Dordrecht fortsätter att överraska oss. Grannarna på terassen intill berättade att det skulle bli kanalsimning under lördagen. Eventet Swim to Fight Cancer skulle äga rum med en massa trevligt jippo runt i kring. Vi gick till parallellkanalen där starten skulle äga rum vid halv tolv. Stämningen stod hög, ballonger och folkfest. Os-landslaget i simning var där och förgyllde eventet, visserligen inte med någon simning, men ändå. Här fick vi se konkurrenterna till bland annat Sara Sjöström (kändes lite stort faktiskt). Holländarna var mäkta stolta över sina OS-hjältar märktes det. De hade en slagverksorkester på plats vilket var bland de häftigaste vi sett. Det fanns olika distanser för simmarna att välja på, allt ifrån 2,4 kilometer till kortare sådan. Och även distanser för barn. Alla startade vid olika tidpunkter så det var röda simmössor i vattnet under flertalet timmar. Stånd med mat och dryck förgyllde. Och folk satt utmed kajerna i solen och hejade på de som kämpade mot vattenmassorna och cancern.

Och vädret…en strålande sol. Slagverksorkestern hade de stoppat ner i en turistbåt och så åkte de igenom kanalsystemet alltmedan slagen från trummorna ekade mellan husväggarna. Före dem åkte OS-landslaget i simning. Vi filmade en snutt, tyvärr studsar ljudet på filmen på ett sätt som inte gör verkligheten rättvisa. Men det var ingen som var i Dordrecht denna lördag som inte blev imponerad och rörd. Folk reste sig från sina matbord på restaurangerna för att ställa sig vid brofästena och se slagverkarna in full action. I flera timmar slog de i trummorna, följde trumledarens visslingar. Ibland ställde de sig ”Freeze”, helt stilla, under några evighetssekunder. Och på en given signal så började alla slå igen på sina trummor. Hela båten gungade stundom. Och när de passerade de lägsta broarna var de tvungna att huka sig.

Det hela avrundades inte sämre med än att vi fick en överraskande exotisk upplevelse som bonus. Ända sedan vi kom till Dordrecht har Tjoppe skojat och tjatat om att han vill se en krokodil i vattnet. Stundom får man känslan av Nilen, särskilt på kanalerna i naturreservatet. Helena har envist förklarat för Tjoppe om att han nog inte kommer få se någon krokodil här. Men vad händer då, när vi går över en av de mindre broarna här i staden. Jo vi tittar ner och får se en…SKÖLDPADDA. Jo det är sant, en helt livs levande rätt så stor turtle är också ute och simmar i kanalen. Mot Cancern är ovisst. Den såg hemmavan ut på något sätt, som att den visste vart den skulle. Och invid en husvägg som stod ner i vattnet så tog han sen ett djupdyk och försvann. Var det kanske ner i det undergjordiska dikessystem månne? Kanske bodde han här för jämnan, uppvärmd av husen, en liten krabat som rymt eller blivit utsläppt från någon uttråkad ägare? För inte kunde han väl ha simmat hit ända bortifrån hemmavattnen? Nu har de förvisso planterat in exotiska växter i naturreservatet, blommor från Himalaya bland annat. Så inte tog de väl med sig sköldpaddor och planterade in här då…på 1700-talet? Frågorna är många. Men helt sant är att i Dordrecht bor en sköldpadda som är ute på en simtur ibland. Inte en krokodil…men iallafall. (Enligt internet så kan sköldpaddor leva på alla platser utom på Arktis och Antartiskt)

Vi satte oss i solen på torget och njöt av folkvimlet på eftermiddagen. Vi pratade om Dordrecht, om hur oväntad staden hade varit för oss. Här kommer vi inseglandes och har ingen aning, solen lyser mest varje dag från en knallblå himmel. Och på stan är det upplevelser och spektakel, de gamla byggnaderna och naturen intill är som guldskatter. Här hör man inga sirener eller stök på stan…nej här umgås alla med stort hjärta. Varje år hotar översvämningar i staden då Alpernas snö smälter. Myndigheterna håller staden med sandsäcker och invånarna hjälps åt. Alla bygger murar och vallar av sandsäckarna där alla börjar hos den som bor längst ner och är mest hotad. Därefter går man vidare till nästa på tur. Man håller ihop och är hjälpsamma, många verkar känna varandra här i de äldre stadsdelarna. Det är nästan lite omöjligt att förbli anonym här…människor tar initiativ till kontakt och det känns lätt att skaffa vänner här. Helena sa till Tjoppe där vi satt i solskenet med en cappuccino;

-Om någon skulle fråga mig vilket i mitt tycke de fem bästa städerna i världen är, så skulle jag svara Dordrecht som en av dem!

Och det känns verkligen så. Inte så vi inte skulle vilja fortsätta att segla vidare. Men absolut som ett minne för framtiden, där ordet Dordrecht skulle få oss att le stort och en varm känsla sprider sig i bröstet. Vilken tur att vi valde att ta det längre stoppet här. Vi är övertygade om att ingen annan stad i varesig Sverige eller Holland hade kunnat slå detta, även om det finns en massa andra fantastiska platser.

Nu hoppas vi att alla simmarna är torra och nöjda med sina insatser. Ett liknande event hade faktiskt passat väldigt bra för Nissan i Halmstad. Att ha start o mål i höjd med Piccasso-parken där eliten får simma runt laxön och tillbaka ner. Det hade kunnat vara något…och Halmstad gillar ju event av liknande slag. Vem vet, kanske Swim to Fight Cancer sprider sig. Eventet finns oss veteligen i Amsterdam och Dordrecht idag. Varför inte även där hemma?!

Ja Dordrecht imponerar, tropiska nätter och sköldpaddor. Det är så man undrar vart man har hamnat. Och idag fick vi träff på ett tvätteri här i staden när vi googlade. I hamnen betalar vi 95 euro för en månad. Mindre än vad man hade fått punga ut för en hotellnatt. Som ni märker så går vi inte runt och lider i väntan på vår propeller. Och vi bär hela tiden en känsla av att Dordrecht har mer att överraska oss med. Frågan är bara vad.

Men en krokodil…??

Nä där går nog gränsen.

En film från denna fantastiska dag i Dordrecht.

 

Skepp o Hoj!