Tänk att det aldrig passar…

15 maj, 2019 projektsunshine2 kommentarer

(…men vilken tur att det bor en klurig gubbe i kölsvinet…)

Nya ljuddämparen passar säkert som en smäck i en modern båt…själva får vi bygga om…

Kalamaria, Mellersta Makedonien, Grekland

Ibland undrar vi lite stilla hur andra seglare klarar sig när det kommer till båtunderhåll och reparationer. Kapten Betong tillhör den sorten som gärna tar i tu med saker innan de gått sönder där han förbättrar, lagar och underhåller. För det är som en oskriven lag – att båtar går sönder. Ideligen.

Så vad gör en seglare som varken har kunskap eller lust att meka sig runt i världen? Ja antingen får man vara förskaffad med en väldans stor plånbok (och det hjälper inte alltid ändå, ifall något går sönder mitt ute på havet) eller så får man väl lära sig längs med vägen tänker vi. Om man nu inte som Kapten redan innan avsegling hade en omfångsrik kunskap med sig i bagaget. Det finns snart ingenting som han inte har skruvat på, skulle väl vara rymdraketer då.

Wilma är ingen dussinbåt och därför så är reservdelar och båttillbehör inte tillverkade efter hennes mått och behov. Så Kapten får alltid mer eller mindre bygga om eller modifiera. Det finns både för- och nackdelar med en uddabåt, vi ser det som en fördel då Wilma är robust och säker.

På knappa dygnet så kom den nya ljuddämparen (med kombinerat vattenlås), vi jublade för vi har planer på att ta med våra gäster på en dagstur med Wilma (än dröjer det några timmar innan de trillar in och vi berättar snart vem). Men den nya ljuddämparen kunde vi inte bara montera sådär utan vidare, den kan ju inte hänga i luften.

Först fick Kapten kalla fötter då den verkade vara för stor. Men efter lite vridande och vändande så fann han ett bra läge. Den behövdes dock monteras i något, och Wilma som är byggd i betong är ju stenhård. Man borrar ogärna och fäster något i den om man inte måste.

Kapten tog på sig tänkarmössan. Mellan motorbädden och sovrums-skottet kunde han montera en tvärslå och på denna bygga en distans som ljuddämparen kunde fästas i.

Sagt och gjort, men nu stämde inte längden på avgasslangen längre. Så det blev att skarva den. Nu råkar Kapten segla runt med ett tvåtums rostfritt rör som passade perfekt som övergång i slangskarven. Bara en sån sak, för det räcker inte alltid med kunskap – man måste ha material också. Och ombord på Wilma finner man allt möjligt och omöjligt (ni skulle baxna o ni visste vad vi seglar runt på).

Efter tre timmars mekande så såg båten ut som ett slagfält; madrasserna i salongen, halva verkstan på toaletten, verktygen ute på däck…det slipades, borrades, kapade och sågade. Allt på solenergi. Materialen som användes var polykarbonat (den fick vi i Portugal av S/Y FAIR – tusen takk!) Mahogny, rostfritt rör, diverse bult och skruv och slangklammer.

Efter fem timmar kunde vi provköra motorn och allt fungerade strålande. Men utan en massa material, verktyg och ström ombord så står ju sig den mest ambitiöse rådlös. Positiva tankar och vilja räcker inte alla gånger.

Så, gästerna kan komma och Wilma går att köra på nytt. Och kölsvinet är så vitt och fint så där kan man traska runt med vita strumpor nu utan att bli smutsig. Om man är tillräckligt kort i växten vill säga (typ trettio centimeter). Hur som helst, helt och rent!

Nu är det monterat och klart!

Skepp o Hoj!

Kalamaria…

12 maj, 2019 projektsunshine2 kommentarer

(…bjuder på årets första glass, Olof Palmes park och grekisk seglingsskatt…)

+26 grader i skuggan och vi slår till med årets första glass…

Kalamaria, Mellersta Makedonien, Grekland

Ombord på Wilma lyser flitens lampa. Vi har sedan flera månader tillbaka tänkt att vi ska titta på den där läckande ljuddämparen – bara vi kommer till Thessaloniki/Kalamaria. Vi har haft lite dropp ner i kölsvinet under några månader, inga mängder men dock tillräckligt för att inte kölsvinet ska vara så där vitt och rent under motorbädden som Kapten Betong vill ha. När vi bytte motor i Amora i Portugal för ett och ett halvt år sedan så gjorde vi inget åt ljuddämparen, utan den gamla fick fortsätta tjänstgöra. Men nu verkar ljuddämparen ha gett upp och den har full rätt att känna sig lite trött och sliten tycker vi. Den har suttit där ända sedan Kaptens pappa monterade den på plats för 35 år sedan.

Kapten demonterade ljuddämparen och studerade den närmare. Han fann några små hål i den rostfria gaveln och Kapten provade att svetsa – men materialet verkar helt ha gett upp så vi får investera i en ny. I morgon blir det att hänga på låset till båttillbehörsaffären.

Kalamaria är en förort till Thessaloniki och vi gillar verkligen stan. Med mer eller mindre gångavstånd till IKEA, flygplatsen och Olof Palmes park så känner vi oss väldigt hemma här. Få turister och små trevliga caféer och restauranger med låga priser finner vi i varje gathörn, trafiken är lugn och grönområdena är många. Varje morgon joggar, lufsar och springer grekerna förbi Wilma i sin jakt på ett hälsosammare liv och en smalare midja. Grekerna är nämligen näst fetast av alla inom EU där WHO har räknat ut att 68,5 procent av grekerna släpar på onödiga kilon (bara malteserna är större). Ibland hjälper inte medelhavskost som det verkar. Vi tror att grekerna äter mycket sötsaker, har gärna socker i te och kaffe samt att de är ena hejare på att äta bröd i mängder (säkert knutet till grekernas svaga ekonomi, bröd är billigt).

