Vi minns när vi växte upp att man visste direkt vilka familjer som hade det bättre ställt än andra. När vi var barn så var det skämmigt att gå i lappade byxor och genom att ha råd med modekläder så fick du respekt och signalerade att du kom från ett rikt hem. Det största straffet man kunde råka ut för var att få ett par byxor inhandlade på Domus. Nä, byxorna skulle vara av märket Gul & Blå eller Levi´s 501:or. Någons pappa hade en dyr bil och avundsjukan lyste grön hos grannar. Var man riktigt fattig så fnyste man snarare åt den som var kapitalist. Men man ansåg nog att pengar var lika med lycka.

Helena minns när hon gick på lågstadiet. Hon hade ett par ärvda byxor från sin storebror. Hon hade börjat växa ur dem och de hade blivit för korta i benen. En dag då Helena gick till matbespisningen så ropade någon efter henne;

-Har katten dött?

Helena svarade undrandes; -Nä varför frågar du?

-Jo för dina byxor hänger på halv stång.

Helena mådde fruktansvärt dåligt över byxorna och blev fortsatt pikad för de korta byxbenen tills nya kläder var inköpta eller ärvda, minns inte vilket. Men det var verkligen känsligt det där med hur vi såg ut och vad vi signalerade mot omgivningen. Idag skrattar Helena åt händelsen…kommentaren är ju rätt påhittig. Mobbaren hade uppenbarligen humor.

Men så kom 80-talet. Det blev köpfest. Plötsligt kunde vi alla oavsett klasstillhörighet börja låna pengar till konsumtion. Nu kunde vi inte längre se så lätt vem som tjänade mycket och vem som levde på lånade pengar. Och så har det fortsatt. Bakom husfasader och dyra bilar så har du idag ingen aning om vilken ekonomisk standard som egentligen råder. Vi bygger nya kök som aldrig förr, byter till ny bil med jämna mellanrum. Gränserna har suddats ut, vi ser alla rätt jämlika ut vilket är skönt, din chef går i jeans och skjorta och är en högst vanlig person. Städerskan kommer till jobbet i en liten räsig sportbil. Det är ju fantastiskt att så gott som de flesta har kunnat få det rätt bra.

Efterkrigsbarnen var de som började kunna ta del av denna utveckling och vi har fortsatt konsumera och leva gott. Men nu anar vi att något är på väg att ändras. Många upplever ingen större lycka av att ha stora lån och arbeta så fanatiskt mycket. Många hukar sig dagligen under stress. Och till vilket pris och syfte. Vi har börjat ifrågasätta och den onödiga konsumtionen går inte hand i hand med framtidens behov av att förändra vårt beteende för miljöns skull.

Framtidens barn kommer inte ha möjlighet att delta i denna köplusta för vi kan inte fortsätta spendera för lånade pengar. Och från tiden då fattigfamiljernas barn gick med lappade jeans så börjar det ske förändringar hos främst de som faktiskt har en schysst utbildning och inkomst. Man hittar nya lösningar för att fortsätta ha ett gott liv. Och man har andra värderingar. Kolloborativa lösningar poppar upp som gubben i lådan med bilpooler och stads-lånecyklar. Man hyr istället för att köpa och det har blivit inne att gå på second hand. Gaah…om man gick på myrornas med sin morsa när man var barn så hade man skämts ögonen ur sig. Det stod skrivet FATTIG i pannan lång väg. Och det är inte så länge sedan man var barn…

