


Vi har ju som sagt fått leverans av vår ankarkätting. ”Kättingmannen” kom och levererade den fram till båten. En mycket trevligt man som hann med en fika ombord på Wilma innan han åkte vidare till sitt arbete. Han berättade att han varit i Skandinavien och i Sverige förut. Främst i affärer. Men framför allt så har han varit i Sverige på en kurs. En kurs i att ”hitta tillbaka till naturen” igen. Ja nog hade vi tyckt detta varit småfånigt för ett tiotal år sedan. Att behöva gå kurs för en sådan sak. Är det inte bara att kliva ut i klorofyllen och ställa skorna i mossen. Men idag kan vi förstå det bättre. Han berättade att han upplevde det som att han aldrig riktigt blev en del av naturen utan att han kände sig som en åskådare. Att hela livet rusade förbi som en film framför hans ögon. Att det bara var en massa arbete, en almanacka full av beting och åtaganden. Det klassiska ekorrhjulet med andra ord.
På kursen så skulle de gå ut i skogen. De hade en uppgift att notera ting som inte hörde till skogen. Så som en plastpåse, ett snöre eller något annat onaturligt som vi människor skräpat ner med i vår natur. Glad i hågen så knatade han på i skogen och han hade hittat tre-fyra saker. Kursledaren skrattade och sa att jo, det var nog bra men att han missat ett femtiotal ting längs hans väg. Va, tänkte kättingmannen. Han hade ju varit helfokuserad på uppgiften. Nästa dag fick han göra samma promenad i skogen igen. Han fick lära sig ”Foxwalk” och ”Wide Angle Vision”. Han satte ner sin fot försiktigt i mossen. Och med foten ner i backen så måste han direkt höja blicken för att se längre bort att ingen fara hotade, att kusten var klar. Precis som man tänker sig att en räv tar sig fram. Ett steg i taget, titta ner, titta upp och så sakta vidare. Efter sin promenad så hade han funnit 24 ting i skogen som låg i uppgiften att finna. Kättingmannen berättade att det gav en ökad medvetenhet om livet i största allmän och att han idag lever starkare i sina sinnen. Som en hårt arbetande egenföretagare med ansvar för sin familj och sitt företag med 25 anställda. Idag kunde han fatta bättre beslut för sin verksamhet och för sin egen del. Han mådde bra själsligt.
Vi förstår honom mycket väl…det är väl där våra tankar kring ett seglande kommer in. Vad händer med en själv när man har enormt med tid? För vår del på havet eller i naturen längs med kusten. Vi har haft flera segeldagar där en hel dag flutit förbi, vi har knappt pratat med varandra. Vi har suttit och tänkt de tankar som dykt upp av sig självt i huvudet och framför allt så har vi betraktat på allt runtomkring. Man kan tro att man har tråkigt och är sysslolös med tio timmar ute på havet. Men svaret är nej. När du landat tillräckligt i dig själv så finns där massor att se och reflektera över. Vi tror människan i rätt hög grad är gjord för eftertanke och funderingar. Vi tror gärna när vi springer i ekorrhjulet att vi har kontroll…. Men det är kanske den som mest tror sig ha koll på sin situation, agendan full med deadlines, som är i störst behov av tid och eftertanke. Man missar mycket av livet. och många är nog rädda för tid..rädda för att känna sig uttråkade och rädda att möta sina egna tankar. Tänk på det nästa gång du sätter dig ensam på ett kafé eller ett tåg eller liknande plats. Försök då att undvika att titta på din klocka och i din mobil. Utan sitt och studera din omgivning och sitt bara stilla. Att ägna sig åt betraktelser och filosofiska tankar är också att göra något. För många börjar det krypa i kroppen. Man blir lätt rastlös.
Eller ännu mer vågat..ha en helt it-fri helg. Många blir oroliga och nervösa. Det är först när du landat i dig själv som du kan släppa detta ideligen störande informationsflöde vi utsätts för dygnet runt.
Häromdagen så cyklade vi till IKEA igen (hejja hejja, vi hojjade totalt fyra timmar den dagen) I restaurangen så satt vi och samtalade med varandra. Här i Holland så är det färre personer som rymmer ner i sina mobiler än vad det är i Sverige som vi uppfattar det. Vi har studerat detta i Sverige på just IKEA. Alla sitter uppslukade av sina mobiler där hemma, men här så ser man inte alls dessa mobiler i tid och otid. Mammor sitter och pratar aktivt med sina barn. Man samtalar och det pågår interaktioner mellan människor som inte ens känner varandra. Ett barn som en mamma släppt loss lite mellan alla borden vilket får bordsgrannarna att börja prata med varandra och med det lilla barnet. Råkar man av misstag stöta emot någon i en kö så är det en anledning till att inleda ett samtal med din kö-granne.