Kalamaria ligger i distriktet Makedonien och fram tills nyligen så hade Grekland en namntvist med det forna jugoslaviska landet Makedonien. Men den 12 februari i år så blev parterna överens och landet norr om Grekland heter numera Nordmakedonien och utgör därmed inte något namn-anspråk på det makedonska området.

Vi städar på Wilma för vi väntar besök (ni blir varse om vem). Vi har även lyckats registrera oss för den grekiska seglingsskatten TEPAI. Nu ska vi till banken i morgon och betala, vi hoppas inget krånglar. Några av våra läsare har undrat om det är ekonomiskt lönt att segla i Grekland nu efter skattens inträde. Vi vill hävda att så är fallet. För 33 euro i månaden får vi fri tillgång till den grekiska övärlden, ankarvikarna är otaliga och flertalet hamnar är helt gratis. Marinorna är få, men billiga. Det är aldrig skoj att behöva betala men betänk då att man inte har någon mer kostnad som regel (på andra platser får man ju betala dygnspris i hamnar, som regel mellan 15-60 euro per natt inom övriga EU). Dessutom bjuder Grekland på ett helt örike som bäddar för fina seglingar, nästa ö är aldrig mer än några timmar bort. Om man lägger båten för vintervila så anger man hos myndigheterna att båten är ”out of use” och då betalar man ingen skatt under den perioden.

Skatten registrerar man på websidan https://www1.aade.gr/aadeapps2/etepai/ Därefter går man till banken och betalar. Dokumentation och kvitto behåller du sen för att kunna visa upp för Port Police om du blir kontrollerad. Glöm inte bort att man även behöver ha ett seglingstillstånd för att segla i Grekland. Det heter DEPKA och du löser det hos Port Police när du ankommer till Grekland med din båt. Med ett DEPKA så får du tillstånd att vistas med din båt i landet i 5 år, förutsatt att du stämplar det en gång om året. Totala priset för ett DEPKA är 50 euro (Om du inte kommer från ett EU-land så behöver du istället ett Transit Log och då gäller andra regler, kolla med Port Police).

En fotodump från den grekiska websidan där du registrerar dig för TEPAI. Gå in på länken ovan och registrera dig först (1:an). Därefter loggar du in dig (2:an) där du fyller i dina fakta. På slutet drar du ut en PDF-fil som är underlaget du tar med dig till banken för betalning.

Hoppas ni blev kloka, ni läsare som planerar att segla hit. Har ni frågor så hör gärna av er så ska vi försöka lotsa er.

Nähä…nu ska vi röja lite till…det är skönt att gno och gnugga lite så Wilma blir riktigt fin tills vårt storfrämmande dyker upp. Även vi själva passar på att tvagas, här i marinan har vi dusch av tveksam spa-standard. En stor svart spindel gjorde Styrman Pimpsten sällskap häromdagen. Man får inte vara knusslig!

Kapten Betong spanar in ljuddämparen…den har suttit på Wilma i 35 år. Men nu behöver den ersättas…

I den här hamnen ligger vi i Kalamaria (som är en förort till Thessaloniki)

Här finns stora gräshoppor (och spindlar på duschen…)

Det här är Olof Palmes park i Kalamaria. År 1968 höll Olof Palme ett tal som handlade om stödet till demokratins kämpar i Grekland. Året innan hade Juntan i Grekland tagit makten…

Här ligger Wilma och vi fejar och fixar ombord. Om några dagar får vi besök och vi längtar så ända in i hjärteroten…

Skepp o Hoj!

Den grekiska soluppgången…

10 maj, 2019 projektsunshineLämna en kommentar

(…missade Kapten som mest låg och sov på överfarten…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Ett kort inlägg från oss för att tala om att besättningen lever och mår bra. Seglingen till Thessaloniki gick fint som snus men lite långsamt i perioder. I morse bjöds vi på en enastående vacker soluppgång, ja se bilden ovan och njut! Delfiner gjorde oss sällskap vid ett par tillfällen. Vi gillar att segla natt, speciellt Kapten som sover väldigt mycket och gott då! Det är lite knepigare för Styrman att sova första natten, men hon seglar gärna och sitter själv med himlavalvet ovanför masten. En stund för reflektion och eftertanke (skönt att få vara gräsänka i sittbrunnen för en gångs skull).

Vi hör av oss när vi vilat upp och här kommer det hända en massa skoj framöver. Det är ingen slump att vi seglat hit! Men mer om det får ni veta längre fram, så häng i!

Skepp o Hoj!

Skiathos på gott och ont…

8 maj, 2019 projektsunshine2 kommentarer

(…här finns bra Port Police men inga oliver!)

Skiathos, Sporaderna, Grekland

Dagen efter vår lilla ”nödhamn” så förflyttade vi oss till huvudorten på ön Skiathos. Här råder kommers och vi insåg fort att samtliga båtplatser i hamnen var upptagna av charter-segelbåtar. Att ankra visade sig också vara lite klurigt för i den större delen av viken råder ankringsförbud då flygplanen går väldigt lågt när de ska lyfta och landa på flygplatsen intill. Det sticker ut en flytbrygga som är trasig och obrukbar i ena delen av viken och bakom denna har privata små bojar poppat upp som svampar ur marken vilket inte gjorde det möjligt för oss att ankra där. Då återstod bara att ankra framför hyrbåtarna på behörigt avstånd men samtidigt tillräckligt långt från västra sidan av viken då de stora passagerarfärjorna ska få plats att vända runt och lägga till.

Tyvärr kändes det inte så välkommet trots att det finns en ankringssymbol i sjökortet. Vi fick höra att flytbryggan varit till för gästande båtar, men att den nu inte längre var brukbar på grund av alla skador som uppstått av väder, vind och tunga båtar. Och i sann grekisk stil så lagas och renoveras ingenting heller – så flytbryggan får ligga kvar som ett tråkigt monument och en påminnelse att det en gång i tiden funnit plats även för gästande segelbåtar här.

