Vi har glädjande nog uppnått en rad hälsoförbättringar genom vårt sätt att leva. Vi lever aktivt och är fria från stress. Men framför allt så äter vi mycket näringstät mat och till det så några kosttillskott för Helenas del. Vi har haft förmånen att ha tid att testa oss fram för att se kroppens olika reaktioner på hur vi lever. Och vi har uppnått en betydligt högre hälsa.

 

Dels överäter vi inte mat. Och den mat vi äter är lagad från råvaror och med stor variation. Vi avstår socker (aldrig läsk eller annan sötad dryck, aldrig godis, undantagsvis en kaka) Vi rör på oss. Ja det finns så mycket åsikter om det här med mat och hälsa att det blir lätt misstro, diskussioner och åsikter om man skulle delge allt för ingående vilka åtgärder man har tagit till. 

 

Men framstegen vi har uppnått är bland annat: 

 

Helenas höga blodtryck på 170/120 ligger numera på en sisådär 116/85 (fem-sex olika åtgärder för detta) Jippie

Ingen herpes längre, senaste utbrottet var för ett halvår sedan (och hon hade utbrott varje månad tidigare)

Inga nattliga benkramper

Ett enormt bra luktsinne har kommit på kuppen (fast det aldrig var målet)

Naglarna har aldrig varit så fina förut, rosa, jämna, starka, hård (också en bonus)

Flera års trötthet är borta, trodde den var kronisk.

Tarmfunktionen är nästan perfekt (sammanväxtningar i buken, har gett en otroligt mycket högre livskvalitet, har inte fungerat så bra på över tio år och det var före de två senaste operationerna)

Den gamla ansiktsförlamningen är nästan aldrig märkbar längre.

 

Inga mediciner äts längre (annat än några tillskott).

 

Nu tränas det för fullt ombord för en värkande svanskota/höft…den saken ska också fixas till är målet. (en son utbildar sig just nu till sjukgymnast vilket är flax)

 

Ja det låter ju så självsäkert, det är vi medvetna om, men skillnaden är också den att vi provat terapeutiska doser för att verkligen notera om det blir skillnad eller inte. För kroppen är komplex och det är svårt att märka någon skillnad på de små mängder som RDI (rekommenderat dagligt intag) ligger på.

Nu är en nivå funnen, även vilken mix av tillskott som fungerar bäst och mycket litteratur och kunskap har inhämtats därav. Det ligger många timmar bakom och test och utvärderingar. Och vi har ju tiden och intresset. Det viktigaste vi har är ju hälsan. Allt annat har en lägre prioritering. 

 

Ja Tjoppe mår också mycket bättre även om han inte haft några större hälsobekymmer. Om inte annat har han fått lite kommentarer om att han ser friskare ut och blivit smalare. Och då har han inte bantat på något sätt, han bara lever hälsosammare. 

 

Men viktigast överlag är ändå att äta bra mat med stor variation och inte använder kroppen som sopptunna där vi tillför kroppen energi utan livsnödvändiga näringsämnen. (Mediciner, tobak, alkohol, kaffe, stress mm är sådant som stör funktioner och upptag av viktiga näringsämnen är viktigt att veta också).

 

Så ombord ikväll så blev det rester. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi har förstått att det råder ett busväder hemma i svedala. Här har vi haft en åtta plusgrader och sol, men lite blåst dock. Här har vi ägnat oss åt städning och tvätt.

 

Styrman Pimpsten tog fram sin tvättmaskin ombord för att slippa betala 8 Euro i hamnen:

 

Yesterday we had a visit from our friends Wim and Marjan from Willemstad. We went to a cozy place for talking, eating and drinking for many hours. We have come to known many people along our journey. But these two persons are something special. We will miss them enormously after that we sailed on. And definitely we will continue having contact and hopefully we can see eachother again. Thank you Wim and Marjan, we are happy we ran into you.

 

The same with our danish sailingfriends Erik and Christina, They had to turn back to Denmark in the end of the summer. But we hope we will see them again. We still talk a lot about them and how great days we had together. 

 

The funny thing is when you are longsailing, you never know who you will spend time together with tomorrow. And very often you find out that the personal chemistry works perfectly with your new friend.

