(…men till slut kunde Kapten slutföra uppdraget till allas glädje…)

Chalkis, Evia, Grekland

-WILMA, WILMA, WILMA!

Det sprakade på VHF-radions kanal 12 och klockan var strax efter elva på kvällen. Vi var på ett sätt beredda på uppropet men blev ändå helt överraskade nu när det väl skedde. Speciellt Kapten blev paff för han hade just gått på toaletten och där satt han och rockade som bäst. Port Police hade helt enkelt lyckats ropa upp Wilma just som Kapten satt och bajsade, tala om dålig timing!

Kapten avslutade besöket illa kvickt, det vill säga att han torkade sig hjälpligt men hoppade över momentet att spola. En båttoalett fungerar inte riktigt som en vanligt toalett, såna som ni har därhemma där man enkelt trycker på en knapp och spillningen försvinner som i ett trollslag. Nä, på båt måste man i ett moment fylla toalettstolen med vatten och därefter pumpar man ur skålen och förhoppningsvis så följer ens fekalier med i första försöket. Så med byxorna halvt nerhasade så störtade Kapten ut ur badrummet i jakt att komma åt VHF-radion för att svara, han visste inte om Styrman hade uppfattat uppropet.

Men Styrman hade hört och hon svarade just som Kapten kom farande som en projektil genom båten.

Anledningen till nattaktiviteten var att vi skulle passera ”the old bridge” i Chalkis. Det är endast 38 meters bredd i sundet där bron förbinder fastlandet med ön Evia. En broförbindelse har funnits på platsen sedan år 411 före kristus. Fast denna är nyare och av modernare snitt, öppningsbar och allt.

Men myndigheterna öppnar bara bron en gång per natt. Anledningen är att sundet här är ökänt som svårmanövrerat då det råder stark ström. Som mest far vattnet fram i sex-sju knop och skapar virvlar och konstiga fenomen som ställer till det för sjöfarten. Därför vill man bara öppna bron när det är stilla vatten, eller ”slack water” som det heter på engelska, och på grund av intensiv biltrafik får detta ske någon gång på natten.

När vi tidigare under dagen besökte Port Police för att registrera oss och visa upp kvittot på att vi betalt för passagen, så fick vi veta mer av den uniformerade kvinnan bakom disken.

-Ni måste vara beredda mellan klockan 22 och 04 och ha VHF-radions kanal 12 påslagen. Först kommer vi ropa upp varje båt för sig för att påkalla er uppmärksamhet. Då förbereder ni er för avgång. En stund senare så ropar vi upp er på nytt och talar om när det är er tur. Ni får inte lämna kajen förrän vi säger att det är ok, förstått?!

Vi lyssnade uppmärksammat och frågade lite om man visste mer exakt NÄR bron skulle öppnas. Vi visste ju att strömmar har med månen att göra och att det brukar finnas en tidtabell för detta. Sex timmar kändes som rätt lång tid att sitta och vänta stand-by, i synnerhet mitt i natten.

-The water here is crazy! Tjejen i uniform utvecklade sitt svar;

-Det är ingen riktig vetenskap för när ”slack water” inträder i Chalkis, därför måste vi be er att vara ombord och beredda från klockan tio i kväll. Ni är dessutom den första båt som anmäler sig. Blir det ingen mer båt som vill passera så öppnar vi inte alls, så ni vet. Vår regel är att det måste vara minst två båtar för att det ska vara lönt att öppna.

Ja det var ju ord och inga visor.

Efter uppvisandet av seglingstillståndet DEPKA samt Wilmas båtpapper och försäkringsbevis så lämnade vi myndigheterna 35 euro fattigare. Ja, det är inte gratis att passera bron om någon trodde det. Vi promenerade därefter tillbaka ner till Wilma. Än var det ett gäng timmar kvar innan det var dags att börja vakta VHF-radion så vi bestämde oss för att gå ut på stan en sväng. När vi under vår promenad passerade bron såg vi en neonskylt precis intill brofästet, det stod klockslaget 0:05 på skylten samt något mer på grekiska som var omöjligt för oss att tyda. -Ah, det måste vara tiden för när de stänger av trafiken inatt inför broöppningen”, säger Kapten. Då kanske de har en tidtabell trots allt resonerade vi, men helt säkra kunde vi inte vara. Port Police hade sett rätt barska ut så vi vågade inte trotsa deras ord…men vi kunde ju ändå ta det rätt lugnt fram till halv tolv var vår gissning.