Nu finns det en trend som heter Downshifting. Det är personer som gör medvetna val där man snarare mäter i tid än pengar och där onödig konsumtion väljs bort. Det handlar om att man vill hitta en balans i tillvaron där många väljer att gå ner i arbetstid. Det finns en norm som heter att en god medborgare arbetar heltid och bidrar till samhället genom att konsumera. Men inom rörelsen downshifting så pratar man om positiva bieffekter av att ha mindre pengar. En downshiftare tvingas tillexempel konsumera mindre vilket i sin tur tär mindre på miljön. Många hoppar på trenden för att man har ledsnat att ha söndagsångest inför ny arbetsvecka, för att man kanske gått in i väggen en gång tidigare och tycker inte att livet är värt att stressas sönder. Och alla hittar sina egna sätt att downshifta. Det finns ingen mall utan du spelar dina egna kort som du bäst kan. Dock är gemensamt för alla att man minskar kraftigt på sina kostnader, man minskar på konsumtionen. Man bor kanske mindre och har således mindre yta att värma upp, man ser över det egentliga behovet av bil, tv-kanaler, prenumerationer och abonnemang. Man ser över möjligheten att låna, hyra, byta och köpa begagnat före man springer iväg och köper nytt. Och det nya man köper är mer tidslöst och byts inte ut på torsdag eftermiddag. En del downshiftare som trivs bra med sina arbeten och väljer att arbeta fulltid, blir inte sällan miljonärer inom kort.

Denna trenden startade nog samtidigt som det blev så poppis att blogga om mode, kläder och inredning. Idag finns flera bloggar som handlar om downshifting. Många väljer att lägga pengar på att kunna resa eller odla något annat intresse som de brinner för. Att ta med barnen på en skogsutflykt på helgen och grilla korv är en typisk downshifting-aktivitet. Och vi tror att idag skulle många hålla med om att skogsutflykten lockar mer än shoppingcentrat. Det har blivit en lyx att kunna få röra sig i skog och mark.

Vi strävar allt mer efter att bli prosumenter och inte enkom konsumenter. En prosument är ett sammanslaget från orden producent och konsument. En prosument strävar efter att producera för egna behov och inte för en köp- och säljmarknad. Så bor du på landet så har du kanske några höns för självhushållning, eller att du snickrar ihop ditt eget köksbord utan att för den sakens skull bli snickare och driva företag som köksbordsproducent. Det är när konsumenten i allt högre grad blir involverad i produktionen som den blir en prosument. Det kan tillexempel vara att man skapar sina egna semesterresor. Vi kapar genom att vara prosumenter det överpris som ofta råder på olika produkter, vi vill inte betala för luft. Vi två är procumenter i det avseendet att vi producerar vår egen energi genom solceller och vindkraft som vi har på båten.  

Vi törs nog påstå att det bor en downshiftare hos så gott som alla långseglare. Man har sålt av det mesta av sina egodelar, man lever billigt och så självförsörjande som det bara går och man värdesätter tid och familj och vänner framför statusprylar och fin titel. Och alla kan downshifta och genom det vinna balans i tillvaron. Idag finns det till och med kurser och utbildningar i downshifting.

Så lägg ordet downshifting på minnet…trenden växer.

Så utan att vi kände till det, det så finns det benämningar för det sätt som vi två lever idag. Vi är downshiftare och prosumenter som gillar kolloborativa lösningar.

Innan vi återvänder till Wilma så ska vi gå till Myrornas och köpa dvd-filmer. Gärna svenska Lasse Åberg-filmer och liknande. Så vi kan sitta i vinter och mysa och skratta gott åt dessa. Tänk om detta varit på 70-talet. Då hade man smugit till Myrornas iförd en stor papperskasse över huvudet för att inte bli igenkänd.

Bor det en downshiftare i dig?

En vän till oss blev bortbjuden på en middag hos några nya vänner. En liten parsittning med god mat och dryck. Värden och värdinnan var lite smådragna redan vid gästernas entré. Under middagen så haltade dynamiken i sällskapet då värdparet försökte hyvla på gästerna mer alkohol än de själva önskade. Ni vet då syndaren söker sällskap och på så sätt få legitimera sitt egna generösa drickande. Värdparet fyllde på sina egna glas friskt. Och det slutade inte sämre än att värden inte alltför sent under kvällen fick be gästerna om ursäkt och bära in sin fru till sängen då hon hade somnat i sitt alkoholrus över middagsbordet. Kvar satt gästerna och tittade lite på varann och funderade över –Vad hände?

Nu råkade vi själva ut för en liknande händelse. Visserligen somnade ingen men det ligger något gemensamt bekämmande över de båda situationerna.

