Vart än vi går längs turiststråk så säljs korkprodukter här. Vackra och praktiska ting såsom väskor, hattar och plånböcker. Men även annat. Och det är ett spännande material.

Som urusla konsumenter som vi är, så är vi ändå mycket intresserade av annat som gränsar till konsumtion. Så när vi går runt och spanar i butiker så är det sällan för att hitta något fint att köpa. Tvärtom, shoppingnerven är sedan länge död. I stället så passar vi på när en säljare kommer fram, att fråga om material och tillverkning. Efter att ha känt och klämt lite på detta korkmaterial, som liknar läder i många fall, så frågade Helena säljaren.

-Hur gör ni för att få materialet så mjukt?

För oss känns det som att korken, som ju är bark från ett träd, att den lätt borde kunna knäckas och brytas. Men svaret kom fort.

-Det är en hemlighet, som ingen kommer att tala om för dig!

Hon var mycket trevlig, expediten, men hemligheten tänkte hon bevara för sig själv. Inte blev nyfikenheten mindre efter det svaret.

Men lite annan fakta som inte är en affärshemlighet, har vi dock kunnat få fram.

Korkträdet ser inte ut som det som avbildas i Tjuren Ferdinand. Vilket ju hade varit enklare för vinkorksindustrin, där det hänger färdiga vinkorkar i grenarna. Bara att skörda. Nä riktigt så enkelt är det inte.

Korkträdet tillhör ekträdssläktet och den kan bli 20 meter hög. Den är grön året om och den bildar öppna skogar med rik undervegetation. Så korkeklundarna är viktiga för den biologiska mångfalden runt Medelhavet, där växter, fåglar och insekter trivs.

Korkträdet känns igen på den tjocka, svampiga och djupt fårade barken. Och det är barken man skalar av för att producera och tillverka en rad olika korkprodukter. Och så mycket som hälften av jordens samlade korkkonsumtion kommer just från Portugal.

Man har haft problem med att skogar av korkek har skövlats men idag är korkbarksskörden omgärdad av noggranna bestämmelser. Vid 25 års ålder kan korkekens bark skördas fösta gången och det görs sedan i intervaller om nio år. Barken skärs bort i stora sjok från stammens nedre del och så länge man inte skadar underbarken så överlever trädet. För att kunna hålla reda på när senaste skörd var så målas träden med årtalets siffra på den avskalad stammen. Och detta innebär att ett barkträd kan ge skörd uppemot 20 gånger under trädets livslängd vilket är ungefär 200 år.

Ja och efter skörd så behandlar man barken på olika sett beroende på vilken produkt man vill ha fram. För omvärldens del så är väl korken mest känd som det materialet vi täpper till vinflaskan med. Fast idag har plastkorkar allt mer tagit över ek-korken. Plastkorken har fördelen att den inte kan korkskada vinet. Men samtidigt kan plastkorken komma att utgöra är ett hot mot korkeken, om efterfågan helt dör av.

Det är från korken vi har fått traditionen på finare restauranger, att middagens värd får en liten mängd av vinet upphällt i sitt glas. För att provsmaka och godkänna vinet innan det serveras till övriga gäster. Det är för att kontrollera att det inte blivit korksmak på vinet. Idag provsmakas vin därför inte sällan av fel anledning, där man provsmakar vinet oavsett om korken är av ek, plast eller en skruvkork. Fast det är ju en trevlig tradition oavsett, även om vi glömt bort syftet.

Avslutningsvis så finns det en mycket dålig gammal Bellmanshistoria på ämnet kork. Skratta eller gråt (eller sluta läs nu). För här kommer den;

”Det var en gång en tysk, en ryss och Bellman som skulle tävla om vem som kunde fjärta en kork längst. Tysken fjärtade 20 meter. Ryssen fjärtade 40 meter. Sedan släppte Bellman en enorm brakare och korken försvann. En vecka senare stod det på tidningens löpsedel; Kines skadad i huvudet av kork!!!”

Häpp! Och Skepp o Hoj!

(bilder lånade av Wikipedia, tack tack!)

Further down the page you will find the text in English

Vi tog ombord Kaptens son med familj. Mor och far och tre barn med packning. Vi skulle på äventyr.