Därför tänkte Kapten att det var ju tryggt att sätta sig på toaletten när klockan nyligen passerat elva, nästan en timme före det var dags att göra loss. Men så kom uppropet och Kapten fick plötsligt avbryta sitt ”poo assignment”.

Efter uppropet startade vi Wilmas motor och slog igång navigationsljusen och gjorde loss två av de fyra förtöjningarna och stod beredda. Med Kapten i fören på däck och Styrman vid ratten så ropade Kapten förkunnande;

-JAG HAR INTE SPOLAT PÅ TOALETTEN SÅ DU VET!!!

Styrman tackade för upplysningen och var glad att den inte var mer informativ än så.

Bakom oss låg en annan segelbåt vid namn Sonja som tydligen också skulle passera. Över radion hörde vi att ”Sonja” ropades upp om och om igen, men det kom inget svar från dem. Biltrafiken var nu stoppad uppe vid bron och den höll på att öppnas. Vi stod där med vår halvt lösgjorda båt och väntade och väntade, allt medan det pågick en febril verksamhet över radion på grekiska. Namnet Sonja ropades upp ideligen men inget svar kom från dess besättning. Strax dök en hamnvakt upp och knackade på grannbåten för att väcka den sovande besättningen – men utan resultat. Snart dök en polisbil upp som drog på sirener och ropade i högtalare. Snart stod det klart att det inte verkade vara någon besättning ombord, trots att båten var upplyst inne. Sannolikt hade besättningen gått ut på stan och glömt bort tiden…kanske hade de gått på tiden 0:05 som stod på nyonskylten uppe vid bron.

Bron var nu fullt öppen och tiden tickade på utan att något hände. Vi väntade fortfarande på att få klartecken på att göra loss och passera. Lite oroligt sa vi till varandra, att om vi nu blir den enda båten som ska passera – inte stänger de väl bron framför våra näsor då? Men så plötsligt så kommer ett stort handelsfartyg dundrande norrifrån genom sundet där den dyker upp i nattmörkret. Några sekunder senare hör vi den efterlängtade stämman över radion;

-WILMA, it´s your turn to pass the bridge. GO, GO, GO!

Vi gjorde snabbt loss och lämnade segelbåten Sonja bakom oss och sannolikt en snopen besättning. Vid brofästena stod det fullt av väntande och nyfikna människor som vinkade och tjoade glatt till oss. Det hela var över på några minuter och så var vi plötsligt på den norra sidan där vi la till vid den rödmålade kajremsan som förkunnar att fritidsbåtar får lägga till där. Vi förtöjde och slog av motorn och konstaterade att det hela hade gått bra och helt odramatiskt för vår del, bortsett från det avbrutna toalettbesöket.

Vi skrattade gott åt det hela. För oss som passerat hundratals slussar och broar i Holland så var detta ingen stor sak. För holländarna själva hade detta varit vardagsmat medan det verkade vara betydligt mer stohej kring broöppningen här. Vi uppskattade den engagerade personalen till femton personer. Men så är ju detta sannolikt det enda stället i Grekland där det råder kraftig ström och tidvatten.

Nu var klockan riktigt mycket och vi var trötta, och Kapten säger;

-Jag går och spolar nu!

 Skönt, mission completed – inte en sekund för tidigt!

Kolla in denna trevliga youtube-film över Chalkis där du får se bron, strömmen och slottet bland annat…

 Skepp o Hoj!

 – Mission completed – broöppning i Chalkis – tidvatten och strömmar – slack water – VHF-radio – kanal 12 – DEPKA – Wilma seglar – segla i Grekland – segla i Medelhavet – långsegling – ferrocement – Colin Archer

(…något varje seglare borde ha…)

Det är sällan vi möter någon seglare (eller motorbåtsägare) som har en praktisk slagpyts ombord. Denna hopfällbara hink som är gjord av mjukt material och som inte tenderar att spricka eller tappa handtaget som vanliga platshinkar gör. Som seglare så vill man emellanåt fånga upp vatten från havet för att skölja av däcket med, eller kanske skölja disken eller hälla över huvudet när temperaturen dallrar kring trettiofem grader.