Vi gick på lokal. Ibland kan vi tycka om att byta miljö och få sätta oss på en restaurang eller i en bar och ta en öl och prata om ditt och datt. Så nu satt vi där med en varsin öl och en medelålders man dyker upp i baren för att beställa. Genast blir vi fångade i hans nät;  –Hej, vilka är ni och vad gör ni här? Mannen var glad och förfriskad  men inte alls otrevlig. Vi småpratade lite medan han väntade på sin beställning. Men han var sådär lite jobbigt inställsam tyckte Pimpsten, la gärna sin hand på hennes axel lite för länge och var kanske lite för flörtig. Men i övrigt mycket trevlig. Innan han var klar så beställde han en omgång öl samt päronkonjak till oss. Detta var ju snällt men inte något vi frågat efter alls. Som tur var så missade bartendern att servera Pimpsten en andra öl och päronkonjaken ville vår generöse vän dela med oss stående vid bardisken. Han svepte sin och sa –kom ut till vårt bord därute. Jag sitter där med några vänner och med min blivande fru. Vi ska gifta oss förstår ni.

Vi tackade så mycket och sa att vi kanske går ut till dem. Vi satt ett tag kvar inne vid bardisken. Men då vi har all tid i världen och idag ständigt lever med ”nya vänner” som vi springer på i vårt seglarliv, så tog vi våra ölglas och gick ut till sällskapet.

Och medan vi satt där så beställdes det friskt med öl, vin och sprit till bordet. Vår vän från baren hade en trevlig kvinna vid sin sida, vi kan kalla dem för värdparet då de satte ribban för dryckestakten och insisterade på att få bjuda. Värdparet var kanske men blev om inte annat, väldigt dragna. De berättade att de hade träffats på nätet nyligen, och nu skulle de gifta sig och de undrade om vi andra vid bordet ville komma på deras bröllop. Det visade sig att de övriga som slagit sig ner även de hade blivit bjudna på alkohol och inbjudna till att göra ”värdparet” sällskap. För oss alla en ny bekantskap för kvällen. Så i alkoholruset (för några) så satt vi där och umgicks. Delar av samtalet var väldigt trevligt och givande men mycket blev bara pinsamt. Vår värd ville visa vilket fint halsband hans blivande fru hade. Och han öppnade upp hennes blus och försökte blotta inte bara hennes halsband utan även hennes bröst. Hon blev förlägen och han skrattade högt åt hennes reaktion och gjorde sig lustig över det. Vi kände att det hela nog började spåra ur. Så vi tackade för oss och vi gick lättade därifrån. Visserligen med lite bjudsprit i kroppen, men det blir ju lite bismak när trevligheterna börjar svänga ner i diket.

När vi kom hem så åt vi, vi kollade på klockan. Den var inte mer än  kvart över åtta på kvällen och vi pratade om det vi varit med om. Pimpsten har ju i sina olika yrkesroller sett en hel del av alkoholens verkningar, och kan hyggligt lätt avgöra när en person har fått bekymmer med spriten. Här hade vi i grunden två trevliga personer som definitivt borde bestämma sig för att ha druckit klart. Värden hade blivit väldigt bullrig och slängde titt som tätt ur sig elaka kommentarer om sin blivande fru men även om oss andra vid bordet. Kapten fick vid något tillfälle höra sin fru Pimpsten kallas för –din kärring…

Vi kröp efter middagen ner i bingen med datorn och vi tittade på ett avsnitt av Skavlan. Mikael Persbrandt var gäst. Och han berättade om sin nykterhet, att han varit riktigt nere i träsket där han supit rejält i perioder. Hans tidigare beteende har minst sagt ställt till mycket elände för honom själv och hans omgivning. Den Mikael som vi såg nu i rutan var en betydligt ödmjukare person, insiktsfull och hänsynsfull. Men med sin fulla humor i behåll. Och utan omsvep så vågade han berätta om sina bekymmer med psykisk ohälsa och droger. Men att han idag mådde bra.

Det var inte annat än att vi drog paralleller efter programmet, till dessa två andra händelser som vi ovan beskrivit. Och att man funderar över det här med alkohol. Ett gott vin kan vara fantastiskt till en god mat. Eller för all del en drink i trevligt sällskap. Men när människor börjar tappa kontrollen så är det inte lika roligt längre. Det blir bara pinsamt. Bekymret blir komplext, där det ofta finns någon medberoende i dess närhet. Och den som inte hanterar alkohol får ofta en rad otrevliga drag. Man blir elak, kanske arg och aggressiv, deppig och ledsen…opålitlig.