Ja nog om detta…många tycker det kanske är mossigt. Men ska vi fortsätta rusa på som vi gör så kommer vi bli socialt handikappade och ständigt sökande efter meningen med livet.
Innan vi slagit oss ned med vår lunchtallrik på IKEA (denna gång åt vi inte köttbullar med mos dock) så hade vi betalat för maten. Det satt en liten trevlig ung tjej i kassan. Vi pratade engelska med henne, vi frågade något om dryck till maten. Och så frågade hon; -Where do you come from?
-From Sweden.
-Ja det gör jag med, svarade hon då på klockren svenska. Det kändes helunderligt att höra någon här prata svenska helt plötsligt. Vi skrattade och frågade henne vad en svensk tjej gör här på ett IKEA-varuhus i Holland. Hon berättade att hon flyttat hit för några månader sedan pga kärleken, och att hon fått jobb på IKEA. –Ni då? Vad gör ni här? Ville hon veta.
-Vi är långseglare som är på väg till värmen som stannat till här ett tag. -Vi ligger med båten i Dordrecht!
-Vaa!!! Det menar ni inte. Jag bor i Dordrecht!
Det visade sig att tjejen, Cecilia, bodde jättenära Wilma och Wijnhaven. Vi lämnade över vårt visitkort och bad henne höra av sig. Att hon kunde ta med sig sin pojkvän och komma ner på en fika någon dag.
I övrigt så har denna vecka varit fylld med möten med människor och beting av olika slag. Efter vårt blåsiga väder häromdagen så hade Mr Kees presenning på hans båt blåst av. Så Kapten Betong tillbringade en halv dag med Kees och de fixade med båten och fikade.
Och vi har därtill fått ett annat litet uppdrag. Det finns en svenskbåt som är upptagen på vinterförvaring här. Vi blivit ombedda att gulla lite med deras båt. Ladda batterier och mäta några saker. Vi hjälper så gärna..känns bra att kunna vara behjälplig. Vi vet hur det är att vara långt ifrån sig båt.
I skrivande stund står köttgrytan på spisen och puttrar. Hans o Esther kommer ombord ikväll. I vår ostressade takt så går dagarna åt till de få beting som ändå utgör ett långseglarliv. Det är underbart när de mest vardagliga tingen får ta sin tid. Och man har tid att fördjupa sig i saker som man stöter på. Givetvis blev vi nyfikna på kättingmannens berättande om Foxwalking och Wide Angle Vision. Vi hittade lite information om detta och har lagt upp två filmer. Vad vi förstår så de människor som ägnar sig åt Foxwalking är de som jagar samt andra som studerar naturen och vill komma nära djuren ostört. Samt att det finns med i överlevnadskurser. Och som för kättingmannen, att bara kunna landa i sig själv och må bra och hitta kontakten med moder jord. Det är säkert en utmärkt kurs för företagsledare. Inte alls flummigt…snarare basic.
Skepp o Hoj!
Har vi haft lite brydderier över det kulinariska utbudet här, så kan vi berätta att det är desto mer tacksamt att bjuda en Holländare på mat. Kees och Nellie kom glada i hågen ner till Wilma i lördags vid artontiden. Med en flaska boscholää (beaujolais) under armen och en tea-towel.
Vi bjöd på ett glas bubbel och rundvisning ombord till att börja med. Det var ju första gången för Nellie att kliva ombord på Wilma så det passade ju bra att börja så. Och därefter så slog vi oss ner och vi bjöd på Toast Skagen. Vi hade smörstekt brödet och strött på flingsalt och sen skagenröran (som då saknade rom från sitt originalrecept). Vilken fröjd det är att höra när människor ”hmmm-ar” när de äter för de tycker det smakar så gott.
Snacket flöt på och snart var det dags för huvudrätt och det blev inte sämre det. För fiskgrytan var ju kokad på hemmagjord fond. Och till grytan så klickade vi på aioli som vi smaksatt med gurkmeja och rivet limeskal. Till det ett passande vitt vin. ”Hmmm-andet” fortsatte. Varenda skål och kastrull och tallrik skrapades. Bästa betyget en kock kan få, tomma tallrikar. Och grytan var vääldigt god. Det är inte alltid man tycker det själv som kock..men fonden gjorde mycket för resultatet.
Sen blev det superfusk till efterrätt. Dajmtårta inhandlat på IKEA. Men gott var det med en kopp kaffe till.