Vår slagpyts används även att lägga nyfångad fisk i, jo jo…vi vet att ni tror att Kapten inte fått någon fisk men det händer, även om det inte är så ofta. Mest används slagpytsen när vi ska upp i masten för då lägger vi verktyg i den och så klättrar Kapten eller Styrman upp och utför det arbete som är tänkt. Kanske roligast är att vi lägger öl i slagpytsen och sänker ner i plurret för att få ölen kyld lagom till kvällen. Sen när slagpytsen inte används, så slår man ihop den och den tar ingen plats.

Vår slagpyts som vi haft ombord hade några år på nacken. Kaptens mamma Kerstie sydde den för kanske en 35 år sedan, men nu hade den med full rätt börjat ge sig. Vi tog dock tillvara på vajern och det splitsade tågvirket som fungerar som handtag.

Man kan finna slagpytsar att köpa på marknaden, men vi är inte helt nöjda med dessa. De är inte sällan alldeles för stora och klumpiga och ofta är det ett stålhandtag som inte gör slagpytsen så skön att arbeta med. Sannolikt har den också kortare livslängd då den är massproducerad med mål att tjäna mesta pengen till lägsta kostnad.

Så nu gott folk så har vi tillverkat en ny slagpyts. Av det tyg vi fick över när vi sydde segelkapellet och rattskyddet med mera. Slagpytsen är handgjord om man får räkna in att vi använt oss av vår eminenta symaskin som klarar grövre sömnad, såsom kapell och segel. När vi sydde slagpytsen så vi använde ström från våra batterier som laddats med solenergi – så den är enastående miljövänligt tillverkad. Vajern har vi återanvänd och som sagt handtagssnöret också. TADA! Vi är mycket nöjda med resultatet fast detta var en första prototyp och första gången vi tillverkat en slagpyts över huvudtaget.

Vi har tänkt att i liten blygsam skala kunna sy slagpytsar för att ha en rolig och meningsfull sysselsättning när vi ligger på ankare eller i någon trevlig hamn och väntar in väder. Även med anledning av att vi tycker att det är så få seglare som anammat detta praktiska ting. Själva skulle vi inte kunna leva utan en slagpyts ombord. Plasthinkar är ju helt värdelösa och när handtaget går av så förlorar man plasthinken till havet – och där vill vi ju inte ha mera plast!

När vi sytt en tio slagpytsar så har vi tänkt att hänga upp dem mellan vanten och förstaget för att demonstrera detta praktiska ting och även sälja. Priset kommer att vara 23 euro, och kvitto fixas lätt då Kapten seglar runt med en F-skatt om någon undrar.

Den som önskar får gärna höra av sig med en intresseanmälan; mejla i så fall på tjoppe.norberg@telia.com. För er som bor i Sverige så tillkommer lite frakt, men inte stora pengar (givetvis går det att betala med svenska pengar).

Vi vill slå ett slag för slagpytsen, den borde finnas på var människas Bucket List!

 Även Styrman hjälper till…

 

 Halvvägs, den blå hinken sydde Kaptens mamma för 35 år sedan. Vår nya blir i tyget ”peppar och salt”…

 

 Stansverktyg för att slå i öljetter…jo vi seglar runt med många praktiska ting…

 

 …här blir det bra säger Kapten och måttar in var hålet ska bli…

 

 …nu kan vi fästa tågvirket i öljetten så vi får ett praktiskt handtag…

 

 …då det gamla tågvirket återanvänds så behöver Kapten splitsa om det…

 

 TADA…vår egna märkning…klart en slagpyts står på var mans seglares bucket list! Notera att det är Wilma på bilden!!!

 

 Slagpytsen är färdig!

 

 När den inte används så trycker man bara ihop den och den tar just ingen plats…

 

 Kapten testar slagpytsen…fungerar lika bra som mammas!

 

 …nu hänger den ombord och vi har tänkt att sy flera vad det lider…

 

 

Här kommer en länk från förra sommaren, Styrman Pimpsten var nära att svimma i värmen och då kom slagpytsen väl till hands. Du kan läsa inlägget HÄR.

 

Skepp o Hoj!

