Vi har flertalet gånger tidigare nämnt att det inte bara är en yttre och fysisk resa vi gör. Utan likaväl en inre och själslig. Vi är till våra personligheter inte nämvärt djupsinniga. Men en sak ser vi hos oss själva som en tydlig förändring…

Det är att vi känner större samklang med naturen och vår bestörtning över hur illa vi många gånger tar hand om vår moder jord. Vi upplever naturens sårbarhet och den skada vi människor ideligen utsätter den för. Vårt slit-o-släng-samhälle. Vår bristande respekt där vi i första hand väljer kortsiktiga ekonomiska vinningar före hållbara och naturvårdande sådana.

Man skulle ju kunna tro att så stora hav som det finns, där vi själva bland annat seglat på över tretusen meters djup över Biscaya. Att man åtminstone där skulle vara förskonad från plast och nedskräpning. Men våra ögon beskådar just detta…att det överallt flyter runt en massa skräp som tappats och slängts i naturen. Skräpet hamnar inte sällan till slut i haven. Förbrukade bag-in-box-påsar, petflaskor i mängder, butikernas bärkassar av plast, burkar, lock…

All denna plast…ni anar inte hur onaturligt och fel det känns att ha havet, solen, vågorna…allt det naturliga och vackra. Och sen någons plastpåse som driver förbi i gemanklig takt. Och ett par minuter senare så kommer en petflaska… Och som detta inte vore nog. Alla fiskebestyr. Fiskegarn som har slitit sig och som driver runt och ställer till det. Delar av trålar och nät. Rep och snören. Och den starka oroande känsla vi har för att vi på allvar håller på att fiska ur våra vatten.

Vi ser enorma mängder fiskebåtar men väldigt lite fisk. Och vi minns vår barndoms dagar då man kunde meta och fiska med stor framgång. Men nu arbetar vi hårt och länge för varje möjligt napp. Fisk som vi äter för husbehov en i taget…men som regel. Inget napp. Och när vi hör oss för så har ingen annan heller någon större fiskelycka bland fritidsbåtarna.

På fiskemarknaderna ligger fiskar som håller alldeles för små mått för att ha någon chans för reproduktion. De fiskas innan de hunnit nå vuxen ålder. Och värst var det i Frankrike med langostinerna, eller havskräftorna som vi säger hemma. Inte större än ditt pekfinger så säljs de på marknader och i butiker. De säljer med andra ord tonåringar till havskräftor som inte hunnit få barn själva. Och fiskebåtarna släpper oförtrutet ut sina garn vidare och bokstavligen sopar haven rena.

Det är inte via internet och sociala medier som vi beskådar detta. Utan mitt framför våra ögon. Framför Wilma. Fiskebåtar som idag tar sig ut så långt som mitt på Biscaya för att fortsättningsvis lyckas få fångst med sig hem. Och all kontroll av fisket vi har hemma som utförs av fiskeriverket. Vi undrar lite över EU. Finns det någon kontroll och reglering här, det verkar inte så?!!

Som stöd för vår bild så har vi vår vän Fiskar-Frank. En före detta yrkesfiskare från England. Som bekräftat just detta, när vi frågat om de små langostinerna. Jo, det är barn till denna art som idag fiskas upp och förtärs av oss människor. Allt för att vi ska kunna sitta på restauranger och njuta där vi många gånger inte har en aning om konsekvenserna. Och som i Camaret-sur-Mer. Där låg en begravningsplats av fiskebåtar. Den uppkom på grund av allt utfiske i området, fiskegubbarna blev arbetslösa när det inte längre fanns någon fisk kvar i vattnet.

På långa vägar kan inte haven hämta sig om vi fortsätter så här. Och om vi själva räknar hur mycket fiskar kontra plast i haven vi ser, så dominerar plasten. Ledsen att säga det…men det är mycket troligare att se en petflaska på Atlanten än en fisk. Även om vi har vackra delfiner som förgyller vår färd (och delfiner är ingen fisk, de är däggdjur)

Nedskräpningen orsakar lidande för marina däggdjur, fåglar och fiskar men också för betande boskap längs kusten. Djuren riskerar att trassla in sig i exempelvis plastlinor med kvävning och drunkning som följd eller att kvävas eller få invärtes skador av att de sväljer föremål. Mer än en miljon fåglar och 100 000 däggdjur dör varje år världen över efter att ha fastnat i eller ätit plast som de hittat i havet. Var tredje havsfågel äter plast i tron att det är föda.