Sammanfallande med allt detta så har det surrat en hel del på sociala medier på sistone, där många börjar göra uppror mot mobbingen som sker mot dem som avstår från alkohol. Gruppens påtryckningar blir jobbiga för den som väljer att vara nykter, särskilt utsatta är den som är ung och ännu går i skolan. Det är inte riktigt socialt accepterat att vara vuxen och avstå alkohol.

Så sammanfattningsvis så borde vi ju prata mer om alkohol, om dess för- och nackdelar. Men även om hur vi är mot varandra. Det tassas mycket kring problemet. Vad är lagom mängd egentligen? Och att vi alla är olika och tål olika mycket. På vilket sätt dricker vi och i vilket syfte? Och hur vi beter oss när vi får alkohol i kroppen. För det är verkligen sorgligt att se att en säkerligen trevlig man i nyktert tillstånd, försätta sin flickvän i pinsam situation. Förlöjliga henne inför ett sällskap, göra henne förlägen…samtidigt som även hon var totalt avtrubbad av rus från alkohol.

Några saker vi alla absolut ska göra är att ta hänsyn och respektera den som inte önskar mer påfyllning eller alkohol över huvudtaget. Och att man själv inte ger syre åt någon annans osunda dryckesvanor. Som för oss, vi reste oss tidigt och gick hem. Och blir det en nästa gång blir det tack, men nejtack. Och att man vågar fråga sina nära och kära om hur de uppfattar ens egna beteende ihop med alkohol. Man måste våga möta omgivningens iakttagelser och reflektioner. Man behöver inte ha stora bekymmer med alkohol i sig, men man kanske har ett dåligt ölsinne eller att man kanske får svårt att sova gott. Eller någon i din omgivning känner sig otrygg av ditt drickande, särkilt om barn finns med i bilden. Det kanske  bara är små saker som att man ständigt skjuter upp saker som man borde ta i tu med. Eller att man blir tjatig och ältande.

Vi vet inte riktigt vad vi hoppas på. Undrar stilla om det blir något bröllop av för värdparet, med uppraggade gäster från krogen. I varje liten flicka bor det nog en dröm om ett fantastiskt bröllop där hon får sin prins, sin stora kärlek. Men i detta fallet så tror vi hon gräver sin grop djupare, som medberoende och utsatt till en person som inte hanterar alkoholen. Kanske har hon egna stora problem också, vad vet vi. Om vi vore henne så hade vi rymt fältet fortare än kvickt. Men det är väl det som är bekymret. Att man saknar förmåga att se objektiv. Och kär och galen så kan man råka trassla in sig i olyckliga relationer.

Det kan knappast vara en slump att det heter att kärleken är blind.

Och vi tror inte hon finner sin prins i denne man. Där de lever lyckliga i alla sina dar.

Här kommer en film från när Tjoppe drar upp en fisk ur vattnet. Det är faktiskt sant, inget är riggat. Även om fisken fastnade lite konstigt på kroken.

 

Skepp o Hoj!

Vi har blivit fantastiskt bortskämda utav alla våra vänner. Varvsnissarna tog hand om oss i dagarna tre, med god mat, bubbelbad i trädgården och svampplockning i skogen. Därefter tog Kapten Flyg o Fläng med fru hand om oss i Göteborgs skärgård och dukade upp skaldjur och bjöd på kobbar och skär med fiskelycka för Kapten. Och i gårkväll så dukades det upp på Viktoriagatan med en Kvälch eller vad det kan heta när det blir som en brunch på kvällen. Goa pålägg, fantastiskt bröd, te och kaffe. Och inte minst deras hemmagjorda glass, den är alltid värd en omväg, om det så innebär att flyga hem ibland! Härligt snack och tiden gick. Vi har inte riktigt nämnt Konstruktören i det hela, men honom träffar vi också. Men han tillhör på något sätt familjen och får stå ut med oss i alla lägen.

