Då, för exakt ett år sedan, befann jag mig i det som skulle visa sig bli vår sista vecka tillsammans. Svårt märkt av sjukdomen som han var de sista dagarna, återstod inte mycket av det som jag förknippade med hans personlighet. Borta var livsglädjen och skrattet, likaså hans fenomenala förmåga att alltid finna lösningar på bekymmer och problem. Och den enorma tryggheten han genom åren utstrålat, den som inte bara jag hade förmånen att kunna luta mig emot. Livet ville annorlunda för oss två, han fick lämna det. Medan jag blev utkastad i något helt nytt…

Jag tänker inte så mycket på saknaden. Däremot på hur mitt liv plötsligt kunde bli så annorlunda. Innan han blev för dålig sa han; ”Helena, du är stark! Lova mig att inte vara ledsen för länge – utan flyg dina vingar den tid du har kvar på jorden”. Han visste att min förmåga att hantera livet var stor, oavsett vad som händer. Han visste att jag inte skulle stagnera.

Nu ett år senare kan jag konstatera att jag känner mig starkare än jag gjort på mycket länge. Mitt sökande börjar ge resultat och jag vet nu vad jag vill med livet. Det har varit en process, inte helt utan målmedvetenhet, inte heller utan motgångar (jag syftar på gallstensproblematiken som till slut löste sig med en operation). Även om jag inte har alla svaren idag så är jag inte längre bedövad av sorg, inte heller lamslagen eller oförmögen till att göra förändringar. Ja, faktiskt är jag idag inte mer sårbar än någon annan vill jag mena. Möjligtvis lite mer erfaren och klokt eftertänksam. Såklart är jag märkt, fattas bara annat efter det jag gått igenom. Men så är ju livet.

Nu åker jag snart till minneslunden i Vaxholm för att där markera årsdagen av hans bortgång. Därefter kliver jag ut i livet med nya vingar. Oavsett hur min framtid blir, utan honom – så kommer jag alltid vara tacksam och älska det liv vi hade, aldrig glömma. Framför allt vill jag inte fastna i sorgen. Det kan låta som en kliché, som en fras vi av slentrian slänger oss med när jag menar att LIVET GÅR INTE I REPRIS. Det är här och nu vi har, vi som finns kvar. Därför kommer jag inte förspilla någon tid när det kommer till mig själv. Med lite tur väntar en spännande framtid…

//Coddi.