Under den stekheta solen seglade vi österut, in i floden Tejo mot Lissabon. Framme vid den portugisiska huvudstaden sträcker sig en stor bro över floden. Inte helt olik Goldengate-bron, den berömda hängbron i San Francisco i Kalifornien. Fast denna är röd till sin färg. Och intill bron på berget så står en jesusstaty, Santuário do Cristo Rei. Som kommit till efter att det ärkebiskopen av Lissabon inspirerats av den stora jesusstatyn i Rio de Janeiro.

När vi seglade under Lissabon-bron så tog vi fram en flaska cider och skålade. Att segla in under Ponte 25 de Abril som den heter,  är vår bäste vän Konstruktörens stora dröm. Och nu råkade vi hinna före. Så vi höjde glasen och tillägnade denna skål vår gode vän. Att han inte hunnit hit än beror på att han håller på att renovera sin båt ännu, och så har han har ett arbetsuppdrag att utföra borta i Asien. Men sen kommer han efter.

När vi seglade under bron så såg vi jesusstatyn på berget bakom…

Vi la en stund senare till i en av stadshamnarna. Vi tog spårvagnen in till Lissabon centrum och promenerade runt i det vackra, gamla men slitna kvarteren i Alfama. Känslan var smått fantastisk där vi promenerade längs med de smala kullerstensgatorna. Tvättlinor med tvätt hängde överallt och däremellan dök en mysig restaurang upp med rangliga bord och stolar ute på gatan.

De gamla kvarteren i Alfama…

Alfama sluttar ner mot floden, vilket gör kvarteren mycket backiga…

Kapten utforskar Lissabon…

Vi slog oss ner vid en av de charmiga restaurangerna och njöt av god mat och portugisisk sång. Jo, nästan hela familjen sångfågel, medlemmar ur restaurangfamiljen, ställde sig upp och spelade och sjöng för oss matgäster. Allt med blandad kvalitet men med mycket inlevelse och känsla. Inramningen kunde knappast bli bättre. Applåderna ekade mellan husväggarna efter varje avslutat sångnummer. Barnen släppte plikttroget sina bestick och klappade med när det var dags.

Maten var god, köttbiten var fantastiskt mör. Men vad är det med denna ständiga pommes-frites som snart serveras till allt världen över. Våra bord och stolar lutade kraftigt, kolla in vinglaset så förstår ni…

Lissabon by night, Kapten med sällskap på väg tillbaka till hamnen…

Mätta som en bunt strandade valar så tog vi oss tillbaka till hållplatsen för spårvagnen och åkte den korta biten bort till hamnen för lite god sömn. Vi har då aldrig sovit sju personer på Wilma förut. Men det gjorde vi nu. Ahhh, tänker någon. Kan man sova så många på båten? Jo visst går det bra. Tillhör du en familj med mamma-pappa och tre barn så kan de ligga mer eller mindre på varandra. Barnens armar och ben fäktade och slog över de arma föräldrarnas ansikten där de samsades om de få mjuka ytor som Wilma kunde uppbringa. En natt går om man förser sig med stort tålamod och kan tänkas ha en barnatå i örat. Och visst gick det bra…men vi höll det till en natt för familjefridens skull. (Wilma har två gästplatser, så de tre barnen sov på, under, bredvid och över sina tålmodiga beskyddare).

Och barnen tittade ut genom det öppna fönstret när vi ryckigt for fram i natten...

Dagen därpå så drog vi in till Lissabons shoppingkvarter och strosade runt i några timmar innan vi åter kapade förtöjningarna för att återvända till Cascais. Och vårt intryck av den portugisiska huvudstaden var mycket gott. Vi gillar Lissabon. Och vi vill gärna se mer. Så vi återkommer säkert. Särskilt som vi aldrig behövde betala för oss i hamnen. När vi skulle göra rätt för oss ut så viftade den äldre hamnkaptenen avböjande med orden  ”stick ni, det kostar inget för denna natt”.

Efteråt frågade Kapten sin styrman;

-Vad gjorde du när du registrerade in oss eftersom du lyckades charma till oss en gratisnatt?

-Ha ha ha…ja det skulle du allt bra vilja veta. Och så strök hon handen över sin långa blonda fläta och sköt av ett brett leende.

Skepp o Hoj!

—————————————————

We went to Lisbon

We took onboard the Captain’s son with family. Mother and father and three children with packing. We were going on an adventure.

Under the hot sun we sailed east, into the river Tejo towards Lisbon. At the Portuguese capital, a large bridge crosses the river. The bridge looks a little bit like the famous hangbridge, Golden Gate in San Francisco, California. But this one is red to its color. And next to the bridge on the mountain there is a Jesus Statue, Santuário do Cristo Rei. Which was built after that the Archbishop of Lisbon was inspired by the Great Jesus Statue of Rio de Janeiro.