 

Vi är tacksamma för våra vänner, även de vi kanske inte hinner träffa nu. Men att ge sig iväg i flera månader och komma hem med enkom en väska i sin hand. Och att då vännerna öppnar sina dörrar och släpper in oss och ger oss mat och kärlek och vid behov även en säng – är otroligt fint. Tack tack!

 

Vi åkte ut i vännernas lillbåt till Vinga. Solen värmde gott och det kändes surrealistiskt med alla båtar som sökt sig dit långt in i september. Folk badade från sina båtar, solade och njöt av den varma hösten. Vi promenerade på ön och stack därefter ut till havs för att fiska lite. Om kapten fick napp?? Det får ni bli varse om. Det kommer en film vad det lider.

 

Håll tillgodo med vackra höstbilder från ett underbart Vinga. Visst är Sverige fantastiskt. Tack Kapten Flyg o fläng med fru för att ni bjuder oss på fantastiska naturupplevelser i era vatten.

Var är vi? Vad gör vi? Ja det undrar vi också. Men i skrivande stund så ligger vi i en binge ombord på en skuta. Så härligt att få vatten under sig igen. Vi är på Öckerö och blir bortskämda av vänner.

Vi har några viktiga styrsystem för att överleva. Men våra utmaningar och hot ser annorlunda ut i vår moderna tid. Det är inte en stor brunbjörn vi behöver akta oss för och vi gör idag så mycket annat som vi inte upplever som direkt kopplade till överlevnad, som att söka mat och värme och sörja för fortplantning. I shoppingcentrat så blir vi människor desorienterade och olyckliga över tid, även om den snabba belöningen får oss att tro att vi tvärtom blir lyckliga.

Bakom fasaderna av perfekta liv så har många bekymmer av olika slag. Vi har välfärdssjukdomar och vi brottas med negativa konsekvenser till följd av olika beroende, allt ifrån shopping, spel, rökning och alkohol till matmissbruk. Det är inte fullt så lätt att koppla ihop ett beteende som kanske skadar oss med att vi kanske borde lägga om strategin.

Belastningen vi har på samhället i form av sjukskrivningar till följd av stress, psykisk ohälsa och sjukdomar är stor. De som är starka och friska ska dra ett tungt lass för att upprätthålla vår sociala trygghet, så som vi byggt upp vårt system. Men ytterst är de inte oroande för systemet och för de medmänniskor som får arbeta hårt, utan för den enskilde som drabbas. Många unga i åldern 16-24 år mår inte bra idag, där psykisk ohälsa och till och med utmattningssyndrom slår ut dem från arbetsmarknaden innan de knappt hunnit beträda arenan. Det är unga människor som i sina bästa år borde kunna skratta och dansa och inte alls behöva tacklas med känslor av otillräcklighet, sorg och utanförskap. Och detta gäller ju givetvis alla, oavsett ålder.

Kanske måste vi hjälpas åt att titta på vad vi kan göra för att bryta trenden. Att tro att lösningen enkom sitter hos politiker, sjukvårdare och makthavare är att vara naiv. Vi måste nog börja med oss själva.

Det finns ett forskningsämne idag som heter neuroekonomi. Det handlar om hur hjärnan fungerar och hur vi beter oss när vi fattar beslut kopplade till ekonomi och pengar. Och ämnet ingår ju det övergripande neurovetenskapliga området. Mycket intressant, och genom att ta till sig vad forskningen visar så kanske vi bli lite klokare kring vårt eget beteende.

Det finns två system i hjärnan du använder när du ska fatta beslut. Den ena är pannloben. Här sitter vår förmåga att föreställa oss framtiden, planera och hämma impulser.

Den andra delen kallas för reptilhjärnan. Den får oss att handla på instinkt, kortsiktigt och emotionellt.

Människan föredrar kortsiktiga lösningar framför de långsiktiga, och därför så fattar vi många beslut på impuls och känsla. Det är reptilhjärnan som slår till när du köper godis i kassakön fast du inte har det på inköpslistan eller att du sladdar förbi pizzerian på vägen hem fast du har mat hemma i kylskåpet som du egentligen borde äta för att inte behöva kasta.