 

Nu över till svenska…

 

Vi har många gånger fått förfrågan om varför vi inte skriver på engelska på bloggen. Och visst har vi väl funderat såväl en som två gånger. Men det beror väl på två saker. För det första så är övervägande följare svenskar. Och för det andra så är det lättare att blomma ut på sitt modersmål. Vi gillar att leka med ord och formuleringar.

 

Så vi fortsätter nog att skriva på svenska. Men kanske att vi i framtiden skriver rubriken och ingresstexten (sammanfattningen) på engelska men att brödtexten blir på svenska.

 

Innan Wim och Marjan dök upp igår så gick vi en promenad på stan. Temperaturen slog nästan i tvåsiffrigt, det var sol och vårfåglarna drillade från varenda gren. Vi hann att upptäcka lite mer av vad Zierikzee har att erbjuda. Först och främst så försökte sig Pimpsten på försöket att förvandla en groda till prins. Men oavsett hur mycket pussar den lilla grodan än fick så förblev han en groda. -Asch, tänkte hon. -Jag får väl hålla tillgodo med Kapten Kalsong. 

 

 

Ja och när våra vänner kom så gick vi på lokal. Vi drack cappuccino och om vi inte minns fel så slank det i Kapten en äppelpaj också. Timmarna gick och vi hade så trevligt med våra prat om livet och segling. Och så upptäckte vi att eftermiddagen hade övergått i kväll. Så då beställde vi in mat och till detta ett glas vin. (vi blev bjudna fast vi insisterade på att få betala vår del) Nöjda och lyckliga så bröt vi tillslut upp och de tog sig hem till deras båt i Willemstad. Och vi gick ner till Wilma för lite god sömn.

 

Idag på måndagen så vaknade vi till regn. Inte det muntraste vädret men vi har pysslat ombord och cyklat runt på stan. En rätt lugn och skön dag. Enda missödet har väl varit att vi har ett it-bekymmer, vi har problem med att lägga upp nya blogginlägg. Någon bugg verkar ha smygit sig in någonstans som verkar kopplat till Explorer och Firefox. Vi har till och med försökt med att avinstallera dessa webbläsare och installera dem på nytt. Men det hjälper inte. Bloggsupporten håller nu på att titta på felet och vi får se vad de säger. Nu skrivs detta inlägg i Googlecrome. Inte känner man sig hemma i den miljön alls (Grrrr!) Man kanske inte skulle ha pussat den där grodan iallafall…?!

 

 

 

 

Zierikzee är en fin gammal stad, inte helt olik Dordrecht, fast mindre. Den fick stadsrättigheter redan år 1248. Nu är vi i provinsen Zeeland och det kan väl tänkas att det var Holländarna som en gång kom till Nya Zeeland på andra sidan jordklotet som namnade platsen till den nya zeeland. Här bor ungefär 10.000 personer.

Zierikzee drabbades hårt i den stora flodkatastrofen 1953. Den engelska staden Hatfield (ligger strax norr om London) angagerade sig mycket i Zierikzees öde och skickade hjälpsändningar. De två städerna utvecklade starka vänskapsband och än idag så är de två städerna så kallade ”tvillingstäder”, eller kanske vänort som vi uttrycker det på svenska.

Det här är ett riktigt låglänt område och för riktigt länge sedan så låg städerna betydligt närmare kusten. Men med årens lopp och inte minst med anledning av att man lärt sig stänga ute havet med hjälp av slussar så skapades större landytor. Med den följden att man fick börja gräva rätt långa kanaler för att fortsättningsvis komma åt städernas hamnar med båt. En del städer i detta område låg direkt invid kusten men idag ligger de mitt i landet. Lustigt.

Staden är trevlig, fin bebyggelse och här finns rätt många caféer och restauranger. Det är mycket av en sommarstad dit turister söker sig såväl via landvägen som vattenvägen. Hamnen här har full service även nu på vintern, vilket vi uppskattar. Fast gränsen går väl vid priset för att tvätta, där man får punga ut med 80 kronor för att få en maskin tvättad och torktumlad.