(…är namnet på byn där våra hjärtan smälte…)

Animborio, Evia, Grekland

Med tre år av konstant upptäckande så borde vi ju på något vis ha blivit mer mätta och kräsna ju fler platser vi sett. Idag fick vi ställa allt på ända.

Med en svag vind som knappt var seglingsbar så förflyttade vi oss bara en tio distans från det förra paradiset, ön Megalonisos. Intill byn Animborio som ligger på ön Evia släppte vi ner vårt ankare framåt kvällen och efter en god middag så somnade vi som stenade och sov i tio timmar.

Dagen därpå hade det blåst upp, även om himlen till vår glädje var klarblå. Men vi vill ogärna lämna Wilma när naturen sliter och drar i hennes ankarkätting och bottenkrok allt för mycket. Framåt eftermiddagen la sig vinden och vi sjösatte jollen. Vi tänkte att vi kan ju inte bara segla förbi denna lilla fina plats utan att ha studerat den närmare.

Animborio visade sig vara en plats med ett makalöst klart vatten och med tusentals, om inte miljontals fjärilar. Kapten sa att han har bara sett så många fjärilar på en enda plats förut, och det var på naturmuseet Fjärilshuset.

Vi är den enda segelbåten på besök och det känns inte som det kommer att dyka upp någon mer heller under den tid vi ligger här. Ingen matbutik finns, inget café men däremot ett par tavernor som håller öppet under sommaren. Nu är allt stängt. I övrigt lever det lilla invånarantalet sitt stilla liv här bland fjärilar och får. De få människor vi möter är nyfikna men de talar just ingen engelska. Vi hälsar på en man som står i sin trädgård och han pekar bort mot tavernan och säger att ägaren där pratar engelska, samt fiskaren som står nere på stranden och slår sin bläckfisk mjuk och mör.

När vi dyker upp hos fiskaren så berättar han glatt om livet i byn. Hans bror med familj bor här och hans gamla mamma likaså. Totalt bor det femton personer året om och det är egentligen bara i augusti som byn livar upp då hemvändande familjemedlemmar kommer hit samt att stugor och det lilla hotellet bokas av semesterlediga greker. Endast ett fåtal turister är utlänningar. Eller som han uttryckte det medan han svingade sin bläckfisk; -det är aldrig high-season här!

Vi var lite nyfikna på bläckfiskarna som han stod och slog mot stenpiren och mannen berättade att han slår dem för att de ska bli mjuka och möra. Är bläckfisken fiskad igår så ska den slås 24 gånger, då blir den som bäst. Men det går med dagsfärsk också fast då måste man slå den dubbelt så många gånger. Vidare berättade han att bläckfisken är riktigt proteinrik, 78 procent rent protein och det är och har historiskt varit en viktig näringskälla för den lilla byns invånare. Han förklarade även för Kapten hur han ska fånga bläckfisk och Styrman fick veta hur man bäst tillagar den. Mannen ville bjuda med oss på en fisketur nästkommande dag och erbjudandet kändes kittlande men vår plan att segla vidare innan vädret vänder med motvind ville vi inte rucka på. Vi fick därför tacka nej men kanske en annan gång om vi kommer tillbaka till Animborio. Oavsett, blev vi betagna av det lilla vi hann se av byn. En himmelsk och underbar plats. Så prunkande, så stilla och så genuint.

Innan vi gick bort till vår jolle så fann vi en naturbäck med gott dricksvatten. Kapten hoppade ner i stenröset i slänten med två vattendunkar och fyllde dessa med det friska och klara vattnet. På platsen låg det några löst liggande slangar dragna som förgrenades sig ner mot byns hus. Sannolikt ledde en slang hem till fiskaren, en annan hem till hans mamma och bror och en tredje till deras grannar. Ett enklare sätt att skaffa sig rinnande dricksvatten i huset finns nog inte.

När vi senare rodde tillbaka till Wilma så höll några andra fiskare på att lägga ut nät. Samtidigt hördes en fåraherdes påkallande stämma och bjällerklang från hans boskap. Och vattnet glittrar i den sena eftermiddagssolen. 

Här står tiden nästan helt stilla och våra hjärtan vågar nästan inte slå, för vi vågar inte störa den frid som råder här.