Nu ska vi ju inte hänga läpp för detta, det hjälper ju ingen. Men vi har pratat en hel del kring det och vad vi själva kan göra åt det. Och vi har lovat oss själva att klimatkompensera så gott vi kan. Vi ska mycket mer aktivt försöka plocka upp den plast som kommer flytandes utmed vår väg. Fånga upp allt onaturligt med en bra håv, det vi når och kommer åt. Och plocka skräp på land som vi ser, innan det hamnar i havet.

Och vad vi vill be våra läsare om. Är att tänka till vilka små men värdefulla förändringar du kan göra för att bidra. Som en sådan enkel sak som att ha med dig en egen bärkasse när du går till mataffären, istället för att köpa en ny varje gång. Att den fruktpåse du bär hem dina äpplen och tomater i, att återanvända den en eller två gånger innan du slänger den i soporna. Att absolut inte slänga något i naturen som inte hör hemma där. Inga fimpar, tuggummin, glasspapper eller vad som helst som inte naturen själv producerat.

80 procent av skräpen i haven kommer från landbaserade källor. Oidentifierbara plastföremål, engångspåsar och förpackningar är det vanligaste skräpet på våra stränder. Förpackningar och material som är gjorda för omedelbar användning dominerar.

Och när vi ändå talar om nedskräpning i haven. Släng inte mat. Planera dina köp bättre och ät upp dina rester och använd näsan för att bedöma hållbarheten. Cirka en halv miljon ton ätbar mat och dryck slängs i sopor och hälls ut i avlopp i svenska hushåll varje år. Det innebär att drygt 50 kilo mat och dryck per person kastas i onödan, något som också påverkar miljön.

Vi människor har en fantastisk förmåga att lösa situationer, så även kring miljön. Men vi måste här understryka att vi ser med egna ögon hur naturen skadas i en takt vi knappast har råd med. Det är inte andras sak att ta hand om. Det är min och din.

Så om vi två börjar på ett mer medvetetet sätt klimatkompensera genom att plocka upp den plast vi kommer åt från haven. Så kan väl ni läsare ta med egen bärkasse till affären, istället för att köpa ny varje gång. Är inte det en rimlig deal. För då kanske vi på sikt får mindre med plast att städa. Och djuren i naturen skadas i mindre utsträckning. Samt att vi ger våra barn och barnbarn en liten bättre värld att ta över…

Vi tror på människornas förmåga. Men vi måste nu hjälpas åt. Tiden är knapp om vi ska ha en vacker natur som inte fullständigt dräller av nedskräpning från oss själva.

Skepp o Hoj hälsar Städbåten Wilma med besättning

Några handfasta råd;

-Använd mindre plast och återvinn om möjligt.

-Köp mindre PET, särskilt om du köper vatten för det har du troligtvis i kranen hemma

-Drick mer vatten och mindre utav läsk så minskar du din PET-förbrukning (läsk innehåller inga nyttigheter alls, så vatten mår du bättre av).

Plocka upp skräp som du ser har hamnat utanför papperskorgarna.

Hjälp gärna till att städa stränder och dyker du, så städa gärna bottnarna…

Sluta köp bärkassar i mataffären, ta med en väska som går att återanvända gång på gång! (tips, IKEAs blåa kasse är hållbar och rymlig) Du kommer ju ihåg plånboken så lär dig komma ihåg kassen!

Använd frukt och grönsakspåsar flera gånger, de går även att diska!

En mer gungigare hamn än den i Peniche är svår att finna. Jo några värre har vi faktiskt stött på. Dels var det i Fecamp i Frankrike där vi blev inblåsta i drygt två veckor och det stormiga havet hela tiden slet i båtar och bryggor. Och i Sada i norra Spanien, där tidvattnet och strömmen aldrig harmoniserade med bryggorna. Det knakade och ryckte i förtöjningarna så man höll på att bli tokig.