As we sailed under the Lisbon-Bridge, Ponte 25 de Abril, we celebrated with cider. To sail under the bridge is our best friend, the Constructor’s great dream. And now we happened to get here before him. So we raised the glasses and dedicated the toast to our good friend. Our friend is still renovating his boat, and he also has a mission in Asia to do before he can come after us.

Half an hour later we came to one of the city-harbors. From there took the tramway into Lisbon center and walked around in the beautiful, old blocks of Alfama. The feeling was a little amazing as we walked along the narrow cobbled streets. Lines with laundry hung everywhere. And here and there appeared small restaurants.

We sat down at one of the cosy restaurants and enjoyed good food and Portuguese song. Yes, almost the whole family songbird, members of the restaurant family, got up and played and sang for us. The performance had mixed quality but with good empathy and feeling we must say. The applause echoed between the house walls after each completed song number.

After the meal we felt like a bunch of stranded whales, and we went back to the tram to take us back to the harbor and some good sleep. We have never slept seven people at Wilma before. But we did now. Ahhh, someone of you think. Can you sleep so many people on the boat? Yes, you can. If you belong to a family with mom-dad and three children and you lie more or less on each other. The arms and legs of the children fought and smashed the poor parents during the night, as they were fighting about the few soft surfaces you could find on Wilma. One night is ok if you prepare yourself with a lot of patience and accept having a childtoe in the ear. For all of us, it went well … but we held it for one night for the sake of peace.  (Wilma has two guest places, so the three children slept on, underneath, and beyond their patient parents).

The next day we went to Lisbon’s shopping district and strolled around for a few hours before we got back to cut the moorings for the return to Cascais. And our impression of the Portuguese capital was very good. We like Lisbon. And we would like to see more. So we’ll be back for sure. Especially as we never had to pay for us at the port. When we went to the harbor captain to sign out, he waved with the words ”You don´t have to pay for this night.”

Afterwards, Captain asked his mate;

-What did you do when you signed up and managed to charm us a free night?

– Yes, you would like to know, eh!?? And then she stretched her hand over her long blond braid and shot off a wide smile.

 Further down the page you find the text in English

Vi har haft en härlig strandhängsdag i värmen. Vi  har solat, badat och lekt och låtit dagen förflyta.

 Idag har vi testat på stand up paddling…

Vi har ägnat oss åt dragkamp på stranden…

 

Emellanåt är det härligt att hänge sig åt det sorglösa och enkla i livet. Men vi måste ändå tillstå i farten på detta ämne. Att det är en jäkla massa sandkorn på en strand. Överallt. Vi är nog ligga-på-klippan-människor. Men det finns en rad fördelar med en sandstrand trots allt. Fötterna får finmassage när man promenerar mellan de heta små kornen och det går att gå eller springa ut i vattnet i lugnare gemak, än från båten eller klippor där man inte sällan är hänvisad att hoppa i.

 Kapten njuter av sol och värme…

Ja våra icke sorglösa dagar är ju annars inte så sorgfulla heller. Men kanske att vi i vanliga fall ändå funderar och tänker mer kring vår samtid, kring världsläget, segling, vädret, hälsan, trasiga saker ombord, kunskap och fakta kring platser, tvätt och tandborstning…. Vi funderar och filosoferar mer som regel när vi inte ligger på stranden och försöker hålla styr på alla sandkornen.

Och en sådan filosofisk tanke vi har, är ju kring vårt resande. Där vi vidgar våra vyer vart än vi kommer. Hela vår segling är en upptäcksresa där nyfikenhet är ledordet. Det är viktigare att rusta sig med tid och tålamod än pengar när man besöker nya platser. För det är i de oväntade mötena som man som regel överraskas och förundras. Den engelska kanalön Alderney var en sådan oväntad positiv överraskning för oss. Vi kom en tid på året då väldigt få andra seglar dit. Och de nordspanska byarna Llanes och Cudillero var fantastiska möten. Uppskruvade förväntningar är alltid svårare att leva upp till. Därför så blandar vi gärna de givna turistmålen med platser dit inga eller få andra turister hittar. Såväl shoppingstråk som bakgator traskas med glädje runt med våra nötta promenadskor. Det bästa är nästan de gånger man går vilse.

