Nyåret har börjat småfnittrigt. Kanske att man tänker sig att baksmälla, trötthet och avhämtningspizza skulle dominera en dag som denna. Men ack nej. Nyårsafton blev en lugn historia för vår del. Vi orkade varken dricka alkohol eller äta oss till paltkoma med någon större reda. Men vi höll oss vakna till tolvslaget och vi tittade på lite trevlig film under kvällen. Här i Willemstad så tutade pråmarna vid tolvslaget och fyrverkerierna lyste upp himlen ovanför oss. Vi skålade in det nya året med devisen ”med hopp om flyt och medvind för 2017”. Ett uttryck som fungerar så väl bokstavligt då vi helst föredrar att båten flyter och att vi får vinden akterifrån. Samt att uttrycket alltid fungerar rent bildligt, där vi önskar oss ”flow” i livet i största allmänhet. Därför önskar vi även familj och vänner ”flyt och medvind”, oavsett om det finns en båt eller inte i dess ägo.

På nyårsdagen så började vi med lite radiolyssning, vi rattar gärna in svensk radio. Och vi lyssnade på Ulf Elving som hade Pelle Holmberg som gäst. De flesta vet nog vem Pelle är om man ser honom på bild, då han är en svampkännare och som figurerat mycket i tv genom åren.  Tyvärr har Pelle drabbats av Alzheimer, hans fru var med i studion som stöttning och intervjun fixade Pelle galant och hade nog gjort så även utan sin fru. Pelle har valt att prata om sin sjukdom och han säger vid ett tillfälle något fruktansvärt roligt. Ingen i studion verkade notera det komiska i det han uttalar men hela besättningen ombord på Wilma föll i skratt.

Likt uttrycket ”det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk” som Arne Hegefors uttryckte under när han kommenterade en VM-match i fotboll och som blivit en klassiker, där man obönhörligt börjar skratta åt den oavsiktliga dubbelheten, så lyckades denna Pelle vara riktigt komisk när han sa;

”Jag tycker Alzheimers har blivit en bortglömt sjukdom”

När sinnet ligger åt det hållet, att man för dagen känner sig munter, så kan dessa dubbelheter bli väldigt roliga. Särskilt när de uttrycks oavsiktligt.

Vi gick på promenad denna årets första dag. Vi tittade lite närmare på kyrkan här i Willemstad och det slutade lite konstigt med att vi gick och tittade på gravarna. Det är lite kulturskillnad även på gravområdet till synes. Här har de ofta foton med på gravstenarna, ett foto på den avlidne. En farbror med ett härligt skratt, en varmhuldande mor med varm blick, ett tonårspojke som kitesurfar där hela graven är fylld med snäckskal. Vi tyckte det såg rätt trevligt ut. Gravplatsen kändes inte alls så hård och kall utan tvärtom mänsklig och varm. Det andades mera tacksamhet över livet än sorg över densamma. Och inte bara gravstenar, utan någon hade en liten väderkvarn som gravsten, någon ett stockankare, någon hade namnet inristat i en glasskiva, en såg ut att ha en sänggavel som gravsten (kanske en trött typ)… När vi började gå mot grindarna så stannar Tjoppe och tittar på ett elskåp. Och sen börjar han fnissa…. Helena vänder tillbaka och ställer sig bredvid och kollar efter vad som fått Kapten att släppa ut skrattet. Jo…längs med grusgången så står ett elskåp. Men ovanpå så sitter en gravstensskylt med ett namn på.

Vad menades med detta…har denna Ed valt ett elskåp som gravsten? Var han månne elektriker till yrket medan han levde? Hamnade Ed i elskåpet när det var tjäle i marken i väntan på töväder, men att han glömts bort? Eller var det kanske gravplatserna fullsatta så detta blev nödlösningen, likt sjukhussängar i korridorerna på ett sjukhus? Var han rent av en komiker? Tjoppes fniss övergick så småningom i ett gapskratt. (Vi menar verkligen inte att göra oss lustiga över de döda). Men detta var ju riktigt komiskt…Tjoppe insåg att med detta sätt så skulle han också kunna tänka sig en grav. Om han fick ligga i ett elskåp. Eller något annat lämpligt som syftar kring hans liv och intressen. Varför inte ligga i motorblocket på en dieselmotor? Eller i ett plastfat, eller en stor färgburk?

När man släppt skrattet fritt så börjar man se allt möjligt i omgivningen som komiskt. Vi gick skrattande hem och tog en eftermiddagsfika. Det finns så mycket tragiskt och sorgligt i livet…så varför inte skratta lite. För det blir inte bättre än vi själva gör det. Och känns verkligen rätt att skratta medan man lever…för när ska man annars skratta? Humor är förlösande, tröstande och livsbejakande.

Det blev en munter och kanske lite konstig start på detta året.

Men det känns som en bra start.

Jäkligt bra.

Skepp o Hoj!