är knappt vi har koll på vad det står i hans pass fast han idag tillhör våra närmaste. När vi i början av vår bekantskap förstått att han var konstruktör så fick han bli ”Konstruktören”.

Häromdagen när ”gångaren” passerade på andra sidan hamnen och vi fick njuta av hans helsköna gång så började vi prata om våra smeknamn vi sätter på folk. Självklart undrar vi om detta är något som bara vi två gör eller om det lätt blir så överlag. ”Grannen” är väl ett typiskt och vedertaget sådant, den som bor bredvid men som man inte kan namnet på.

Nu har vi börjat plocka fram navigationen, börjat planera lite för fortsatt rutt. Vi börjar känna oss klara med Dordrecht då vår att-göra-lista snart är avbockad för denna gång. Vi längtar efter segling och vi är nyfikna på vad som finns runt hörnet på nästa ställe. Vi önskar inget hellre än att snart kunna hissa upp den Belgiska gästflaggan. När man börjar kunna kalla alla i hamnen här för olika öknamn är det nog dags att dra vidare.

Vi har vid skrivande stund precis varit ute och testat nya propellern. Nu ska vi redigera lite film och göra ett inlägg. Men så här ser det ut på Marintraffic över vår tur. Våra cirklar syns inte, men de var många och lustiga.

Skepp och Hoj!

Dordrecht fortsätter att överraska oss. Grannarna på terassen intill berättade att det skulle bli kanalsimning under lördagen. Eventet Swim to Fight Cancer skulle äga rum med en massa trevligt jippo runt i kring. Vi gick till parallellkanalen där starten skulle äga rum vid halv tolv. Stämningen stod hög, ballonger och folkfest. Os-landslaget i simning var där och förgyllde eventet, visserligen inte med någon simning, men ändå. Här fick vi se konkurrenterna till bland annat Sara Sjöström (kändes lite stort faktiskt). Holländarna var mäkta stolta över sina OS-hjältar märktes det. De hade en slagverksorkester på plats vilket var bland de häftigaste vi sett. Det fanns olika distanser för simmarna att välja på, allt ifrån 2,4 kilometer till kortare sådan. Och även distanser för barn. Alla startade vid olika tidpunkter så det var röda simmössor i vattnet under flertalet timmar. Stånd med mat och dryck förgyllde. Och folk satt utmed kajerna i solen och hejade på de som kämpade mot vattenmassorna och cancern.

Och vädret…en strålande sol. Slagverksorkestern hade de stoppat ner i en turistbåt och så åkte de igenom kanalsystemet alltmedan slagen från trummorna ekade mellan husväggarna. Före dem åkte OS-landslaget i simning. Vi filmade en snutt, tyvärr studsar ljudet på filmen på ett sätt som inte gör verkligheten rättvisa. Men det var ingen som var i Dordrecht denna lördag som inte blev imponerad och rörd. Folk reste sig från sina matbord på restaurangerna för att ställa sig vid brofästena och se slagverkarna in full action. I flera timmar slog de i trummorna, följde trumledarens visslingar. Ibland ställde de sig ”Freeze”, helt stilla, under några evighetssekunder. Och på en given signal så började alla slå igen på sina trummor. Hela båten gungade stundom. Och när de passerade de lägsta broarna var de tvungna att huka sig.

Det hela avrundades inte sämre med än att vi fick en överraskande exotisk upplevelse som bonus. Ända sedan vi kom till Dordrecht har Tjoppe skojat och tjatat om att han vill se en krokodil i vattnet. Stundom får man känslan av Nilen, särskilt på kanalerna i naturreservatet. Helena har envist förklarat för Tjoppe om att han nog inte kommer få se någon krokodil här. Men vad händer då, när vi går över en av de mindre broarna här i staden. Jo vi tittar ner och får se en…SKÖLDPADDA. Jo det är sant, en helt livs levande rätt så stor turtle är också ute och simmar i kanalen. Mot Cancern är ovisst. Den såg hemmavan ut på något sätt, som att den visste vart den skulle. Och invid en husvägg som stod ner i vattnet så tog han sen ett djupdyk och försvann. Var det kanske ner i det undergjordiska dikessystem månne? Kanske bodde han här för jämnan, uppvärmd av husen, en liten krabat som rymt eller blivit utsläppt från någon uttråkad ägare? För inte kunde han väl ha simmat hit ända bortifrån hemmavattnen? Nu har de förvisso planterat in exotiska växter i naturreservatet, blommor från Himalaya bland annat. Så inte tog de väl med sig sköldpaddor och planterade in här då…på 1700-talet? Frågorna är många. Men helt sant är att i Dordrecht bor en sköldpadda som är ute på en simtur ibland. Inte en krokodil…men iallafall. (Enligt internet så kan sköldpaddor leva på alla platser utom på Arktis och Antartiskt)

