Nu har vi hunnit landa lite bättre i Cascais.

 

Och till skillnad från förra hamnen så gillar vi skarpt denna semesterort. Här råder sommarpuls, kanske lite extra mycket puls då vi prickat in en vecka med festligheter. Det är konserter i hamnen varje kväll och fullt av människor på stränder och torg. Försäljning av souvenirer och foodtrucks som kränger käk till hungrig turist. Caféer och restauranger…

Ena kvällen sköt de av ett enormt fyrverkeri över viken så vi fick inte ligga kvar där av säkerhetsskäl. Polisen kom snällt ut och informerade oss redan ett dygn innan, så vi tog vår tillflykt till den dyra gästhamnen intill. Tackvänligt om man nu tar ut onödigt hög taxa, så var de iallafall enormt servicevänliga och duschar och faciliteter var fräscha. Vi fick till och med hjälp att lägga till med Wilma i den trånga hamnen, crew från hamnen hjälpte till att putta på Wilma med deras gummibåt så vi slapp trixa och krångla.

 

Under dygnet vi låg inne i gästhamnen så dök Kaptens äldste son upp med familj. Det var ett kärt återseende då det gått ett år sedan vi senast kramades. Barnen var lite blyga i trettio sekunder och sen var det full rulle. Mycket som skulle berättas och den yngste, en kavat fyraåring, har blivit båttokig. Så han och farfar hade mycket att prata om som ni förstår.

Barnen hade innan avresan från Sverige klivit upp tre på natten för att ta sig till flygplatsen. Med någon enstaka tupplur på resan så hade de sedan landat i Cascais. Och med alla intryck och nya möten och långa promenader så föll det sig inte bättre än när vi senare på kvällen gick ut på restaurang så toksomnade barnen i sina stolar. Ja det gick inte att väcka dem och deras mat vi beställt in, blev uppäten av de vuxna. Vi fick låna filtar att lägga om barnen då det började kyla på. Vi förundrades över hur god sömn ett barn kan ha i en obekväm sittställning…men behöver man sova så gör man det. Någon som passerade utanför restaurangen log hjärtligt när de fick se vårt sällskap. Det måste sett rätt komiskt ut med tre utslagna barn…

 

Restaurangen låg precis intill hamnen så vi fick bära dem ner till Wilma. Restaurangpersonalen förbarmade sig över vårt öde så vi fick låna de tre filtarna för att lämna tillbaka dem nästkommande dag. Barnen lades därefter i akterhytten på Wilma, där herr Kapten och fru Styrman normalt sover. Så kunde de vuxna fortsätta sitta och prata och ha trevligt en stund.

 

När det var dags att väcka barnen för att gå till hotellet så var de oväckbara. Vi menar det…i ett komaliknande tillstånd så gick det inte att få liv i dem. Inte ens i åttaåringen som hade bedyrat att hon verkligen ville gå med föräldrarna och INTE sova på båten. Så det var bara att låta dem ligga kvar och få sin välbehövda sömn. Föräldrarna fick lämna Wilma utan några barn.

 

Vi bäddade gästsängarna åt oss själva. Precis när vi lagt huvudet på kudden så vaknade fyraåringen. Och var lite ledsen. Men farfar frågade;

 

 

Lillkaptenen sken upp. Saknad mamma och ledsamheter var som bortblåst. Och där låg de och beskådade alla tuffa fyrhjulingar som gick att uppbringa på internet. Efter tio minuter så sov den lille hjälten och farfar kunde då också släcka sin lampa.

 

På morgonen så var det tre förvånade barn som vaknade. Pigga, glada och nyfikna. Men när vi berättade att de varken ätit middag och att de inte gick att väcka så de blev kvar på Wilma, så trodde de inte riktigt på oss. Sen blev det att utforska båten, äta frukost och dra en repa på stan annan vi anslöt oss med krabaternas föräldrar.

 

På eftermiddagen lämnade vi vår gästhamn och vi seglade en kort tur utanför viken. Sexåringen somnade bums i soffan nere i salongen, fyraåringen drog en lång tross genom, över och nja inte under båten. Men hade han kunnat så hade det gått ett rep där med. Styrman gick vid ett tillfälle ner i båten och kunde då följa trossens framfart som till och med hade tagit en omväg via Farfars/Kaptens garderobsstång inne i klädskåpet. Jisses så påhittiga barn är. Sen gick fyraåringen upp och somnade i pappans famn, fortfarande hållandes i änden på repet. Den skulle han nog inte släppa för något i världen. Man har nog hört att barn kan vara tokiga i tåg. Sådana som går på räls. Men här har vi en kille som också är tokig i tåg, men i tågvirke! Knopar överallt. Vid ett tillfälle hade han knutit fast farfars ratt, så den fick lösgöras så farfar kunde styra. Stora tjejen njöt av vår tur men så blev det lite gungit efter ett tag och hon började nämna att hon mådde lite illa. Så hon somnade också vilket oftast är det bästa. Hon låg skönt på däck i solen allt medan Wilma tog oss alla tillbaka till ankarviken.

 

Vi släppte ankaret så långt in mot badstranden som vi bara kunde. Och så väcktes barnen och det blev fika på däck. Ja som ni hör så är tempot lite intensivare nu när vi fått hjälp av några energiknippen ombord. Och när vi senare skjutsade in familjen till landbacken och vi blev ensamma så kom tröttheten över oss.

Det blev en kort kväll och vi somnade lika trötta som barnen hade gjort kvällen innan. Ja för det är viktigt att farfar att får sin sömn så han orkar med nya spännande dagar. För än är inte äventyret slut.

 

Skepp o Hoj!