I senaste inlägget så berättade vi om ankarviken ”viken utan namn”. Viken var så djup så vi fick slänga i ett extra-ankare från aktern för att förhindra Wilma från att driva för nära land. Allt gick bra men riktigt intressant blev det när vi skulle lämna ankarviken.
Först och främst så hade vi fått en pålandsvind när vi skulle avsegla, vilket skulle innebära att så fort vi fått upp ankaret i aktern så skulle Wilma börja driva in mot land. Därför var det viktigt att Styrman som stod vid rodret lyckades hålla Wilma så långt från det grunda som möjligt. Detta kan vara lättare sagt än gjort då man inte för något i världen vill lyckas trassla in den aktre ankarlinan i propellern. Då är man i ”DEEP DO DO” som australiensarna säger.
Vi upptäckte redan efter några meters lyftande av ankarlinan att Wilma hade lyckats snurra ett helt varv så den aktre ankarlinan låg omlindad om den förliga ankarkättingen. Wilma hade alltså lyckats snurrat 360 grader utan att vi märkt något vilket sannolikt hänt under någon av de två nätterna vi legat i viken när det mer eller mindre varit vindstilla och ankarkätting och lina legat slacka.
Vi kunde tack och lov trassla ut oss utan att behöva bada, Kapten hämtade änden på ankarlinan och tog den till fören, där han ute på peket fixade trasslet. Därefter tillbaka för att börja lyfta ankaret i aktern – därefter det förliga. Allt gick perfekt, fast vi kan säga att det var ju inga djupa mått under Wilmas köl när Styrman hade fått full manöverförmåga och propellerverkan, utan några kättingar och linor kvar i vattnet. När vi styrde Wilma ut ur viken så skrattade vi och delade uppfattningen att det hela hade varit rätt så skoj och framför allt lärorikt.
Kort segling från ”Ankraviken utan namn 1”
Turen gick kort med Wilmas röda segel ställde åt varsitt håll, ”wing on wing” som det heter på båtspråk, vi hade en tvättäkta plattläns. Efter tio distans så droppade vi ankaret i ännu en vik utan namn men med en makalös vacker natur runt omkring. Den största maneten vi någonsin sett såg vi i ankarviken, den hade gott och väl samma mått som rumpan på någon av de kvinnorna som Carl Larsson porträtterat på sina tavlor, vi uppskattar att den vägde uppåt 20 kilo.
Från viken hade vi utsikt över ett av de riktigt höga bergen i Grekland, det tornade upp sig i bakgrunden med snö på toppen. Ankringen gick tack och lov fint, där vi på fyra meters djup i en botten full av lera hade kunnat uthärda en orkan utan att dragga.
Kort segling från Ankarviken utan namn 2”
Dagen därpå hade vinden vänt, jippie…för vi skulle nu stäva oss ut mot havet igen och följa ön Evias nordkust. Ännu en lagom dagstur utan att behöva gå för motor och vi svängde in på fastlandssidan in i en vik som lämnar skydd från nästan samtliga väderstreck.
Dags att ankra i ”Ankarviken utan namn 3”
Nu fick vi samma bekymmer igen som i den förrförra viken, en svårankrad vik då det bara ett tjugotal meter ut från land stupar till 25 meter. Vid första ankringsförsöket så fick vi inte fäste för allt sjögräs och vi gick en tur runt i hela viken och letade sandfläckar och lämpligt djup. Men till slut var vi tillbaka där vi hade gjort första försöket.
På 5 meters djup droppade vi ankaret en andra gång och nu fick vi fäste. Dock var vi galet nära land så Kapten hoppade i vattnet och simmade iland med en lång lina för att fästa den runt ett träd så långt akter om Wilma som möjligt. Nu låg vi nästan parallellt med strandlinjen. Sikten var god och vi såg att vi hade gott och väl en och en halv meter under kölen och för tillfället rådde en frånlandsvind. Vi räknade med att vi låg fint så…
Men…det var Valborgsmässoafton och vi skålade i en liten flaska Cava med lite goda tilltugg medan solen gick ner. Allt var som perfekt för en reklamfilm för Grekland. Plötsligt så tittar Styrman ner över relingen och utbrister; -Oj så grunt det är, vi står nästan på botten! Vi hänger oss båda över relingen och spanar där vi uppskattningsvis bara hade 10-20 cm fritt vatten under kölen. Men hur hade detta gått till? Vi noterar då att vattenlinjen mot land hade sjunkit och det slog oss att det är tidvatten här (jo det är det, men nästan ingen annan stans i Grekland, här råder en höjdskillnad på 0,6 meter upp och ner) samt att det blivit helt vindstilla så vi hade drivit närmare land.
Vi löste det hela med att ro ut med vårt aktre ankare och droppa det så långt ut i viken som ankarlinan räckte till, sen tog vi hem lite på linan så Wilma gled ut på behörigt djup igen. När vi var klara så utbrast Kapten;
-Tänk, här har vi seglat runt med det aktre ankaret i tre år och aldrig använt det förrän nu! Och nu har vi fått användning av det två gånger inom loppet av en vecka!
Så här ligger vi gott nu med två linor i land, Rockna-ankaret i fören och det aktre ankaret rakt ut åt babord, helt klart den originellaste ankringen så här långt. Lite udda känns det att ligga parallellt med strandkanten där det på ena sidan av båten är 3 meter djupt och på andra sidan är det 15 meter. Då förstår ni hur mycket havsbotten stupar under oss. In till strandkanten har vi uppskattningsvis tio meter, hade det växt apelsiner på träden intill så hade vi nästan kunnat plocka dem från båten med hjälp av håven.
I denna ankarvik finns inte så mycket annat en ännu en makalös vacker natur. Vi har inte kunnat spendera några pengar på en vecka nu, ingen butik så långt ögat når. Dock så har det samlats greker här i olivlunden intill stranden, där de firat första maj med grillning och familjelekar. Vi har med stor nyfikenhet spanat in varandra.
Internetuppkopplingen är dålig här men Kapten har skickat upp sin mobil i en slagpyts upp i masten, mobilen är därefter delad till våra andra enheter så vi kan få internet på dator och ipad.
Ja vad säger man? Ett paradis – med utmaning!
projektsunshine.se 