Och så nu, i Peniche, där vi faktiskt var förvarnade på den obehagliga hamnen, vi hade såväl hört som läst om det innan. Dagligen dundrar det förbi passagerarbåtar och fiskebåtar precis utanför gästbåtarna och drar upp svall. Värst var de stora ribbåtarna. Båtarna längs med gästbryggan gungar oroväckande mycket när någon passerat utan att anpassa farten. Vid ett tillfälle när vi hade en norskbåt utanpå oss så slet det så kraftigt i hans förtöjningar att hans båt skadades, det blev en spricka mellan båtans plast och den aktre pollaren ombord. Värst var det på kvällarna, när alla turister skulle hämtas tillbaka från den sagolika ön vi aldrig besökte. Ön måste varit så pass sagolik att det slog ut allt omdöme också…

Så det var inte med något ledset öga som vi lämnade Peniche. Och lika som vi tänkte alla andra, för så gott som alla drog som ett skott så fort solen gått upp.

Vi gick ut ur hamn och kunde snabbt andas in frisk havsdoft, istället för den svaga fiskdoften som låg över den nyss lämnade byn. Vattnet låg platt, blått och lovande framför oss. Och extra glada var vi för vi hade inte hört något mer ”klånk” från backslaget…

…däremot så svajade varvtalet på motorn. Som om den inte kunde hålla jämn gas utan den lät som en ung grabb i målbrottet. Detta var inget helt nytt för oss…vi har noterat att det kan låta så på ett särskilt lågt varvtal och då valt att gasa på lite mer.  Men nu svajade motorn betänkligt.

Vi satte segel för säkerhetsskull, ifall vi skulle bli utan motordrift. I och för sig onödigt då det inte blåste en sekundmeter ens. Och så tog Styrman över och Kapten gick ner och arbetade med motorn. Vi vet inte riktigt om vi har ett eller två fel, om de hör ihop. Men oavsett så fick han till så att svajjet slutade. Ja Kapten Betong är en McGyver-typ så han fixade det hela provisoriskt med snöre och olja. Fråga inte förmycket nu…för det är lite svårt att förklara allt han tar sig för inom den tekniska världen. Det är lite som att leva med en klockmakare och Baltazar på en och samma gång.

 

Kapten Betong är en mix av dessa två ovan…uppfinningsrik, teknisk och noggrann men som gärna går utanför ramarna om inte fysikens lagar hindrar…

-Kan du lägga i friläge!? (order från Kapten till Styrman)

-Japp, svarade Styrman och insåg att vi då for fram i makalösa 0,8 knop.

-Ok, lägg i frammen på ca 1400 varv!

Sagt och gjort…

-Varva upp nu!

Sagt och gjort…

Kapten lyssnar och lyssnar och säger inget….sen öppnar han munnen.

-Ok, du kan dra ut reglaget nu och gasa utan framdrift!

Sagt och gjort…

-Varva upp mer!

Sagt och gjort…

Kapten lyssnar och tänker….

-Jag kommer att stänga av motorn ett tag så du får segla.

Och så stänger han av och Styrman försöker glatt segla förutan vind mellan små fiskebåtar och fiskeutstyr som ligger överallt i vattnet. Ja det är ju ingen större fara för det är ju inte riktigt så man känner någon fartvind fladdra i håret…

Sen ropar kapten att han startar igen så kommer han upp efter att han har fixat med olja och snöre.

Och motorn går…JÄMNT o FINT.

-Det är bara provisoriskt fixat så vi får kolla på det i Lissabon.

Ja så seglade vi på som inget hade hänt…ja i den mån man seglar när det inte blåser.

Men strax efter lunchtid så började det blåsa fint så vi kunde stänga av motorn och gå endast för segel. En härlig dag på havet med andra ord för det var varken stora vågor eller svall. Utan bara en stor gul sol som fick hela havet omkring oss att bokstavligen explodera i glitter.

Vi kom under tidiga kvällen fram till Cascais, den turistort som ligger precis intill Lissabon. Och där droppade vi ankaret i viken intill playan där människor fortfarande badade och stojjade. Så fort vi konstaterat att ankaret satt i botten så slängde vi av oss lite seglarkläder och korkade upp något svalkande och njöt av en stunds sol och värme. Äntligen var vi på plats, vi har ju haft detta som ett av våra stora mål.

Och vi kommer att ankra en hel del här, för hamnen i Cascais kostar en tusenlapp per natt. Och behöver vi en hamn så går vi in och lägger oss vid någon av de billigare stadshamnarna inne i Lissabon. Vi kommer att ha lite besök från några barn och barnbarn och vi har lite fix att göra på Wilma. Och så ska vi få oss lite sol och bad samt utforska huvudstaden.

Nu ska vi njuta….

Skepp o Hoj!

