Det var förmiddag när jag kom till minneslunden med mina rosor. Samma morgon hade jag gråtit alla de tårar som jag sen en tid tillbaka inte lyckats få fram. De hade på något vis fastnat i ett skrymsle av mitt innersta…

Med en ros i taget – med en hälsning till varje – fyllde jag vasen; väl valda ord med en försäkran om vad han betytt för mig; om det innersta för vad som gjort vår kärlek så unik. Sen avslutade jag med att säga; ”Tjoppe, jag har ett liv jag måste fortsätta leva. Så jag lämnar dig här. Ta hand om dig så hörs vi”. Precis som jag viskat orden sprack himlen plötsligt upp och solen tittade fram. Min bror som stod en bit ifrån såg det också. En tillfällighet säger mitt förnuft, men likväl kändes det som ett tecken från andra sidan. Därefter lämnade jag den vackra minneslunden som så fint ligger omgiven av naturlig växtlighet.

Mina texter kommer från och med nu inte längre handla om sorg och saknad. Såklart kommer jag ibland nämna Tjoppe om något roligt minne dyker upp i sammanhanget. Men det stora hål av sorg som jag burit på har nu blivit dags att täta, fylla och läka. Det känns som rätt tid, som att det blivit dags. Men faktiskt lite vemodigt också. För i förlusten av en livskamrat blir sorgen på något vis ens vän som hjälper en att hålla kvar vid det gamla. Bara vetskapen om att jag kommer fortsätta utvecklas och präglas av de människor jag fortsatt kommer ha omkring mig, blir något att förhålla sig till. Med lite tur kommer jag åldras. Medan Tjoppe, hur rikt hans liv än var, inte blev äldre än 56. Därför känns det som det riktiga avskedet blev nu, på årsdagen av hans bortgång. ”Helena, lova mig att inte vara ledsen för länge”. Och jag lovade.

Paradoxalt nog har sorgen fått mig att växa, inte minst har jag fått många insikter om mig själv. Som att livet genom åren format min personlighet till att idag trivas bäst med såväl hav som land. Som en slags hybrid där jag sannolikt behöver båda för att må bra. Jag kommer därför fortsätta fånga livets solstrålar i båda dessa element. Jag är kanske stark ändå fast jag tvivlat – för min känsla är att jag i framtiden kommer gå med stora kliv i mina egna skor. För jag vill mena att det i mig bor en enormt levnadsglad, nyfiken och orädd tjej. Och nu gott folk, har det blivit dags att släppa ut henne…

// Coddi.

Ciao!