Hela kvällen försvann och vi pratade om en rad saker, holländska översvämningar och andra naturfenomen. Inte minst om ett naturfenomen som Tjoppe var med om när han var tonåring. Tillsammans med sin pappa så var de ute sent en kvällen på isen, det var kristallklart och kallt. Och uppe på himlen så såg de hus, människor och fordon. En reflektion från en annan plats någonstans. Det hela är helspookie. Inte kan man väl se en stad uppe i himlen om man nu inte har ätit konstiga svampar eller något annat suspekt. Men jo, det kan man. Kees&Nellie hade aldrig hört talas om denna sorts ”hägring” annat än den lite mer vanliga hägringen som uppstår i öknen där man ser vatten och en palm.
Vi pratade även om att Holland är så låglänt. I omgångar så har landet drabbats av svåra översvämningar. Vid den stora flodkatastrofen i januari 1953, fick många sätta livet till.. Och tänker man så, att det mesta av lilla Holland ligger under vattennivån så kan man tänka sig vilken katastrof det skulle bli om vallen till Nordsjön på något sätt rämnade. Kees berättade att det finns gamla människor i Holland som bor låglänt som än i dag sover med ena foten utanför sängen. Med ena foten kvar i golvet så är deras tanke att hinna sätta sig i säkerhet när floden kommer.
Ja vi hann att prata om en massa annat också..men vid halv tolv på natten så bröt vi upp kalaset. De lomade hem till sig (de bor runt hörnet bara).
Söndagen blev en mycket lugn dag. Iallafall på oss två sjöbusar. Men inte på vädret. Det blåste upp rejält och det var hyggligt varmt ute, 12 grader. I byarna blåste det 30 meter per sekund. Såpass att kaminen ombord blåste ut och båten rökfylldes en aning så alla brandlarmen löstes ut.
Vi fick surra allt ombord, lilljollen på däck också för den gled åt sidan och vi var rädda att vinden skulle fånga den och den skulle rymma för oss. Det känns lite suspekt att behöva surra saker som när man går ut på havet. Fast vi nu ligger skyddade i en hamn. Men glas och porslin och annat löst åkte huller om buller när det brallade i några riktiga tryckare i sidan på Wilma.
Vi tog oss ut på en promenad. Det pågick ett polisuppdrag uppe på Wijnstraat, de hade spärrat av gatan. Något gammalt 1600-talshus höll visst på att tappa takpannor, tegelstenar eller någon vägg eller så. Vi kom aldrig så nära att vi kunde se. Det kom lastbilar med stegar och annat så någon stackars takläggare eller murare fick rycka ut akut denna söndag.
Efter vår långpromenad så kom vi tillbaka till Wilma. Fixade lite kaffe i salongen under lampans sken. Och sen…en tupplur i soffan. En riktigt lat dag. Så vi gjorde just inget vettigt fix annat än att slappa och fundera på alla konstiga väderfenomen som råder på jorden. Översvämningar, hägringar och stormar med mera.
Vi känner fast vi lever så tätt inpå naturen, oss väldigt trygga. Faktum är att vi är nog säkrare än många andra. Har vi bara liten skvätt diesel och ett fiskespö (fast det gäller ju då att få napp, vilket Kapten har lite svårt för) så klarar vi oss. Och aldrig så har väl vår vindgenerator genererat så mycket ström till batteriet som denna dag. Den toppade på sisådär 10-12 Ampere emellanåt.
En bra helg helt enkelt. Nästa helg kommer Hans o Esther ner till oss, politikern med fru. Det ser vi fram emot. Då får vi se vad som bjuds ombord på skutan och vilka samtalsämnen som kommer upp kring middagsbordet. Det är riktigt allmänbildande att vara långseglare. Och socialt. Vi kan starkt rekommendera det.
Skepp o Hoj!
Vi satt ombord på Wilma tillsammans med Mr Kees. Kaffe bjöd vi ju på såklart och till det, då det var kring lunchtid, så hade vi dukat upp knäckebröd, kokta ägg, mayo OCH Kalles Kaviar. Det fanns även kokt skinka med senap att tillgå. Kort och gott. En betydligt bättre fika än söta bullar och kakor.
Mr Kees visade sig vara barnsligt förtjust i kokta ägg. Och svenskt knäckebröd likaså. Han åt med mayo till, toppat med lite flingsalt.
