Dagarna innan vi kastade loss var intensiva. Båten bunkrades upp till bredden och Wilma gjordes seglingsklar. Styrman Pimpsten drog i vanlig ordning igång spisen och dofterna spred sig ut genom ventilen och långt över hamnområdet. Precis som Bamses farmor på berget som stekte köttbullar fast med skillnaden att Styrman bor låglänt i en segelbåt.
När Kapten kom ombord så berättade han att en amerikan hade kommit förbi på kajen och de hade slängt några ord med varandra. Amerikanen hade vädrat med näsan i luften och undrat; -vem är det som lagar så god mat!? Stolt berättade Kapten Betong att det var hans fru och att vi snart skulle ut och segla.
Det skulle inte ta många minuter förrän Hamnkaptenen dök upp och gjorde detsamma, Kapten fick återigen förklara att hans fru var den skyldiga. Fransk potatissallad, ratatouille, köttbullar och pannbiffar var några av de maträtter som alstrades. Lite senare kunde de förberedda maträtterna paketeras och stuvas in i kylskåpet.
Så kom äntligen dagen då vi kunde kasta loss. Kapten dök ner till botten en bit framför Wilmas stäv och frigjorde henne från betongblocken hon suttit förbunden med. Därefter kunde vi starta motorn och lyfta ankaret. Vi la oss några timmar längs med kajen där vi rengjorde det slemmiga tågvirket och vi inspekterade ankarkättingen. Snart skulle vi styra ut ur hamn och vända ryggarna till Naxos med målet att nå den vackra ankarviken Molos Beach på ön Paros.
Precis innan vi lämnade Naxos så dök Hamnkaptenen upp. Han stirrade strängt på Styrman och sa; -You broke my nose yesterday! Hjälp han hon tänka, snubblade han över allt det bråte vi tillfälligt lagt ute på kajen. Hade han fallit så illa så han brutit näsan? Men hans pip såg inte alls skadad ut, men visst – omöjligt var det inte. Hamnkaptenen förklarade sig närmare; -The pleasant scents of your cooking spread all over the area and I got very hungry! Styrman kunde pusta ut! Inga brutna näsor, det hade ju blivit en sorglig sorti på Naxos-vistelsen. Hamnkapten hade tack och lov syftat på matlagningen, svenska köttbullar får uppenbarligen inte bara Bamse och hans vänner på fall, utan även greker!
Vi lämnade så Naxos. Vi hade motvind och distansen var inte så lång, men vi var galet sugna på att få segla. Dessutom så har vi sagt oss, att år 2019 är året då vi inte ska tanka någon diesel. Vi ska ta enkom oss fram med hjälp av vinden och enkom starta motorn när vi går in och ut ur hamn och ankarvik. Blir det vindstilla får vi helt enkelt driva på tvären en stund. Så med hissade segel så satte Wilma fart och vi tog ett par kryssben och strax före solnedgången var vi framme. Äntligen lite rufs i håret! Med en pyttig storlek på en flaska bubbel skålade vi och firade in årets seglingssäsong och den nyvunna friheten. Att segla är bland det mest rogivande vi känner till, lite lagom avskurna från omvärlden så rör sig tiden långsammare runt vår axel och allt utanför känns oviktigt.
Men snart seglar vi vidare…
Väderfönstret med sydliga vindar ser ut att hålla i sig i ytterligare tre dygn så vi har som mål smyga i väg redan på förmiddagen och segla på så länge vi känner för. Det kan bli att vi tar någon ankarnatt, men det kan även bli att vi fortsätter så långt norrut att vi i princip slår i fastlandet uppe kring Thessaloniki. Framtiden lär utvisa, men ni kan följa oss via marinetraffic.com. När vi seglar förbi öar på vägen så kommer vi sannolikt att ha internet, så det kan tänkas bli något inlägg ute från havet.
Skepp o Hoj!
Naxos – Paros – segla i Grekland – Kykladerna – segla i Medelhavet – långsegling – Wilma seglar – långfärdssegling – Kykladerna – kryssa – Thessaloniki – väderfönster – livet ombord – sailing Wilma – ferrocement – hissa segel – hårt skotat
projektsunshine.se 