Vart än vi går längs turiststråk så säljs korkprodukter här. Vackra och praktiska ting såsom väskor, hattar och plånböcker. Men även annat. Och det är ett spännande material.

Som urusla konsumenter som vi är, så är vi ändå mycket intresserade av annat som gränsar till konsumtion. Så när vi går runt och spanar i butiker så är det sällan för att hitta något fint att köpa. Tvärtom, shoppingnerven är sedan länge död. I stället så passar vi på när en säljare kommer fram, att fråga om material och tillverkning. Efter att ha känt och klämt lite på detta korkmaterial, som liknar läder i många fall, så frågade Helena säljaren.

-Hur gör ni för att få materialet så mjukt?

För oss känns det som att korken, som ju är bark från ett träd, att den lätt borde kunna knäckas och brytas. Men svaret kom fort.

-Det är en hemlighet, som ingen kommer att tala om för dig!

Hon var mycket trevlig, expediten, men hemligheten tänkte hon bevara för sig själv. Inte blev nyfikenheten mindre efter det svaret.

Men lite annan fakta som inte är en affärshemlighet, har vi dock kunnat få fram.

Korkträdet ser inte ut som det som avbildas i Tjuren Ferdinand. Vilket ju hade varit enklare för vinkorksindustrin, där det hänger färdiga vinkorkar i grenarna. Bara att skörda. Nä riktigt så enkelt är det inte.

Korkträdet tillhör ekträdssläktet och den kan bli 20 meter hög. Den är grön året om och den bildar öppna skogar med rik undervegetation. Så korkeklundarna är viktiga för den biologiska mångfalden runt Medelhavet, där växter, fåglar och insekter trivs.

Korkträdet känns igen på den tjocka, svampiga och djupt fårade barken. Och det är barken man skalar av för att producera och tillverka en rad olika korkprodukter. Och så mycket som hälften av jordens samlade korkkonsumtion kommer just från Portugal.

Man har haft problem med att skogar av korkek har skövlats men idag är korkbarksskörden omgärdad av noggranna bestämmelser. Vid 25 års ålder kan korkekens bark skördas fösta gången och det görs sedan i intervaller om nio år. Barken skärs bort i stora sjok från stammens nedre del och så länge man inte skadar underbarken så överlever trädet. För att kunna hålla reda på när senaste skörd var så målas träden med årtalets siffra på den avskalad stammen. Och detta innebär att ett barkträd kan ge skörd uppemot 20 gånger under trädets livslängd vilket är ungefär 200 år.

Ja och efter skörd så behandlar man barken på olika sett beroende på vilken produkt man vill ha fram. För omvärldens del så är väl korken mest känd som det materialet vi täpper till vinflaskan med. Fast idag har plastkorkar allt mer tagit över ek-korken. Plastkorken har fördelen att den inte kan korkskada vinet. Men samtidigt kan plastkorken komma att utgöra är ett hot mot korkeken, om efterfågan helt dör av.

Det är från korken vi har fått traditionen på finare restauranger, att middagens värd får en liten mängd av vinet upphällt i sitt glas. För att provsmaka och godkänna vinet innan det serveras till övriga gäster. Det är för att kontrollera att det inte blivit korksmak på vinet. Idag provsmakas vin därför inte sällan av fel anledning, där man provsmakar vinet oavsett om korken är av ek, plast eller en skruvkork. Fast det är ju en trevlig tradition oavsett, även om vi glömt bort syftet.

Avslutningsvis så finns det en mycket dålig gammal Bellmanshistoria på ämnet kork. Skratta eller gråt (eller sluta läs nu). För här kommer den;

”Det var en gång en tysk, en ryss och Bellman som skulle tävla om vem som kunde fjärta en kork längst. Tysken fjärtade 20 meter. Ryssen fjärtade 40 meter. Sedan släppte Bellman en enorm brakare och korken försvann. En vecka senare stod det på tidningens löpsedel; Kines skadad i huvudet av kork!!!”

Häpp! Och Skepp o Hoj!

(bilder lånade av Wikipedia, tack tack!)