Vi ville väldigt gärna ankra upp centralt, då vi hade ett angeläget ärende till Port Police. Vi gjorde det bästa av saken och droppade ankaret där vi tyckte det kändes bäst. Men snart kom sjöpolisen ut och bad oss vänligen att flytta oss in en liten bit till. Sagt och gjort, och vi droppade ankaret 100 meter från charterbåtarna och 75 meter från flytbryggan. Vi räknade då med att vi inte skulle korsa någon av charterbåtarnas ankarkättingar. Port Police blev nöjda och så blev vi också. Nu får flygplan, passagerarfärjor och charterbåtar plats – och även Wilma.

Dagen efter så sjösatte vi jollen och rodde in med båtpapper och pengar i högsta hugg. Den grekiska seglingsskatten som ideligen skjutits fram stod på agendan. Det senaste budet var att den nya skatten skulle börja gälla från den 9e maj. Men då vi planerar att vara ute på havet den dagen så behövde vi bli försäkrade om att ingen skulle bötfälla oss när vi väl kommer i hamn. Det står nämligen att läsa på myndigheternas hemsida, att det kan bli dryga böter för den som inte betalat sin skatt i tid.

Hos Port Polis var tjänstemannen Nik väldigt trevlig, men han kunde tyvärr inte ge oss något besked om skatten. Det var bara att vänta in den nionde. Men han lovade dyrt och heligt att ingen skulle bötfälla oss för skattesmitning när vi väl seglar in i Thessaloniki om ett par dagar. Förutom det trevliga bemötandet så kollade han in alla våra papper; seglingstillståndet DEPKA, försäkringspapper, pass och crewlist. Han var mycket nöjd och önskade oss en fortsatt trevlig segling.

Ja så nu hoppas vi att datumet för skatten flyttas fram ytterligare, det blir ju billigast så för oss. Gratis är gott!

Efteråt letade vi upp en mataffär, det var den första matbutiken vi kommit åt på närmare två veckor. Med tunga matkassar så sladdade vi förbi en enkel restaurang med utsikt mot den gamla hamnen. I solskenet avnjöt vi en grekisk sallad utan några oliver i. Skiathos är definitivt starkt påverkat av turism och priser och utbud är därefter. Att hitta genuin grekisk mat var helt plötsligt inte alls lika enkelt längre. Nä, här skyltade alla restauranger med Pizza, Kebab och Hamburgare. En grekisk sallad saknar oliver och är sparsmakad på feta. Vi vet inte riktigt vad vi tycker om det…det skapar lite dubbla känslor i oss och den vackra semesterorten ger en känsla av att vara för mycket tillrättalagd. Lite synd för Skiathos är den ena av öarna där den första Mamma Mia-filmen spelades in. Vi hade nog målat upp något annat i vår fantasi.

Men ön är ändå vacker och attraktiv, särskilt för andra mer normala människor vill vi tro, det är nog vi som gillar där det inte finns något att göra, vi föredrar det mer vilda och orörda. Vi går ju aldrig i boutiquer och köper krimskrams, vi behöver inga kepsar och t-shirts med tryck frampå som förkunnar att vi semestrat på Skiathos år 2019. Inte heller spanar vi in solhattar, smycken eller väskor.

Tillbaka ombord på Wilma så började Styrman Pimpsten brassa käk inför nästa seglats. Vi planerar att ta ett långt ben upp till Thessaloniki i svaga vindar och vi räknar med att vi kan ha att göra i ett par dygn om det inte blåser så mycket.

När Styrman stod och hackade grönsaker till en ratatouille som bäst, så ser hon en av chartersegelbåtarna komma in i viken. Hon hinner tänka, ska han ankra här bara några meter framför oss? Och så släpper han sitt ankare och backar in till kajen som ligger 100 meter bort. Den semesterstressade seglaren hade försäkrat sig om att ha tillräckligt med ankarkätting utlagd, motsvarande tjugo gånger djupet. Mindre roligt är att vi tror att han har korsat vår ankarkätting på botten. Hade han väntat med att släppa ankaret tio meter eller släppt det bakom Wilma så hade han varit på den säkra sidan. Men nu vet vi inte förrän vi själva ska få upp vårt ankare i morgon bitti för att segla till Thessaloniki.

Ja ja, vi tar det hela med ro, det är inget vi kan göra något åt iallafall just nu. Kanske att charterbåten sticker iväg före oss och då löser det sig automatiskt. Men har vi otur så får vi trassla med bekymret innan vi kan komma iväg i morgon. Kanske måste Kapten dyka. Vi lär bli varse!

Vi besöker Port Police där vi träffar trevliga Nik…

Old Port i Skiathos…med mysiga små restauranger…men här finner man även många butiker som säljer krimskrams…

Mysigt lunchhak men det serveras inga oliver i den grekiska salladen…

Därute ligger Wilma…

Skepp o Hoj!

Vi fick iallafall nästan plats…

6 maj, 2019 projektsunshine2 kommentarer

(…när vi sökte skydd för de busiga vädret…)

På morgonen dagen efter så hade svallen lagt sig där vi sökt skydd undan busvädret…

Skiathos, Sporaderna, Grekland

Lite otippad så kom vi fram till ön Skiathos en dag tidigare än vi tänkt. Vi hade sett ut en ankarvik halvvägs där vi tänkt vila en natt. Men vädret ville annorlunda, vi hade blivit lovade av vädergubbarna som gör prognoser att vi skulle få västliga om än svaga vindar. Pah! Det visade sig inte stämma alls.