Vi vill uppleva äventyr, förundras och känna magi. Vi vill lära oss, se och förstå. Och inte bara se olika hamnar. Vi vill möta människor och lära oss om andra kulturer, språk och deras historia. Mark Twain lär ha sagt;

”Resor är ett allvarligt hot mot fördomar, bigotteri* och intolerans. De är därför nödvändiga för många av våra medmänniskor”.

(* trångsynthet)

Under resor förvandlas vi, vi blir modigare, mer nyfikna och lättare till sinnes. En vanlig fråga vi får är hur vi vågar segla iväg och släppa allt där hemma. Vi vill kontra med att fråga; -hur vågar man gå omkring i sina vanliga cirklar utan att kasta sig ut och se vad som finns runt hörnet?

Med det menar vi att man måste inte resa långt bort, länge eller dyrt. Det handlar mer om ett förhållningssätt till det du möter. På vägen hem från jobbet, körde du hem utan att se något? Eller tog du tillfället att stanna och dofta på blommor och beskåda träd? Sitta på en bänk och betrakta människor och djur? Samtala med någon du inte känner? Ta reda på din plats historia och det som gör den så unik?

En yttre resa speglar alltid en inre resa. Den förändrar oss alltid, antingen flyktigt eller fundamentalt. Och det är sannerligen därför det har tagit oss så lång tid att förflytta oss. För det finns så många platser att se. Och ideligen känner vi att det är mycket i vår väg som vi missar, trots vår gemakliga takt. Men vi kan inte se allt, hur gärna vi än vill…

Filosofen Augustinus lär ha sagt;

”Världen är som en bok. Den som inte reser läser bara en sida”.

Vi hoppas att vi har vår upptäckarlusta kvar länge än. Och att den dagen vi slår oss till ro på ålderns höst, att vi är fattiga i plånboken men rika på minnen. Hellre dör vi med ett leende på läpparna än med en guldtacka på bröstet.

Skepp o Hoj!

 The world is like a book

We had a lovely day on the beach. We sunbathed and swum and let the day flow away.
From time to time it is wonderful to go in for a more carefree and simple life. But. We must say that there is a freaky mass of sand grains on a beach. Everywhere. We are no beach-people. We prefer to sunbath on cliffs. But there are a lot of benefits with a sandy beach after all. Your feet are given a massage as you walk between the hot little grains and you can walk or run into the water easily. From the boat or rocks you have to jump into the water.

Yes, our non-carefree days are otherwise not so sad either. But perhaps we think more about our world, sailing, weather, health, broken things onboard, knowledge and facts about places, laundry and toothbrushing other days.

We have philosophical thought about our travels. Our sailing is a discovery trip where curiosity is the keyword. It is more important to equip yourself with time and patience than money when visiting new places. Because it is in the unexpected meetings that you usually get surprised and marveled. The English Channel Island Alderney was such an unexpected positive surprise for us. We arrived at a time of year when very few other boats sailed there. And the northern Spanish villages Llanes and Cudillero was fantastic too. Great expectations are always harder to live up to. Therefore, we like to mix the typical tourist destinations with places no or few other tourists find. Both shoppingstreets and backstreets are happily strolled with our well-used walkingshoes. The best time is the times we get lost we think.

We want adventure, to marvel and to feel magic. We want to learn, see and understand. And not only see different harbours on our way. We want to meet people and learn about other cultures, languages and their history.

Mark Twain has said;

”Traveling is a serious threat to prejudice, bigotry and intolerance. They are therefore necessary for many people”

During travel we become brave, more curious and happier. One common question we get is how we dare to sail away and let go of everything at home. We want to contend with asking; -how do you dare to walk around in your old circles without throwing yourself out to see what’s around the corner?

By that we mean that you must not travel far away, for a long time or with a big cost. It has more to do about what you see and meet. On your way home from work, did you drive home without seeing anything? Or did you take the opportunity to stop and smell flowers and view trees? Sit on a bench and watch people and animals? Talk to someone you do not know? Find out the local history and what makes it so unique?

An outer journey always reflects an inner journey. It always changes us, either momentarily or fundamental. And that’s probably why it took us so long time get here. Because there are so many places to see.

Philosopher Augustine has said;

”The world is like a book. The non-traveler only reads one page ”.

We hope we will be able to explore for a long time. And that day we are old we hope that the wallet is empty but we are rich in our memories. Rather we die with a big smile on our lips, than with a gold-ingot on our chest.

 Ship o hoj!