I övrigt så får hamnen och dess faciliteter betyget;

Duschtemperatur: 5

Duschtryck: 4

Miljö: 3

Kommentar; mycket fina och rena duschar. Men en klar nackdel är att man måste gå utanför duschen och trycka på mer varmvatten (som i och för sig är gratis) om man vill stå längre än 3 minuter. Ett stort minus är att lyset slocknar medan man står i duschen om man är ensam i lokalen. Då sensorn inte räcker in i duschbåsen. Man får helt enkelt springa ut naken i det gemensamma utrymmet emellanåt och vifta på armarna för att får tillbaka ljuset (osäkert dock om det funkar att göra helikoptern, vi får be kapten testa nästa gång).

Nu blir det lite blåsa av här i några dagar så vi har inga planer på att kasta oss iväg förrän vi ser att kusten är klar och vädret stabiliseras.

Skepp o Hoj!

Här kommer en film inspelad den 5 januari mellan Willemstad och Bruinisse. Observera att det är två inlägg för dagen då vi hade problem att få till bilder och filmer tidigare idag.

 

 

Den 6 januari gick vi mellan Bruinisse och Zierikzee.

Nu ligger vi i Zierikzee, den 8e äldsta staden i Nederländerna. Det har varit fantastiskt skönt att förflytta oss och börja se nya platser igen.

Tanken var från början att gå från Willemstad till Zierikzee i ett ben, men si det gick inte riktigt. Första slussen gick jättebra att ta oss igenom. Men när vi ropade upp sluss nummer två så fick vi frågan om hur djupgående Wilma är.

-1,90 meter, svarade vi.

-Ok, då får ni vänta för vi har slut på vatten.

Ja så sa slusskontrollanten. Vi som trodde att det var gott om vatten i detta landet. Men anledningen är den att på andra sidan slussen var det ebb just nu och inte flod. Och i sedvanlig ordning så dök vi upp när vattennivån var som lägst. Och det är en ”klack” precis när man kör ut ur slussen som man måste vara säker på att komma över. Så man inte fastnar där.

Vi fick svaret att det skulle finnas tillräckligt med vatten klockan 15. Och prick på slaget så fick vi köra in i slussen och så började de tömma vattnet. Uppe på slussportarna stod en skylt som angav djupet på andra sidan och den uppgav 1,70 meter. VAAAA! Tänkte vi. Men då kommer vi ju inte igenom. Men så tickade skylten ideligen fram nya djupmått…1,75….1,78….1,82….1,85…

När vi var nedsänkta på rätt nivå och de började öppna slussportarna så stod det 1,89. Vi gjorde loss och tog oss mycket försiktigt ut. Tjoppe sa till Helena att –HÅLL I DIG! Utifall vi skulle ta i botten. Vi kunde inte längre se skylten när slussporten stod i öppetläge. Och så höll vi i oss, vi höll i våra tummar också och höll andan precis när vi åkte ut ur slussen. Och…..det gick vägen. Vi vände oss om när vi passerat och hann då notera skylten som visade 1,91. PUH!!! Den killen visste vad han gjorde. Och sen gav vi oss av vidare i en rätt skaplig ström.

Vi blev på grund av vår väntan vid den andra slussen lite sena för att hinna till Zierikzee innan det blev mörkt. Så vi tog beslutet att åka in i Bruinisse. Ännu en sluss men här var det inga problem. Och väl i hamn så såg vi inte till en enda kotte. Vi la till och det fanns el på kajen. Vi lagade lite mat och myste en stund till tv innan vi stöp i säng efter många timmar ute på vattnet. Våra ansikten och läpparna brände lite efter alla soltimmarna, vilket kändes lite suspekt så här i början på januari.

På morgonen syntes fortfarande ingen till i hamnen. Vi kopplade loss oss från elen och förtöjningarna och gav oss av. Tackade hamnen med en vinkning i luften för gratis nattplats och ström och tog oss ut genom samma sluss som vi kommit in i.