Första biten hade vi så varmt så Kapten tog av sig kläderna och gick med bar överkropp på däck, det var mer eller mindre vindstilla. Men så kom blåsten när vi var på väg ut ur Volosbukten. Vi hissade Wilmas trasor och hon satte fart i sex knop, jippie! Dock var vindriktningen inte riktigt vad de hade förutspått så vi fick gå på ett kryssben, inte oss emot. Vi kryssade på där i godan ro.

Efter ett par timmar så brakade någon slags, ja kanske inte ”helvete” loss, men det blev minst sagt rörigt. Från bar överkropp så gällde helt plötsligt mössa, vantar och jacka. Solskenet blev till moln och senare blev det åska och spöregn (läs; syndaflod). Vinden vred sig åt alla möjliga håll, ena stunden sydvästlig vind och nästa stund kom vinden från norr och sen från öst. Allt medan krabba tvåmeterssvall dök upp från sydost utan förvarning. Vi visste ju att det varit rejält blåsigt ute på Egeiska Havet och vi låg i kanten av detta busväder, så möjligtvis att svallen letat sig in till oss därifrån. Den knasiga vinden måste ha varit en cirkusclown eller en gycklares verk, vindexen uppe i toppen blev alldeles yr till slut.

Alla segelbåtar ute på havet började plötsligt söka sig en skyddad vik och där vi befann oss så fanns bara en att välja på, den som vi sett ut till nattstopp. Detta resulterade i att närmare tjugotalet segelbåtar hade bråttom till samma ställe. Lyckades man inte knipa någon av de bästa platserna så fick man ankra på rejält djup uppåt tjugo meter. Vi kände inte för att ge oss in i röran av segelbåtar där alla slogs om att finna den bästa platsen. Så vi valde att segla vidare den bråkiga sjön.

På sjökortet såg vi att det fanns en liten by ett par distans österut, som höll med en vågbrytare. Vi tänkte att vi säkert kunde gömma oss bakom den. Men väl där så rullade vågorna ideligen in och vågbrytaren överskjöldes av svallen. Kajen var välmarkerad och målad och förkunnade att endast fiskebåtar fick lägga till där. Att ankra kände vi inte heller var någon bra idé, överallt så låg det en massa bojar och vi som skulle behöva gott svängutrymme om vi skulle droppat ankaret där. Nä bättre att vara ute i havet även om det är hög sjö, än att riskera att slå båten sönder mot en kaj eller trassla in sig i bojsnören.

Som en badanka i ett badkar med lekande treåringar skumpade Wilma vidare och vi insåg att bästa skydd skulle vi få på ön Skiathos, men klockan var mycket och vi hade inte lång tid kvar med dagsljus så vi fick räkna med att ankra i mörkret.

Men lite flax hade vi trots allt, för in i första viken på ön Skiathos innan solen helt gått ner, så fann vi en skyddande pir och vågbrytare där några lokala fiskebåtar höll till. Vi såg att det låg en segelbåt där och vi tänkte att med lite tur kanske vi också skulle få plats. Döm om vår förvåning när vi såg att det var våra danska vänner på segelbåten Blue Moon som sökt skydd för vågorna. Med knappt en segelbåtslängd tillgodo så la vi till akter om dem där Wilmas akter fick sticka ut utanför piren. Våra danska vänner har vi träffat vid två tillfällen tidigare så det blev ett glatt återseende.

De lokala fiskegubbarna informerade om att det gick bra att ligga här för natten, men att det kommer en turbåt nästa dag kring lunchtid – så tills dess behövde vi vara borta. De frågade vänligt om vi låg bra och om allt var väl ombord. Omtänksamt och gästvänligt och vi var så klart väldigt nöjda trots att svallen letade sig in bakom piren en del så vi åkte lite kana fram och tillbaka i våra förtöjningar.

Strax efter midnatt så la sig svallen och vi kunde somna tungt och gott. Ja vad säger man, en del dagar är lite rörigare än andra.

Här har två skandinaviska båtar sökt skydd…kärt återseende…

Ungefär så här seglade vi…

Skepp o Hoj!

Ond bråd död, tortyr och fångenskap…

5 maj, 2019 projektsunshineLämna en kommentar

(…ja inte på Wilma då, men på den plats där vi befinner oss…)

Wilma på väg in i Volosbukten och ön Trikeri som bär på en riktigt mörk historia…

Trikeri Island, Volosbukten, Grekland

Vi seglade in i Volosbukten och ankrade upp vid ön Paleo Trikeri (även ”Old Trikeri” kallad och riktigt långt tillbaka hette ön ”Kikynithos”). En idyllisk plats som inte ser så mycket ut för världen om man ser till storlek och invånarantal. Ett tjugotal personer lever här året om på öns 4,5 kvadratkilometer. Ön bär på ett stycke riktigt mörk historia med ond bråd död, tortyr och fångenskap som både chockerar och förbryllar.

Det finns inga bilar på ön, inga riktiga vägar och man promenerar över ön på mindre än en halvtimme. Från vår ankarvik tog vi jollen in till stranden och vi vandrade upp för kullen där vi fann en bredare stig som ledde oss till den lilla byn. Husen är få till antal och här finns ingen mataffär, dock en liten hamn samt några trivsamma tavernor precis intill vattnet. Till ön Paleo Trikeri kommer man med egen båt eller så får man ta en vattentaxi från yttersta spetsen av fastlandet.

Som ordet Paleo antyder, så har här funnits människor sedan Stenåldern. Men på 1000-talet kom pirater till ön där de gömde sina byten i de olika vikarna och invånarna valde då att fly till fastlandet. Under flera hundra år var ön obebodd tills dess att en munk bestämde sig för att flytta ut i början på 1800-talet, och han byggde ett kloster mitt uppe på ön. Trikeri förblev dock mer eller mindre obebodd fram till början av 1900-talet.

I juni år 1913 valde de grekiska myndigheterna att uppföra ett dödsläger för bulgariska krigsfångar på ön, detta var i slutet av Andra Balkan-kriget. Bulgarernas enda skuld var att de var bulgarer (ibland krävs det inte mycket). Detta var faktiskt det allra första dödslägret i Europa, till och med före det nazister och ryssar kom på samma groteska idé.