Alla i byn har denna utsikt ut över viken…

 

I augusti kommer turisterna, men det är aldrig riktigt high-season i Animborio enligt fiskaren…

 

 

Vi gick den enda bygatan uppför, överallt prunkade det såväl i trädgårdar som i det vilda…

 

 Överallt i blickfånget såg vi fjärilar som flög i luften, vilade på stenar och satt på färggranna blommor…tusentals…

 

Betande får och deras glada små lamm…till synes lever man ett gott liv i byn…

 

 Kapten har funnit ett paradis på jorden…

 

 

Hette inte byn Animborio så skulle den kunna hetat Körsbärsdalen…

 

 Kapten hämtar vårt dricksvatten från naturen…där inne i buskaget så sträcker han sig efter källan…

 

 Vi är på väg tillbaka till jollen som vi dragit upp på stranden och vi ska ro tillbaka ut till Wilma som väntar på oss…

 

 Några fiskare lägger ut nät och runt hörnet till höger i bild (bakom stenarna) ligger Wilma…

 

En sista sten att kliva på innan vi ror iväg, dig glömmer vi aldrig Animborio!

Skepp o Hoj!

segla i Medelhavet – segla i Grekland – Wilma seglar – långsegling – Animborio – Evia island – fiskeby – fjärilar – fiska bläckfisk

(…gamla minnen dyker upp under vår utflykt…)

Megalonisos, Petalis skärgård, Grekland

 Vi hade bestämt oss för att utforska Megalonisos som är den största ön av de tio som tillhör Petalis skärgård. Efter att vi sovit ut och njutit av en härlig frukost i sittbrunnen så sjösatte vi jollen och laddade fikakorgen. Strax satt vi i dingen och Kapten tog rejäla tag med årorna över viken.

Under sin uppväxt ägnade sig Kapten några år åt rodd. Han utövade sporten på ortens roddklubb tillsammans med kompisen Erik. De blev ett samspelt rodd-par som även tävlade och nådde vissa framgångar. Detta var under tonåren då gott om bångstyrigt testosteron härjade i kropparna och Kapten försökte med alla slags knep förmå sin drömtjej att börja på roddklubben också. Kapten lockade och pockade ihärdigt men Styrman Pimpsten var svårflörtad. Fast en gång följde hon i alla fall med till roddklubben, men närmare så kom hon inte den sporten.

Så det var med god teknik och fina årtag som Kapten rodde in mot Megalonisos strand. Plötsligt tog Styrman till orda;

-Minns du vad du sa till mig när du försökte få mig att börja med rodd?

Kapten sökte i minnet och ett snabbt leende spred sig. – Hmm…ja vad kan jag ha sagt?

– Jo du försökte locka med att man får snygga bröst av att ro! Trodde du verkligen det knepet skulle funka på mig…?

Vi skrattade och konstaterade att det kanske låg någon sanning i det där med att bysten blir fast och stadig av att ro, men vi var även överens om att man som tjej får bredare axlar och riskerar att utveckla ett mer manhaftigt utseende.

Några sekunder av tystnad förflöt allt medan Styrman spanade in sin hyggligt välsvarvade kropp. Tröjan smet angenämt åt kring brösten och det var nog inte så illa för att vara i hennes ålder tänkte hon. Lite tyst mumlade hon konstaterande;

– Det gick ju bra ändå, utan rodd!

Vi föll båda ut i ett gapskratt.

 Snart kunde vi dra upp jollen på stranden. Vi hade bestämt oss för att bestiga en av de högsta topparna för att se på den vidunderliga utsikten därifrån. Inte minst ville vi fotografera Wilma som av förklarliga skäl snällt fått vänta kvar i ankarviken.

Något litet visste vi om platsen. Som att Petalis skärgård, dit Megalonisos tillhör har blivit utsedd till ett av världens tio bästa seglingsdestinationer av National Geographic. Dess klara vatten i transparenta blågröna färger för tankarna till Karibien och andra exotiska platser. Naturen är orörd och vild. Längs med sluttningarna betar bergsgetter. Ön har varit obebodd de senaste trettio åren men på 1940-talet hade ön ett femtiotal invånare. Idag är ön privatägd där den större delen ägs av skeppsredaren Maris Embirikos familj, den andra mindre delen av ön tillhör ingen mindre än dottern till Pablo Picasso.