Vi satte oss i solen på torget och njöt av folkvimlet på eftermiddagen. Vi pratade om Dordrecht, om hur oväntad staden hade varit för oss. Här kommer vi inseglandes och har ingen aning, solen lyser mest varje dag från en knallblå himmel. Och på stan är det upplevelser och spektakel, de gamla byggnaderna och naturen intill är som guldskatter. Här hör man inga sirener eller stök på stan…nej här umgås alla med stort hjärta. Varje år hotar översvämningar i staden då Alpernas snö smälter. Myndigheterna håller staden med sandsäcker och invånarna hjälps åt. Alla bygger murar och vallar av sandsäckarna där alla börjar hos den som bor längst ner och är mest hotad. Därefter går man vidare till nästa på tur. Man håller ihop och är hjälpsamma, många verkar känna varandra här i de äldre stadsdelarna. Det är nästan lite omöjligt att förbli anonym här…människor tar initiativ till kontakt och det känns lätt att skaffa vänner här. Helena sa till Tjoppe där vi satt i solskenet med en cappuccino;

-Om någon skulle fråga mig vilket i mitt tycke de fem bästa städerna i världen är, så skulle jag svara Dordrecht som en av dem!

Och det känns verkligen så. Inte så vi inte skulle vilja fortsätta att segla vidare. Men absolut som ett minne för framtiden, där ordet Dordrecht skulle få oss att le stort och en varm känsla sprider sig i bröstet. Vilken tur att vi valde att ta det längre stoppet här. Vi är övertygade om att ingen annan stad i varesig Sverige eller Holland hade kunnat slå detta, även om det finns en massa andra fantastiska platser.

Nu hoppas vi att alla simmarna är torra och nöjda med sina insatser. Ett liknande event hade faktiskt passat väldigt bra för Nissan i Halmstad. Att ha start o mål i höjd med Piccasso-parken där eliten får simma runt laxön och tillbaka ner. Det hade kunnat vara något…och Halmstad gillar ju event av liknande slag. Vem vet, kanske Swim to Fight Cancer sprider sig. Eventet finns oss veteligen i Amsterdam och Dordrecht idag. Varför inte även där hemma?!

Ja Dordrecht imponerar, tropiska nätter och sköldpaddor. Det är så man undrar vart man har hamnat. Och idag fick vi träff på ett tvätteri här i staden när vi googlade. I hamnen betalar vi 95 euro för en månad. Mindre än vad man hade fått punga ut för en hotellnatt. Som ni märker så går vi inte runt och lider i väntan på vår propeller. Och vi bär hela tiden en känsla av att Dordrecht har mer att överraska oss med. Frågan är bara vad.

Men en krokodil…??

Nä där går nog gränsen.

En film från denna fantastiska dag i Dordrecht.

 

Skepp o Hoj!

Följ med oss på en tur i Dordrecht kanaler, ger en känsla av Venedig.

 

Vi har lagt upp lite foton i slutet för vetskap.

 

Skepp o Hoj!

Ett härligt högtryck har placerat sig ovanför oss, dagstemperaturer på 32-33 grader och nattemperaturer långt över tjugo. Normalt finns det ständigt beting att göra ombord. Och vi är noga med att hålla på våra rutiner och vi är hyggligt diciplinerade.

Men nu är det så varmt på eftermiddagarna ombord att värmen tenderar att konkurrera ut en finsk bastu.. Vi blir slöa av värmen… All ansträngning kostar på. Så varför inte låta sig ha lata dagar så länge kvicksilvret slår klackarna i taket.