Fångarna tvingades sova under bar himmel och de var berövade vatten, mat och sjukvård. På fartygen som transporterade de frihetsberövade ut till ön så roade sig besättningen med att kasta fångar över bord så de drunknade, allt medan sjömännen skålade och hurrade. Väl på ön så fick de som överlevt gräva efter sitt eget vatten i sanden nära havet. Till en början så var vattnet drickbart, trots att det var lerigt, men snart blev vattnet bräckt från havet och det krävdes nya hål. Den lilla mat som tilldelades levererades under stor förnedring. Påsar med bröd kastades i vattnet så fångarna fick försöka hämta brödet, en del män drunknade och många blev sjuka då brödet hunnit suga åt sig havsvatten. Det kommer aldrig bli känt hur många som dog men det började spridas rykten runt om i världen om att förhållandena på ön var fruktansvärda och att fångarna utsattes för en grym tortyr. En internationell kommitté skickades ut för att inspektera, men gruppen vände fort tillbaka då vakterna ljög om att det pågick en koleraepidemi på ön. Denna hemska period fick sitt slut i oktober 1913, efter fyra månader av total galenskap och det bulgariska fartyget Varna kunde då hämta hem de 1800 bulgarer som ännu var vid liv.

Usch, usch och hemskt. Vi ryser, men det slutade inte där.

I kölvattnet på andra världskriget så uppfördes det ett koncentrationsläger på ön. År 1946 placerades män som anklagades för politiska brott här, män som tillhört motståndsrörelsen under andra världskriget. 1947 flyttades männen och lägret fylldes då med kvinnliga politiska fångar istället. Kvinnorna fick utstå tortyr och de misshandlades av vakterna. Som mest hölls 4700 människor till fånga på Paleo Trikeri och lägret stängdes för gott 1953.

Öns svarta historia är svår att förstå när man idag ser de vackra olivlundarna, citronträden och de färgsprakande blomsterängarna. Ja mycket elände har pågått här, faktiskt ända fram till tretton år före vi själva såg dagens ljus på ett BB i Stockholm.

Nu seglar vi snart vidare och hoppas denna lilla pärla kommer förbli fredlig och just det lilla paradis det förtjänar att vara. Något positivt mitt i all eländig historia är att de på ön serverar en vansinnigt god cappuccino. Caféet inhyser en äldre kvinna med korpsvart hår och lite gråa stänk som räcker ända ner till svanskotan. Hon röker cigariller. Bara en sån sak.

I backen ner till byn står ett övergivet hus, undrar vad det bär på för minnen…

…endast ett fåtal personer bor här året om…

På en skylt i hamnen står det att läsa; ”welcome to VIRGIN´S island ”OLD TRIKERI”…

…den enda service som finns på ön är ett par tavernor som håller öppet under sommarhalvåret…

Kapten förundras över öns hemska historia medan vi njuter av en kopp cappuccino (första gången vi öppnat plånboken på tio dagar).

Dagen vi utforskade ön var en mulen men rätt varm dag och helt vindstilla, vädret passade på något vis när vi blev varse om öns mörka bakgrund…

Först 1953 släpptes de sista kvinnliga fångarna på ön…

Mitt på ön finns ett gammalt kloster som den munk som flyttade ut i början på 1800-talet lät uppföra…

Vår senaste seglats visas i rött och just nu befinner vi oss i Volosbukten på ön Paleo Trikeri…

…snart seglar vi vidare mot ögruppen Sporaderna och ”Mamma-Mia-öarna” vilka sannolikt bär på en ljusare historia. Det var där den första Mamma Mia-filmen blev inspelad…men mer om det får ni läsa längre fram!

Skepp o Hoj!

Filosofi på en bergstopp…(φιλοσοφία)

2 maj, 2019 projektsunshine2 kommentarer

(…och vi bjuder på film och pollen i mängder…)

En tredje ankarvik utan namn på grekiska fastlandet, Grekland

Innan vi lämnar denna oförglömliga ankarvik så bjuder vi på några fina fotografier från platsen. Med fikakorgen laddad så tog vi oss upp på berget intill, genom olivlunden och upp bland snåren för att till slut nå toppen. Belöningen lät inte dröja på sig, med utsikt mot öster, söder och väst så njöt vi av humlors surrande och vårfåglars kvittrande. Även av stor förekomst av pollen. Att greker ses som ett filosoferande folk förstår vi, djupa tankar om livet kommer till en vare sig man vill eller inte när man sitter där på toppen med världens vackraste utsikt.

I morgon lättar vi ankare och tar oss vidare ut österut.

Här kommer en film, i början pratar en Kapten som kämpar hårt med all pollen som råder, han kliar sig ideligen. Även ljudet har sina brister, men har du en högtalare eller hörlurar så hör du nog vad Kapten säger trots snörvlet. Kan man säga snörvel? Konstigt ord…ja ja…if you are one of our english spoken friends following the blog, don´t be scared Captain Concrete speaks swedish (it´s normal). He is just telling you about the view and the current in the water (yes, it´s current here and a tide of 0,6 meter). After one minute or so, the music starts and you will see some great photos from that time we arrived in this beautiful country months ago. Greece – we love you!