(bilderna är från google, klockamakarbilden är hämtad från gratis nedladdning av målarbok…och Baltazar är stulen kort och gott)

OBS! Två inlägg för dagen!!!

Platsen med allt eller inget. Vi har nu haft en dag i turismens tecken här i Peniche. Vi tog en promenad i staden och tittade på hus och omgivningarna. Och det ligger något fin-fult över platsen. Husen är över lag slitna, med falnande puts och färg. Och man får ingen homogent intryck av en särskild stil, tid eller epok. Men det är på sina platser vackert för att runt nästa hörn bjuda på något vansinnigt fult. Vi såg en vacker mur torna upp sig. En del av den stadsmur som byggdes på 16- och 1700-talet med tillhörande fort, Pornich Fort. Vi trodde oss ana havet på andra sidan muren så vi promenerade upp på gångstråket som gick utmed muren. Men andra sidan vätte mot en gammal industritomt, och inget hav alls. Bara en ostädad och tråkig industritomt som ingen brytt sig om. Vi kände oss aldrig hänförda av Peniche även om vi fann några gruskorn av guld.

 Vackert eller fult? Vi upplever att man låter staden förfalla…

 Blommor i fönstret…

 Delar av det fort och mur som man försvarat Portugals kust med…en Kapten fastnade på bild också..

Men visst fanns det små gruskorn av guld också…allt var inte fult och slitet…

 En vacker roddbåt prydde ett torg, det var uppfört i maj i år (2017). Tyvärr var en åra på rymmen redan (stulen eller trasig, vet inte vilket. Men Kapten Betong är oskyldig bör tilläggas)…

 Vi fann en fontän i en park, hemvist för stans duvor…

 Där tog vi en paus och åt en banan…

 Kapten kastade bananskalen skötsamt i papperskorgen…här är bildbevis!

Nu kommer vi segla vidare och hinner inte titta i kringområdet. Vilket hade varit betydligt intressantare. Peniche är en halvö, men för en femhundra år sedan så var det en ö helt och hållet, och sedan dess har det låglänta området rest sig ur havet. Man har genom historien försvarat området genom de fort som finns placerade strategiskt här. Men även så sent som på mitten av 1900-talet så användes Fort Peniche som politiskt fängelse under Estado Novo-regimen.

Estado-Novo som betyder ”Nya Staten” var en auktoritär regim i Portugal som infördes 1933. Den var starkt inspirerad av konservativa och auktoritära ideologier som utvecklades av Antonio de Oliveira Salazar, som styrde Portugal från 1932 till 1968.

Företrädare för organisationer och oliktänkande medborgare förföljdes och kunde interneras på obestämd tid i häkten, inte sällan i de forna kolonialforten i Peniche, där bland annat kommunistpartiets mångårige ledare Alvaro Cunhal satt fängslad mellan 1949-1960.

Men för att berätta om lite roligare ting kring Peniche så är detta ett paradis för brädsurfare. Genom dess halvö så erbjuder Peniche sandstränder och fina surfvågor i såväl sydliga som nordliga vädersträck. Och här kan det bli såkallade supertubsvågor, likt man har på Hawaii. Ni vet när man surfar i en tunnel av vatten.

Ja och så naturreservatet som ligger på Berlenga Island, där det finns grottor och fantastiska dykvatten. Men som med allt fantastiskt i världen så hinner man inte se och uppleva allt. Kanske att vi kan komma tillbaka en dag och se lite av det som lockar mer än den falnande putsen på Peniche hus, som vi sett idag.

Skepp o Hoj!

Peniche är en gammal fiskeby med 27.000 invånare. Här finns förutom fisket även en stark turistnäring. Men för flertalet år sedan så var fisket och dess tillhörande industri betydligt större. Bakom oss i hamnen ligger en supergullig liten bogserbåt med holländsk flagg. Den gamle mannen ombord berättade att hans pappa för många år sedan byggde hamnen här i Perniche. Att han själv är född här under den perioden familjen bodde i Portugal. Och han har berättat att hamnen byggdes för 450 fiskebåtar, och att det var full kommers på den tiden.

Idag är fiskeflottan betydligt mindre. Kanske för att det inte går att leva på fisket, vi anar utfiske vart än vi seglar. Så många av de gamla fiskebåtarna är idag omgjorda till turistbåtar som tar glada turister ut till ögruppen Berlengas. Det är ett naturreservat med skyddade sjöfågelarter samt ett fiskebestånd som också är skyddat.