Vi visade honom tuben med Kalles Kaviar. Vi svenskar vet ju alla vad Kalles Kaviar är för produkt. Och säkerligen har de flesta sett reklamen där man bjuder på produkten i Los Angeles och Tokyo. Och de svenskar som går fram till ståndet blir själaglada och utbrister –Ahhh KALLES, så GOTT! Däremot så rynkar övriga illa på näsan när de får Kalles på tungan. Det är med stor tveksamhet som en japansk kvinna provar produkten. Hennes reaktion är svår att misstolka. Även om hon försöker le artigt mellan tuggorna medan hon backar bort från ståndet och avvärjer fler smakprover. Kräkningen är nära.
Hur skulle Mr Kees uppfatta den väldigt svenska smaken av Kalles Kaviar.
-Do you want to try Kalles Kaviar? Frågade Helena
-Oh yes, what is it? Mr Kees sträcker sig efter den färgglada tuben.
-It´s a very Swedish product. It´s creamed smoked fish roe. Both salt and sweet at the same time. We like to eat it with boiled eggs.
Mr Kees är på väg att lägga på en rejäl sträng kaviar på sin äggmacka.
Helena griper in; -Maybe you can try just a knife edge, to see if you like it. It has a very special flavor and not all people like it.
Mr Kees följde rådet att bara skrapa över lite Kalles på matkniven och smaka på. Och så testade han…
Det var tyst i några sekunder. Nyss hade han varit beredd att klämma ut rejält med kaviar över sin äggsmörgås. Och nu kom det artiga svaret;
-Nice, but not my kind of taste. Han grinade inte illa men minen avslöjade att han blivit överraskad. Det smakade något helt annat än han kunnat föreställa sig. Och det gick inte hem. Han tyckte nog att det var rätt äckligt.
Han la ifrån sig kaviartuben och sträckte sig efter majonäsburken istället. Vi skrattade gott och vi berättade om Kalles Kaviar reklamen. Och att vi är väl medvetna om att de flesta som inte är uppväxta med produkten faktiskt tycker det smakar konstigt.
Vi tycker Mr Kees var modig som vågade testa. Och vi tyckte vi var modiga som vågade bjuda honom på Kalles Kaviar. För i samma stund som man bjuder på Kalles Kaviar så vet man med sig att man är rätt taskig. Som Tjoppes dotter som en gång när hon var liten kom och bjöd sin pappa på ett glas med dricka. Men hon hade på sitt glada barnavis kryddat drinken med allehanda konstigheter; vitlök, peppar, ketchup. Och så bjöd hon sin pappa. Många barn har någon period i livet där de vill leka mästerkockar i köket, ett stadie mellan sandlådans sandkakebakning och den fullfjädrade hemmakocken. Som förälder är man på sin vakt när barn i femårsåldern lekt bartender. Tjoppe smakade artigt..hon hade gjort lite ”roliga” drinkar förut och det hade hittills hållit för att artigt ta en sipp. Men denna gång…med vitlök. Han berättar fortfarande om upplevelsen. Den drinken var ingen höjdare för att uttrycka sig milt.
I vår familj så har Kalles Kaviar inte en okomplicerad roll. Helena är inte alls alltid sugen på Kalles. Lite hata-älska relation har hon till produkten. Det kan vara fantastiskt gott när rätt tillfälle infinner sig. Nu när vi inte är i Sverige så är godare än vanligt konstigt nog. För Tjoppe är det helt annorlunda. Han tycker Kalles Kaviar är jättegott. Men han kan inte äta det för han är av någon anledning allergisk. Det börjar kittla i läpparna och det börjar svullna lite i halsen när han äter kaviar. Däremot så tål han löjrom och fisk och skaldjur i övrigt. Vad det är i just Kalles Kaviar som han inte tål har han ingen aning om.
Den som uppfann Kalles Kaviar var en gårdfarihandlare som 1950 säljer receptet till Abbas fabrikschef Gunnar Stensby. 1000 kronor får han för receptet. År 1954 lanseras Kalles Kaviar. Eftersom provsmakningar visat att barn älskar den nya kaviaren så bestäms det att en liten kille ska få pryda den blågula tuben. Han får heta Kalle eftersom det är ett populärt namn på femtiotalet. Det är Abba-chefens sexårige son Carl Ameln som får föreställa Kalle. Som tack för att låna ut sitt ansikte får Carl Ameln gratis kaviar resten av livet. Än idag så levereras tuberna till hans dörr. År 1955 slår Kalles Kaviar igenom som en stor succé. En miljon tuber säljs under det första året.
Onekligen en minnesvärd dag för oss…att bjuda Mr Kees på Kalles Kaviar. Och med tanke på att han och hans fru tackat ja till vår inbjudan att äta middag med oss ombord på Wilma på lördag. Så kan han inte ha blivit helt avskräckt. Undrar vad vi ska bjuda på. Inget med kaviar som det känns…
Skepp o Hoj!