Det har varit tyst på bloggen några dagar och detta medvetet. Ett av alla våra underbara barn stod inför att fylla 30 år och vi ville därför att vår hemkomst skulle vara en överraskning. Sonen visste inget alls om vad som väntade och gissa om han blev överraskad. Det är inte alls ofta vi träffar våra barn, lite av förklarliga skäl då vi är ute och flänger i världen. Men även av den anledningen att de har blivit stora och lever sina egna liv och dessutom är geografiskt utspridda. Men nu har Helena tankat sitt mamma- och mormorhjärta för en stund.

 

Wilma ligger tryggt kvar i Dordrecht och är väl omhändertagen av båtklubben och våra båtgrannar. Vi reste från Bryssels flygplats till Stockholm. Dordrecht ligger perfekt mellan Bryssel, Rotterdam och Amsterdam och alla har flygplatser och bra kommunikation. På flygplatsen i Dordrecht där det inte ens gått ett halvår sedan den otäcka terrorisktattacken så märktes det att bevakningen var förhöjd. Militärer med automatvapen finns överallt, vi fick scanna vårt bagage när vi klev av tåget innan vi kunde få kliva in på flygplatsen, väskor blev genomsökta på ett rigoröst sätt. På en vägg fanns en stor minnesskylt över attacken där man hedrade offren och det låg en belgisk flagga och lite ditströdda blommor på golvet framför. Vi kände igen flygplatsen från de bilder som vi sätt från nyheterna som kablades ut efter attacken. Att vi människor kan ställa till så mycket onda när vi bara finns en stund på jorden, att vi inte bara kan acceptera våra olikheter och respektera varandra. Och mötas någonstans på vägen. Man måste kunna ge med sig, och inte alltid hävda sin rätt och förstå att det finns andra sätt än ditt eget. Det är då du också kan få ta del av andra människors generositet. Man får inte glömma bort att reflektera över sitt liv och sin samtid. Vi behöver varandra, även de vi inte (ännu) känner.

 

Nu är födelsedagsfirandet över. Vi har förflyttat oss till den västliga sidan av Sverige. Och nu ska vi förena lite nytta med nöje. En förälder ska få vår tid med praktisk hjälp, vi är glada att vi kan hjälpa till. Vi ska försöka få till att träffa de barn som vi inte fångade in i Stockholm och vi har lite goda vänner som vi gärna träffar. Även lite nödvändigt i form av att krama brösten på mammografin (ja inte Tjoppe då). Det går inte att helt trycka på ”av-knappen” och ge sig iväg. Det finns lite saker som man vill vårda och sköta om. Vi vet inte ett exakt tidsplan för allt, det det ger med sig. Så returbiljett till Dordrecht är inte bokad än, men vad sjutton. Det går ju flyg hit och dit mest hela tiden. Så därför går vi i planer att kanske ta nattåget ner till Amsterdam istället. Det hade varit ett för oss annorlunda sätt att resa internationellt. Vi tar det chill…

 

Bland vännerna så ska vi försöka hinna se underbara Kapten Flyg-å-fläng med fru på Öckerö. Glassverkstans vänner på Viktoriagatan och Varvsnissarna i Lysekil. Och självklart vår alldeles egna Konstruktör som ska få en STOR kram när vi ses. Det är planen och vi hoppas alla förstår ifall det skulle bli ändringar i vårt schema så är vi inte mer än människor. Men det blir säkert som vi tänkt, vi brukar få till det.

 

Om vi saknat Sverige kanske någon undrar??? Svaret är faktiskt nej. Bara familj o vänner.

 

Skepp o Hoj!