 Udden utanför Peniche…vackra klippformationer mötte oss…och en svag doft av fisk…

Över staden så blåser en svag doft av fisk. Vi tog oss en promenad in i de gamla industrikvarteren, där det idag ligger många igenbommade företag. Vi var på jakt efter reservdelar till Wilmas motor. Mellan kåkarna så svepte en fisklukt som i det närmaste kan påminnas mellan någon blandning av surströmming och sopor. Inte alls angenäm. Vi försökte fråga oss fram för att finna en butik som har kopplingar och slangar och vi traskade runt mellan kvarteren, den ena byggnaden ofta tommare än den andra. Men ett och ett annat företag verkade ännu existera, sånär som på att det var siesta och vi kom vid fel klockslag.

Vi fann en butik som såg lovande ut. Den skulle öppna först halv tre på eftermiddagen, närmare en timme bort. Så vi slog oss ner på ett litet arbetarcafé. Där stod ett gäng män, de flesta i arbetsbyxor och enkel t-shirt. Och vår Kapten kände sig mycket hemma i miljön, för dagen till ära så hade han klätt sig i sin nationaldress blåbyxor och arbets-t-shirt. En i gänget med andra ord.

 

Kapten kände sig hemma på det portugisiska arbetarfiket…det är såhär han trivs bäst vår bäste Kapten!

Med en kopp kaffe och en te som ruinerat oss med hela 17 kronor totalt (8,50 för en kaffe, nu snackar vi billigt) så släntrade vi över gatan och in i butiken som vi hoppades skulle ha lite reservdelar. Och visst fann vi vad vi sökte. Tack och lov.

Glada gick vi tillbaka genom de fiskedoftande kvarteren och ner till hamnen och Wilma igen. Det blev till att mecka, för ett långseglarliv innehåller inte bara soldagar och longdrinks. –Ahhh tänker ni, nu har ni fått bukt med klånket i backslaget. Nope! Inte alls. När vi felsökte så fann vi ett läckage på motorn, ett kopparrör som läckte vatten. Så nu har vi bytt ut kopparröret till en bit slang.

Ja asså, vi har inte hittat felet med backslaget. Men dock ett läckande rör… och vi fick ge oss ut på slangjakt på stan…

Och det klånkande ljudet har vi inte löst. Det är inget vi kan lösa nu iallafall. Men vi ska kolla närmare på det när vi ligger i Lissabon, och även göra ett dyk och kolla så att inte propellern glappar. Det här med trasiga båtar kan låta allvarligt. Men alla långseglare fixar och lagar titt som tätt. Och ibland blir det lite knivigare fel och situationer. Som grannen med bogserbåten. Han har en gång fått ringa en polare om hjälp. Han fick motorhaveri halvvägs från Azorerna. Och polaren kom och bogserade honom med en annan stor bogerbåt. Inte ett ledset öga, de hade lite bråttom hem för att se en fotbollsmatch, så de gasade på lite. De for fram i tolv knop och eftersvallet efter vår väns bogserbåt var så hög så han såg inte över den. Det kostade dock en slant med bogseringen, närmare tvåhundra tusen kronor. Men det kan man ju förstå. För den som inte vet vart Azorerna ligger, så kan vi visa en karta. Det ligger lååångt ut i Atlanten, flera dagars segling ifrån Portugal. Så vårat ”klånk” känns rätt fjuttigt i jämförelse.

Men vi får se vart det leder med klånket….så spännande.

Vi ska göra en turistdag i Peniche så ni kommer att få se annat än arbetarkvarter från platsen. Det finns mycket vackert att se och skriva om också. Så håll utkik…för nu hoppas vi kunna ägna oss åt nöjen resten av tiden här och inte stå som ett dubbelvikt gem över motorn.

Skepp o Hoj!

Det blev ett kort stopp i Figueira da Foz. Vår plan är att dra vidare redan idag.