Andra dagens etapp skulle bli rätt kort, tio distans. Vi hade medström och vi behövde inte vänta allt för länge på broöppningen vid Zeeland-brug. Och strax efter bron så var det bara en liten kanal in till Zierikzee. Vi noterade att vi dykt upp i lågvatten…igen. Enligt sjökortet så skulle det vara ett djup på 2,20. Lugnt tänkte vi…och hann inte mer än tänka förrän vi stod fast i dyn. Så där stod vi i kanalen in till Zierikzee. Vi funderade över vilka alternativ vi hade. Det skulle fortsätta sjunka neråt, det återstod ännu någon timme innan strömmen och djupet skulle vara till vår fördel. Ja tänkte vi, kanske ska vi brassa lite käk och vänta in högvattnet…men vi försökte ändå först med åtgärden att backa oss ut. Men då vattnet hela tiden sjunker så sitter man för varje minut än mer fast i dyn. Vi kom inte bakåt alls. Kapten girade dikt babord mot mitten av kanalen och la på full gas på Wilma. Och nu fick den nya propellerna bekänna färg…….rörde hon sig inte lite grann framåt…?…vi tittade på varandra. Jo, sakta, sakta så vann vi lite fart över grund. Och sen så gick det lättare. Ekolodet visade återigen en 2,5 meter och vi gled långsamt med tungan rätt i munnen in i hamnen och la till.

Vi gick upp till den trevliga hamnkaptenen, fick koder till dusch o wifi. Här tar de mer betalt upptäckte vi, dels genom turistskatt (som de tillämpar i Tyskland och någon enstaka plats i norra Holland). Men mottagandet var av yttersta klass och han försökte locka oss med att stanna en hel månad till reducerat pris. Men vi tvekar kring det hela, nu när vi fått mersmak på att förflytta oss.

Väl tillbaka på Wilma så upptäckte vi att vattennivån hade sjunkit än mer…det kändes som om någon dragit ur pluggen. Tur att vi inte kom in vid denna tidpunkt…då hade vi nog fått sitta fast och vänta på att högvattnet skulle komma tillbaka. Säkerligen hade vi fått många nyfikna blickar på oss som extrakrydda.

Till synes så är Zierikzee en stad med mycket musslor och ostron. Det finns gott om odlingar och fiskebåtar här. Så det blir nog att både utforska staden och smaklökarna. Men om det berättar vi nästa gång.

Nu är det fredag kväll och Kapten ska äntligen få sin TACOS.

Ps. bilder o film kommer…men det verkar vara mycket trafik på internet för tillfället. 

Skepp o Hoj!

vi är i Bruinisse. Tre slussar har vi betat av i dag. Soligt o stilla väder. Här i hamnen syns inga människor till, så vi har inget vettigt internet. Därav inga bilder. Men det kommer. 

 

Vi hade som mål att gå till Zierikzee, men vi fick vänta rätt länge vid sluss nr 2. Anledningen var att det inte fanns tillräckligt med vatten för wilmas djup. Vi skriver om det mer senare. Så när det började skymma så valde vi en tidigare hamn. Troligtvis fortsätter vi vidare i morrn. Ska bli något kallare, men ingen vind just o nederbördsfritt. 

 

Så allt väl med oss. 

 

Skepp o hoj 

Vår ständiga utveckling av båten fortskrider. Vi har köpt nät som vi satt upp ovanför sofforna i salongen. När vi seglar ute på havet och ligger hårt på ena bogen så vill gärna böcker, filmer och annat löst flytta på sig. Som regel ner på durken, men ibland kan man finna ostuvade saker på de mest fantasifulla ställena. (En gång fick vi köttbullar i sängen under sjögången).

 

I salongen har vi tidigare stuvat med hjälp av filtar som vi klämt fast runt våra prylar men det ser lite tråkigt ut. Men nu åkte näten upp. Framför allt så kan vi hålla skutan ständigt klar för avsegling genom att hitta bra permanenta lösningar.

Vi passade samtidigt på att städa och sortera ombord. Det finns ständigt att plocka med och det blir lätt stökigt emellanåt när man ska komma åt just den saken som ligger nedstuvad allra längst ner i botten. Det är inte riktigt en walk-in-closet här ombord. Mer en dig-and-grab-it. Ibland till och med en where-the-hell-did-I-put-it. Men vi har rätt bra ordning, vi gillar ordning och reda.

