Lite otippad så kom vi fram till ön Skiathos en dag tidigare än vi tänkt. Vi hade sett ut en ankarvik halvvägs där vi tänkt vila en natt. Men vädret ville annorlunda, vi hade blivit lovade av vädergubbarna som gör prognoser att vi skulle få västliga om än svaga vindar. Pah! Det visade sig inte stämma alls.

 

Första biten hade vi så varmt så Kapten tog av sig kläderna och gick med bar överkropp på däck, det var mer eller mindre vindstilla. Men så kom blåsten när vi var på väg ut ur Volosbukten. Vi hissade Wilmas trasor och hon satte fart i sex knop, jippie! Dock var vindriktningen inte riktigt vad de hade förutspått så vi fick gå på ett kryssben, inte oss emot. Vi kryssade på där i godan ro.

 

Efter ett par timmar så brakade någon slags, ja kanske inte ”helvete” loss, men det blev minst sagt rörigt. Från bar överkropp så gällde helt plötsligt mössa, vantar och jacka. Solskenet blev till moln och senare blev det åska och spöregn (läs; syndaflod). Vinden vred sig åt alla möjliga håll, ena stunden sydvästlig vind och nästa stund kom vinden från norr och sen från öst. Allt medan krabba tvåmeterssvall dök upp från sydost utan förvarning. Vi visste ju att det varit rejält blåsigt ute på Egeiska Havet och vi låg i kanten av detta busväder, så möjligtvis att svallen letat sig in till oss därifrån. Den knasiga vinden måste ha varit en cirkusclown eller en gycklares verk, vindexen uppe i toppen blev alldeles yr till slut. 

 

Alla segelbåtar ute på havet började plötsligt söka sig en skyddad vik och där vi befann oss så fanns bara en att välja på, den som vi sett ut till nattstopp. Detta resulterade i att närmare tjugotalet segelbåtar hade bråttom till samma ställe. Lyckades man inte knipa någon av de bästa platserna så fick man ankra på rejält djup uppåt tjugo meter. Vi kände inte för att ge oss in i röran av segelbåtar där alla slogs om att finna den bästa platsen. Så vi valde att segla vidare den bråkiga sjön. 

 

På sjökortet såg vi att det fanns en liten by ett par distans österut, som höll med en vågbrytare. Vi tänkte att vi säkert kunde gömma oss bakom den. Men väl där så rullade vågorna ideligen in och vågbrytaren överskjöldes av svallen. Kajen var välmarkerad och målad och förkunnade att endast fiskebåtar fick lägga till där. Att ankra kände vi inte heller var någon bra idé, överallt så låg det en massa bojar och vi som skulle behöva gott svängutrymme om vi skulle droppat ankaret där. Nä bättre att vara ute i havet även om det är hög sjö, än att riskera att slå båten sönder mot en kaj eller trassla in sig i bojsnören.

 

Som en badanka i ett badkar med lekande treåringar skumpade Wilma vidare och vi insåg att bästa skydd skulle vi få på ön Skiathos, men klockan var mycket och vi hade inte lång tid kvar med dagsljus så vi fick räkna med att ankra i mörkret. 

 

Men lite flax hade vi trots allt, för in i första viken på ön Skiathos innan solen helt gått ner, så fann vi en skyddande pir och vågbrytare där några lokala fiskebåtar höll till. Vi såg att det låg en segelbåt där och vi tänkte att med lite tur kanske vi också skulle få plats. Döm om vår förvåning när vi såg att det var våra danska vänner på segelbåten Blue Moon som sökt skydd för vågorna. Med knappt en segelbåtslängd tillgodo så la vi till akter om dem där Wilmas akter fick sticka ut utanför piren. Våra danska vänner har vi träffat vid två tillfällen tidigare så det blev ett glatt återseende. 

 

De lokala fiskegubbarna informerade om att det gick bra att ligga här för natten, men att det kommer en turbåt nästa dag kring lunchtid – så tills dess behövde vi vara borta. De frågade vänligt om vi låg bra och om allt var väl ombord. Omtänksamt och gästvänligt och vi var så klart väldigt nöjda trots att svallen letade sig in bakom piren en del så vi åkte lite kana fram och tillbaka i våra förtöjningar. 

 

Strax efter midnatt så la sig svallen och vi kunde somna tungt och gott. Ja vad säger man, en del dagar är lite rörigare än andra.