First some photos;

Wilma nära land, här i högvatten…i lågvatten så har vi bara tio-tolv meter in till land…

Vi tog med fikakorgen och gick genom olivlunden…

…högre upp på berget blev det snårigt av buskar och små träd…

…men belöning kom för vårt hårda slit…

…ja vad säger man…vackert…här kom vi inseglandes för ett par dagar sedan…

…ditåt seglar vi i morgon…

…en bild kan säga mer än tusen ord…

…glad i Grekland…

…nu grönskar Grekland och naturen är grön och fin (och full med pollen…)

Varsågoda, be our guests…filmtime;

I en vik utan namn 3…

1 maj, 2019 projektsunshineLämna en kommentar

(…men nummer två då…lugn lugn…läs texten så förstår ni…)

Wilma intill strandkanten…

I ännu en vik utan namn, Grekiska fastlandet, Grekland

I senaste inlägget så berättade vi om ankarviken ”viken utan namn”. Viken var så djup så vi fick slänga i ett extra-ankare från aktern för att förhindra Wilma från att driva för nära land. Allt gick bra men riktigt intressant blev det när vi skulle lämna ankarviken.

Först och främst så hade vi fått en pålandsvind när vi skulle avsegla, vilket skulle innebära att så fort vi fått upp ankaret i aktern så skulle Wilma börja driva in mot land. Därför var det viktigt att Styrman som stod vid rodret lyckades hålla Wilma så långt från det grunda som möjligt. Detta kan vara lättare sagt än gjort då man inte för något i världen vill lyckas trassla in den aktre ankarlinan i propellern. Då är man i ”DEEP DO DO” som australiensarna säger.

Vi upptäckte redan efter några meters lyftande av ankarlinan att Wilma hade lyckats snurra ett helt varv så den aktre ankarlinan låg omlindad om den förliga ankarkättingen. Wilma hade alltså lyckats snurrat 360 grader utan att vi märkt något vilket sannolikt hänt under någon av de två nätterna vi legat i viken när det mer eller mindre varit vindstilla och ankarkätting och lina legat slacka.

Vi kunde tack och lov trassla ut oss utan att behöva bada, Kapten hämtade änden på ankarlinan och tog den till fören, där han ute på peket fixade trasslet. Därefter tillbaka för att börja lyfta ankaret i aktern – därefter det förliga. Allt gick perfekt, fast vi kan säga att det var ju inga djupa mått under Wilmas köl när Styrman hade fått full manöverförmåga och propellerverkan, utan några kättingar och linor kvar i vattnet. När vi styrde Wilma ut ur viken så skrattade vi och delade uppfattningen att det hela hade varit rätt så skoj och framför allt lärorikt.

Kort segling från ”Ankraviken utan namn 1”

Turen gick kort med Wilmas röda segel ställde åt varsitt håll, ”wing on wing” som det heter på båtspråk, vi hade en tvättäkta plattläns. Efter tio distans så droppade vi ankaret i ännu en vik utan namn men med en makalös vacker natur runt omkring. Den största maneten vi någonsin sett såg vi i ankarviken, den hade gott och väl samma mått som rumpan på någon av de kvinnorna som Carl Larsson porträtterat på sina tavlor, vi uppskattar att den vägde uppåt 20 kilo.

Från viken hade vi utsikt över ett av de riktigt höga bergen i Grekland, det tornade upp sig i bakgrunden med snö på toppen. Ankringen gick tack och lov fint, där vi på fyra meters djup i en botten full av lera hade kunnat uthärda en orkan utan att dragga.

Kort segling från Ankarviken utan namn 2”

Dagen därpå hade vinden vänt, jippie…för vi skulle nu stäva oss ut mot havet igen och följa ön Evias nordkust. Ännu en lagom dagstur utan att behöva gå för motor och vi svängde in på fastlandssidan in i en vik som lämnar skydd från nästan samtliga väderstreck.

Dags att ankra i ”Ankarviken utan namn 3”

Nu fick vi samma bekymmer igen som i den förrförra viken, en svårankrad vik då det bara ett tjugotal meter ut från land stupar till 25 meter. Vid första ankringsförsöket så fick vi inte fäste för allt sjögräs och vi gick en tur runt i hela viken och letade sandfläckar och lämpligt djup. Men till slut var vi tillbaka där vi hade gjort första försöket.

På 5 meters djup droppade vi ankaret en andra gång och nu fick vi fäste. Dock var vi galet nära land så Kapten hoppade i vattnet och simmade iland med en lång lina för att fästa den runt ett träd så långt akter om Wilma som möjligt. Nu låg vi nästan parallellt med strandlinjen. Sikten var god och vi såg att vi hade gott och väl en och en halv meter under kölen och för tillfället rådde en frånlandsvind. Vi räknade med att vi låg fint så…

Men…det var Valborgsmässoafton och vi skålade i en liten flaska Cava med lite goda tilltugg medan solen gick ner. Allt var som perfekt för en reklamfilm för Grekland. Plötsligt så tittar Styrman ner över relingen och utbrister; -Oj så grunt det är, vi står nästan på botten! Vi hänger oss båda över relingen och spanar där vi uppskattningsvis bara hade 10-20 cm fritt vatten under kölen. Men hur hade detta gått till? Vi noterar då att vattenlinjen mot land hade sjunkit och det slog oss att det är tidvatten här (jo det är det, men nästan ingen annan stans i Grekland, här råder en höjdskillnad på 0,6 meter upp och ner) samt att det blivit helt vindstilla så vi hade drivit närmare land.

Vi löste det hela med att ro ut med vårt aktre ankare och droppa det så långt ut i viken som ankarlinan räckte till, sen tog vi hem lite på linan så Wilma gled ut på behörigt djup igen. När vi var klara så utbrast Kapten;

-Tänk, här har vi seglat runt med det aktre ankaret i tre år och aldrig använt det förrän nu! Och nu har vi fått användning av det två gånger inom loppet av en vecka!

Så här ligger vi gott nu med två linor i land, Rockna-ankaret i fören och det aktre ankaret rakt ut åt babord, helt klart den originellaste ankringen så här långt. Lite udda känns det att ligga parallellt med strandkanten där det på ena sidan av båten är 3 meter djupt och på andra sidan är det 15 meter. Då förstår ni hur mycket havsbotten stupar under oss. In till strandkanten har vi uppskattningsvis tio meter, hade det växt apelsiner på träden intill så hade vi nästan kunnat plocka dem från båten med hjälp av håven.

