(…tar vi årets första dopp…)

Efter det vi lämnade Chalkis har vi inte mött en endaste människa, vi har bara sett mänskliga varelser på avstånd och knappt det. Wilma har tagit sig fram i den grekiska blå sagovärlden och på nätterna har vi funnit ensliga vikar där vi droppat ankaret för lite god sömn. Första natten stannade vi på fastlandssidan dryga tjugo distans från Chalkis. Den andra natten seglade vi sjutton distans rakt norrut.

 

Vi är på den nordligaste delen av ön Evia, i en djup vik utan namn om man ska tro kartböcker och sjökort och här vi fått ankra på lite nytt vis. Vi brukar ankra på mellan tre och tio meters djup, helst med sandbotten och enligt skolboken ska man lägga ut ankarkätting/lina motsvarande minst tre gånger djupet. Själva lägger som regel ut fem gånger djupet eller mer för att vara på den säkra sidan. Att dragga är något vi aldrig upplevt, men inte heller vill.

 

Viken här har gott djup nästan ända intill land, så vi valde att droppa ankaret på 12 meters djup men då var vi bara 60 meter från land. Med andra ord så skulle vi stå på grund i händelse av en vindvridning. Men vi visste att vindarna skulle vara lätta så valde vi att lägga ut ett ankare i aktern också för att på så sätt hindra Wilma från att kunna röra sig för nära land.

 

Efter första natten spanade en nyvaken Kapten in ett litet kapell som stod på landbacken.

 -Jag tror det finns en vattentapp på utsidan av kapellet, ska vi in och kolla om det finns dricksvatten i den?

 

Sagt och gjort, vi sjösatte jollen och tog med oss några tomma dunkar. Vattnet visade sig vara iskallt, fräscht och gott så vi fyllde på i flera omgångar och maxade Wilmas tankar och slutligen alla dunkar. Nu har vi gott och väl vatten för tre veckor igen. Att ”leta vatten” är något vi verkligen uppskattar och Grekland är så här långt vansinnigt tacksamt.

 

Vi tog senare en ny tur in till stranden, denna gång för att tvätta och tvaga oss i det friska havet. Efteråt så torkade vi oss i solen, vi har fina 25 grader om dagarna nu. Med årets premiärdopp avklarat så satt vi länge på stranden och njöt av utsikten, av Wilma som låg där på svaj och av stillheten.

 

Bättre än så här kan man inte ha det. Det känns som vi har hamnat i paradiset och vi lever kravlöst och helt utan stress där vi tar dagarna som de kommer. Kapten som brukar kallas för Kapten Kalsong (när han inte heter Kapten Betong) har återigen börjat klä sig som Tarzan, fast med skillnaden att hans kallingar är inköpta på Dressman i Halmstad. Fast det så klart, Kapten klär sig hjälpligt när vi tar jollen in till land ifall vi stöter på någon från människobyn.

 

Vid solnedgången grillade vi på stranden. Styrman fann ett vilt växande fikonträd som var fullt med fikon, tyvärr inte fullt mogna. Hon knipsade tre små grenar för att se om de kan mogna klart ombord på Wilma. Mätta och glada över att ha funnit denna fantastiska plats så tog vi oss tillbaka till Wilma innan myggen hann äta upp oss, de dyker upp som på postorder så fort solen går ner.

 

Vi avslutar med att lägga upp några bilder från denna underbara plats. Går du runt med drömmar så kan vi verkligen rekommendera att du försöker följa dem. Man ångrar sällan det man gjort, bara det man lät vara ogjort. För vår del så ångrar vi oss inte en endaste sekund!