 Vi fann en marknad i Figueira da Foz. Här i Portugal så är fruktavdelningarna större än grönsaksavdelningarna har vi noterat. Massor av solmogen frukt…Men här fanns inget smör…

 

Vi har fyllt på våra förråd med lite mat. Och vi har hittat ett schysst smör. Nu har vi lämnat smörmeckat i norra Frankrike. Prisa gud för deras smör. Gaah! Så gott så man kan äta det med sked. Och ju längre söderut man kommer så tar oljan över. Och detta märks i matbutikerna. Nu får man ha förstoringsglas för att hitta smör. Det finns så klart något kladd att bré sin smörgås med här. Men vi pratar riktigt smör, vi köper bara smör och inget annat varesig till stekning eller pålägg. Margarin anser vi är kemikaliskt påhitt som borde ligga på en butikshylla i järnaffären (läs in dig på hur man tillverkar margarin och du vill aldrig mer använda det annat än till att smörja cykelkedjan med).

Oljorna är fina här och det använder vi också i matlagning, men vi vill ha SMÖÖÖR!

Nu fann vi ett riktigt smör i en affär längre bort, så vi knep tre paket på en och samma gång. Bäst att passa på!

Sen ska man förstå att det kan vara ett helsike att laga mat ombord i vissa väderlekar. I svallen så kan den bästa pannbiffen flyga iväg och landa i sängen. Ja det hände en gång. Inte så schysst att vakna med en pannbiff mellan tårna… Så därför förbereder vi. För att äta så bra som möjligt till minsta möjliga ansträning…det är vädret som styr på havet.

Ja nog om mat…

När vi skulle bort och duscha så hälsade vi på en svenskbåt som just lagt till. Ett ungt trevligt par från Vaxholm, där vi själva vuxit upp. Och de bodde på Rindö, samma ö som Helena bodde på och killen, ja han kände Helenas brorson. Brorsonen, ja han som gifte sig i Schweiz i somras… Ja världen är liten… Tyvärr så var de på väg hem till Sverige, till kalla Norden, då de seglar hem deras båt som de köpt i Italien. Vi hade med fördel velat haft med dem en tid längs med vår resa. Men men… inte vänder vi och seglar åt andra hållet. Och de skulle hem till ekorrhjulet…fast senare så skulle de göra som vi. När pengarna i madrassen blivit tillräckligt många så skulle även de kapa förtöjningarna och segla söderöver.

Så då Figueira da Foz blev ett praktiskt stopp för att sova, vila, handla, laga mat och duscha så vet vi inte mycket alls om denna plats. Det verkar dock vara ett fint ställe och solen skiner från en klarblå himmel i behagliga tjugofem grader. Så därför skriver vi om Figueira da Foz….INGENTING!

Skepp o Hoj!

Vi tog tåget in till Porto med våra vänner. Denna dagen hade inget särskilt på sin agenda. Utan vi ville bara känna av Portos stadspuls. Vi sprang runt rätt planlöst med en turistkarta i högsta hugg. Men vi lyckades pricka in den stora marknaden, Maria Pia-bron och Dourofloden samt en av de stora shoppinggatorna. Därtill blev det stopp vid två vätskedepåer. Vid den första intogs kaffe och vid den andra insöps en öl. Ja hur bra sitter inte en iskall öl på en uteservering med utsikt över den berömda bron och Douroflodens vilt strömmande vatten intill.

 Med karta i handen så fann vi några av Portos stora shoppingstråk…

 Vi fann vackert kaklade byggnader…

Vi slog oss ned för en god kopp kaffe…

 Vi gick på Portos berömda marknad…

 Och längs med vår promenad ner mot Dourofloden så fann vi denna så vackra stenbumling på trottoaren. Formad kakel prydde ovansidan…

 Vi fann charmiga hus…

 Det är en stad med många backar. Och denna utsikt mötte oss när vi närmade oss floden… Tittar man noga så ser man hur mycket det strömmar i floden…

Nu har vi sett den vackra Maria Pia-bron i verkligheten…

 

Vi blev törstiga… Trettio grader i skuggan…

 Och även vår fyrbenta vän blev serverad en drink i värmen. Vatten serverad ur ölmugg. A dog with stile!

 Efter många timmars promenerande i Porto så kände vi oss nöjda och började gå tillbaka mot tågstationen. På vägen sprang vi på denna glada gatupratare intill ett café…

 

Vi tog oss tillslut tillbaka till hamnen och våra båtar. Vi var fantastiskt nöjda och glada med dagen. Och vi avslutade det hela med en grillafton på vännens båt. Och planerade för nästkommande dag…för än är vi inte klara med Porto. Mer äventyr väntar. Och gott är väl det.

 

Skepp o Hoj!

