Vi har nu vinkat hejdå till barn och barnbarn och de har tagit flyget hem till kalla Sverige. Vi har haft härliga dagar tillsammans med det bästa tänkbara vädret. Idel sol och varmt.
Men inte la vi oss på sofflocket bara för att de åkt. Nä, vi lämnade Cascais samtidigt som deras flyg lyfte och seglade in till Lissabon. Vi har för tillfället rätt mycket byvindar här. Vindar som stryker utmed bergen längs flodsidorna och som får luftmassorna rusa över vattnet. Fast grundvinden är moderat så kan det blåsa upp till 15 meter per sekund när kastvindarna kommer. Vi seglade med bara ett försegel och vi gjorde stundtals 7,5 knop, i medström bör påpekas.
Redan efter ett par timmar kunde vi lägga till i hamn, utanpå vår vän norrmannen.
En kort seglats, mellan Cascais och Lissabon…
Vi hade mer än en anledning att ta oss in till Lissabon. Dels så hade vi utlovat en svensk kräftskiva med vår norske vän. Han har i sitt liv sett en svensk kräftskiva på avstånd och har aldrig glömt det han såg. Nu vet vi inte hur långt gånget den kräftskivan var. För det kan vara en avsevärd skillnad att bli vittne till en sådan händelser, om det sker vid första klon eller den sista. Särskilt om man tillämpar ”en snaps per klo”. Han verkade dock inte avskräckt utan ville prova själv.
Så på kvällen dukade vi upp kräftor, bröd och svensk prästost, öl och snaps (tack IKEA). Vi satt på vår väns skuta, då han har gott om plats. I avsaknad av löjliga hattar så drog vi hushållspapper om huvudena. Vilket också ser högst löjligt ut. Och så sjöng vi alla dess snapsvisor vi kunde komma på under kvällen. Allt medan vår norkse vän i det närmaste grät av skratt. Vi var noga med att sjunga ut och sjunga tydligt. För vi ville inte att han skulle missa innehållet i våra nubbevisor. Och det vet ju alla svenskar, att sådana visor inte behöver vara lämpliga för små barn. Inte heller våra.
Heja Sverige och de svenska traditionerna. Nu lär vi vår norske vän hur en äkta kräftskiva går till…
I Norge äter man likt på västkusten i Sverige huvudsakligen havskräftor. Så detta var en ny smakupplevelse för vår vän…
Vi delar inte traditionen med norrmännen att sjunga nubbevisor, det är mycket svenskt med andra ord. Ja så satt vi där och sjöng och åt och pratade, allt medan den portugisiska solen gick ner och vår ljuslykta fladdrade romantiskt i mörkret. Helt plötsligt kändes det som om vi var hemma i Sverige. Mystisk känsla!
Skål! Vi håller liv i de svenska tradionerna här i Portugal…
Något att se ödmjukt på är när människor från andra platser och kulturer utför sina tradioner i Sverige. Vi blir lätt fördömande men tycker oss själva ha rätt att öppna surströmmingsburkar och sjunga nubbevisor när vi är utomlands. HALLÅ! Hur rättvist är det???
Nu blir vi ett par dagar i denna hamn för på måndag ska vi upp på varv. Vi har ända sedan vi kom till Spanien hållit koll på vad ett lyft och dygnshyra på land kostar i de olika hamnarna vi passerat. För det är dags för lite underhåll. Vi gjort rätt många sjömil sedan vi lämnade Sverige och Wilma har till och med fått agera isbrytare i vintras i de holländska kanalerna med lite avskavd färg som resultat. Så nu ska vi passa på att ta upp henne och bottenmåla. Så kan vi fortsätta segla några år till innan det blir dags igen.
Och av långseglarvänner så blev tipsade om detta varv, som är synnerligen billigt och bra vad vi har förstått. Längre ner åt Algarvekusten så börjar det bli dyrare igen. Här får man själv arbeta på sin båt och man får bo ombord under tiden. Och prislappen…ja det är till och med billigare än att ligga i vattnet i en hamn. Ett lyft av Wilma kostar bara 700 kronor plus moms här. Medan det för motsvarande jobb hemma inte sällan landar på någonstans mellan 5000-15000 kronor.
Så på måndag morgon vid högvatten så måste vi vara på plats vid varvet och stå beredda att lyftas. Så tills dess så behöver vi skaka av oss alla kräftklor och få snapsen ur kroppen.
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 