I denna ankarvik finns inte så mycket annat en ännu en makalös vacker natur. Vi har inte kunnat spendera några pengar på en vecka nu, ingen butik så långt ögat når. Dock så har det samlats greker här i olivlunden intill stranden, där de firat första maj med grillning och familjelekar. Vi har med stor nyfikenhet spanat in varandra.

Internetuppkopplingen är dålig här men Kapten har skickat upp sin mobil i en slagpyts upp i masten, mobilen är därefter delad till våra andra enheter så vi kan få internet på dator och ipad.

Ja vad säger man? Ett paradis – med utmaning!

Svårt att se kanske…men den vita linan kommer från det aktre ankaret och den har lindat sig ett varv runt ankarkättingen…

Kapten trasslar isär lina och kätting…

Utsikten från ”ankarviken utan namn 2” med snötäckta bergstoppar i bakgrunden…

Vi letar efter lämplig plats att droppa vårt ankare ”i ankarviken utan namn 3”

Kapten ror iväg med en lång lina för att fästa den så långt bort från Wilma akterut som möjligt. När den första linan förankrades i land så hade vi inte jollen sjösatt, utan Kapten fick hoppa i och simma i det ännu svala havet…brrr…

Kapten spanar ner i vattnet för att se efter om Rocna-ankaret har grävt ner sig ordentligt så vi inte riskerar att dragga, botten här består av en blandning av sand, sjögräs och stenar…

En bild i svartvitt, Wilma ligger där borta intill strandkanten…

En slagpyts uppe i masttoppen för att få mobiltäckning för att ladda upp detta inlägget…det ligger en mobil i slagpytsen som tar emot signalerna…

De två senaste seglingarna är de som vi ritat i med rött…vi närmar oss havet och Sporaderna…

Skepp o Hoj!

I en vik utan namn…

29 april, 2019 projektsunshineLämna en kommentar

(…tar vi årets första dopp…)

Vi stävar norrut…

I en vik utan namn, Evia, Grekland

Efter det vi lämnade Chalkis har vi inte mött en endaste människa, vi har bara sett mänskliga varelser på avstånd och knappt det. Wilma har tagit sig fram i den grekiska blå sagovärlden och på nätterna har vi funnit ensliga vikar där vi droppat ankaret för lite god sömn. Första natten stannade vi på fastlandssidan dryga tjugo distans från Chalkis. Den andra natten seglade vi sjutton distans rakt norrut.

Vi är på den nordligaste delen av ön Evia, i en djup vik utan namn om man ska tro kartböcker och sjökort och här vi fått ankra på lite nytt vis. Vi brukar ankra på mellan tre och tio meters djup, helst med sandbotten och enligt skolboken ska man lägga ut ankarkätting/lina motsvarande minst tre gånger djupet. Själva lägger som regel ut fem gånger djupet eller mer för att vara på den säkra sidan. Att dragga är något vi aldrig upplevt, men inte heller vill.

Viken här har gott djup nästan ända intill land, så vi valde att droppa ankaret på 12 meters djup men då var vi bara 60 meter från land. Med andra ord så skulle vi stå på grund i händelse av en vindvridning. Men vi visste att vindarna skulle vara lätta så valde vi att lägga ut ett ankare i aktern också för att på så sätt hindra Wilma från att kunna röra sig för nära land.

Efter första natten spanade en nyvaken Kapten in ett litet kapell som stod på landbacken.

-Jag tror det finns en vattentapp på utsidan av kapellet, ska vi in och kolla om det finns dricksvatten i den?

Sagt och gjort, vi sjösatte jollen och tog med oss några tomma dunkar. Vattnet visade sig vara iskallt, fräscht och gott så vi fyllde på i flera omgångar och maxade Wilmas tankar och slutligen alla dunkar. Nu har vi gott och väl vatten för tre veckor igen. Att ”leta vatten” är något vi verkligen uppskattar och Grekland är så här långt vansinnigt tacksamt.

Vi tog senare en ny tur in till stranden, denna gång för att tvätta och tvaga oss i det friska havet. Efteråt så torkade vi oss i solen, vi har fina 25 grader om dagarna nu. Med årets premiärdopp avklarat så satt vi länge på stranden och njöt av utsikten, av Wilma som låg där på svaj och av stillheten.

Bättre än så här kan man inte ha det. Det känns som vi har hamnat i paradiset och vi lever kravlöst och helt utan stress där vi tar dagarna som de kommer. Kapten som brukar kallas för Kapten Kalsong (när han inte heter Kapten Betong) har återigen börjat klä sig som Tarzan, fast med skillnaden att hans kallingar är inköpta på Dressman i Halmstad. Fast det så klart, Kapten klär sig hjälpligt när vi tar jollen in till land ifall vi stöter på någon från människobyn.

Vid solnedgången grillade vi på stranden. Styrman fann ett vilt växande fikonträd som var fullt med fikon, tyvärr inte fullt mogna. Hon knipsade tre små grenar för att se om de kan mogna klart ombord på Wilma. Mätta och glada över att ha funnit denna fantastiska plats så tog vi oss tillbaka till Wilma innan myggen hann äta upp oss, de dyker upp som på postorder så fort solen går ner.

Vi avslutar med att lägga upp några bilder från denna underbara plats. Går du runt med drömmar så kan vi verkligen rekommendera att du försöker följa dem. Man ångrar sällan det man gjort, bara det man lät vara ogjort. För vår del så ångrar vi oss inte en endaste sekund!

Kapten Kalsong äter söndagsbrunch, egg n´ bacon n´ baked beans on toast…söndagar är vår dag i veckan då vi lyxar till det med kolhydrater…

Intill kapellet fyllde Kapten på våra vattendunkar, ett par turer fram och tillbaka till Wilma och nu är våra tankar fyllda till bredden igen…

Kapten ägnade en timme åt att plocka plast från stranden, en hel soptunna fick han full (här i Grekland finner man gott om sopkärl som är till för allmänheten…bra där!