Den långsiktiga som får oss att planera och hämma impulser är den vi använder när vi fattar beslut om att skaffa oss en utbildning, byta arbete, genomföra ett större projekt ( som ex renovera båt), eller dagligen göra rätt val för att ha balans i din ekonomi över tid.

Dessa två system samarbetar inte alltid. Det är inte alls svårt att sitta över en middag med vänner och berätta att man både ska byta jobb och skaffa sig en utbildning. Du låter övertygande och du har funderat noga över saken. Men då hjärnan hela tiden föredrar de snabba belöningarna så snubblar vi gärna på vägen. Våra långsiktiga beslut och mål blir ofta grusade. Och när samma vänner sitter på middag ett år senare och man konstaterar att det varken blev nytt jobb eller utbildning så plockar man gärna på sig offerkoftan. Man skyller på en massa omständigheter till att det inte blev så man sa; -Nä du vet, jag behövde göra ett högskoleprov för att komma in men man måste åka ända till Göteborg för att skriva provet. Ursäkterna är ofta bara svepskäl till att vi inte gått till verket.

Man blir inte direkt trovärdig hos omgivningen men framför allt så talar ens inre till dig. Att inte hålla löften mot sig själv undergräver din självkänsla och självaktning. Och så här gör vi ofta, utan att tänka på det. De korta besluten sätter hela tiden krokben för de långsiktiga besluten vi tar. Och till följd så mår dåligt inombords.

Om du vet hur mycket du har att leva för varje månad men ändå aldrig får ihop matematiken så är det ju något fel du gör på vägen. Räcker inte pengarna så bör man ju titta på sin budget för fasta utgifter först och främst. Bor jag för dyrt? Har jag råd med extrakanaler på tvn? Har jag råd med bil? Osv

Och de rörliga utgifterna är ännu svårare att kartlägga, men det går. De flesta blir chockade över hur mycket pengar man la på sådant som i grunden är strunt och skit. Godis, kläder, spel, tobak, läsk och skräpmat…

Badar du i pengar så är det ju inget bekymmer. Då kan du göra allt du vill inom lagens ramar.

Men för en hel del människor är det svårt klara ekonomin, och många saknar en ekonomisk buffert. Och ekonomisk stress bidrar till en ond cirkel. Vi blir än mer obenägna att ta tag i våra beslut, vi dövar oss ännu mer i det som fortsätter att gräva vår grop. Titta bara på ett par avsnitt av Lyxfällan, dessa personer som i desperation hör av sig för att få hjälp med sin ekonomi som de låtit glida iväg för långt.

Så fast vi som människor kan räkna plus och minus och vi ser att vår ekonomi inte går ihop sig, så gör vi ändå under månaden en rad beslut som stjälper den långsiktiga planen. Och det är för din reptilhjärna har fått bestämma mest, för att du sökt snabba belöningar. Företagen är ju smarta, det finns en anledning till att godiset är närmast kassorna och inte längst in i butiken. En chokladbit höjer blodsockret och du fick dig en snabb belöning men även en oförutsedd utgift. En chokladbit varje dag blir många tusenlappar på ett år. Sen kanske en kvällstidning. Bullar. En trisslott…. och så rullar det på.

Samtidigt som du arbetar hårt på denna arenan så läggs inte tiden på dina långsiktiga beslut. Du säger inte upp den där prenumerationen som du inte har råd med, du byter inte bostad fast du borde, du byter inte arbete fast du är så less så du kräks på det. Inte förrän hotet är så påtagligt att något annat större hotar såsom risk för vräkning eller att Kronofogden knackar på dörren så börjar många agera. Och en del inte ens då.

Att leva under stress på olika sätt är inte bra för oss. Det kan vara ekonomisk stress, arbetsrelaterad stress eller sjukdomsstress som exempel. Och att då ha en medvetenhet om hur vår hjärna fattar beslut och att de flesta av oss behöver arbeta mer med delångsiktiga besluten och hämma de impulsiva besluten, gör att vi kanske kan nå lite längre i vår strävan att må bra.