 I en snårig och brant terräng kämpade vi oss upp mot toppen. En landsköldpadda höll på att äta blomblad till lunch och vi fick ett fantastiskt möte med den lilla krabaten halvvägs upp. Helt orädd lät han oss komma nära så vi kunde fotografera. Hans sköld var så stor att hade han lämnat sitt hårda skal och flyttat ut, så hade den passat fint som cykelhjälm på någons huvud.

 Uppe på berget blev det en välsmakande kopp kaffe med kaka. Det här är nog den vackraste utsikt vi hittills upplevt till en fika. Nedanför i viken kunde vi se Wilma i det turkosfärgade vattnet och himmel och hav möttes i de blåaste toner. I horisonten anades siluetten från någon avlägsen grekisk ö. Platsen är som hämtad ur en broschyr.

 När vi var tillbaka vid jollen så hade fyra timmar passerat. Lite lätt trötta efter ansträngningen att ta sig upp och sen ner för berget, så fick Kapten ro även på tillbakavägen. Styrman kände sig alldeles för snygg för att känna att hon borde ta över. Bysten satt ju där den skulle, på framsidan!

 Vi lämnar Wilma för några timmar men hon ligger fint i ankarviken…

 

 Halvvägs upp på berget träffade vi Mr Sköldis, vi störde honom mitt i lunchen där han mumsade på blomblad…

 

 Riktigt söt och helt orädd…

 

 Vätskepaus på vägen…

 

 Snårigt på sina ställen…kan man inte kliva över grenarna så får man krypa under…

 

 Inget fel på den ankarviken, turkost och klart vatten och Wilma ligger stilla och väntar på oss...

 

Kapten hittade en bra promenadkäpp i slänten…

 

 Sista biten blir rätt så brant…

 

 Vilken utsikt uppe från toppen…

 

 Styrman Pimpsten fixar fika…

 

 Kaptens bästa promenadkäpp…

 

 Vackra blomster mellan klipporna…

 

 Styrman njuter av utsikten…

 

 Ja ha…dags att gå ner för berget så man får ro lite grann…det får man snygg kropp av! Hmm…kan väl diskuteras hävdar Styrman!

Skepp o Hoj!

segla i grekland – megalonisos – petalis skärgård – wilma seglar – långsegling – ankarvik – landsköldpadda – promenadkäpp – frukost i sittbrunnen

(…vi bjöds på alla slags vindriktingar och vindstyrkor under vår första dygnssegling..)

Megalonisos, Petalis skärgård, Grekland

Vindstyrkan hade tilltagit rejält i vår ankarvik på Paros och vi låg inte längre helt skyddade. Vårt beslut att segla norrut redan efter en första natt kändes därför helt rätt, även om det innebar att vi inte hunnit sätta vår fot på ön och utforska den lite närmare.

Paros är ön som ligger som närmast granne med Naxos och emellan dem bildas ett sund. I sundet ökar intensiteten i vindstyrkor och vattenströmmar rejält och vi seglare brukar tala om accelerationszoner. Därför såg vi till att hissa Wilmas segel redan inne i ankarviken och med fullt ställ så bokstavligen sköts vi som ut ur en kanon och satte direkt fart med åtta knop. Inte illa för att vara vår tunga dam till båt.

Vi tjöt av lycka men kortvarig blev den för redan efter en timme, i jämnhöjd med Naxos norra udde, så dog vinden nästan helt av. Det är ett annat fenomen i dessa vatten och plötsligt gjorde vi bara 0,8 knop. Men vem har bråttom tänkte vi och vi låg där och drev lite långsamt framåt tills vinden hälsade oss tillbaka på nytt och vi kunde segla i trivsamma 4-6 knop.