Under tiden spanade Styrman Pimpsten in det lilla kapellet…det var öppet och Grekland firar påsk denna helg…

Vackra väggmålningar inne i kapellet och på avstånd påminde de lite om den dekorativa målarkonsten kurbits (en konstform från Dalarna och Hälsingland) .

Vi kan tycka att kyrkor är vackra och de bär på en historia på ett sätt som få andra byggnader gör…undrar vad denna har använts till, rökelse? Någon som vet?

Helt ensamma i viken…

Wilma ligger tryggt, denna gång med två ankare…

Kapten tar årets första dopp…

Styrman har just tvättat håret (med miljövänligt shampo) vilket hon gör i havet men sista sköljningen görs med sötvatten som vi har med i en flaska...

Ankarviken utan namn…så fick du heta…

Tillbaka ombord på Wilma så blev det kaffe med äppelkaka och vispad grädde, ja det var ju söndag – dagen i veckan då vi lyxar till det…

Dags att börja grilla…

Vi har dukat upp…

En strand helt för oss själva…

Kapten gillar att grilla…men han vill ha en vanlig grill. Istället för grillkol så plockar vi torra kvistar och drivved på stranden (gratis är gott) Vår enkla grill kommer från BILTEMA och den är vi väldigt nöjda med…dessutom är den numera väldigt berest…

Så här ser våra senaste seglingar ut, det röda strecket är det vi seglat sen vi lämnade Chalkis…nu är vi nästan så långt norr ut man kan komma av ön Evia…

Solen går ner och vi återvänder snart till Wilma dit inte myggen hittar…

Skepp o Hoj

En grekisk kapellmakare…

26 april, 2019 projektsunshine6 kommentarer

(…och vi har Disney i toaletten…)

Dimitris, en grekisk motsvarighet till Felix i Lysekil…

Chalkis, Evia, Grekland

Vi har spenderat ett par dagar här i Chalkis där Wilma ligger på den norra sidan av bron, den som vi passerade härom natten. Chalkis är en stad som pulserar och det finns gott om restauranger, tavernor, caféer och barer. Även den med shoppinglusta kan finna sig tillrätta här.

Chalkis har gamla anor och den nämndes första gången i den gamla berättelsen Illiaden (troligtvis världens äldsta bevarade skrift avseende grekisk litteratur). Inte långt härifrån på den södra sidan av strandbanken så avseglade de fartyg som deltog i det trojanska kriget. Ni vet historien med den gamla trähästen i Troja och som handlade om en krigslist. Grekerna som skulle anfalla Troja låtsades ge sig iväg med sina tusen skepp men de gömde sig istället bakom en ö. Kvar lämnade de en gigantisk trähäst. Invånarna i Troja drog sen in hästen i staden och på natten hoppade de krigare som gömt sig inne i hästen ut och öppnade stadsportarna åt resten av hären. Tada!

Annars är väl en av huvudattraktionerna i Chalkis den gamla fästningen Karababa med utsikt över sundet och fastlandet. Försvarsmuren är dock illa åtgången men här och där ser man delar av den när man promenerar i staden. För vår del så blev det inget djupare kulturellt nedslag i Chalkis för vi gick på jakt efter kapelltyg istället. Gata upp och gata ner i flera timmar så fann vi till slut vad vi sökte, en grekisk motsvarighet till Felix i Lysekil – en kapellmakare!

Vi köpte loss lite tyg och vi fick ett trevligt möte med kapellmakaren Dimitris. Likt Kaptens pappa Felix så sladdar han fram på en symaskin av märket Adler. Dimitris har varit verksam i yrket i 32 år, en ansenlig tid men dock bara en bråkdel mot den tid som Felix som knåpat med kapell (vi pratar nästan om stenåldern). Oavsett, kapellmakare växer inte på träd så de får man vara rädda om, såväl de grekiska som de svenska.

Två lite udda saker skulle vi vilja nämna som har med Grekland att göra…

När vi frågar efter vägen till en plats så blir grekerna alldeles oroliga när de hör att vi promenerar och inte har bil. ”Oj…så ni går till fots…det tar säkert en kvart att gå…”. Men för oss är en timmes promenadväg enkel väg inga problem, vi har blivit vana och tycker det är trevligt att gå…vi känner oss lite som Rasmus på Luffen, fast med den skillnaden att vi inte rymt från ett barnhem. I vart fall så ser man inga greker promenera om det inte är mitt på strandpromenaden eller boulevarden. Greker känns inte som det motionerande folket, däremot gillar de att sitta på caféer och röka! Alla röker och det konstant!

Vi har mareld i toaletten! Här i sundet där vi ligger med Wilma så finns det så mycket mareld att när vi går upp och spolar på natten utan att tända badrumslampan så fylls hela toalettstolen med självlysande blå partiklar. De virvlar runt som en bättre discolampa och det känns som vi är med i en Disney-film! (tyvärr gick det inte att fotografera, men vi lovar att det är häftigt…vi hoppade som barn mitt i natten och spolade om och om igen).

Nu drar vi vidare…norrut!

Wilma i Chalkis, ser ni den stora trojanska hästen i bakgrunden…?!

…ena dagen stod Trojahästen där intill vattnet, nästa dag så var statyn nedplockad och bortforslad. Det är samma staty som användes i filmen Troja från 2004…

Så här såg Chalkis ut på 1600-talet, Chalkis kallades även Euripos och av italienarna fick staden namnet Negreponte…en stadsmur och ett slott dominerade staden på den tiden…

Genom åren har mycket av den gamla bebyggelsen försvunnit men här och där ser man spår från historien, bakom Kapten syns en gammal romersk akvedukt…