Att stå fast vid dina beslut och fortsätta sträva efter dem (så länge du har dem som mål) är en stor fördel. Och vi kan genom vår medvetenhet om hur vår hjärna fungerar, hjälpa oss själva. Vi KAN stå emot impulsen mot kakan som lockar oss på fatet, eller godiset i kassakön, eller tröjan på HM. Genom att förstå att de är impulser, kan man stå emot och tänka igenom sitt val noga. Då brukar pannloben kunna överrösta reptilhjärnan.

-Nej tack, jag vill inte ha en kaka. En slät kopp blir bra.

”En himla fin tröja, jag går hem och funderar några dagar om jag verkligen vill ha den. Kanske titta i garderoben och se om jag lider brist på tröjor överlag också”

”Jäklar vad skönt att vakna utvilad och pigg i morgonbitti nu när jag avstår från alkoholen ikväll och kommer skapligt i säng”

Man får ta till lite knep för att hålla sina ord och löften mot sig själv. Och varje gång du lyckas så aktiveras ett nytt belöningssystem. Det långsiktiga som enligt vetenskapen är den som gör oss tillfredställda, harmoniska och lyckliga över tid. Lyckan över en ny tröja är över på en dag eller två. Men lyckan över en genomgången utbildning varar hela livet.

För att kunna arbeta med de långsiktiga målen i större utsträckning så gäller det att sköta om sig. Bra mat och sömn och lagom dos fysisk aktivitet. Det är när vi är hungriga och trötta som vi faller för chokladen i affären. Vi kopplar lättare på reptilhjärnan när vi får alkohol i kroppen (det är därför det är lätt blir lite mer alkohol än man från början hade tänkt).

Bra kan också att vara att veta att hjärnan bara upprätthålla sju saker i vårt arbetsminne i taget. Så har du för mycket omkring dig så gör du sämre val, ofta med resultatet att du inte fattar några beslut alls. Så rensa upp din agenda och dina onödiga engagemang i livet är ett klokt tips. Det är också bra att veta, att det är i reptilhjärnan som beslut utlösta av rädsla och ilska sitter. Vi säger och gör dumma saker i stunden. Man ska bejaka sina känslor men man måste inte alltid reagera på dem impulsivt. Att undvika ord som sårar och tänka ett varv extra kan rädda många relationer.

Och avslutningsvis, våra betraktelser är inte alls menade som några pekpinnar eller riktade personligen åt någon. De är till följd av att vi har tid att reflektera och begrunda företeelser i livet. Vi har tid att diskutera och bolla med varandra, inte sällan till följd av något intressant vi läst eller sett. Det finns inga perfekta människor. Inte ens vi, långt ifrån. Men kan vi väcka nyfikenhet och ge reflektion och insikt så gläds vi med det. Det är en ynnest att få ställa sig vid sidan av ekorrhjulet och se på oss människor ur ett större perspektiv.

Man ser ibland inte alltid skogen för alla trän.

Då får man lyfta på en gren och titta genom lövverket.

Kapten Kalsong alternativt Betong har fått ett nytt namn. En del finner honom kanske envis och tjockskallig. Men har han inte varit det förut så är han det definitivt nu. En akut öroninflammation som fått hela kinden att svullna upp, känseln att flyga bort och maten svårtuggad har infunnit sig i vår kära kaptens huvud. Pimpsten kan till viss del finna det behagligt att Kaptens hörsel näst intill är obefintlig.

 

Nu har vi varit på vårdcentralen i Lysekil. Vi blev fantastiskt trevligt och hjälpsamt mottagna. Läkaren tittade i örat och sa -OJ! Ja alltså, han såg inget. Hela örat var igenmurat och hörselgången var näst intill ingen gång längre. Det var en gång en gång alltså.

 

Nu ska kapten äta Penicillin och ta väl hand om sig. Men humöret är på topp. Och inte hindrar det umgänge med våra vänner, om de bara har tålamod med Kaptens lomhördhet. Men det vänder nog fort nu när han fått medikament.

 

Japp en liten rapport. Allt är väldigt gott med oss. Men nog var vi friskare när vi var ute och flängde…segling borde kunna skrivas ut på recept.

 

Skepp o Hoj!