Nu har vi hämtat upp vår propeller och dykt ner i aktern på Wilma. Det är ju millimeterpassning som gäller för saxpinnen ska gå i, och det fattades lite. Men det har vi med lite trixande nu ordnat och den nya propellern sitter där nu. Vi är fantastiskt nöjda men mer om propellern kommer vi behandla i ett eget inlägg. Så vi återkommer i frågan.

Vi njuter otroligt av vädret här, det är fortfarande högtrycksbetonat även om temperaturen nu håller sig till moderata 22-25 grader. Så inga svettiga nätter utan vi får varmt och skönt om dagarna och behagligt svalt om nätterna.

Sen har vi ju en vana, kanske ovana, skulle någon säga. Att med människor runt i kring som vi ofta springer på men ännu inte känner, att vi ger dem egna namn.  Det kan bli rätt roligt. Detta har vi nog gjort sedan dag ett när vi började renovera Sunshine. Många kom förbi och pratade med oss men vi visste aldrig vad dessa hette, man hälsar ju inte med namn i en sådan situation. Och flera av dessa ”hitte-på-namns-människor” har senare blivit våra goda vänner och då har vi ju fått ett riktigt namn tillslut. Som exempelvis våra goda vänner Yvonne och Claes, var från början våra gäster ombord på restaurangen. Yvonne bad ofta om en extrafilt att sitta på. Efter några gånger så blev hon döpt till Filt-Flickan. Det gav snabbare service då vår servetris kom in och berättade att filtflickan med sällskap slagit sig ner vid ett bord. Ja då åkte inte bara menyerna per automatik fram, utan även en filt. Med tiden så har namnet Filt-Flickan bleknat. Yvonne är numera den mycket goda vännen Yvonne och ingen annan. Men man kan skratta gott åt det idag.

Och så har vi det med många människor runt i kring oss…en del får aldrig sitt riktiga namn fullt ut utan förblir i våra ögon vårat eget påhittade smeknamn.

Här i hamnen så har vi flera som har fått namn. Dels finns det en trevlig man med sån rolig gång. Han går som John Cleese gör i en av gångstilarna i Silly Walks, eller kanske som den där killen i Anslagstavlan på tv. Bakåtlutad på något vis med långa kliv fram. Man tror han ska trilla baklänges. Han heter numera ”gångaren”.

Och grabben två båtar bort, som kommer ner varje dag till sin båt, röker lite och lirar gitarr och verkar mest sitta och fundera djupt för sig själv. Han heter ”djupingen”. En annan rätt ung kille saknar tänder i munnen, en jäkligt glad och trevlig kille som ju då heter ”gluggen”.

Och på ena balkongen ovanför bor en familj med två små otroligt söta flickor, adopterade gissar vi. Familjen är ung och rekorderlig på något vis, en mönsterfamilj där mamman fixar och donar och ser till att middagen serveras exakt rätt tid ute på balkongen. Man kan ställa Greenwich-klockan efter henne. Småflickorna oklanderligt klädda i likadana klänningar och fristyrer. Och mamman själv går i vackra klänningar, slätstrukna utan ett veck. Men en dag ställde hon sig på en stol och målade stuprännan, i en klänning vacker nog för Nobelfesten. För oss skitgrisar så är ju synen lite komisk, vi blev faktiskt impade för vi klarar då inte av att måla och mecka något utan att vi blir smutsiga. Mamman fick genast ett namn och heter numera hos oss ”fina frun”.

Vi har ingen avsikt alls att vara nedvärderande mot andra, utan det är bara ett lånenamn tills vi vet vad de heter på riktigt. Och alla dessa hälsar vi på och några pratar vi lite ytligt med. Och vi själva har ju också ett öknamn här i hamnen har vi hört och förstått, där vi hos alla går under namnet ”svenskarna”.

Igår när vi skulle upp och duscha så var det ny månad,  de ändrat koden till dörren till hamnkontoret och vi kom inte in. Hamnkaptenen hade missat informera oss. Vi försökte ringa honom men kom inte fram. Så vi gick tillbaka till båten och vi sa att vi springer säkert på ”gångaren”, ”gluggen” eller ”djupingen” och kan fråga någon av dem. Men det var ovanligt lugnt och tomt i hamnen. Men till slut stötte vi ändå ihop med ”gluggen” och han kunde meddela oss månadens nya kod.

Så det är rätt bra med smeknamn ändå för när vi ska nämna något speciell så måste ju den andra förstå vem man avser.

Vi har lite roligt har vi åt det hela…och ibland när man fått ett riktigt namn på personen i fråga så kan det ta lite tid att sudda ut det gamla öknamnet. Vår vän Konstuktören tex, i början blev vi inte riktigt kloka på vad han hette, för alla sa olika om honom. Det är som att hans familj använder ett namn på honom, arbetskamraterna på förra arbetsplatsen ett annat, den nuvarande arbetsplatsen ett tredje och han själv ett fjärde. Det är knappt vi har koll på vad det står i hans pass fast han idag tillhör våra närmaste. När vi i början av vår bekantskap förstått att han var konstruktör så fick han bli ”Konstruktören”.

Häromdagen när ”gångaren” passerade på andra sidan hamnen och vi fick njuta av hans helsköna gång så började vi prata om våra smeknamn vi sätter på folk. Självklart undrar vi om detta är något som bara vi två gör eller om det lätt blir så överlag. ”Grannen” är väl ett typiskt och vedertaget sådant, den som bor bredvid men som man inte kan namnet på.

Nu har vi börjat plocka fram navigationen, börjat planera lite för fortsatt rutt. Vi börjar känna oss klara med Dordrecht då vår att-göra-lista snart är avbockad för denna gång. Vi längtar efter segling och vi är nyfikna på vad som finns runt hörnet på nästa ställe. Vi önskar inget hellre än att snart kunna hissa upp den Belgiska gästflaggan. När man börjar kunna kalla alla i hamnen här för olika öknamn är det nog dags att dra vidare.

Vi har vid skrivande stund precis varit ute och testat nya propellern. Nu ska vi redigera lite film och göra ett inlägg. Men så här ser det ut på Marintraffic över vår tur. Våra cirklar syns inte, men de var många och lustiga.

Skepp och Hoj!