 

Idag blåser det rejält här i Willemstad, säkert det dubbla mot vad prognosen angett. Men det ska enligt utsago mojna till i morgon. Vi hoppas att det stämmer så vi kan kasta loss och ge oss av som tänkt. Annars så får vi ligga och trycka tills det hela passerat. Vi har hur som helst gjort oss skuldfria här i hamnen och vi har bunkrat, stuvat och provkört motorn. Vi är redo. 

 

Klart Skepp!

 

 

 

Därefter så är det bara att invänta rätt väderlek, vi väljer gärna soliga dagar. Och skakar ingen om i Europas vädercoctail så ser torsdag ut att bli en perfekt dag att gå på.

Här i Willemstad så har vi blivit goda vänner med våra båtgrannar Wim o Marjan. Varje fredag har vi turats om att knata över till varandra för lite trevligt umgänge, snacks o ett glas vin. Så innan vi far vidare så får vi krama om dem. Och sen hoppas vi att de tar bilen ner och hälsar på oss i någon av de få hamnarna vi har kvar innan vi lämnar Nederländerna.

Vi vill tacka Willemstad för en trevlig bekantskap. Ingen stor plats men absolut värt ett besök. Vacker och intressant, där vi upplevt fantastiska promenader utmed stadens stjärnform. De gräsbeklädda sluttningarna har spirat sig vårgröna i solens strålar, ackompanjerad av småfåglars drill. Som den tidiga våren i Sverige, förväntansfull och värmetörstande.

Samtidigt vill vi summera vår vistelse i Nederländerna över lag, då vi kom att spendera ett halvår i detta land. Vi gillar holländarna. Denna öppenhet, hjälpsamhet och sociala kompetens har vi nog aldrig träffat på någon annanstans i världen. Språkligt så är det en dröm för en engelsktalande svensk, man kan helt enkelt utgå från att holländaren pratar flytande engelska. Och de umgås gärna.

Det är enkelt här, särskilt med landets alla vattenvägar. De kan sin sak. Och all vacker arkitektur, mycket från 1600- och 1700-talet. Vi har upplevt skillnader mellan södra och norra delen av landet. Kanske att naturen är vackrare i norra delen, men själva har vi föredragit den södra. Man är lite mer laid back i södra Holland, det finns mer kultur och historia och här har vi knutit fantastiska vänskapsband med flertalet infödingar om vi får uttrycka oss så.

De mindre upphöjda upplevelserna har nog varit maten, där de anammat färdigmat och industriprocessad mat i väldigt hög utsträckning. Frukt och grönt helt okej men det är svårt att finna råvaror mellan allt skräp på hyllorna. Vi tror vi räknade till femton olika sorts pannkaksmixer i den lilla mataffären här i Willemstad. Pannkaksmix när det finns ägg, mjöl och mjölk. Men det är inte helt givet att du finner mjöl i affären. Lite så.

Nu återstår ett par tre strandhugg i Holland innan vi lämnar landet. När vi tar oss ut i Nordsjön och Engelska kanalen beror lite på väder. Det kan bli lite mer ”vintrigt” här bortåt februari och i så fall så tittar vi oss runt lite här i kanalsystemet innan vi går ut i havet. Men fortsätter vi gå mot solen och värmen utan några kyliga bakslag så tuffar vi nog på utmed kanten.

Men mer om det i framtiden. Nu är vi här.

Så tack Willemstad…vi gillar dig!

Skepp o Hoj!

Nyåret har börjat småfnittrigt. Kanske att man tänker sig att baksmälla, trötthet och avhämtningspizza skulle dominera en dag som denna. Men ack nej. Nyårsafton blev en lugn historia för vår del. Vi orkade varken dricka alkohol eller äta oss till paltkoma med någon större reda. Men vi höll oss vakna till tolvslaget och vi tittade på lite trevlig film under kvällen. Här i Willemstad så tutade pråmarna vid tolvslaget och fyrverkerierna lyste upp himlen ovanför oss. Vi skålade in det nya året med devisen ”med hopp om flyt och medvind för 2017”. Ett uttryck som fungerar så väl bokstavligt då vi helst föredrar att båten flyter och att vi får vinden akterifrån. Samt att uttrycket alltid fungerar rent bildligt, där vi önskar oss ”flow” i livet i största allmänhet. Därför önskar vi även familj och vänner ”flyt och medvind”, oavsett om det finns en båt eller inte i dess ägo.