Vindarna här i Grekland vet vi kan vara vara lite digitala, de är antingen av eller på likt en dator med sina ettor och nollor. Väderleksrapporterna stämmer inte heller alltid då öar och sund skapar olika lokala fenomen. Därför ville vi söka de mer säkra vindarna ute på öppet hav, vilka vi skulle finna mer mot mitten av Egeiska havet. Vi valde därför att gå på utsidan av det pärlband av öar som löper mellan fastlandet och ner mot Naxos. Men så fort vi kom runt på utsidan av öarna så hade vi plötsligt en nordlig vind mitt i näbben. Motvind, hur i helsike gick detta till när vinden var utlovad att komma från syd?! Men vi skotade hårt och lyckades ändå segla utan att behöva slå. Vi passade på att logga upp oss innan vi kommit för långt ut från land för att studera väderprognosen ännu en gång. Vi kunde konstatera att de sydliga vindarna hade valt att ta en ostligare bana än vad som först var utlovat och vi fångades inte längre av dem. Blåsten låg istället närmare den turkiska sidan och till Turkiet ville vi inte, inte nu i vart fall. Så vi tog beslutet att gå inomskärs och upp i det smala sundet som löper mellan fastlandet och ön Evia, för att senare komma ut i havet på nytt uppe vid Mamma-Mia-öarna. Ja öarna heter egentligen inte så men vi har döpt om dem en smula då det var där filmen Mamma Mia spelades in.

Strax före soluppgången korsade vi det sund handelsfartygen tar när de ska från Athen till Istanbul och vidare in i Svarta Havet, eller tvärt om (så klart). Med Wilmas sex knop så kändes läget tryggt men så plötsligt dog vinden helt av just som flera fartyg skulle korsa vår väg. Sundet är förvisso inte utmärkt som farled med separationszoner men en liten segelbåt från Sverige stillastående mitt i sundet gjorde nog inget sjöbefäl lyckligt oavsett, så vi startade motorn och tog oss fort över till den andra sidan. Man vill ju ogärna trassla in sig i handelsfartygen som sagt, de är rysligt stora och dyker upp så fort.

Väl över sundet så fick vi ön Evia på vår styrbordssida vars kust vi nu följde. Här bjöds vi på etappens bästa segling, i den gryende dagen med en vacker soluppgång forsade vi fram i en oerhört skön och behaglig slör. Lite skillnad mot att ligga hårt skotade och ha Wilmas skrovsida som golv som vi haft bara några timmar tidigare.

Dryga dygnet efter det vi lämnat Paros så vände plötsligt vinden igen som i ett trollslag. Vi kände inte alls för att stånka motvind så vi sladdade in bakom första bästa ö, till synes obebodd med en bergstopp som sticker 371 meter över havet enligt sjökortet. Ön heter Megalonisos och här har vi nu ankrat upp i en vacker vik.

Eventuellt blir vi här ett par nätter och i så fall så sjösätter vi jollen och tar oss in till ön för en liten expedition. Men mer om det får ni läsa i nästa inlägg.

 Strecket visar vår väg mellan Paros och Megalonisos…det ser ut som vi var lite fulla därut på havet, det blev lite krokigt minst sagt i jakten på bra segelvindar.

 

 

Skepp o Hoj!

(Ps. Vi har mycket svajigt internet här så ni vet ifall vi inte responderar så fort)

(…med tillhörande planering…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Det känns overkligt att vi nu snart ska börja röra oss. Wilma ska få lufta sina segel, besättningen ska få insupa havsluft och bli väderbitna och rufsiga i håret. Otåligheten är märkbar och planering och förberedelser pågår för fullt ombord.

Många timmar ägnas åt att torrsegla som vi brukar kalla det. Vi sitter med sjökort, kartor, pilotböcker och ankrings-appar. Vi tar oss runt i grekiska övärlden, ibland hoppar vi till någon annan världsdel och seglar utanför Alaska, rundar Kap Horn eller njuter av fin segling i Söderhavet. Det går mycket fortare att torrsegla än att segla på riktigt. Inte heller överraskas man av dåligt väder.

Nu har vi dock börjat titta på tänkbar seglingsrutt här i grekiska övärlden. Då det oftast blåser uppe från Svarta Havet och vidare in i Medelhavet och över Egeiska havet, så bjuder det inte på så många chanser till att segla norrut. Om man inte vill kryssa vill säga. Nu ser det ut att bli ett seglingsfönster med sydliga vindar då vi tänkt lämna Naxos. Vi tänker ta chansen även om vi skrikit och hojtat om att vi ska till Småkykladerna först som ligger söder om oss. Vi seglar norrut så länge vi har rätta vindar med oss, förhoppningsvis har vi fram till lördag kväll på oss. Vi får se hur långt vi kommer, väderprognoserna kan ändras plötsligt så här tidigt på säsongen för vädret är mer nyckfullt då. Väl uppe i norra Grekland så kan vi börja arbeta oss uppifrån och ner och ta Småkykladerna på nervägen. Väl i botten på Grekland så girar vi styrbord och rundar Peloponnesos och lämnar Egeiska havet lagom till den ihärdiga Meltemi-vinden gör sin definitiva entré.

