Nu ligger vi i Zierikzee, den 8e äldsta staden i Nederländerna. Det har varit fantastiskt skönt att förflytta oss och börja se nya platser igen.

Tanken var från början att gå från Willemstad till Zierikzee i ett ben, men si det gick inte riktigt. Första slussen gick jättebra att ta oss igenom. Men när vi ropade upp sluss nummer två så fick vi frågan om hur djupgående Wilma är.

-1,90 meter, svarade vi.

-Ok, då får ni vänta för vi har slut på vatten.

Ja så sa slusskontrollanten. Vi som trodde att det var gott om vatten i detta landet. Men anledningen är den att på andra sidan slussen var det ebb just nu och inte flod. Och i sedvanlig ordning så dök vi upp när vattennivån var som lägst. Och det är en ”klack” precis när man kör ut ur slussen som man måste vara säker på att komma över. Så man inte fastnar där.

Vi fick svaret att det skulle finnas tillräckligt med vatten klockan 15. Och prick på slaget så fick vi köra in i slussen och så började de tömma vattnet. Uppe på slussportarna stod en skylt som angav djupet på andra sidan och den uppgav 1,70 meter. VAAAA! Tänkte vi. Men då kommer vi ju inte igenom. Men så tickade skylten ideligen fram nya djupmått…1,75….1,78….1,82….1,85…

När vi var nedsänkta på rätt nivå och de började öppna slussportarna så stod det 1,89. Vi gjorde loss och tog oss mycket försiktigt ut. Tjoppe sa till Helena att –HÅLL I DIG! Utifall vi skulle ta i botten. Vi kunde inte längre se skylten när slussporten stod i öppetläge. Och så höll vi i oss, vi höll i våra tummar också och höll andan precis när vi åkte ut ur slussen. Och…..det gick vägen. Vi vände oss om när vi passerat och hann då notera skylten som visade 1,91. PUH!!! Den killen visste vad han gjorde. Och sen gav vi oss av vidare i en rätt skaplig ström.

Vi blev på grund av vår väntan vid den andra slussen lite sena för att hinna till Zierikzee innan det blev mörkt. Så vi tog beslutet att åka in i Bruinisse. Ännu en sluss men här var det inga problem. Och väl i hamn så såg vi inte till en enda kotte. Vi la till och det fanns el på kajen. Vi lagade lite mat och myste en stund till tv innan vi stöp i säng efter många timmar ute på vattnet. Våra ansikten och läpparna brände lite efter alla soltimmarna, vilket kändes lite suspekt så här i början på januari.

På morgonen syntes fortfarande ingen till i hamnen. Vi kopplade loss oss från elen och förtöjningarna och gav oss av. Tackade hamnen med en vinkning i luften för gratis nattplats och ström och tog oss ut genom samma sluss som vi kommit in i.

Andra dagens etapp skulle bli rätt kort, tio distans. Vi hade medström och vi behövde inte vänta allt för länge på broöppningen vid Zeeland-brug. Och strax efter bron så var det bara en liten kanal in till Zierikzee. Vi noterade att vi dykt upp i lågvatten…igen. Enligt sjökortet så skulle det vara ett djup på 2,20. Lugnt tänkte vi…och hann inte mer än tänka förrän vi stod fast i dyn. Så där stod vi i kanalen in till Zierikzee. Vi funderade över vilka alternativ vi hade. Det skulle fortsätta sjunka neråt, det återstod ännu någon timme innan strömmen och djupet skulle vara till vår fördel. Ja tänkte vi, kanske ska vi brassa lite käk och vänta in högvattnet…men vi försökte ändå först med åtgärden att backa oss ut. Men då vattnet hela tiden sjunker så sitter man för varje minut än mer fast i dyn. Vi kom inte bakåt alls. Kapten girade dikt babord mot mitten av kanalen och la på full gas på Wilma. Och nu fick den nya propellerna bekänna färg…….rörde hon sig inte lite grann framåt…?…vi tittade på varandra. Jo, sakta, sakta så vann vi lite fart över grund. Och sen så gick det lättare. Ekolodet visade återigen en 2,5 meter och vi gled långsamt med tungan rätt i munnen in i hamnen och la till.

Vi gick upp till den trevliga hamnkaptenen, fick koder till dusch o wifi. Här tar de mer betalt upptäckte vi, dels genom turistskatt (som de tillämpar i Tyskland och någon enstaka plats i norra Holland). Men mottagandet var av yttersta klass och han försökte locka oss med att stanna en hel månad till reducerat pris. Men vi tvekar kring det hela, nu när vi fått mersmak på att förflytta oss.

Väl tillbaka på Wilma så upptäckte vi att vattennivån hade sjunkit än mer…det kändes som om någon dragit ur pluggen. Tur att vi inte kom in vid denna tidpunkt…då hade vi nog fått sitta fast och vänta på att högvattnet skulle komma tillbaka. Säkerligen hade vi fått många nyfikna blickar på oss som extrakrydda.

Till synes så är Zierikzee en stad med mycket musslor och ostron. Det finns gott om odlingar och fiskebåtar här. Så det blir nog att både utforska staden och smaklökarna. Men om det berättar vi nästa gång.

Nu är det fredag kväll och Kapten ska äntligen få sin TACOS.

Ps. bilder o film kommer…men det verkar vara mycket trafik på internet för tillfället. 

Skepp o Hoj!