Så nu ligger vi i hängmattorna och läser böcker, spelar yatzy i sittbrunnen, tar en tupplur på bryggan, kör lilljollen runt i kanalerna, fikar och helt enkelt bara slappar och njuter. Stundom ser båten ut som ett slagfält…att plocka undan efter sig mynnar ut i en enorm svettattack, när solen står som högst så har vi 40-45 grader ombord.

Så vi har det skönt som aldrig förr. Vårt största bekymmer är våra funderingar för hur det ska gå för pensionärsgänget som ljudboken handlar om. De begår bankrån och rånar kasinon. Och de gömmer diamanter i sina promenadkäppar. De stjäl knark från ett MC-gäng. Men de slarvar hela tiden bort sitt stöldgods, eller blir lurade och bestulna själva. Ja de är efterlysta som ni förstår och de hamnar ständigt i knipa. Så när ljudboken emellanåt är avslagen så har vi fullt upp att fundera över deras förehavanden. Hur ska detta sluta?

Ena kvällen trotsade vi värmen ombord och gick in och slog en hemmagjord bearnaisesås. Vi har inte kunnat hitta någon i affärerna och de som ser ut att likna en traditionell bea är fulla med E-nummer och är sockerstinna. I Sverige går det faktiskt att hitta rätt schysst bea i affärerna. Vi har drömt och längtat en längre tid efter en riktigt god Bea och nu slog vi till och lagade en själva från grunden. All industrifabricerad mat i affärerna där vi har svårt att hitta schyssta råvaror, är kanske vår lycka trots allt. Den tvingar oss att använda råvaror och vår fantasi än mer. Till saken är att det är inte alls svårt att slå sin egen bea, men den kräver lite fysik i visparmen. Det är mest att man lätt fastnar i gamla hjulspår. Ofta har man redan alla ingredienser hemma. Men ändå så köper man sin  färdiga bea, hollandaise, mayo eller aioli. Och smaken sen, gah! Vi åt såsen tillsammans med en grillad köttbit som fått goa sig i vår egna marinad. Och till det en fräsch tomatsallad till. Vi höll på att dö lyckodöden när vi åt, som vi slickade skålarna på slutet.

Och en av nätterna var det så varmt när vi skulle gå och knyta oss. Så vi tog våra täcken och kuddar och vi la oss i hängmattorna och hängde upp en fotogenlykta emellan oss. Så vi sov ute under bar himmel. Någon spelade klassisk musik från husen intill. Och vi följde skönt båtens rörelser med Lilla Björn ovanför masten. Gissa om romantiskt. Men till slut vill kroppen vända sig när man sover. Och att ligga på mage i en hängmatta är en utmaning. Så klockan tre på natten så kröp vi in i våra sängar i kojen och sov vidare. Temperaturen hade lagt sig vid det laget så det var svalt och skönt ombord.

Ena dagen när vi åkte en vända med lilljollen och senare satt på bryggan och dinglade med fötterna så ropade någon från terassen intill. Ett holländskt par i vår ålder tittade ut och frågade;

-Would you like to come over for a drink?

Vi hade egentligen tänkt duscha och fundera över middag. Men det är fantastiskt trevligt när människor tar initiativ och bjuder in. Vi tackade ja till erbjudandet. Hittade en skjorta och sommarklänning att dra på för att inte dyka upp i bikini och tjoppes bara överkropp. Så där blev vi hela kvällen på deras terass med utsikt över Wilma. Och vi umgicks och hade trevligt. Hon var journalist och han politiker. De var nyfikna på vilka vi var, de har ju sett vår båt i ett par veckor nu. Så samtalen under kvällen var enormt inressanta där vi nu fått lite inblick i hur det holländska samhället fungerar. Och de har fått lite inblick i ett långseglar liv och hur Sverige är. Det slutade inte sämre än att det blev middag med kycklingspett och somrig sallad därtill. Klockan ett på natten tackade vi för oss och tassade ner på Wilma. Mycket trevligt och vi kommer garaterat att ses fler gånger. Kanske kan vi locka med en god gryta ombord på Wilma någon kväll så kan de få se hur ett gungande hem på tio gånger fyra meter ser ut. Men först får vi vänta in svalare väder. Annars dör de av värmeslag.

Ja den som lever få se.

Skepp o Hoj!