(…vi bjöds på alla slags vindriktingar och vindstyrkor under vår första dygnssegling..)

Megalonisos, Petalis skärgård, Grekland

 

Vindstyrkan hade tilltagit rejält i vår ankarvik på Paros och vi låg inte längre helt skyddade. Vårt beslut att segla norrut redan efter en första natt kändes därför helt rätt, även om det innebar att vi inte hunnit sätta vår fot på ön och utforska den lite närmare.

 

Paros är ön som ligger som närmast granne med Naxos och emellan dem bildas ett sund. I sundet ökar intensiteten i vindstyrkor och vattenströmmar rejält och vi seglare brukar tala om accelerationszoner. Därför såg vi till att hissa Wilmas segel redan inne i ankarviken och med fullt ställ så bokstavligen sköts vi som ut ur en kanon och satte direkt fart med åtta knop. Inte illa för att vara vår tunga dam till båt.

 

Vi tjöt av lycka men kortvarig blev den för redan efter en timme, i jämnhöjd med Naxos norra udde, så dog vinden nästan helt av. Det är ett annat fenomen i dessa vatten och plötsligt gjorde vi bara 0,8 knop. Men vem har bråttom tänkte vi och vi låg där och drev lite långsamt framåt tills vinden hälsade oss tillbaka på nytt och vi kunde segla i trivsamma 4-6 knop.

 

Vindarna här i Grekland vet vi kan vara vara lite digitala, de är antingen av eller på likt en dator med sina ettor och nollor. Väderleksrapporterna stämmer inte heller alltid då öar och sund skapar olika lokala fenomen. Därför ville vi söka de mer säkra vindarna ute på öppet hav, vilka vi skulle finna mer mot mitten av Egeiska havet. Vi valde därför att gå på utsidan av det pärlband av öar som löper mellan fastlandet och ner mot Naxos. Men så fort vi kom runt på utsidan av öarna så hade vi plötsligt en nordlig vind mitt i näbben. Motvind, hur i helsike gick detta till när vinden var utlovad att komma från syd?! Men vi skotade hårt och lyckades ändå segla utan att behöva slå. Vi passade på att logga upp oss innan vi kommit för långt ut från land för att studera väderprognosen ännu en gång. Vi kunde konstatera att de sydliga vindarna hade valt att ta en ostligare bana än vad som först var utlovat och vi fångades inte längre av dem. Blåsten låg istället närmare den turkiska sidan och till Turkiet ville vi inte, inte nu i vart fall. Så vi tog beslutet att gå inomskärs och upp i det smala sundet som löper mellan fastlandet och ön Evia, för att senare komma ut i havet på nytt uppe vid Mamma-Mia-öarna. Ja öarna heter egentligen inte så men vi har döpt om dem en smula då det var där filmen Mamma Mia spelades in.

 

Strax före soluppgången korsade vi det sund handelsfartygen tar när de ska från Athen till Istanbul och vidare in i Svarta Havet, eller tvärt om (så klart). Med Wilmas sex knop så kändes läget tryggt men så plötsligt dog vinden helt av just som flera fartyg skulle korsa vår väg. Sundet är förvisso inte utmärkt som farled med separationszoner men en liten segelbåt från Sverige stillastående mitt i sundet gjorde nog inget sjöbefäl lyckligt oavsett, så vi startade motorn och tog oss fort över till den andra sidan. Man vill ju ogärna trassla in sig i handelsfartygen som sagt, de är rysligt stora och dyker upp så fort.

 

Väl över sundet så fick vi ön Evia på vår styrbordssida vars kust vi nu följde. Här bjöds vi på etappens bästa segling, i den gryende dagen med en vacker soluppgång forsade vi fram i en oerhört skön och behaglig slör. Lite skillnad mot att ligga hårt skotade och ha Wilmas skrovsida som golv som vi haft bara några timmar tidigare.

 

Dryga dygnet efter det vi lämnat Paros så vände plötsligt vinden igen som i ett trollslag. Vi kände inte alls för att stånka motvind så vi sladdade in bakom första bästa ö, till synes obebodd med en bergstopp som sticker 371 meter över havet enligt sjökortet. Ön heter Megalonisos och här har vi nu ankrat upp i en vacker vik.

 

Eventuellt blir vi här ett par nätter och i så fall så sjösätter vi jollen och tar oss in till ön för en liten expedition. Men mer om det får ni läsa i nästa inlägg.

 

Skepp o Hoj!

 

(Ps. Vi har mycket svajigt internet här så ni vet ifall vi inte responderar så fort)