Vi har tänkt att avsegla torsdag den 11 april. Vi har betalt till och med fredag, men vädret får ytterst bestämma.

 Vi har köpt en karta över Grekland och satt upp den på väggen i salongen. Öarna är många och det är lätt att i efterhand glömma alla fina platser vi besökt, därför drar vi ett rött streck dithän vi seglar. Vi tror även kartan och vår seglingsrutt kan ge våra läsare en god överblick, så inte ni bara får höra en massa namn på grekiska öar och inte veta vart de ligger.

Innan avresan så har vi några beting att göra.

Måndag.

 Hämta ut Styrman Pimpstens nya solglasögon hos optikern. Boka en hyrbil till tisdagen. Byta lakan i sängen. Middag på S/Y Vaare och spisa pinnekött, en norsk kulinarisk specialitet och det blir premiär för oss. Det vattnas redan i munnen!

Tisdag.

Hyra bil och köra till Villa Gunilla för en välbehövlig dusch och tvätt. Passa på att storhandla när vi har bil. Även om vi inte kommer ha allför svårt att finna butiker ute på öarna så kan matpriserna på sina ställen vara hutlöst höga har vi fått veta.

Några sista inköp innan avresan, två burkar träolja och en burk vit färg. Färgaffären ägs av Nektarios och Katarina och vi har kommit att bli vänner i vinter. Ett sista inköp och hejdå-pussar innan vi lämnar dem.

I en annan butik ska vi köpa några dunkar i lagom mått, dessa behövs när vi lever ankarliv. Vi tar med oss dunkarna i jollen och fyller med dricksvatten där vi finner. Att gå på vattenjakt är något vi verkligen gillar och här i Grekland hittar vi ofta gratis bergsvatten av hög fin kvalitet. Men vi vet att det råder vattenbrist på en del av öarna, då får man flörta med caféer och liknande.

Väl tillbaka ombord så har vi att stuva in mat, tvätt och bära ombord cyklarna och surra dem.

På kvällen blir det en kort sittning på S/Y Vaare då vi välkomnar vår väns vänner som kommer.

 Onsdag.

 Lämna tillbaka hyrbilen, lämna husnyckeln (Villa Gunilla) till husvakten tillika vännen Jackie och ta farväl. Även säga hejdå på elbutiken, familjen som driver butiken är så himla goa. I vinter har de försökt lära oss grekiska och det har väl gått sådär. Att kramas är dock universalt så en stor kram ska de få innan vi sticker.

Vi ska hjälpas åt att klättra i Vaares mast för att få dit några ting innan våra vägar skiljs åt.

Om vi hinner, hoppas-hoppas, så dyker Kapten på Wilma för att koppla bort de två schacklar som vi sitter fast med i en betongklump på botten. Det är tack vare dessa (samt vårt ankare) som vi legat tryggt hela vintern när stormarna dragit in. Hinner vi inte med detta på onsdagen så får det bli på torsdagen.

Torsdag.

 Lämna vår inkilade parkeringsplats och lyfta ankaret. Köra några få meter och lägga oss längs med för ett par timmar. Där ska vi rengöra ankarkättingen och inspektera den efter vinterns belastning. Sen styra ut från hamnen och sätta segel. Fira avseglingen med att hissa nya fräscha flaggor. Vinka hejdå till S/Y Vaare, de seglar åt ett håll och vi åt ett annat.

Sen gott folk, så får Wilma vakna till liv sträcka ut sin stela kropp.

Skepp o Hoj!

S/Y Wilma – segla i Grekland – segla i Medelhavet – långsegling – livet ombord – Egeiska havet – Meltemi – kasta loss – bunkra – planering – lyfta ankare – grekiska övärlden – Sailing Wilma – sailingboat – långfärdssegling