På nyårsdagen så började vi med lite radiolyssning, vi rattar gärna in svensk radio. Och vi lyssnade på Ulf Elving som hade Pelle Holmberg som gäst. De flesta vet nog vem Pelle är om man ser honom på bild, då han är en svampkännare och som figurerat mycket i tv genom åren.  Tyvärr har Pelle drabbats av Alzheimer, hans fru var med i studion som stöttning och intervjun fixade Pelle galant och hade nog gjort så även utan sin fru. Pelle har valt att prata om sin sjukdom och han säger vid ett tillfälle något fruktansvärt roligt. Ingen i studion verkade notera det komiska i det han uttalar men hela besättningen ombord på Wilma föll i skratt.

Likt uttrycket ”det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk” som Arne Hegefors uttryckte under när han kommenterade en VM-match i fotboll och som blivit en klassiker, där man obönhörligt börjar skratta åt den oavsiktliga dubbelheten, så lyckades denna Pelle vara riktigt komisk när han sa;

”Jag tycker Alzheimers har blivit en bortglömt sjukdom”

När sinnet ligger åt det hållet, att man för dagen känner sig munter, så kan dessa dubbelheter bli väldigt roliga. Särskilt när de uttrycks oavsiktligt.

Vi gick på promenad denna årets första dag. Vi tittade lite närmare på kyrkan här i Willemstad och det slutade lite konstigt med att vi gick och tittade på gravarna. Det är lite kulturskillnad även på gravområdet till synes. Här har de ofta foton med på gravstenarna, ett foto på den avlidne. En farbror med ett härligt skratt, en varmhuldande mor med varm blick, ett tonårspojke som kitesurfar där hela graven är fylld med snäckskal. Vi tyckte det såg rätt trevligt ut. Gravplatsen kändes inte alls så hård och kall utan tvärtom mänsklig och varm. Det andades mera tacksamhet över livet än sorg över densamma. Och inte bara gravstenar, utan någon hade en liten väderkvarn som gravsten, någon ett stockankare, någon hade namnet inristat i en glasskiva, en såg ut att ha en sänggavel som gravsten (kanske en trött typ)… När vi började gå mot grindarna så stannar Tjoppe och tittar på ett elskåp. Och sen börjar han fnissa…. Helena vänder tillbaka och ställer sig bredvid och kollar efter vad som fått Kapten att släppa ut skrattet. Jo…längs med grusgången så står ett elskåp. Men ovanpå så sitter en gravstensskylt med ett namn på.

Vad menades med detta…har denna Ed valt ett elskåp som gravsten? Var han månne elektriker till yrket medan han levde? Hamnade Ed i elskåpet när det var tjäle i marken i väntan på töväder, men att han glömts bort? Eller var det kanske gravplatserna fullsatta så detta blev nödlösningen, likt sjukhussängar i korridorerna på ett sjukhus? Var han rent av en komiker? Tjoppes fniss övergick så småningom i ett gapskratt. (Vi menar verkligen inte att göra oss lustiga över de döda). Men detta var ju riktigt komiskt…Tjoppe insåg att med detta sätt så skulle han också kunna tänka sig en grav. Om han fick ligga i ett elskåp. Eller något annat lämpligt som syftar kring hans liv och intressen. Varför inte ligga i motorblocket på en dieselmotor? Eller i ett plastfat, eller en stor färgburk?

När man släppt skrattet fritt så börjar man se allt möjligt i omgivningen som komiskt. Vi gick skrattande hem och tog en eftermiddagsfika. Det finns så mycket tragiskt och sorgligt i livet…så varför inte skratta lite. För det blir inte bättre än vi själva gör det. Och känns verkligen rätt att skratta medan man lever…för när ska man annars skratta? Humor är förlösande, tröstande och livsbejakande.

Det blev en munter och kanske lite konstig start på detta året.

Men det känns som en bra start.

Jäkligt bra.

 

Skepp o Hoj!