Vad man än tycker om spindlar så är deras nät imponerande och vackra.

 

Men nu skulle vi inte berätta om spindelnät utan om Mr Kees möte med Kalle.

 

Vi satt ombord på Wilma tillsammans med Mr Kees. Kaffe bjöd vi ju på såklart och till det, då det var kring lunchtid, så hade vi dukat upp knäckebröd, kokta ägg, mayo OCH Kalles Kaviar. Det fanns även kokt skinka med senap att tillgå. Kort och gott. En betydligt bättre fika än söta bullar och kakor.

Mr Kees visade sig vara barnsligt förtjust i kokta ägg. Och svenskt knäckebröd likaså. Han åt med mayo till, toppat med lite flingsalt.

Vi visade honom tuben med Kalles Kaviar. Vi svenskar vet ju alla vad Kalles Kaviar är för produkt. Och säkerligen har de flesta sett reklamen där man bjuder på produkten i Los Angeles och Tokyo. Och de svenskar som går fram till ståndet blir själaglada och utbrister –Ahhh KALLES, så GOTT! Däremot så rynkar övriga illa på näsan när de får Kalles på tungan. Det är med stor tveksamhet som en japansk kvinna provar produkten. Hennes reaktion är svår att misstolka. Även om hon försöker le artigt mellan tuggorna medan hon backar bort från ståndet och avvärjer fler smakprover. Kräkningen är nära.

Hur skulle Mr Kees uppfatta den väldigt svenska smaken av Kalles Kaviar.

-Do you want to try Kalles Kaviar? Frågade Helena

-Oh yes, what is it? Mr Kees sträcker sig efter den färgglada tuben.

-It´s a very Swedish product. It´s creamed smoked fish roe. Both salt and sweet at the same time. We like to eat it with boiled eggs.

Mr Kees är på väg att lägga på en rejäl sträng kaviar på sin äggmacka.

Helena griper in; -Maybe you can try just a knife edge, to see if you like it. It has a very special flavor and not all people like it.

Mr Kees följde rådet att bara skrapa över lite Kalles på matkniven och smaka på. Och så testade han…

Det var tyst i några sekunder. Nyss hade han varit beredd att klämma ut rejält med kaviar över sin äggsmörgås. Och nu kom det artiga svaret;

-Nice, but not my kind of taste. Han grinade inte illa men minen avslöjade att han blivit överraskad. Det smakade något helt annat än han kunnat föreställa sig. Och det gick inte hem. Han tyckte nog att det var rätt äckligt.

Han la ifrån sig kaviartuben och sträckte sig efter majonäsburken istället. Vi skrattade gott och vi berättade om Kalles Kaviar reklamen. Och att vi är väl medvetna om att de flesta som inte är uppväxta med produkten faktiskt tycker det smakar konstigt.

Vi tycker Mr Kees var modig som vågade testa. Och vi tyckte vi var modiga som vågade bjuda honom på Kalles Kaviar. För i samma stund som man bjuder på Kalles Kaviar så vet man med sig att man är rätt taskig. Som Tjoppes dotter som en gång när hon var liten kom och bjöd sin pappa på ett glas med dricka. Men hon hade på sitt glada barnavis kryddat drinken med allehanda konstigheter; vitlök, peppar, ketchup. Och så bjöd hon sin pappa. Många barn har någon period i livet där de vill leka mästerkockar i köket, ett stadie mellan sandlådans sandkakebakning och den fullfjädrade hemmakocken. Som förälder är man på sin vakt när barn i femårsåldern lekt bartender. Tjoppe smakade artigt..hon hade gjort lite ”roliga” drinkar förut och det hade hittills hållit för att artigt ta en sipp. Men denna gång…med vitlök. Han berättar fortfarande om upplevelsen. Den drinken var ingen höjdare för att uttrycka sig milt.

I vår familj så har Kalles Kaviar inte en okomplicerad roll. Helena är inte alls alltid sugen på Kalles. Lite hata-älska relation har hon till produkten. Det kan vara fantastiskt gott när rätt tillfälle infinner sig. Nu när vi inte är i Sverige så är godare än vanligt konstigt nog. För Tjoppe är det helt annorlunda. Han tycker Kalles Kaviar är jättegott. Men han kan inte äta det för han är av någon anledning allergisk. Det börjar kittla i läpparna och det börjar svullna lite i halsen när han äter kaviar. Däremot så tål han löjrom och fisk och skaldjur i övrigt. Vad det är i just Kalles Kaviar som han inte tål har han ingen aning om.

Den som uppfann Kalles Kaviar var en gårdfarihandlare som 1950 säljer receptet till Abbas fabrikschef Gunnar Stensby. 1000 kronor får han för receptet. År 1954 lanseras Kalles Kaviar. Eftersom provsmakningar visat att barn älskar den nya kaviaren så bestäms det att en liten kille ska få pryda den blågula tuben. Han får heta Kalle eftersom det är ett populärt namn på femtiotalet. Det är Abba-chefens sexårige son Carl Ameln som får föreställa Kalle. Som tack för att låna ut sitt ansikte får Carl Ameln gratis kaviar resten av livet. Än idag så levereras tuberna till hans dörr. År 1955 slår Kalles Kaviar igenom som en stor succé. En miljon tuber säljs under det första året.

 Så här ser Carl Ameln ut idag. Gratis Kalles Kaviar för resten av sitt liv. Inte illa.

Onekligen en minnesvärd dag för oss…att bjuda Mr Kees på Kalles Kaviar. Och med tanke på att han och hans fru tackat ja till vår inbjudan att äta middag med oss ombord på Wilma på lördag. Så kan han inte ha blivit helt avskräckt. Undrar vad vi ska bjuda på. Inget med kaviar som det känns…

Skepp o Hoj!