 

Vi lämnade Povoa de Varzim framåt lunchtid. Målet för nästa etapp var Porto…eller snarare en hamn som ligger fyra kilometer norr om Porto som klingar till namnet Leixões. För vår del tog seglingen fem timmar då vi valde att segla utan motorgång i den svaga vinden. Men för den som ville stå på så var avståndet i tid den halva.

Leixões hamn är betydligt billigare än den i Porto, och dessutom slipper vi floden Douros strömma vatten att navigera i. Och då kommunikationerna mellan Leixões och Porto är ypperliga så föll valet på att inte lägga oss i den fantastiska staden Porto. Så vi tar oss dit med buss eller tåg istället.

Porto känns stort. På flera sätt. Och det finns anledning till att låta hjärtat fladdra som fjärilar inför denna plats. Här börjar den så vackra Silverkusten där dess bedårande vitbrusiga stränder sträcker sig ända ner till Lissabon.

Porto är Portugals näst största stad med dess närmare 1,5 miljoner invånare i storstadsområdet och 260.000 invånare i centrala Porto. Under romartiden kallades staden för Portus Cale och staden kom att namnge hela landet (portus-cales = portu-gal = Portugal, ni hänger med? Woop woop!)

Staden Porto är byggd på branta kullar vid mynningen av floden Douro. På båda sidorna så klättrar husen längs sluttningarna med vindlande gränder. Här kan man flanera runt och låta sig själv gå vilse. Och går man på den norra sidan av Dourofloden så kan man stanna till vid någon av alla caféer, barer och restauranger som ligger här.

Över Dourofloden så löper den berömda Ponte Maria Pia (Maria Pia-bron). Det är en järnvägsbro konstruerad av ingen mindre än Gustave Eiffel. Ni vet snubben bakom det berömda tornet i Paris. Bron byggdes på mindre än två år och den invigdes år 1877 av kung Luis och drottning Maria Pia, vilken den fick namnet efter (ja efter drottningen alltså). Bron var i bruk i 114 år fram till 1991 då den ersattes av en annan bro.

Porto med dess berömda Ponte Maria Pia (Maria Pia-bron)…

För övrigt så är Portugal en republik idag efter en republikansk stadskupp den 5 oktober år 1910. Maria Pia lämnade landet vid revolutionen och flyttade till Italien, där hon dog året efter i juli 1911. Hon var känd för sitt slöseri. Ja så nu vet ni vem som namnat den berömde bron i Porto, det var en slösaktig drottning som hamnade i exil (fast hon ägnade sig även åt välgörenhet, så vi ska inte döma henne för hårt)

Den över 100 år gamla tågstationen São Bento är en annan unik byggnad i Porto. Stationen är prydd med över 20.000 blå kakelplattor. Det här blåa kaklet, azulejo, ser man på många platser runt om i Portugal. Detta vackra kakel är så romantiskt vackert. Vi bestämde redan innan vi lämnade Sverige att vi ska kakla väggarna ovanför köksbänken ombord på Wilma med detta blåa azulejo-kakel.

Ja och inte minst är ju Porto känt för sitt världsberömda Portvin och regionens gastronimiska kök, där de är stora på fisk och skaldjur. Här kan man besöka något av portvinshusen och gå på en provning. Och det finns en massa annat att nämna. Det finns en häftig linbana, hela Dourofloden tillhör en av de bästa vindistrikten i hela Europa. Och här finns en fantastisk marknad.

Så ni förstår säkert att vi är lite smått otåliga på att hinna sätta tänderna i fantastiska Porto. Vi kommer inte att hinna allt. Tyvärr hinner vi inte hyra bil och ta oss in längs med vackra Douro-floden och dess vingårdar och vidunderliga natur. Men absolut ska vi försöka hinna med en portvinsprovning och testa det portugisiska köket. Vi ska beskåda bron och flanera runt i de små gränderna. Och leta kakel.

Det är en fantastisk glädje att få uppleva alla platser längs med vår resa. Och vi kan inte nog poängtera att det inte är tiden på havet som gör resan. Beslutet att segla långsamt och se mycket längs med vägen är ett av de klokare besluten vi tagit i vårt liv. Det är inte alltid längst bort i världen som det mest fantastiska finns. Utan framför dina egna ögon där du står, eller i vart fall runt husknuten.

Skepp o Hoj!

(Bilderna lånade utan förfrågan från Wikipedia, med risk att hamna bakom lås och bom och tvingad att leva på kall gröt som straff – tar risken!)